111

2008 i Lumparland

Det blir midsommar på Åland i år också! Tågbiljetterna är bokade och jag är superpeppad.

110

Det är rätt mysigt att jobba på morgonen. Imorse när jag panikcyklade till jobbet (hade sovit lite för länge och dessutom läst tidningen lite för noga - jag blev nämligen upprörd över vinkeln på en jävla våldtäktsnyhet så jag lusläste artiklarna för att kunna klaga - så klockan hann bli sex innan jag kom utanför dörren) mötte jag säkert sju-åtta morgonpigga joggare. På nåt sätt blir jag imponerad, det är rätt starkt att vara ute och springa vid den tiden. Och så blev jag lite avundsjuk. Jag älskar morgonjoggning, men när ska jag springa på morgonen? Då får jag ju för tusan ge mig ut klockan fem.

Och här på redaktionen går livet sin gilla gång. Nyhetssändaren pratar högt för sig själv, säger saker som "ja då kör vi väl på det här nu då", "nu börjar ju äntligen rösten låta bra, inte bara kraxande, bra, bra, bra" och "oj, oj, oj...nu är det bara en halvtimme kvar till sändning, håhå, hmmm...jag undrar...". A kommer intravandes strax före sju med ett stort leende på läpparna. Man skrattar lite åt rubriksättarna i HP. Ungefär så.

109

Önskelista

1. En PT som jagar mig ur sängen och inte släpper mig innanför dörren förrän hon/han är nöjd med min prestation.
2. Distans och perspektiv.
3. Någon som byter ut dåliga tankar mot bra. Som peppar och hejar på och säger "lägg av nu" när jag bytt kläder tiotusen gånger och gjort klädberg på fåtöljen med saker som jag ser ful/tjock/äcklig/fånig/dum ut i.
4. Lite styrsel och ordning på saker och ting.


Jag hade lite panik när jag gick och lade mig igår. Det var som att min kropp skrek efter en endorfinkick. Jag var supertrött (så trött att jag tackade nej till att hänga med ut, trots att det var typ första gången någon ville gå ut en lördagkväll på miljoner år!) men kunde inte sova för det kliade av rastlöshet i hela kroppen. Benen riktigt längtade ut till löpstigarna. Och nu då? Jo, nu sitter jag helt handlingsförlamad och vill inte röra mig ur fläcken. Har planerat för att påbörja uppvärmningen klockan 15, så jag har ju några timmar att göra annat på först, men jag kan inte ta mig för någonting i hela världen.

Känner mig bara ful, tjock och obekväm.

108

Jag klarade 8 kilometer idag. Känner mig nöjd.

För övrigt har jag försökt skriva det här inlägget i en och en halv dag nu. Jag är oinspirerad, nej, snarare fullt upptagen. Idag har jag ägnat typ fem timmar åt html och CSS. Style sheets ska vara så fantastiskt och revolutionerande om man jämför med vad lite enkel html åstadkommer, men mig fick det bara att gå upp i limningen. Jag försökte fixa en Twitter-widget till vår webb, men hur jag än trixade med koden så blev det asfult. Då förklarade min html-guru i Norrköping att det var för att scriptet var hårdmallat. WTF? Jag kände mig som en komplett idiot och fattade ingenting.

Nåja. Nu är jag helt slut och ska sova som en sten.

107

Fick veta hur chefen tänkt min sommar idag. Jag tror det kommer bli helt strålande! Jag ska HF:a typ hela tiden. Underbart!

Och foten har kliat hela dagen. Nån sa att det är ett tecken på att läkningsprocessen går sin gilla gång. Låt oss hoppas att det stämmer. Funderar på att linda ihop den och ge mig iväg på Body Balance senare, nu när jag inte kan (vågar) powerwalka eller springa.

106

Here we go!

Foten är tejpad enligt konstens alla regler, handskarna är på och huvudet är fullproppat med förmaningar till mig själv om att inte ta i för hårt och vara försiktig. Framför allt akta mig för de dynamiska utfallen. Pump borde fan gå att träna. Hade jag fått välja hade jag kört kondition idag, men det går ju inte.

105

Jag har dödat min dator här på jobbet. Överutnyttjat hennes goda vilja och tjänstvillighet och sparat för mycket skräp på skrivbordet. Till slut orkade hon inte längre och gick ut i strejk. Dessutom passade hon på att uppgradera mig till XP också och plocka bort alla favoriter och genvägar när hon ändå höll på. Dessutom kopplade hon bort mig från nätverket.

