Välkommen skidsäsongen 2013/14!

Igår vaknade jag långt före väckarklockan och var sådär spänt förväntansfull som man kunde vara som liten på julaftonsmorgon. Men den här dagen var det ingen inslagen present jag väntade på, utan istället möjligheten att medelst ett par klick och några bokstäver säkra en plats till Vasaloppet 2014.

Du har säkert redan hört allt det där med att platserna bokades upp på nolltid (eller tio minuter för att vara exakt) och att det var många hugade som blev utan. En hets nästan utan dess like och det kan man tycka vad man vill om. Klockan 08.01 hade jag hursomhelst reserverat en startplats åt mig själv och en till Johan, och efter en nätt uppvärmning i form av 180 minuters cykeltur ihop med CK Bure på förmiddagen så inledde vi (det vill säga jag, Johan och större delen av rullskidssektionen i Simlångsdalens IF) skidsäsongen 2013/14 med mitt livs första pass på en Skierg. Mitt gym har äntligen lyckats packa upp maskinerna ur sina lådor och ställt dem på plats, så nu är det liksom bara att börja köra.

Hejåhå!

Fyra 500-metersintervaller följt av två 200:ingar fick räcka den här gången. Skitsvårt att få till tekniken, men skojigt. Här nedanför kör jag min sista tvåhundring, och halvvägs in ser det ut som att jag ska trilla ihop. Då var jag rätt slut, vilket säger en del om intensiteten på de där intervallerna. Men snart ska man väl vara uppe i tusingar och köra typ tio-femton stycken, eller?

En nybörjarskejtares bekännelser - filmversionen

Jag ägnade två pass under förra veckan åt att försöka lära mig skejta. Med Johan som instruktör kämpade jag framför allt med tvåans växel. Jag har ju försökt skejta förut, men mest genom att härma hur det ser ut när andra åker. Nu försökte jag istället att med hjälp av Johans tips tänka på tekniken. För mig handlar det väldigt mycket om att lära mig lita på balansen och låta benet jag glider på bestämma när jag ska lägga över vikten på andra benet och trycka ifrån och inte liksom falla över för att jag tappar balansen. Det övade jag väldigt mycket på på treans växel utan stavar.

När det sedan blev dags för tvåan så fick jag lägga ifrån mig stavarna och tänka på att hålla ihop kroppen och inte flaxa för mycket, och att ha frånskjutbenet under kroppen när jag skjuter ifrån för att få ut mesta möjliga kraft. Det är inte helt lätt. Jag har ett par skidor som är typ tio centimeter för långa, och jag känner mig verkligen som en nybörjare. Så jag fnissar lätt generat när jag tittar på de här filmerna.

Först, utan stavar:

Sen med stavar:

Och till slut en titt på hur jag önskar att det såg ut. Men det är väl skönt att ha lite att kämpa med. :)

Actics samarbete med En svensk klassiker: VasaCirkel

Jag tränar på Actic här i Halmstad. Egentligen är jag en ganska lat gymbesökare. Jag bytte gymkedja när jag flyttade till en ny lägenhet för ett par år sedan, för den nya lägenheten låg ungefär femton utfallssteg från det hära Acticgymmet. Mer än så låg inte bakom mitt val. Jo, att det hör en simhall till gymmet, det är grymt.

Men från och till ångrar jag mitt val. Som när jag inte hittar spinninginstruktörer jag gillar. Jag har liksom inte råd att prova runt, att skaffa kort på flera ställen eller att gå och träna en gång här och där till överpris. Även om jag vet att Form, Träningskompaniet och Friskis har Skiergs, nåt som jag är sjukt sugen på att testa, så väljer jag hellre att tjata på mitt eget gym att de ska skaffa såna maskiner än att prova att träna någon annanstans. Och just i den frågan verkar det som att platschefen lyssnar på mig (och ett gäng andra som också verkar ha frågat efter stakningsmaskinen) - förmodligen kommer vi få ett par maskiner inom en snar framtid.

Och konstigt vore det väl annars, nu när Actic dragit igång ett samarbete med En svensk klassisker och säger att de vill satsa på styrketräning specifik för varje gren i Klassikern. Just nu är det Vasaloppet som står i fokus. Det syns framför allt genom att det på utvalda gym finns en särskild cirkelklass som utger sig för att vara inriktad på Vasaloppet - VasaCirkel.

Den här klassen provade jag idag. Det var min första cirkelklass någonsin, och jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, förutom det mest uppenbara - att vi kommer jobba i stationer i högt tempo.

