Ironmania i mitt huvud

Hur kan det vara i lördags som jag sprang längs den där blå mattan mot målet i Kalmar? Hur kan vardagen bara rulla på som om ingenting har hänt? I mitt huvud pågår loppet om och om igen, och trots allt slit på banan så blir jag varm och helt lycklig av att tänka på det. Känslan från simningen - där jag var stark, euforisk och kände mig som i mitt rätta element - ligger som bomull runt mitt hjärta, och trots smärtan i varje cell i min kropp under löpningen så längtar jag med hela min själ tillbaks till Kalmars gator.

Det här är något magiskt. Folk brukar bli lite fascinerade av den här totala dedikationen till triathlonsporten som nyblivna triathleter (som jag) uppvisar, men alltså, prova själv så får du se! Triathlon är den optimala sporten, en kombination av världens tre finaste idrottsgrenar och den enda sport du behöver. Du får forsa fram genom böljande vågor, du får njuta av farten som bara dina ben och en kolfiberdröm kan åstadkomma tillsammans och du får visa för dig själv och världen att det inte är slut där, du är tillräckligt stark fysiskt och psykiskt för att kunna resa dig från sadeln, knyta fast ett par löparskor och lägga världen under dina fötter springandes också. Och när du korsar mållinjen är det din styrka, ditt pannben och din glädje som gjort det möjligt.

Pratade med en av mina föräldrar igår, som ju följt båda mina Ironmanlopp på plats i Kalmar. Och hen var fascinerad av en man som gjorde sitt 98:e lopp i Kalmar, skulle göra sitt 99:e dagen efter i Köpenhamn och sitt 100:e på Hawaii. Det var nåt med att det verkade galet jobbigt. Jag höll med, men innerst inne satt jag och tänkte att shit, vilken grej. Jag önskade att det var jag.

Och jag önskar att varje dag var en Ironmandag.

I mål! Jag ryser!

Därför älskar jag triathlon

Det går verkligen upp och ner med min motivation just nu. Känner igen mig i Wilmas inlägg från i torsdags - ibland är jag bara så less på att ägna så mycket tid åt träning. Helgerna är liksom vigda åt långa distanspass på cykeln, och jag känner då och då en dum press och stress över att hinna träna så mycket som jag behöver för att överleva och helst klara av en Ironman med någon slags värdighet.

Men samtidigt - jag älskar verkligen mina timmar på cykeln. Häromdagen gav jag mig av i ottan på regnvåta vägar under en uppsprickande himmel och hann med sex vackra mil på drygt två timmar innan jobbet, och det var en av veckans bästa stunder. Och det är de ögonblicken jag behöver, ögonblicken då kroppen, hjärtat och cykeln blir ett, som en urkraft som forsar fram längs vägarna.

Det går ju inte att komma ifrån att det är krångligt att få tid till den mängd träning jag upplever att jag behöver innan Kalmar. Jag jobbar heltid, jag jobbar obekväma arbetstider, jag har miljoner andra saker jag också vill hinna med - och jag börjar allt mer ifrågasätta meningen med att lägga så mycket energi ut på något som egentligen inte genererar någonting vettigt överhuvudtaget, mer än att jag själv får en kick. Men mer om den funderingen en annan gång.

För i söndags gick det upp för mig varför jag gör det här. Då begick jag nämligen tävlingspremiär för i år, på Maleryd Varberg triathlon, och premiären var dubbel eftersom det dessutom var första gången tävlingen arrangerades. Den enda distans som fanns att välja på var motionssprint - perfekt för en triathlet som varken simmat eller sprungit nämnvärt mycket under våren.

Det är något magiskt med ett triathlon. Spänningen innan start, vattnet som sipprar in under våtdräkten och värmer dig när det sextongradiga, salta Kattegattvattnet kyler ner ditt huvud under simmössan, en dränktkattblöt kropp som rullar iväg på cykeln, det metodiska trampandet på gränsen till max, nertrappandet av intensiteten en bit innan växling för att låta benen hämta sig en aning innan löpmomentet, den knixiga och fula löpstilen den första kilometern, smärtan halvvägs in i löpningen - och den otroligt kaxiga och stolta känslan när mållinjen passeras.

