Bland skivstänger och hantlar

När jag är less på att springa får jag istället dille på styrketräning. Och eftersom jag aldrig kan göra saker lagom stillsamt utan istället har en tendens att snöa in på två-tre stycken roliga övningar som jag kör mängder av tills jag lessnar och kommer på två-tre nya så har jag nu blivit besatt av frivändningar.

Jag kör nåt som jag tror kallas för hängfrivändning, det vill säga jag börjar högre upp än man "ska". Istället för att utgå från en position med böjda knän och stång i knähöjd så står jag med ganska raka ben och stången i lårhöjd. På så sätt jobbar jag mer med rygg, skuldror och axlar än med låren. Låren får sitt i alla knäböj istället. Frivändningar är kanske den roligaste skivstångsövningen som finns. Explosivt och snyggt.

Svettig men stark!

Lite muskler på axlarna har jag fått den senaste tiden i alla fall. Kan nog vara användbart i skidspåren i vinter.

Tuff cykling och spikar överallt

När väderprognosen lovar 18 meter i byarna och regn så skiljs agnarna från vetet. Således var vi en rätt liten klunga som samlades för några timmars cykling imorse. Så liten att vi slog ihop 9:30-gänget med elitmotion, det vill säga de som tänker cykla Vättern på sju respektive åtta timmar. Det betyder i regel att subbarna får en lite lättare tur när de får vänta in oss motionärer på toppen av varje backe, medan vi motionärer får det desto tuffare. Särskilt idag när Peter som lagt rundan tycktes ha inlett en kärleksrelation med varenda uppförsbacke i Halmstad kommun...

Nåja. Backe upp och backe ner i nästan två timmar och jag hamnade stundtals riktigt långt efter när backarna dessutom gick på grus. Grusvägar alltså. Jag undrar när jag ska bli kompis med dem.

Efter en kaffe och en lussekatt hängde jag på gänget som skulle ta kortaste vägen hem, och där någonstans slog väderprognosen in. Det där med 18 sekundmeter alltså. Man minns inte hur det känns förrän man hamnar rakt mot vinden igen. Kombinerat med västkustspecialaren "vågrätt regn" i sin allra kallaste och vassaste form blev den sista timmen på cykelturen nästan lika tuff som de två första.

Men det fina med cykling i kallt spikregn och vildsint motvind är att det känns som att vattnet i simbassängen håller 40 grader efteråt. Den lilla halvtimmen simning värmde och mjukade upp varenda liten söndercyklad muskel i min kropp. Underbart.

Och för att göra det hela ännu bättre så har jag inspirerad av Ingmarie plockat fram den gamla spikmattan igen. Med Sigur Rós i högtalarna och piggar i hela ryggen låg jag och njöt av den lugnande och varma känslan som dyker upp i hela kroppen efter en stund. Om det inte vore för att det är dags att gå och sova snart så hade jag nog aldrig klivit upp från den där mattan.

Nu är jag mer än redo för en ny vecka!

Vassa små rackare som gör underverk.

Det skulle ju va' dans, dans, dans!

Undrar hur många gånger de senaste åren jag sagt nåt i stil med "ja jag är smidig som ett kylskåp och nån vidare taktkänsla har jag ju inte heller så det där med dans är kanske inte min grej alltså...". Skitsnack. Jag är som jag är, smidig eller osmidig, och det roligaste som finns just nu är att dansa. Jag har blivit helt besatt. Roligast är buffliga och tunga rytmer där man får bullra runt med attityd. Och salsainspirerade grejer.

Ikväll har jag provat en ny dansklass ihop med Ingmarie som bjöd med mig till flashiga Form där jag faktiskt aldrig tränat innan. Det var riktigt festligt om man bortser från ett par förvirrade ögonblick när vänster sida knappt visste vad höger sida sysslade med... Det var kanske lite väl många olika låtar och det gick lite väl fort ibland, jag tycker det är ännu bättre när det är färre låtar och man verkligen får chans att fatta koreografin så det blir lite ordning. Men förtusan, det var dans! Och jag fick hänga med Ingmarie! Verkligen en superbra början på helgen.

Bild: Ingmarie.