Och jag konstaterade två saker:

1. Var nånstans var de grenspecifika övningarna?
2. Jag är  alldeles för ohurtig för cirkelklasser.

Vi körde en blandad kompott av massa skuttande och lagom ociviliserade övningar i alldeles för kort tid (40 sekunder arbete, 20 sekunder vila/förflyttning) i två varv. Det tog typ tjugo minuter. Sen var det nån slags final med massa springande fram och tillbaka i olika varianter. Efter knappt femtio minuter var det hela över - trots att klassen skulle vara i femtiofem.

Jag kände mig mest förvirrad och lite oförstående. Varför så kort arbetstid? Och varför skulle vi skutta runt så mycket? Det kändes som att förflyttas femton år bakåt i tiden och högstadiejympa all over again. Det var dessutom väldigt lite corestyrka, något som jag påpekade för instruktören.

Men jag gillar verkligen tanken på skidåkarträning, så jag tänker ge det hela en chans till nästa vecka. Kanske hamnade jag bara i chock av att det var en helt ny form av träning för mig.

Ett superbra sätt att hitta motivationen

Det är lätt att glömma hur effektivt det är att bara koppla av hjärnan emellanåt. Erik, en av mina klubbkamrater, hade i all anspråkslöshet planerat en uppstart på skidsäsongen i form av ett miniträningsläger den här helgen, och i fredags bestämde jag mig för att haka på. Kollade på schemat och bestämde mig för att göra precis som Erik sa utan att knota. Var det tio intervaller stavlöpning/skidgång uppför en slalombacke så var det, liksom.

Nu, drygt sex träningstimmar senare, varav de flesta ren kvalitet, sitter jag helt nöjd på rumpan och bara längtar efter nästa träningspass. Vi har stavsprungit de där intervallerna uppför slalombacken, simmat 50-metersintervaller tills axlar och rumpa skrek om nåd, sprungit superpasset 4x4 minutersintervaller på 90-95 procent av max (fast med minimal löpträning de senaste veckorna bestämde jag mig för att lägga mig strax över tröskeln istället, kändes som en lagom uppstart...) och avslutningsvis kört långpass på rullskidorna. Eftersom jag är långsammast i världen fick jag köra mina dryga 36k alldeles ensam medan de andra rullade 56k i en hastighet som för mig är tävlingsfart, och jag ljuger om jag säger att det var lätt. Shit vad kroppen värkte efter alla mördande intervaller. Jag slet mig framåt och tyckte att hjulen rullade segare än vanligt. Stannade för en vätske- och bananpaus hemma hos löparvännerna Anette och Lasse som bor lägligt längs vägen, och bet sen ihop och plockade fram jävlaranammat för att klara sista 15 kilometrarna. När jag rullade in i stan var det knappt styrfart på mig, och jag vinglade till varenda gång jag behövde stanna för ett rödljus.

Men nu efteråt mår jag bättre än på länge. För att inte tala om hur bra jag mådde under alla träningspassen, kanske undantaget de sista femton kilometrarna på rullisarna då. Det är stor lycka att ha så många bra träningskompisar! Och när motivationen tryter är det verkligen super att låta någon annan bestämma och bara koppla bort den där rösten som säger "amen hallå jag är tröööööött låt mig sitta hemma och uggla", för väldigt ofta mår man bättre av att komma ut och slita häcken av sig på en löparbana.

Och ja just det, höften och rövblåmärket har gett vika. Det syns fortfarande som en osmickrande böld, men det går att springa. Jag är så nöjd! Nu jävlar är jag på gång igen!

Nästan hela gänget som inledde helgen i vår närmsta slalombacke. Liten, men naggande. :)

Tio intervaller uppför var det som gällde.

Jag har inte sprungit med stavar sedan förra hösten och blev verkligen helt slut.

Vi avslutade med att springa uppför i lag om fyra som samtidigt
försökte få med sig en fotboll upp till toppen.

Äntligen!

Jag har varit ute på snö idag! Du må tro att jag är lycklig.

Dags att lufsa som en älg

Igår stod jag på huvudet igen. Premiär för seriös hemmayoga med hjälp av en dvd, jag plockade fram mattan och de levande ljusen och gjorde mitt bästa för att fokusera. Det är svårt när man inte är i en lugn, småmörk och tom yogasal utan i en lägenhet som är sådär rörig som en lägenhet kan bli när två heltidsarbetande människor med alldeles för rolig fritid bor där. Men jag gjorde mitt bästa. Fyrtio minuter solhälsningar, krigare och töjningsgrejer. Och så huvudstående. I love it.

