Stockben och smärta (och en jädra massa orienterare)

När jag och löparvännen Elisabeth hade sprungit två fyrahundringar igår och stod och pustade i en minut innan den tredje stannade en tränare från IFK Halmstad bredvid oss och undrade vad vi sprang. "Fyrahundringar", sa jag. "Shit. Hur många?" "Tio." "Åh herregud. Jobbigt!" sa han och gjorde stora ögon.

Kanske tränade han bara sina adepter i typ spjut och tyckte att allt som innebar att man måste springa fort var hemskt, kanske tyckte han att vi såg ut som några som aldrig skulle klara 10x400m. Jag vet inte. Jag blev hur som helst taggad.

Sex varv senare, inför den näst sista repetitionen, skrek mina ben av smärta. Jag hade mjölksyra upp till hårfästet och trodde att jag skulle kräkas. Värmen som belägrat Halmstad har kommit plötsligt, och att springa banintervaller i stekande sol som årets första riktiga värmepass var kanske inte helt smart. Gav mig ut på nionde varvet. Överlevde. Hoppades ha en gnutta kraft kvar så jag kunde orka med en liten spurt på slutet på sista, men icke. Benen var som stockar, de levde knappt längre.

Jag och Elisabeth föll ihop som urkramade trasor på gräset efter sista varvet och hela jag brann. Av törst, av smärta. Kollade varvtiderna och konstaterade att jag gått som en klocka. 1.28 som bäst. 1.32 som sämst. Nu har jag inte sprungit fyrahundringar sedan Digerdöden härjade ungefär, och att jämföra med tider från tidigt 1300-tal känns ju något irrelevant. Så jag konstaterar bara att jag är ruskigt nöjd med hur jag genomförde passet, och att det är grymt att ha någon att jaga när man springer banintervaller. Då fegar man inte.

Elisabeth spexar efter att vi hämtat andan.

Idag har jag slipat på min simteknik i bassängen, och resten av dagen har jag frotterat mig med orienterare. Alla O-ringare utom eliten har vilodag idag, eliten springer istället stadssprint. Orienterare är de coolaste idrottare jag vet. Urstarka och snabba, och dessutom skarpa i huvudet. För mig är det helt obegripligt att de klarar av att springa så fort och samtidigt läsa kartan. Riktigt roligt var det hur som helst att se Annika Billstam springa i mål som segrare, och att se Tove Alexanderssons superspurt som gav henne fjärdeplatsen och totalledning i O-ringen.

 

Publik i Norre katts park

Löpare samsades med vanliga flanörer i stan

Annika Billstam som vann med tre sekunder över norskan Anne Margrethe Hausken Nordberg.

Helena Jansson kom sexa.

Tove Alexandersson tjurrusade in på en fjärdeplats.

Och hela stan var full med folk som tittade! Jätteroligt!

Skog igår, skog imorn

Torups bokskog. Bild lånad från malmo.se

Igår lyckades jag med bedriften att vara typ sämst i klubben när vi hade klubbstafett. Tack vare mig och min ständiga vädersträcksförvirring kom mitt lag så sist man kan komma. Jag var som vanligt alldeles för ivrig och tappade bort mig bland alla stigar på kartan, trots att jag sprang enklaste sträckan där alla kontroller var i stigkorsningar och där vägvalen var hur enkla som helst.

Nåja. Man kan inte alltid vara bäst. Som straff fick mitt lag uppdraget att arrangera nästa års klubbstafett, då ska jag välja den jävligaste terrängen och göra stjärnorientering upp och ner för en bautabacke.

Men nu är det slut på muttrandet. Trots allt så hade jag en riktig schysst kväll där i skogen, för skogen är min favoritplats alla kategorier. Trots myggor och tusentals fästingar. Och eftersom jag gillar skog tänker jag åka till Torup i Malmö imorn. Jag råkar nämligen gilla andra löpare lika mycket som jag gillar skog, och kan man kombinera de båda så har man en toppenlördag!

Kolla bara vad Sara har styrt upp:

Först: Ett tufft pass med blandning av intervaller och styrka. Inga finkläder på!
Sen: Lunch och föreläsning av Jimmy Palm från Naprapatlabbet
Efter det: Skogsdistanslöpning!

Och alltsammans med massa coola löpare som det ska bli så roligt att träffa!

Som en hund

Sitter och studerar mina så kallade vägval på gårdagens tävling i Rävlanda mellan Göteborg och Borås. Så kallade vägval eftersom jag inte riktigt kan återskapa ögonblicken då jag aktivt valde just de vägar jag sprang, utan istället känns det som att allt jag gjorde, det gjorde jag på chans. Uruselt. Och jag som hade som ambition att ägna mig åt kartläsning först och främst, och löpning i andra hand. Om jag behövde gå hela tiden för att känna att jag hade kontroll över läget så skulle jag göra det.