Jävla dator.

Nu sitter jag vid en MDA som inte har Photoshop och som dessutom har senaste uppgraderingen så inget ser ut som det ska. Datakillarna fixar och trixar med min kära lilla dator, men den är obeveklig.

104

Nä. Den stukade foten tycks ha knäckt mitt psyke också. Känns inte alls roligt att inte få springa och träna som jag vill. Jag hatar verkligen när kroppen gör saker som sätter käppar i hjulet för mitt huvud. Så nu sitter jag här, inomhus trots att solen skiner, och känner mig tjock, ful och allmänt less. Tänker att om kroppen jävlas med mig ska jag jävlas tillbaka. Inte alls några bra tankar. Försöker med lite undanmanövrar, det funkar i fem minuter, sen är jag tillbaka i samma dystra tankebanor. Livet är rätt eländigt.

103

Såg förresten SM-finalen mellan WIC och AIK på tv igår. Jag hade en dålig känsla redan från början, trots att förstafemman spelade tidvis riktigt bra (andrafemman däremot såsade ju mest runt och åstadkom ingenting. Ska det verkligen kunna vara så i en SM-final??) och trodde att det skulle gå käpprätt åt helvete. Kanske inte den bästa inställningen hos en supporter. Men ack så rätt jag fick. Trots att Kimmo Eskelinen stundtals storspelade och lurade AIK flera gånger på sitt vanliga sätt (Kimmo som för övrigt gjorde båda WIC:s mål), trots ett blått hav av supportrar med Bluemarines och Jocke Stafsén i spetsen och trots att andrafemman vaknade till liv någon gång i tredje perioden så gick det inte. 6-2 till AIK efter två mål i öppen kasse i slutminutrarna på tredje. Hur mycket den än bär emot att erkänna det så var fan AIK det bättre laget. Bättre passningsspel, snyggare och vassare avslut och en Niklas Jihde som spelade som om det var hans sista match i livet. Vilket det ju förmodligen var.

Suck.

Matchens sämsta var väl för övrigt WIC:s sex spelare på plan. Alltså, jag tyckte det var märkligt när det hände tre gånger i en av kvartsfinalerna mot Falun (då WIC och Falun turades om att slarva runt med för många gubbar på plan), men i en SM-FINAL!!

Kom igen liksom.

Men det är bara att slicka såren och komma igen nästa år.


I Warbergsfärger såhär dagen efter...

102

En stödlindad fot...

Så har man blivit temporärt invalidiserad. Efter 4,5 kilometer på Galgberget igår trampade jag snett på en jävla rot, och även om stukningen inte är särskilt allvarlig (ingen svullnad och jag kan gå på foten även om det gör lite ont) så lär det ju dröja någon vecka innan nästa löprunda. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig den här veckan. Min plan var att köra tre femkilometare till för att sedan öka med ett par kilometer och springa tills sjukilometarn satt tryggt i benen. Men icke då. Nu känner jag mig mest lite uppgiven.

Så nu sitter jag och surar lite i min soffa och youtubar sjuka saker. Som en helt störd video med bandet Black lace från 1984.

101

Man borde låta bli att släppa mig i närheten av skyltfönster. Idag såg jag en knallrosa kjol på väg hem från jobbet som fick det att rycka i plånboken. Men jag höll mig i schack, tro det eller ej.

Första arbetsveckan avklarad, och trots mitt motstånd mot att driva upp tempot så verkar det som att jag sakta men säkert håller på att glida tillbaka i samma arbetshets som före semestern. Vilket i och för sig verkar vara ett måste om jag ska klara av mitt arbete med samma höga ambitionsnivå som min lilla redaktion inte kan låta bli att hålla, men frågan är om det är särskilt sunt.

Nåja.

Nu är det helg, och jag ser fram emot att dricka öl i solen. Och dessutom längtar jag till nästa löprunda på mitt nya favoritberg.

100

(Bild lånad från hallandsposten.se)

I love Galgberget i Halmstad. Underbara små stigar och flera olika spårlängder att välja på. Och så får man springa i bland bokar och ekar och plötsligt kommer man ut över ett krön och har utsikt långt ut till havs. Me like. Särskilt nu när jag klarade 5-kilometarn helt galant. Hade säkert två kilometer till i benen, minst.


På väg ut!