Jag älskar det. Varje minut, varje smärtsamt steg. Jag älskar kampen i uppförsbackarna på cykeln, älskar vattenbrottningen och kampen för varje simtag och andetag i vattnet. Älskar att känna hur kroppen bara orkar och orkar och aldrig tar slut trots att det känns som en näradödenupplevelse i slutet på löpningen.

Triathlon är den vackraste sporten jag vet. Den gör mig glad. Och därför fortsätter jag, trots att det känns motigt och inte alls särskilt kul emellanåt.

Simstarten vid Barnens badstrand vid Kallbadhuset i Varberg. Det var en riktigt blåsig dag, men de hade lagt simbanan innanför vågbrytarna så vi fick sköna 400 meter. (OBS! Alla bilder - copywright Johan Davidsson)

Trots att det var en så kort distans så hinner det kalla vattnet göra sitt för att pajja balansen. Det var sjukt svårt att ta sig upp för trappan ur vattnet...

Cykelbanan bestod av fyra varv på en ganska knixig och kuperad slinga som gick genom stan. Den inleddes med en rätt brant backe som jag gillade mer och mer för varje varv....

...backar är nämligen min styrka, så det var här och på en annan brant historia någon kilometer längre bort som jag liksom susade förbi många av mina medtävlare...

...fast de cyklade å andra sidan ifrån mig i nerförsbackarna igen. Typiskt. :)

Det enda dåliga med arrangemanget (som annars alltså var helt super, blir det här en återkommande tävling med tävlingsklass så kommer jag göra den till en tradition) var att det var lite dåligt skyltat i växlingsområden inför löpningen. Jag fattade inte vart jag skulle ta vägen ut...

...men jag lyckades ta mig ut på det ungefär 1,2km långa varvet runt Varbergs fästning som skulle springas fyra gånger.

Banan var hyfsat vindskyddad, enda stället där vinden bet i var här där vi rundade ett hörn på fästningen. Och under de tjugo minutrar som jag sprang runt runt runt så hann jag med att få både strålande sol och störtregn. Märkligt men härligt tävlingsväder.

I mål kom jag som tionde tjej av fyrtiofem tjejer som tog sig i mål, och som nummer 59 av totalt 160.

Och efteråt var det en ruskigt glad tjej som hängde i målområdet.

Sista rycket på skidorna

Skiiers high. Det är grejer det. Och liksom när det gäller runners high så kan den dyka upp när man minst anar det. Fast igår kände jag det på mig. Jag menar, vad sägs om skidåkning på natursnö på en ödslig myr långt bort från ära och redlighet (nåja), i strålande solsken och ett par plusgrader? Jag körde på blanka skidor och stakade järnet. Drygt två kilometer uppför ut på myren, två kilometer nerför tillbaka. Fem varv. 21 kilometer totalt. Och hjärtat var så lyckligt att jag nästan dansade fram.

Fantastisk myråkning på natursnö, visserligen med lite genomslag. Men med fulskidorna på så går det finfint!

Hejhej!

Lycklig var jag även under den gångna helgen. Nästan sju mil skidor skrapade jag ihop på SK Hyltes kuperade konstsnöspår tillsammans med Sofie och Magnus från Hyltes kanske mesta skidåkarfamilj. Så jäkla gött att kunna ha träningsläger med mycket skidåkning på hemmaplan, och särskilt när man får åka ihop med roliga människor. Sofie och jag är hyfsat jämna, och det är kul med sparring. Jag fick ihop ett bra längre distanspass med hårt tempo, ett stakintervallpass och ett lite kortare distanspass då jag framför allt fokuserade på stakningen eftersom mina ben var ordentligt trötta.