Ikväll ska jag göra mitt bästa för att inte stå på huvudet. Det är nämligen dags för ännu en premiär, nämligen för den fantastiska skidbarmarksträningen som inte involverar hjul, nämligen stavlöpning, skidgång, elghufs och annat djävulskap. Jag hoppas på snåriga backar, mjölksyra och ett rent helvete. Jag vill bli så trött i kroppen och särskilt i benen att jag nästan faller omkull i slyt med öronen först. Men bara nästan. Jag ska hålla mig på benen, man blir så full av barr annars.

Jävlars vad roligt det ska bli!

Igår...

...idag!

Inte som att cykla precis

Jag vet att jag har sagt det förr, men jag är verkligen skräckslagen ibland när jag står på mina rullskidor. Det känns ofta som att det är ren tur som gör att jag står på benen större delen av tiden. Jag har taskigt balanssinne som blir ännu sämre av vetskapen att om jag trillar så kommer det göra förbannat ont och leda till blodsutgjutelser.

Det här tänkte jag på idag när jag körde ett kort, snabbt pass på en liten rundbana jag hittat. Jag blir nämligen så fruktansvärt frustrerad över att jag aldrig lär mig. Det är verkligen inte som att cykla det här med rullskidorna. Jag vet inte vad jag inbillade mig egentligen, men jag tänkte att jag skulle minnas hur man gjorde efter förra säsongens barmarksträning. Jag minns inte ett skit.

Jag har ägnat höstens rullskidspass åt att lära om. Och jag går igenom varenda steg - från trevande vingel i snigeltempo via försiktig teknikövning i små backar där jag håller på att falla omkull varenda gång jag försöker mig på ett glidsteg, till dagens status, nämligen någorlunda hyfsad stakning i någorlunda hyfsat tempo. Idag har jag precis återlärt mig hur man svänger så jag slipper bromsa inför varenda kurva. Men jag kan det inte tillräckligt bra för att våga släppa på i utförslöporna när jag vet att det kommer en kurva i slutet. Fast det handlar mest om att jag vet att det blir större blodsutgjutelser ju snabbare det går. Om jag ramlar. Och det tänker jag att jag gör eftersom jag alltid ägnar mig åt domedagsprofetior när det gäller rullskidor.

Det är tur att jag inte var lika urusel på att lära mig när jag tog körkort. Då hade jag fortfarande varit kvar på den där parkeringen ute vid nåt brädlager bortanför Örnavallens IP och tränat på att koppla.

Rullskidsdrottningen. Eller inte.

Utmanad

Tänk att jag alltid ska ta allt som en utmaning. Idag stod det vila på schemat, men säger nån "rullskidor" kan jag ju inte säga nej...

Blir man inte lite sugen...?

Alltså, jag vill bara plocka fram stavarna och hoppa på första bästa tåg till närmsta skidbacke när jag ser det här. Finns det nåt roligare sätt att använda tjugo minuter än det här!

Vem behöver vibrationsträning...

...när det finns knögglig nylagd asfalt? Jag har inte slutat skaka och hacka tänder ännu efter gårdagens rullskidspass. Jag ser nästan en affärsidé framför mig - vibrationsträning utomhus på fyra hjul, du blir inte bara en bättre skidåkare, du blir samtidigt stark som en oxe eftersom du måste balansera upp den instabila marken hela tiden. Eller så söker jag jobb som asfaltsingenjör och lägger ordentlig asfalt som man inte behöver hacka sönder tänderna när man åker på.

Se! Bambi rullar igen!

Sviiiisch!! Jag är så snabb att inte ens fotografen hinner med... Eller inte. :)

För en vecka sen tänkte jag jättestort. Jag utmanade Johan på att dra två mil rullskidor i ottan ut till IP där söndagslöpträningen med klubben som vanligt skulle hålla till. Sen hade tränar-Eskil lovat långa intervaller på det, och sen ville jag ha med mig Johan hem på rullisarna också. Alltså totalt fyra mil på rullisarna och en och en halv timme kvalitetslöpning i mitten.

Nånstans här tänkte jag lite knasigt.

Jag har nämligen inte stått på mina rullskidor sedan i höstas. Och jag tycker verkligen att rullskidor är nåt av det jobbigaste man kan göra. Min balans är urusel och jag kompenserar det hela tiden genom att spänna fötterna och vaderna, och det gör att jag blir helt slut från knäna och ner ganska fort. Så jag reviderade det hela. Det fick bli bil ut till löpträningen och rullskidor hem. Så efter att tränar-Eskil peppat oss igenom en serie långa intervaller (6-4-2 / 5-3-1 / 6-4-2 / 3-2-1 minuter med ca 90sek intervallvila och 3min setvila för den som är intresserad - det vill säga 39 minuters effektiv löpning!!! Helt grymt bra och roligt!) och efter lite fika och lite snack om träningsläger, bergslöpning och fjällvandring var det bara att kliva upp på rullskidorna och bli Bambi igen.