Det faktum att jag mot förmodan är rätt så bra på att springa väger ju helt klart upp min oförmåga att röra mig i takt till någon som helst slags musik. På mitt danspass idag skulle vi hålla på med massa jivesteg, och sen dansa som om vi var med i nån slags musikal. Stora gester, men graciöst minsann. Jag kände mig som en elefant.

99

Kulturarbetare är roliga. De vill (såklart, för det vill ju tydligen alla) ha mer pengar för sitt arbete. Men istället för att fundera ut nya sätt att tjäna pengar på när det dyker upp ny teknik så har de under historien ägnat sig åt att klaga när lite mer driftiga personer kommer på massa nya tuffa grejer.

Och vad kan vi lära oss av detta? Jo, förmodligen (och förhoppningsvis) så är IPRED en sån där sak som några (åtminstone kulturarbetarna och politikerna) kommer skratta lite generat åt om sisådär femtio år, och vi andra kommer sucka och säga "vad var det vi sa?".

98

Det finns alltid såna som är värre än en själv. Som till exempel en halländsk långdistanslöpare (eller kanske ska man kalla honom evighetslöpare) vid namn Mattias Bramstång. Fatta att han ska ge sig på Transeurope Footrace. 4500 kilometer från Italien i söder till Nordkap i norr på 64 dagar. Jag är helt förundrad.

97

Jojjomen. Visst klarade jag 4 kilometer, utan större problem. Jag trixade lite med min löpteknik och gjorde stora framsteg. Om jag får säga det själv. Jag är så jävla peppad på Vårruset! Och fan att jag ska klara en halvmara i augusti. Jag har ju en hel sommar på mig att träna.

Nu: Jobb. Vi snackar om torrdass och HBK idag.

96

Första arbetsdagen avklarad. Jag lever. Mår hyfsat.

Bara vansinnigt rastlös efter att ha spenderat alldeles för mycket tid inomhus. Har dock hittat en inspirerande blogg. Om nån tycker att jag sätter upp höga mål så ska ni spana in Sofys blogg. Jag blir bara peppad av allt hon skriver och önskar att jag också kunde ha tider som mål. Jag menar, för min del handlar det ju just nu bara om att överleva vissa distanser. Jag har inte ens något begrepp om vilka tider som kan vara rimliga och vilka som man borde sträva efter på 5 kilometer. Än mindre när det handlar om 10 kilometer, eller, bevare mig, en halvmara. Jag tror jag låter bli att tänka på det just nu.

Förresten lever jag i någon slags luddig, rosa drömvärld när det gäller Vasaloppet också. Tror att jag ska klara det på fantasitider. Kan inte nån säga till mig att det minsann aldrig kommer gå? Jag har ju för fan inte ens åkt skidor på flera år. Och sen kanske ge mig lite mer realistiska mål?

Nåja. Snart ska jag promenera bort till TK för en timme Body Balance med Jasenka. Sen ska jag se om jag pallar att springa lite längre idag. Kanske 4 kilometer?

95

Jag har ångest. Imorn ska jag jobba igen. Första dagen på över två veckor. Jag kan inte för mitt liv förstå vad heltidsarbete ska vara bra för. Under de här två veckorna har jag äntligen känt mig hel, pigg, glad och nöjd med livet igen. Jag har haft tid att tänka på allt möjligt, tid att såsa runt, tid att läsa (har läst ut två böcker och påbörjat en tredje! När hände det senast liksom? När jag gick på lågstadiet?), tid att träna, tid att vara ensam. Tid att sitta i solen och inte bry mig om verkligheten. Tid att vara totalt ansvarslös, totalt obekymrad om eventuella måsten. Jag har kunnat bestämma lite halvt att jag vill göra nåt, men sen kunnat ändra mig för att jag har ju haft all tid i världen.

Men nu är det slut med sån lyx. Förmodligen kommer det bara ta ett par dagar så är jag tillbaka i jobbkarusellen och helt acklimatiserad till det sättet att leva. Och frågan är om det inte är det som skrämmer mig mest.

94

Varför tycker man det är roligt att sticka hål på två däck på en bil? Vad är det för fel på halmstadborna när det gäller bilar egentligen?

93

Jag är så jävla sugen på sommaren nu. Och fotboll. Igår hävdade jag bestämt för J att jag aldrig kommer intresserad mig för Allsvenskan igen. Urtrist med svensk skitfotboll. Men jag börjar ångra mig. Jag är sjukt sugen på att sitta på en läktare i Göteborg nånstans och se på derby.