Nå, vad blev det av den ambitionen, fröken nybörjarorienterare?

En tumme.

Så nu sitter jag här och skäms som en hund. Här ska det blir uppsträckning och uppstyrning framöver. Med Hallands tredagars som mål i mitten på juli ska jag de närmsta två månaderna ägna mig åt att bli en mästare på att läsa karta.

Du ser ju hur jag var ute och cyklade. Ibland sprang jag till och med åt fel vädersträck.

Löpningen är min fristad

Jag har hål på knäna på mina favorittights, och på armarna sitter numera tunna, tunna rivsår. Det är tydligen sånt man får finna sig i om man ska bli en seriös orienterare.

Och som vanligt var jag sist tillbaks till startplatsen på kvällens träning. Inte för att jag är så vansinnigt långsam egentligen, utan för att jag alltid väljer kartor med längst banor eftersom jag vill skutta runt så länge som möjligt i skogen. När jag återvände hade de redan plockat undan målstämplingen, så jag fick inte ens veta hur snabb jag var på min sista karta.

Så länge som möjligt, förresten. Det tycks vara någon form av ledord för mig nuförtiden. På tävlingen i Fjärås för några veckor sedan lekte jag med tanken att medvetet springa fel på slutet för att få lite mer tid i skogen, och i söndags kväll fick jag separationsångest vid tanken på att äventyret i Skåne var slut. Jag hade gärna fortsatt springa i evigheters evighet. Eller så länge som möjligt. Hela jag uppfylls av en så stark känsla av lycka när jag är ute längs stigar, vägar och i terrängen, det är som en fristad. Det finns inga måsten i den där springbubblan och jag är bara Therese, inte producenten, journalisten, systern, sambon eller dottern. Bara Therese. Allt det där som jag gör dagligen - planerar, löser problem åt mig själv och andra - det kan jag lägga åt sidan när jag springer. Jag kan tänka på absolut ingenting, och det är helt okej.

Det kanske inte är så konstigt då att jag gärna springer vidare, så länge som möjligt.

Strandskogsorientering en annan gång, på en annan plats.

Inte mina stoltaste ögonblick direkt

Min radio- och göteborgsvarvskollega Kennet har gjort en kort rekapitulation över orienteringens tekniska utveckling under de senaste typ tio åren på vår Göteborgsvarvsblogg. I korthet kan man säga att stiftkontrollernas tid är förbi för längesen och numera finns allt virtuellt och till allmän beskådan om man så vill när tävlingen är över. På det fantastiska verktyget Runoway laddar arrangörerna upp sträcktider för alla löpare, och sen kan man själv ladda upp sin egen rutt från gps-klockan och så får man en prydlig liten karta över sina vägval. Och då går det inte att gömma sig. Varenda liten felnavigering syns där, svart på vitt.

I mitt fall handlar det mest om att hitta russinen i kakan, det vill säga, jag letar efter ställen där jag gjort rätt snarare än ställen jag gjort fel på, för de förstnämnda är så mycket färre. Kontroll 8 och 13 på gårdagens tävling var skämmiga. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag sysslade med.

Det fina med att se sina misstag så tydligt utritade är att revanschlusten väcks. Om jag fick välja skulle jag orientera varenda helg. Herregud, jag blev lite ledsen vid elfte kontrollen igår eftersom jag började ana ett slut på tävlingen, jag ville bara fortsätta i flera timmar till!

Kontroll numero 8 uppe till höger. Vad är det där för öglor??

Kontroll 13 i mitten. Jag sprang förbi den helt och hållet och fattade ingenting förrän jag kom till en stenmur som jag inte borde kommit till.

Drömmen om ett hus vid havet (och om orienteringsungar)

Det är som sommar i Halland. För en kustflicka som mig är havet förstås alltid vackert och något jag längtar till, men sommarsolglitter på de obetydliga vågkammarna och saltdoft med ljumma vindar gör att jag går lite extra i spinn.

Den här fina försommaren får mig dessutom att längta lite extra efter att få vakna varje morgon med havet utanför knuten. När vi skulle leta oss hem från Fjärås via Varberg ner till Halmstad i eftermiddags så valde vi småvägarna så nära havet som möjligt. Vid varje liten "Till salu"-skylt vi hittade svängde vi för att kolla läget. Inte för att vi ens är i närheten av att kunna köpa ett hus med havsutsikt, men för att hålla drömmen vid liv. Oftast var det dessutom bara tomter eller små pyttestugor inklämda mellan tusen andra likadana pyttestugor som skyltarna ledde till, så vi behövde inte bli för trånsjuka efter det perfekta huset.