Och det är bara att konstatera: Mina armar har vant sig av med skidåkningen. De fattade inte vad jag höll på med när jag ville att de skulle samarbeta med min mage och staka mig framåt. Jag blev trött som en gnu efter några hundra meter och ville vila. Så det blev ett tvåmilspass i snigelfart i form av korta "intervaller" med stakning och däremellan lite lallande framåt med någon form av diagonalåkning. Jag testade balansen genom att åka utan stavarna och då och då, och det känns som att det nog kommer ordna sig det här. Men det är inte rullskidorna jag längtar till när det gäller skidåkningen om man säger så... Men ska man bli en skiddrottning även 2011 och lyckas förbättra vasaloppstiden så är det bara att bita i det sura äpplet och staka på. Nu ska tricepsarna drillas!

Världens bästa skidcoach

En utmattad löpare/rullskidåkare efter ungefär totalt fyra timmars träning...

Det var lite smutsigt och regnigt idag och har man inga stänkskydd ser man ut såhär efter två mils rullskidor

Tolv timmar rullskidor!

Minns att jag har läst Marcus Hellner förklara nånstans varför han blir kvar i Gällivare när i stort sett hela skidslandslaget bor i Östersund. Det har med Dundret att göra. Uppför Dundret kör han sina idiotpass, både på rullskidor och springandes. Har för mig att springandes så handlade det om en tjugo minuter lång uppförsbacke. Och som du kanske vet går jag minst sagt i spinn så fort någon nämner ordet "backe"...

Fast just nu är det inte med löparskorna jag vill bestiga berg. Jag är, tro det eller ej, jävligt sugen på att plocka fram rullskidorna, smörja hjulhusen och ge mig ut på tur. Eller ja, ge mig ut och nöta uppförsbackar. Eller varför inte nöta motorbanor? I mitten av juni arrangerar Varbergs rullskridskoklubb ett 12-timmarsrace på Falkenbergs motorbana, antingen kör man solo eller i stafettlag. Är grymt sugen på att skramla ihop ett lag och köra!

Ett halvt Vasalopp för att testa formen

Sned och snorig. Det blir man efter 47 kilometer.

Jag skulle åka långt idag. Jävligt långt. Och det gjorde jag. Distansrekord och tidsrekord sprängda (nåja, med 5k och tio minuter, men ändå!) och jag hade spaghettiben och armar som liksom inte riktigt gjorde som jag tänkte på slutet. Tänkte om och om igen "hur i helvete ska det gå på Vasaloppet om det är såhär jobbigt att åka ett halvt lopp!?". Men sen besinnade jag mig. Stor chans liksom att jag kommer ladda inför nästa söndag med två dagars distansåkning i tjugo minus och sedan lite bergsbestigning dagen innan.

Och på tal om bergsbestigning. Vi erövrade alltså Städjan igår. På skidor. I alla fall tills det blev så brant att det inte gick att komma annat än baklänges med dem på. Då lämnade vi dem efter oss och tog oss upp de sista metrarna till fots. Så förtvivlat vackert!

Ren njutning

Behöver jag förklara nåt mer?

Pannbensträning utan glid

Grängesvålen

Det är vansinnigt vackert runt omkring längdspåren här. I motsats till hur det såg ut i Orsa så finns det faktiskt vyer. Åt ena hållet Städjan som växer sig mäktig över trädtopparna, i horisonten de norska bergen. Och när man har kommit en bit bort så kan man vända sig om och se Grängesvålen där utförsåkarna är som små myror.

Johan

Men alltså.

Ska det verkligen vara så att man måste staka i nerförsbackarna? Jag hade alldeles för mycket fäste på skidorna, så det bet ordentligt. Men det pajjade det redan rätt taskiga glidet (vid de här temperaturerna blir snön helt sträv och stum, och hugger sig fast i skidorna). Jag fick kämpa ordentligt på första varvet på 7,5 kilometersspåret och kände mig som världens sämsta skidåkare när pulsen rusade vid minsta ansträngning. Men det var förbannat kallt, närmare 25 minusgrader, och det var omöjligt att dra ordentliga andetag. Inte konstigt att hjärtat måste arbeta hårt för att få den lilla mängd syre som finns ut i blodet, plus att den stackars muskeln hade att göra för att hålla kroppen varm.