Well well. Nu blir det påskkalas.

92

Jag älskar våren! Nu blir det öl i solen!

91

Så där ja. Nu är jag anmäld och allt. Och har läst igenom en massa träningsprogram och insett att det är okej att inte klara av att springa 30 minuter bara sådär. Man får börja med att springa i två minuter och gå raskt lika länge i en halvtimme totalt. Fast det känns ju inte riktigt lika häftigt.

Dagen har tillbringats i solen på varierande platser. Och nu har jag lagt Lisbeth Salander till handlingarna och konstaterat att det hela ju slutade gott. Skönt.

90

Efter en solig springtur längs stranden

Jag vaknade imorse och kände att nu fick det bannemig vara nog. Jävla smalben. Jag konstaterade igår att det nog var nån konstig träningsvärk snarare än inflammation i benhinnorna, eftersom det onda betedde sig helt oresonligt och oförutsägbart (det vill säga, det gjorde mer ont när jag gick än när jag satt still, i vanliga fall är det tvärtom) så då tänkte jag att jag lika bra kunde återuppta träningen. Gårdagens ofrivilliga vilodag gjorde mig bara sur. Så upp å hoppa tidigt och iväg på balans- och stretchpass, sen jogging hem. Drygt 4 km utan problem, tro det eller ej. Och då ingick lite djupsandsjogging också, på västra stranden. Jag är omåttligt stolt över mig själv. Vårruset i maj kommer nog inte bli så jobbigt som jag först trodde.

89

Idag vaknade aktivisten i mig igen. Snackade en stund med en ockupantaktivist från Lund och blev skitsugen på att åka ner på ockupationsfestival i maj. Jag är less på att inte göra nåt vettigt. Eller, jag är snarare less på att ägna mig åt saker som aldrig får någon reell betydelse och som inte känns som på riktigt. Jag är less på att inte varje dag är en revolution längre.

88

Skärtorsdagskläderna

Jag hade tänkt stanna hemma och pyssla idag. Göra halsband och örhängen. Men så kom solen och då går det inte att sitta i en skruttig lägenhet och uggla. Följaktligen drar jag ut med Lisbeth Salander i släptåg och ansluter mig till alla andra vårsoltörstiga halmstadbor. Och med Alphaville i öronen.

87

Jag önskar det kunde spritta lite mer i mina ben. Men det gör det inte. Jag har lite ont. Undrar om benhinnorna alltid kommer spöka om man en gång haft ont i dem? Under min fabulösa volleybollkarriär fick jag någon gång i 15-årsåldern vansinnesont och kunde inte riktigt träna på ett par månader. Och nu dyker det onda upp då och då vid dåligt valda tillfällen.

Nåja.

Idag har jag funderat lite över försvunna människor. Jag förstår inte hur det går till när folk bestämmer sig för att sluta höra av sig. Eller bestämmer de inte? Det kanske bara blir så? Det är isåfall också rätt obegripligt. Jag experimenterar lite med det där ibland, för ofta är det jag som håller liv i mina vän- och bekantskapskontakter. Så tröttnar jag, för det ska väl inte vara bara en människas jobb, eller? Så då testar jag att låta bli att höra av mig på ett tag för att se vad som händer. De flesta fattar vinken och hör av sig, och så resulterar det hela i ett samtal om var vi har varandra. Men så finns det de där fåtalet personer som bara liksom försvinner. Och när jag har kommit till den punkten då jag inte orkar vara den som alltid, alltid ringer (och ofrivilligt den som gnäller om att jag saknar och att jag vill ses och höras mer) så anser jag inte att det är värt att lägga mer energi på en person som tydligt inte vill umgås mer. Fast eftersom jag tänker på de här människorna nu och då (ganska ofta till och med) så undrar jag förstås hur det ser ut i de försvunna människornas huvuden. Finns jag där någonstans? Och vad tänker de då? Oftast så har de här försvinnandena ju inte föregåtts av att vi haft tråkigt ihop (eller har de det?), så då måste väl jag också fattas dem, åtminstone lite?

Ohwell. Kanske inget man måste bekymra huvudet med egentligen, men jag har lite för mycket tid i mina händer de här dagarna.

86

Klädd för rask promenad mot gymmet

Så var det dags igen. Styrka står på schemat idag. Planerar att öka vikterna på bröst och armar. :D Och som sällskap har jag Le Tigre. Har letat som en idiot efter mina riotgrrlskivor, men hittade "bara" Feminist Sweepstakes. Vilket ju inte så himla dåligt egentligen. Vem blir inte superpeppad av On guard, FYR och Keep on livin'?