Sofie och Magnus (vars tolvåriga son för övrigt stakade ifrån mig på en av mina stakintervaller.... Lagom knäckande!) och Johan.

Nu väntar mest vila fram till söndag. Jag hade egentligen tänkt köra ett hårt, kort stakningspass ikväll, men jag har bestämt mig för att hoppa över det eftersom jag känner mig snuvig.

Skidmilen rasar in på kontot

Med tanke på att jag har bestämt att skidsäsongen 2012/13 kommer att bli en mellansäsong (mer om det i ett kommande inlägg) för mig så känns det rätt bisarrt att jag vid den här tiden i år har åkt dubbelt så mycket skidor på snö jämfört med förra säsongen. Fyrtio fina mil har det blivit hittills. Nu råkade visserligen snön och kylan komma tidigt den här säsongen så det är inte så jättekonstigt, och förra säsongen åkte jag sjukt mycket mer rullskidor än i år. Men ändå. Man blir trots allt bra på det man tränar, och hur skidlikt rullskidor än är så är det inte snöskidor.

Helgen spenderades hemma hos föräldrarna på miniträningsläger. SK Hylte har gjort superfina spår på sin kuperade konstsnöanläggning - de får plats med dubbla klassiska spår och kan ändå ha en tre-fyra meter bred skejtbädd! Helt magiskt.

Min kropp bär fortfarande spår av en lång tids stress, och jag märker att den inte alltid är att lita på. Vissa dagar är allt guld och fantastiskt, andra dagar känner jag mig skröpligare än en nittioåring. I lördags förmiddag till exempel bara skenade pulsen och jag blev helt matt utan att ha minsta spår av mjölksyra nånstans. Igår däremot var varenda litet skrymsle av mig sprängfyllt med kraft och energi, och jag stormade fram uppför backarna.

Skidbubblan är för övrigt helt magisk. Känslan i kroppen och hjärtat när jag flyter fram över snön en gnistrande kall vinterdag är lika himmelsk som en ljummen sommardag ensam i cykelsadeln längs en landsväg vid havet. Helt ensam med naturen, fri att välja vilka intryck som ska få plats i kroppen.

Glad skidåkare med nya skejtlagg!

Ännu gladare skidåkare efter att nya skejtlaggen blivit ordentligt inkörda.

Glad men förbannat trött skidåkare efter riktigt grisigt och hårt distanspass på de klassiska skidorna. Ljumskarna skrek och kroppen darrade efter genomfört värv.

The return of the runner

Fem saker som hinner hända under drygt fem veckors löpvila orsakad av dels en känning i vaden, dels av taskig motivation:

1. Det blir kallt
2. Det börjar snöa
3. Det blir varmt och börjar regna
4. Snön smälter och blir slask
5. Det blir kallt och all slask fryser - ergo hela världen blir glashal

Tre saker du hinner glömma bort under drygt fem veckors löpvila:

1. Var dina löparskor är
2. Hur viktigt det är att kissa innan du ger dig ut
3. Hur fruktansvärt lycklig löpning kan göra dig om du verkligen, verkligen vill springa

Med ett stort leende på läpparna sprang jag iväg i eftermiddags. Det är skönt att vara löpare igen!

Det skulle ju va' dans, dans, dans!

Undrar hur många gånger de senaste åren jag sagt nåt i stil med "ja jag är smidig som ett kylskåp och nån vidare taktkänsla har jag ju inte heller så det där med dans är kanske inte min grej alltså...". Skitsnack. Jag är som jag är, smidig eller osmidig, och det roligaste som finns just nu är att dansa. Jag har blivit helt besatt. Roligast är buffliga och tunga rytmer där man får bullra runt med attityd. Och salsainspirerade grejer.

Ikväll har jag provat en ny dansklass ihop med Ingmarie som bjöd med mig till flashiga Form där jag faktiskt aldrig tränat innan. Det var riktigt festligt om man bortser från ett par förvirrade ögonblick när vänster sida knappt visste vad höger sida sysslade med... Det var kanske lite väl många olika låtar och det gick lite väl fort ibland, jag tycker det är ännu bättre när det är färre låtar och man verkligen får chans att fatta koreografin så det blir lite ordning. Men förtusan, det var dans! Och jag fick hänga med Ingmarie! Verkligen en superbra början på helgen.