Men säg mig, hur gör man för att ha råd med alla de där fantastiska husen som ligger i kustbandet? Med havet nästan ända upp till verandan. Det känns som att jag antingen valt fel yrkesbana eller fel sak att drömma om.

En annan sak jag drömt om idag har med orientering att göra. Anledningen till att vi överhuvudtaget var i Fjärås från första början var nämligen en av de sista halländska orienteringstävlingarna på vårsäsongen. Och vid mina hittills tre möten med kartlöparvärlden så har det slagit mig vilken fantastisk stor familj orienterarna verkar vara. De tar hand om varandra, de tar hand om varandras barn, och alla är så himla snälla. Jag intervjuade en orienteringsfamilj från Falkenberg häromdan, och döttrarna i familjen var övertygade om att när de en gång får barn så ska de introducera dem till orienteringen på samma sätt som de själva blev det av sina föräldrar, för orienteringsvärlden är fantastisk för barn. Massa gemenskap och roligheter.

Och idag har jag drömt om barn. Om jag en gång får några ska de bli orienteringsungar, för jag tror att barn som hamnar i den där världen blir lyckliga barn.

TC på dagens tävling. Den där mållinjen korsade jag som nummer åtta på min bana.

Den omtalade orienteringsduschen. Om vädret är på det här viset köper jag utomhusduschgrejen, men jag vettefan om det är lika härligt när det är nollgradigt och lervälling...

Succéorienteraren är i mål

Jag är tillbaka från skogen. Men jag vet inte riktigt om det jag sysslade med kan sorteras in under "låta bli att springa vilse i strandskogen". Jag var totalt borta åtminstone tre gånger och fick fråga var sjutton jag var på kartan (man får göra det när man springer öppen klass och inte har några orienteringskunskaper tänker jag...). Folk var så snälla och visade mig och förklarade massa saker som jag inte begrep.

Förresten, vad kallar man det när man får för sig att man är tillräckligt bra för att springa medelsvår, lång bana fast man aldrig tidigare sprungit utan skugga? Hybris, kanske?

Jag kom hur som helst i mål efter 1.50. Då hade jag hittat mina elva kontroller och sprungit åtta kilometer. Snubben som sprang min bana snabbast sprang på ungefär en tredjedel av tiden... Men så var jag nästan sist i mål också. Först blev jag jätteförvånad när ett helt gäng ropade "heja Therese!" när jag kom springandes mot målet, men sen tittade jag mig omkring och såg att hela TC var i princip tomt på folk. Då insåg jag att de som hejade var funktionärer som hade stenkoll och som stod och väntade in oss fyra som fortfarande var kvar ute i skogen...

Men tro inte att jag känner mig nerslagen! Ånej, jag är snarare superpeppad. Jag klarade att hitta alla elva kontroller själv (förutom en då, som jag och en liten kille hjälptes åt med - fast han snackade massa skit och sa att han skulle förvilla mig och tyckte att jag skulle ställa mig bakom en tall och blunda tills han sprungit iväg till nästa kontroll. Fast då jämförde vi kartor och insåg att vi sprang olika banor och då tyckte han att vi kunde hjälpas åt och hitta den där förbannade höjden i slyskogen) och jag kan bara bli bättre!

Jag vet att jag håller kompassen på fel håll, men såhär såg i alla fall terrängen ut.

Färdig!

Glad fejkorienterare!

Tävlingsdags!

Jag fick ett infall och nu är jag på väg att försöka låta bli att springa vilse i en strandskog.

16 timmar och 30 sekundmeter

Strax före bussen gick till starten

Det här är historien om hur 24 timmars fjällrogain blev 16 timmar, och om hur Johan räddade oss från att störta nerför en dimhöljd brant norr om Ryfjället.

Redan vid starten började regnet. Bara till att plocka fram regnskydd och grejer.

På tre stora kartor hade vi alltså ritat in trettio kontroller. De var poängsatta efter svårighetsgrad och om man lyckades ta allihop skulle man tillryggalagt omkring 13 mil fågelvägen. Och där inte höjdmetrarna medräknade... Vår tanke var helt klart att hålla oss till de lättare kontrollerna. Vår styrka är helt klart orienteringen, det märktes rätt fort. Trots att andra löpstarka lag lämnade en kontroll före oss så kunde vi nå nästa samtidigt, för att vi valde bättre vägar. Det kändes rätt häftigt.

Första kontrollen - efter en klättring på över 300 höjdmeter...