85

Efter ungefär en kvart på lätta fötter längs Nissan igår så var jag övertygad om att jag skulle dö och blev assur. Jag är helt enkelt ingen löparstjärna. Men skam den som ger sig. Det var ju bara att springa på och hoppas på barmhärtighet från träningsvärksguden. Sen gick jag på ett Body Balance-pass och hann samla på mig tillräckligt med energi för att orka springa lite till. J sa snälla ord sen, om att det kommer bli en bra vasaloppsåkare av mig när jag blir sur istället för att ge upp när jag inte orkar med allt jag tror. Och så hävdade han att det inte handlar om att jag är dåligt tränad, utan om att jag är ovan att springa. Och det var ju bara för mig att hålla med. Han säger så kloka saker den killen.

84

Nya superfina löparskorna!

Jag är en sån sucker för gadgets när det gäller träning. Jag suckar avundsjuk varje gång J plockar fram ytterligare en för mig kanske inte helt nödvändig men ack så avundsvärd pryl. Som löparbyxorna med den där långa mudden nertill, vindjackorna och alla underställströjor. Själv råkar jag ha en hel del tröjor som andas och gör att jag lever och mår väl när jag tränar, men vindjackor har det varit dåligt med hittills. Tills igår. Igår tror jag var min stoltaste dag när det kommer till att förhandla med affärsbiträden. Jag gick in för att köpa ett par löparskor (jojo, ska man åka Vasaloppet 2010 lär man ju börja konditionsträna genast!) och kom ut med ett par skitbra och sköna Asics Landreth och två par löparstrumpor för 999 kronor. Helt strålande! Och inte nog med det. Jag fick dessutom låna hem en vindjacka som jag inte kunde bestämma mig för om jag gillade eller inte. Nu har jag bestämt mig. Och nu ska jag ut på första rundan. Får väl se om jag faller ihop och dör efter nån meter eller hur det blir.

Jackan! Och mina underbara Niketights som jag snart inte kan leva utan

83

Det är inte helt fel att ha en veckas oplanerad semester när våren har kommit till stan. Idag har jag tillbringat oförskämt många timmar med att läsa i solen på balkongen, och nu funderar jag på en promenad alternativt cykeltur österut och hälsa på havet lite. Men jag vet inte. Jag kanske lika gärna ska göra som alla andra halmstadbor och ta en promenad längs Prins Bertils stig och spana på reningsverket och alla hundar på Västra stranden. Eller så kanske jag ska testa mina nya löparskor på stigen kring Nissan. Möjligheterna är oändliga!

Hur som helst är det bra med lite ensam tid, kan jag föreställa mig. Särskilt eftersom jag tycks vara inne i en funderarperiod. Även om jag helst av allt skulle vilja ha sällskap, och då gärna av killen med Tranemo-mössan.

82

Lördag 4 april

Jag avskyr sista saker. Sista natten, sista frukosten, sista titten upp mot backarna... När bussen styrde ut genom Gasteinerdalen och vi fick veta allt om platta grodor som lekte på myrarna, om timrade höförråd, om gamla borgar och försvarsbastioner så satt jag och tänkte på myterier. Hur gör man bäst för att rymma från en buss utan att någon märker det och kommer springandes efter?

På Amadeusflygplatsen i Salzburg köpte jag Mozartkulor bara för sakens skull, och sen ägnade jag mig åt att vara lite tjurig över sakernas tillstånd. Sen kom vårt plan.

Vårt flygplan som skulle ta oss hemåt

Fint folk färdas ståndsmässigt

Erkänn att det åtminstone är lite roligt? Ska man flyga hem kan man ju liksom ändå få göra det i fotbollslandslagets flygplan. Har alltid undrat vad det planet har för sig när det inte fraktar halvkassa landslagsspelare världen över.

Solen och våren mötte oss i Halmstad, och några öl senare på en uteservering tvingades jag erkänna att det inte var så dumt att komma hem ändå. Även fast jag hellre hade stannat kvar och åkt skidor i resten av mitt liv.

81

På egna äventyr på Dorfgasteinberget.