Och vad gör man när man haft ett grispass i 45 minuter? Jo, man fortsätter grisa och hoppas på att de följande 7,5 kilometrarna blir en seger. Nu blev nästan lika helvetiskt som det första varvet, men jag fick ju bygga pannben i alla fall.

Imorn säger jag bara. Ny tid, ny strid.

Sa jag att det var kallt?

Trettitre minus

Promenad och varm choklad. Det är vad den här förmiddagen bjuder på. Vi har trettitre minus som skulle bli ner mot sextio i fartvinden. Vi avråds både från längdåkning och utför. Men temperaturen ska stiga så förhoppningsvis blir det ett pass i eftermiddag!

Mina skidor och jag

Nästan ensam i spåren

Det första jag tänkte tidigare idag när jag fick reda på den glada nyheten var att jag var så skidsugen så jag trodde jag skulle avlida. Jag ville ge mig ut i snön på stört. Men jag fick snällt vänta, i alla fall till klockan blev strax efter tre och jag hade hunnit sluta jobbet, åkt hem och bytt om och plockat ihop lite vallaburkar.

Men SEN!

Jag var i praktiken ensam i spåren. En man svischade förbi, en tant och en farbror blev omsvischade av undertecknad, men annars var det helt öde. Kan bero på att det snöade, och på att snöfallet tilltog för varje minut för att till slut bli värsta sagosnön som föll i kastrullockstora flingor (som av någon anledning alltid lyckades leta sig in innanför glasögonen!). Jag hade typ noll fäste eftersom jag inte begriper hur man gör för att valla på två plusgrader och snöfall, men det gjorde inte så mycket eftersom mina ben inte pallade att diagonala ändå. Jag stakade på och hade det så bra att jag började fundera över om det är för sent att skaffa sig en heltidskarriär som skidåkare och på vad som skulle hända om jag struntade i att åka hem och bara fortsatte att staka och staka. Hur länge kan man hålla på liksom?

Omvallning pågår

Där ute i spåren mår jag så bra, och jag älskar nästan varenda sekund. Jag och mina skidor är världens bästa kompisar, och vi ska uträtta stordåd tillsammans!

Maskinen krossade milrekordet

Kungen av milen!

Det blidde inga intervaller. Jag vet ärligt talat inte hur man gör sånt. Stakningsintervaller fram och tillbaks på hundra meter okej, men intervaller på ett milspår? Nä, jag lade ner den tanken rätt fort. Tänkte lite sådär halvt att jag skulle köra nån slags fartlek (kan man göra det på skidor? Eller heter det något annat?) men lade ner det också. Det råkade nämligen bli så att jag efter en inledande ganska långsam kilometer (eller ja, snabbare än jag brukar värma upp) stakade på som värsta maskinen i nio kilometer till, så sen stod jag plötsligt där vid början av spåret och hade gjort en mil på under 45 minuter. När hände det senast? Typ aldrig. Snabbast jag gjort på milen dittills var nog 50 minuter. Så nu är jag sjuuukt nöjd. Och när jag ändå var i farten for jag vidare på femman också på 29 minuter. Jag var baskemig kungen på Långhultamyren idag.

Skiiers high?

Snygga spår på hemmamyren

Finns det nåt som heter "skiiers high"? Isåfall har jag upplevt det idag. Besökte hemmaspåren på myrarna utanför Simlångsdalen och hade underbara femtio minuter med stakning på hårda, sköna spår på en välpackad bädd där stavarna fäste och där jag liksom flög fram. Bara jag och mina skidor under en tjock, mulen himmel. Bara jag och mina maskiner till armar som skötte sig exemplariskt idag. Gårdagens stakövningar verkar ha gett resultat för jag hade sånt skönt flyt i stakningen, magen gjorde sitt och armarna tog över precis där de skulle. Landade vid spårstarten efter femtio minuter och tio kilometer med ett nöjt flin över hela ansiktet och kunde sen ge mig ut på fem nya kilometer med åkglädje i hela kroppen.

Den här bilden har inget med dagens underbara pass att göra. Men det är nog tack vare Johans stakningstips från igår som jag hade en sån skön upplevelse idag!

Skidturistande

Har testat nya, schyssta spår idag i närheten av föräldrahemmet. Det innebär att jag hittills har testat sju olika spåranläggningar i vinter! Helt galet, det trodde jag inte i november. Två mil lite drygt stannade klockan på, varav en mil ägnades åt koncentrerad stakningsteknikträning. Kändes grymt bra!