Jag har aldrig tidigare varit i fjällterräng på sommaren och var egentligen ganska oförberedd på hur den skulle te sig. Men så fort vi kom upp på kalfjället kände jag mig som att jag hamnat i mitt rätta element. På samma sätt som jag älskar havet och framförallt bohuskusten med dess karga klipplandskap på älskar jag fjällmiljön med dess kantiga och buttra utseende!

Hjortron!

Ren!

Vi tog oss uppför toppar, nerför toppar och genom sly och skit. Regnet kom och gick de första timmarna, och sen bestämde det sig för att stanna. Med undantag för tio minuter här och där efter klockan 18 regnade de i stort sett hela tiden. Vinden tilltog och blev värre och värre ju högre upp vi kom. Men det var många fina stunder också, innan helvetet brakade lös. Vid den lilla toppen som kallas Horisonten hittade vi regnbågens slut och en vacker utsikt, och på bergskammen vid Stråhtietjåkka värmde solen en kort stund.

Vi hittade lite snö också

Toppen du ser till höger i bilden skulle vi runda på utsidan, på andra sidan fanns ytterligare en topp och sen nådde vi vårt delmål, vår fjärde kontroll.

När vi tagit femte kontrollen siktade vi på Ryfjället, en ganska kämpig topp att komma upp på. Vi hade rätt gott om tid innan skymningen skulle komma, men dessvärre hann dimman och vinden före. I byarna måste det ha varit upp mot 30 sekundmeter stundtals, det var riktigt obehagligt att känna hur vinden grep tag i hela kroppen och ville svepa ut en nerför branterna. Samtidigt såg vi inte mer än tio-tjugo meter framför oss, så vi gick på kompassriktningen och hoppades på att hitta ett bra stråk att ta oss nerför berget på. Att nå toppen och plocka kontrollen var bara inte att tänka på i det där vädret.

Men plötsligt såg det inte alls ut som det borde omkring oss. Vi skulle ha Ryfjället på vår vänstra sida och en ganska brant men ändå framkomlig lutning på vår högra sida att ta oss ner för. Men i dimman såg vi hur marken bara försvann till höger. Johan insåg att vi hade orienterat fel och hamnat i en hiskelig brant som vi inte kunde ta oss ner för annat än med livet som insats. Bara att försöka ta sig tillbaka i motvinden och det horisontella regnet och göra om, göra rätt. Jag har faktiskt aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Känslan av att okej, jag kommer förmodligen överleva, men jag är ändå bara ett feltramp ifrån att ramla nerför ett stup var riktigt läskig. Men vi nådde platt mark, Johan tog ny riktning, räknade steg för att hålla reda på om vi hade kommit rätt och till slut hittade vi till den framkomliga brant vi tagit sikte på först.

Vid halvtid, det vill säga runt kl 2, hade vi traskat nerför i flera timmar genom sly och skog. Vi nådde E12an och bestämde oss för att ta den till Tärnaby och tältlägret där tävlingsledningen bjöd på varm mat och möjlighet att vila i uppvärmda tält. En nätt liten sträcka på 16 kilometer åtminstone... Dit kom vi klockan 6 på morgonen efter en svajig och ond vandring på asfalt. Fötterna värkte, knäna skrek och axlarna ville inte vara med mer. Men så fort vi stannade för att vila kroppen frös vi arslet av oss i den kalla vinden och det envisa regnet. Bara att knata på, således.

Och när vi satt där, i det varma tältet med en sojakorv i handen så kände jag att nu jävlar, nu är det nog. Mina fötter håller inte för minst två mils vandring till Hemavan och målet. Särskilt inte som att det bara skulle vara en transportsträcka, några små turer upp på fjället för att plocka kontroller var det inte frågan om.

Jag var (och är) så stolt över att vi tog oss ner från Ryfjället med livet i behåll, och att vi klarade två tredjedelar av tävlingstiden. Jag är nöjd med vår insats, och har varit med om många magiska stunder och många helvetesögonblick. Ungefär som det brukar vara när man utmanar sig själv...

Men om det blir ett nytt försök nästa år, det tvivlar jag på.

Sand i skorna och mjölksyra i låren

Jag har orienterat i strandskog, lärt mig sluta fega genom att ta stigarna och istället springa mer rakt på - och faktiskt hitta rätt! De andra i klubben ägnade sig åt att köra stafett, fast jag kände mig inte mogen för nåt sånt utan sprang ett par långa banor med Johan som skugga istället. Men tävlingsmänniskan i mig dök upp när jag insåg att jag och ett par andra letade efter samma kontroller och att vi låg ganska jämnt (fast de hade startat före mig!), och när jag sen kom rakt på ett par av kontrollerna och fick försprång, då kände jag mig så satans bra! Fast sen måste jag stanna och fundera längre på vägval än de erfarna löparna, så då kom de i fatt. Men ändå!