Fredag 3 april

Det finns ett system i Gasteinerdalen som liksom blev lite av en mytisk legend bland skidåkarna vecka 14, nämligen Sportgastein. Kreuzkogel heter högsta toppen där, och den ligger på 2686 meter. Bra mycket högre än till exempel Stubnerkogel med sina 2250 meter alltså. Varje dag hela veckan när väder- och snödjupslapparna kom upp i receptionen på hotellet så möttes vi av texten "STÄNGT!" under Sportgastein. Till slut började jag nån sekund här och där undra om vi nånsin skulle komma dit. Problemet var ena dagen den hårda vinden, en annan dag snöandet. Sedan låg det för mycket snö på berget som riskerade att rasa ner i en lavin över den lilla bergsvägen som gick från Bad Gastein till Sportgastein. Och till skillnad från på andra berg i det stora Ski Amadé-området där man kan utlösa laviner med hjälp av sprängladdningar och därmed ha lite mer kontroll över händelseförloppet, så ville markägaren på Sportgastein inte höra talas om några framkallade laviner. Näminsann, för då skulle ju djuren på hans berg gå och dö i lavinen. Djur som han ändå skulle tvingas skjuta senare... Nåväl. Till slut blev det fredag, och vi möttes återigen av ordet "STÄNGT!". Sista chansen att ta oss upp på högsta toppen var alltså borta (fast jag lekte med tanken att samla ihop en trupp ivriga åkare som i största hemlighet skulle leta oss bort till det mytomspunna berget och helt enkelt klättra upp bara för möjligheten att få ett enda åk...det var ju inte i backarna som lavinfaran var, utan det var den enda vägen dit som riskerade att bli dränkt).

Istället tog vi oss till ett annat Kreuzkogel, nämligen den i Dorfgastein. Under torsdagen åkte vi bara som hastigast igenom det systemet för att så fort som möjligt komma till Wagrain och Flachau. Så nu skulle vi ta oss en ordentlig titt på backarna. Och vilka underbara pister! Vi var i stort sett först ut, och så fort solen hade hunnit titta fram på de nypistade backarna så var det värsta njutningen att ta sig ner.

Efter ett par åk på ena sidan berget gav vi oss av över till andra sidan, till Grossarl, där vi upptäckte en liten nackdel med det relativt lågt belägna berget; snön blev sorbet i solskenet ganska tidigt, redan vid mittstationen på stora kabinliften. Men å andra sidan så betyder ju sol också att det är underbart att sitta på en terass och äta lunch och dricka öl också!


Johan med en stooooor tallrik Kaiserschmarre.

J hade surrat om pannkakssallad ända sedan våra frukostbordsgrannar hemma på hotellet hade nämnt att de ätit det på Panoramarestaurangen i Grossarl. Så sagt och gjort, nu fick det bli en Kaiserschmarre. En stor tallrik. Och när han ätit nästan hela och deklarerade att han var mätt försvann passande nog de flesta molnen på himlen, och det blev dags att krypa ner i solstolarna med ölen!


Mmmmm....sol!! (Och på mössan står det alltså "Tranemo IF" om någon undrar. Min kommande hemmaklubb när jag ska åka Vasaloppet har jag tänkt. Har man såhär fina mössor så förtjänar man mig som medlem!)

Till slut kunde vi inte hänga kvar uppe på terassen längre, inte om vi skulle hinna skida hemåt. Vår plan var att ta bussen tillbaka halvvägs, till Bad Hofgastein, och sedan ta oss upp på Schlossalm och hem via Angertal och Senderbahn. Problemet var bara att vi råkade på ett litet hinder...


Pils och prezel!


...vi hittade nämligen Reiterhütte vid mittstationen på Dorfgasteins kabinlift samtidigt som de allra sista molnen gav sig av. Och där kunde man köpa öl.


Ja! Ge mig öl!


Så vad kunde man göra? Det var ju bara att ta av sig skidorna och kasta sig ner till den lilla stugan.



Berget och Evianflaskan



Sen upptäckte vi förlagan till bergen på Evianflaskorna också. Tänk vad mycket man kan hitta i Gasteinerdalen.



Evianvattnet?

Att vi stannade till lite för länge vid Reiterhütte gjorde förstås att vi missade bussen tillbaka. Men det gjorde ju inte så mycket när det var över tio grader nere i Dorfgasteinbyn och gräset var i stort sett torrt.