Born to run?

Jag har inte tagit ett löpsteg på två veckor. Det gör verkligen ingenting. Jag gör annat istället. Jag längtar faktiskt inte ens efter att springa. Då och då undrar jag om jag inte är helt less på löpningen. Kanske till och med på all den här träningen över huvud taget. All prestation. Jag har nog med sånt på jobbet. Där finns det inget som heter "tillräckligt bra". Allt kan alltid bli lite bättre, lite roligare, lite smartare. Jag kan alltid bli bättre, roligare, smartare.

Men så tänker jag på den fantastiska kvällen på Österlen för några veckor sedan. Österlenmaran. Reflex- och pannlampetåget som gick från by till by. Det magiska månskenet. Löpning utan prestation. Då känner jag plötsligt en längtan. En längtan efter att hitta lugnet i rytmiska fotsteg längs stigar och asfalt, långt bort från tider att passa, prestationskrav och tillkämpade leenden.

Klädd för nattmarafest. Foto: Benet.

Det här tror jag på

Livet är jävligt emellanåt. Och då gäller det att ha strategier - dels för att överleva men också för att göra livet roligt. Det här är mina:

Jag tror på att låta kroppen känna att den lever. I lördags cyklade jag så hårt och på toppen av min egen förmåga att jag fick andnöd två kilometer innan vi skulle stanna och fika. Det var längesen jag tog i så mycket på cykeln. Det kändes bra.

Jag tror även på att kliva utanför sin lilla låda. Jag har till exempel börjat dansa igen. Som triathlet kanske inte dans är det första man tänker på som träningsform, men shit vad bra jag mår när jag går på en dansklass!

Framför allt tror jag på att omge sig med människor som får en att må bra. Jag ringer lite extra ofta till min familj och snackar strunt när jag mår dåligt till exempel. Och igår paddlade jag omkring i bassängen med min bästa exilhalländska som är på besök i stan. Jag är fortfarande inte överens med min högervad så den får löpvila ganska mycket. Och vattenlöpning har en tendens att tråka ut mig om jag ägnar mig åt det själv. Men tillsammans med Ingmarie bara försvann tiden. Det kändes riktigt bra.

Nästan sextio cyklister från framför allt min egna klubb CK Bure träffades för ett gemensamt distanspass i lördags. Det var en riktigt mäktig känsla att ge sig iväg i en så stor klunga! Foto: CK Bure.

Men vad sysslar jag egentligen med?

Den senaste tiden har jag fått se en husdröm försvinna i fjärran. Jag har slitit röven av mig på jobbet med en totalkrasch som resultat (och nu är det diverse lappa-och-laga-insatser igång, jag älskar trots allt mitt jobb så det här ska nog ordna sig). Jag har stundtals varit på en plats i mitt huvud där jag hatar att vara. Livet har kort sagt varit rätt skitigt.

Jag försöker få ordning genom att koncentrera mig på små, små praktiska saker. Som att hälsa på hos snälla klubbkompis Per i hans garage där det finns verktyg och pryttlar i mängder, lämpliga att använda för att byta kedja och justera alla möjliga små grejer på racern inför vintervilan. Och när jag ändå var igång passade jag på att ägna en lång, noggrann stund åt att byta styrlindorna igen.

I helgen ska jag och nya tvåhjulingen, en cyclocross från Wilier, ut på äventyr igen. Ordentliga distanspass både lördag och söndag. Jag längtar efter många timmar som en liten pusselbit i en stor, varm klunga. När livet är skitigt är sammanhangen viktiga. Jag kanske inte är världens mest sprudlande människa, men jag behöver värmen och närheten. Och i min klunga får man vara hur konstig man vill, alla får plats.

Styrlindebyte pågår. 

Per stirrade på mina kransar och när han frågade när jag rengjorde sist skämdes jag. Rengjorde? Hur menar du nu?

Jag och min nya tvåhjulade kärlek

På väg!

Igår rullade vi drygt sju mil tillsammans. Snart ska vi ut på åtta till. Jag är redan kär.

Förlåt mig, ty jag har syndat!