Skadad...

...ja, orienteringsskadad. Jag har orientering på hjärnan. Hur förklarar du annars att jag har två orienteringstidningar liggandes på mitt sängbord som bara väntar på att jag ska krypa ner under täcket och läsa dem? Det känns nästan lite knäppt.

"Titta, en orienterare!"

När jag var fjorton hade jag inte blivit särskilt glad om folk trodde att jag var en orienterare när jag motvilligt släpade runt mig själv i en dyngsur skog eftersom skolan krävde att man provade orientering för att man skulle klara att få ett betyg i idrott, eller i alla fall ett högre betyg än G.

Men idag är det lite annorlunda.

Dagens sejour i Skedalaskogen var mest ett litet test av hur väl jag begriper kartan. Inga kontroller att plocka således, även om de fanns utmärkta på min karta. Jag letade ändå rätt på några av platserna där det skulle ha suttit en kontroll, och kände mig väldigt nöjd och glad över mig själv.

Fast allra nöjdast blev jag precis i början på passet när jag kryssade fram mellan barnfamiljer och fikakorgsgäng som promenerade i sakta mak längs sjön där jag inledde min löpning - för när jag sprang förbi dem i skogskanten medan de gick i bredd på grusstigen så hörde jag hur de sa:

"Titta, en orienterare!"

Och jag bara mös. Tänk vad tiderna förändras, och jag med dem.

Note to self: Skaffa skor som inte är så himla stela och otympliga! Det tror jag att benen mår bra av.

Nu ska jag väl ändå lyckas...

Jag är här. Vid Torvsjön i Skedala. Utrustad med karta den här gången. Nu ska jag väl ändå lyckas hålla reda på var jag är...

På väg mot nya mål

En blivande orienterare!

Igår bestämde jag mig för att skaffa mig ännu en klubb. En orienteringsklubb. Visserligen skulle det räcka med en enda klubb, det finns ju såväl skid- som löp- och orienteringssektion i Simlångsdalen, men jag har kommit på mig själv med att vara en riktig föreningskramare som vill vara med överallt. Jag älskar föreningslivet! Det är tammefan helt obegripligt och fantastiskt att så många människor ger så mycket av sin tid och kraft ideellt för att barn och unga och förvuxna unga (som jag) ska få upptäcka nya underbara sätt att röra på sig och få möjlighet att utvecklas och bli bättre. Så från och med nästa vecka hittar ni mig varje torsdag i någon form av skog i trakterna kring Halmstad där Halmstad OK fixar orienteringsträning - det är dags att bli orienterare på riktigt!

Therese goes skogsmulle igen

Orienteringsdags på nytt! Det är jag, Johan, några ledare och massa, massa barn...

Karta, kompass och konstiga spetsar

Det är ingen idé att vänta när man kommer på nåt som man vill prova. Jag låg ju och funderade över skogen häromdagen, och då väcktes tanken på att testa orientering. Och det visade sig att Halmstad OK hade provapå-kväll just idag. Helt strålande! Ett gäng trevliga skogsmullar i likadana jackor hade samlats på Gipenområdet på Galgberget, och efter nån form av stafettlek som uppvärmning (käckt och lite småfånigt, jag gillar inte gruppaktiviteter där vuxna människor tilltalar alla, dvs barn och vuxna, med bebisrösten) var det dags att testa några sprintsträckor. Fem stycken till antalet i stegrande svårighetsgrad och distans. Jag ratade ettan och tvåan och kastade mig över den 1200 meter och 7 kontroller långa tredje kartan. Hade Johan i hasorna som förklarade att man får springa på vägarna om man vill, om man tycker att det känns som ett smartare vägval.

Jo, det kan man väl. Men jag ville ju springa över stock och sten!

Så jag höll mig undan vägarna och gjorde säkert åt helskotta fel vägval ur en orienterares synvinkel. Trasslade in mig i snår och snubblade omkull flera gånger när jag tvunget skulle springa över gropiga områden (inte visste väl jag att de där trekantiga spetsarna betydde grop! Men man lär så länge man lever) och hade the time of my life medan jag snavade mig igenom karta fyra och fem alldeles själv!

Så nu sitter jag och läser på O-ringens hemsida och funderar över hur vi ska kunna kombinera några kompassfyllda dagar i Örebro med våra fjälläventyr i Hemavan och Norge i sommar.

Nu jävlar!