På vår lilla gräsmatta som vi hittade

Trots att vi kom med en buss lite sent så ville vi inte vara några töntar som åkte buss hela vägen hem, vi skulle bannemig utnyttja våra sista skälvande timmar i backarna. Så vi hoppade av i Bad Hofgastein trots allt, och när vi klev på första delen av Schlossalmbahn (som var ett litet märkligt tåg) så lovar jag att liftförarna nog blev lite konfunderade. Vi var nämligen de enda som åkte upp på berget. Alla andra var på väg hem.


På väg upp till Kleine Scharte

En jättestor kabinlift (en ryslig en som tar 80 personer, och som har tre stolpar längs vägen. Och vid varje stolpe svingas kabinen nåt hiskeligt, jag vande mig aldrig.) och en ankarlift senare stod vi på knappt 2300 meters höjd, och då fick J för sig att det var varmt. Vilket det förstås var.


Striptease

Så han började helt resolut ta av sig, tills alla tröjorna var av.


Skidåkning med bar överkropp...

Han hävdar att det inte var särskilt kallt. Tur för honom att han inte ägnade sig åt en annan favoritsyssla från tidigare i veckan, nämligen att falla med näsan och händerna före rätt ner i offpisten...

Sista eftermiddagen på hemmaberget

Efter det äventyret var det bara att snabbt ta oss ner mot Angertal och sedan upp på Stubnerkogel. Och shit vad det var jobbigt att ta sig ner mot Bad Gastein igen. Jag ville inte riktigt lämna berget, för så fort vi kom ner till dalstationen skulle vi lämna igen skidorna och bege oss mot hotellet för en sista middag och en sista afterski. Urtråkigt. Men det gick ju inte precis att sätta sig i en snöhög och tjura, så vi åkte så långt vi kunde, det vill säga till mittstationen, och kom just med sista turen ner.

En egen afterski

När vi kom hem drack vi upp sista ölen till ljudet av bandet som spelade på Silver Bullet bredvid oss (det vill säga afterskistället som alla gick till). Jag satt där med ångest i maggropen och funderade på hur man bäst undviker att komma med planet hem.

Men trots ångesten över att behöva åka hem igen så var det, förstås, en fantastiskt underbar alldeles jättespeciellt lyckad dag.

80

På väg ner mot Grossarl, där lavinsprängarna varit i farten.

Torsdag 2 april

Under torsdagen hängde vi på guiderna på safari, fast utan särskilt många vilda djur (de fanns på andra ställen, men det berättar jag om en annan gång). Vi åkte genom fem system om jag inte minns helt fel, med början i Dorfgastein en kvarts bussresa från Bad Gastein. Högsta toppen där ligger på bara 2027 meter, så det var knappt man kom ovanför trädgränsen. Men jag älskade backarna på det här berget, trots att jag inte fick uppleva särskilt många den här dagen. Jag underskattade nämligen min egen förmåga och hängde på den lite långsammare gruppen. Men jag bytte tvärt så fort vi kom ner till Grossarl i system nummer två.


På väg ner längs pist nummer 4 i Grossarl, en riktig lättåkt pärla.


Snart nere i dalen i Grossarl och dags för bussresa mot Alpendorf-St Johann.


Grossarl

Från hemmasystemen i Gasteinerdalen gick resan sedan vidare till Alpendorf och St Johann-systemen en kort bussresa bort. Ingen av de följande systemen låg särskilt långt upp, vi kom knappt över 2000 meter. Men det gjorde inte så mycket, för vi var i praktiken ensamma i backarna, och även om solen höll sig ovanför molnen så var det en fantastisk skiddag. I Wagrain stannade vi och åt lunch (och jag fick veckans konstigaste mat. Att vara vegetarian är som vanligt inte särskilt enkelt när man åker iväg på semester och jag betvivlar på att jag fick i mitt tillräckligt med proteiner den här veckan. Men i Wagrain fick jag...buljong med en stekt ostbit i. Jag chansade på att det skulle vara gott - och det lät godare när jag fick det beskrivet för mig - för jag var lite trött på tomatsoppa. Men det var...eh, sådär.) innan vi begav oss mot carvingparadiset i Flachau.


Världens långsammaste kabinlift finns i Flachau. Till och med stolliftarna gick fortare.

Flachau är lika med Hermann Maier. Snubben är född där, och om han ägde liftarna eller hur det var minns jag inte, men han är minst sagt en legend och står som staty i södra delen av byn. Och så klart har han en egen backe också, Maiers världscupbacke som har en fallhöjd på 700 meter. Och den åkte vi förstås!