Jag skäms. I flera månader har jag blundat varje gång min blick råkat falla på undersidan av mina cykelskor. De där klossarna alltså. Pew. Jag rodnar bara jag tänker på dem. Maken till slitnare prylar får man leta efter. Idag när jag ändå var på Cykelmagneten i Falkenberg och köpte en blank och vacker skönhet på två hjul (exakt vad berättar jag en annan gång) så passade jag på att krypa till korset och be om ett par nya klossar. Kolla bara!

Före...

...och efter!

Österlen Marathon - en natt jag aldrig glömmer

Det här med att jaga tider. Jag tror jag lägger ner det. Istället önskar jag att livet alltid kunde bestå av upptåg i stil med helgens nattmara på Österlen - galna happenings där gemenskap och fest är viktigare än vilket pers som helst.

Det spelar ingen roll att pannlampan pajjade efter åtta kilometer. Då fick jag ju chansen att hänga och snacka strunt med Lotta och Mathias som lyste upp min väg ända till halvmaramålet i Borrby dit min rescue team-superhjälte Håkan fixat fram en ny pannlampa åt mig. Och det spelar liksom ingen roll att min högervad började bråka (ja, igen. Jag borde verkligen ringa naprapat-Gabriel och ta tag i mitt liv) efter knappt tre mil. Då fick jag ju chansen att möla i mig några extra gelehallon vid vätskekontrollen i Skillinge innan jag gå-joggade vidare tillsammans med snälla Cecilia som gjorde mig sällskap hela vägen in i mål. Vi sprang längs magiskt månupplysta vägar längs havet mellan Skillinge via Brantevik in i Simrishamn, och det var en smått overklig upplevelse att komma in i ett knäpptyst Brantevik där hela vägen genom byn var upplyst med marshaller.

Jag kommer aldrig glömma den här fina kvällen och natten på Österlen. Fredrika, Mikael och de andra i nystartade löpargänget Crisp team hade gjort ett mäktigt jobb med att ordna världshistoriens första Österlen Marathon. På bara några veckor fixade de allt - bansträckning, logistik, medaljer, finishertröjor och efterfest. Och allt detta för bortåt 130 startande löpare. Jag tror inte att de i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att så många äventyrssugna löpare från olika delar av landet skulle hörsamma ropet i diverse sociala medier om mörkermaran med reflexväst och pannlampa som obligatorisk utrustning. Men det gjorde vi. Och det är nog fler än jag som redan bokat in nästa års lopp i kalendern.

Vissa var mer kreativa än andra när det gällde att hitta på sätt att lysa upp längs banan.

Arrangörerna!

Som värsta ravefesten under uppvärmingen.

På väg mot ett lysande speciellt maraton

Medan många våndats och funderat över New York så har jag haft andra spexiga grejer att tänka på. På lördag sticker jag nämligen ner till Simrishamn för en speciell mara - Österlen marathon. Det är min ultraidol Fredrika Gullfot som dragit ihop ännu ett löparevent i den vackraste delen av Skåne, och det är som alltid samtidigt storslaget och litet och intimt. Starten går från byn Gärsnäs klockan 18, och sedan har vi sex timmar på oss att ta oss 4,2 mil bort till Simrishamn.

Men vänta lite här nu! tänker du kanske. Det är ju mörkt vid den tiden på dygnet såhär års! Jo, precis så är det. Men det fina i kråksången är att maran ingår i ljusfesten Österlen lyser, och vi kommer passera flera byar där det händer grejer under festen. Och även om pannlampa och reflexväst är obligatorisk utrustning så verkar det som att vi kommer få hjälp med upplysningen av banan i form av marschaller och facklor och sånt. Kommer bli supermysigt!

Mitt enda bekymmer just nu är det här med att just springa ett marathon. Jag vet att jag lyckades med det för ett par månader sedan, och då dessutom efter att ha simmat och cyklat lite. Men just nu känner jag mig så ur form som en löpare kan vara.

Men what the fuck. Jag ska ta mig från punkt A till B tillsammans med andra glada äventyrslöpare, och jag har sex timmar på mig. Det kommer bli en enda lång fest längs Österlens vägar!

Havet i Brantevik, en av byarna vi kommer passera på lördag.