Carvingexperten Therese i farten ungefär i mitten av världscupbacken. Och låt dig inte luras av mitt leende, det var förstås en assvår backe. :P

Totalt blev det 5-6 mil skidor den här dagen påstod guiderna. Jag tror fan mer på 7-8 mil, för mina ben var som spaghetti. Inte lika värkande som J:s förstås, men lite möra åtminstone.

Sammanfattningsvis en underbar, väldigt lyckad dag.

79

Två glada skidåkare som prickat in bästa veckan under säsongen att åka till Bad Gastein...

Onsdag 1 april

Dimmlocket var borta, och man kunde se från toppen ner i dalen utan bekymmer. Helt sinnessjukt coolt och vackert! Vi fick reda på att den här veckan nog minsann har säsongens bästa väder. Känns ju inte helt fel... Vi bestämde oss för att ta den där 13 kilometersbacken ner till dalen den här gången, för vad tusan, är det Österrikes längsta backe så ska man väl för tusan åka den.

Hohe Scharte, 2300 meter över havet.

Hohe Scharte, med en Jäger som stärkemedel för 13 kilometersturen.

Snart nere i Bad Hofgastein.

Och visst var snön lite sådär, men helvete vad roligt det var att komma ner till våren nere i dalen.

Sedan ägnade vi oss åt min skräck när det kommer till skidåkning: ankarliftar. Jag tänker alltid att jag ska trassla in mig i den andra personens skidor och att jag ska ramla och rulla ner över alla som kommer bakom. Men det gick bra och J hittade ett gupp som han testade.

Hopp!

Utsikt från Schlossalm mot Stubnerkogel.

Värmen gjorde dock att snön blev lite svårtåkt mot slutet, skidorna fastnade och jag fick känna på en negativ sak med att inte vara man och 1,90 lång och väga 85 kilo: Jag fick fan staka mig fram på transportsträckorna, hur mycket fart jag än tog inför dem. Så vi for tillbaka hemåt rätt tidigt.

Schlossalm sedd från Senderbahn på väg hem mot Bad Gastein igen.

Och så blev det vår!

När vi landade nere vid dalstationen på Stubnerkogelbahn kändes det som att jag skulle brinna upp. Så det var bara att kavla upp termobyxorna och trava neråt byn...

...och sen blev det sommar. Eller?

...och byta om till bikini för en simtur och solbadande. Bad Gastein är ju en gammal kurort, och har ett termalbad mitt emot Stubnerkogelbahn. Vattnet i utomhuspoolerna är över 34 grader varmt, och på terassen var det sol och blåste lätta vindar. Kändes helt sinnessjukt att ligga där i solstol och spana mot snöiga backar...


Bada!

Mmmmm....

Ja, vad säger man? En väldigt lyckad dag!

78

Ut ur dimman!

Tisdag 31 mars

Plötsligt kom solen! Under frukosten gick hotellpersonalen runt och myste och yrade om att det var soligt den här dagen. Tittade man ut såg det lika jävligt ut som dagarna innan. Dimman låg tät. Men så plötsligt, efter mittstationen, så bländas vi av ett strålande vitt sken. Det är knappt man vågar tro det, men dimman lättar, och innan vi hinner förstå vad som händer är vi ovanför dimmtäcket.


Schlossalm igen, den här gången utan dimma.

Och idag var långa H1-backen öppen! Vi åkte dock inte hela vägen ner eftersom vi anade att det skulle vara sorbetsnö längst ner i dalen. Men vi åkte en bra bit! Men först picnic på 2300 meters höjd.

Picnic vid en lavinsprängningsstuga.

...där vi fick stå ut med den här utsikten!

Jag med flaggan, längst upp på Stubnerkogel.

Sen ägnade vi oss åt lite bergsbestigning på hemmaberget också. Vi hittade en lite halvt omotiverad bänk bredvid toppstationen på Senderbahn, och den bemästrade vi. Och lite sådär förutseende hade någon ställt dit en flagga på den där toppen som kunde användas som claimingflagga. Det blev alltså mitt berg för en stund. Och på varje plats vi stannade den här dagen testade vi hur bra platsen var för en liten Jäger. I mitt tycke vann lavinsprängningsstugan.


Några Jäger blev det.


Johan åker offpist.

Till slut blev det trots allt dags att fara hemåt. Då ägnade sig J åt sina offpistäventyr igen. Det slutade som syns ovan.

Stubnerkogel.

Behöver jag säga att det var en väldigt lyckad dag?