Bild: Ingmarie.

Österlen Marathon - en natt jag aldrig glömmer

Det här med att jaga tider. Jag tror jag lägger ner det. Istället önskar jag att livet alltid kunde bestå av upptåg i stil med helgens nattmara på Österlen - galna happenings där gemenskap och fest är viktigare än vilket pers som helst.

Det spelar ingen roll att pannlampan pajjade efter åtta kilometer. Då fick jag ju chansen att hänga och snacka strunt med Lotta och Mathias som lyste upp min väg ända till halvmaramålet i Borrby dit min rescue team-superhjälte Håkan fixat fram en ny pannlampa åt mig. Och det spelar liksom ingen roll att min högervad började bråka (ja, igen. Jag borde verkligen ringa naprapat-Gabriel och ta tag i mitt liv) efter knappt tre mil. Då fick jag ju chansen att möla i mig några extra gelehallon vid vätskekontrollen i Skillinge innan jag gå-joggade vidare tillsammans med snälla Cecilia som gjorde mig sällskap hela vägen in i mål. Vi sprang längs magiskt månupplysta vägar längs havet mellan Skillinge via Brantevik in i Simrishamn, och det var en smått overklig upplevelse att komma in i ett knäpptyst Brantevik där hela vägen genom byn var upplyst med marshaller.

Jag kommer aldrig glömma den här fina kvällen och natten på Österlen. Fredrika, Mikael och de andra i nystartade löpargänget Crisp team hade gjort ett mäktigt jobb med att ordna världshistoriens första Österlen Marathon. På bara några veckor fixade de allt - bansträckning, logistik, medaljer, finishertröjor och efterfest. Och allt detta för bortåt 130 startande löpare. Jag tror inte att de i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att så många äventyrssugna löpare från olika delar av landet skulle hörsamma ropet i diverse sociala medier om mörkermaran med reflexväst och pannlampa som obligatorisk utrustning. Men det gjorde vi. Och det är nog fler än jag som redan bokat in nästa års lopp i kalendern.

Vissa var mer kreativa än andra när det gällde att hitta på sätt att lysa upp längs banan.

Arrangörerna!

Som värsta ravefesten under uppvärmingen.

Lerbad och äventyrslöpning utanför lådan

Om man löptränar för att springa triathlondistanser mellan 10 och 42 kilometer på flacka asfaltsbanor så kanske det känns logiskt att ägna sig åt att springa just flackt och asfalt. Men det kanske är det dummaste du kan göra om du vill hålla som löpare. Och framför allt djävulskt tråkigt.

Flera gånger idag tänkte jag att varje lördag borde vara som den här. Nästan två och en halv timmes löpning för mig och ett gäng av mina halmstadtriathleter under ledning av Stefan som inte bara är triathlet utan även orienterare. Vi sprang över stock och sten, genom lerpölar och mindre träsk och bland sprakande höstfärger i Skedalaskogen vid Ön, den skog som stundtals är som en John Bauer-skog, och stundtals som värsta bokträdsorgien. Några passade på att bada i lerpölarna när vi ändå skulle springa genom dem, och medan vi sprang så insåg vi dessutom att den här platsen, med den fantastiska skogen och en sjö med många små vikar och uddar, är perfekt för en spring- och simtävling. Hallandsversionen av Ö till ö, kanske något för nästa sommar...?

Efter typ tre miljoner höjdmeter och drygt två mil var det dags för bästa belöningen - varm choklad och ostmackor. Nästan som när man var liten och var på utflykt.

Jag lyckades för övrigt med bedriften att halka på en av alla små träbroar som går över små bäckar i skogen, så nu har jag ont i ljumsken. Och dessutom ont i en vad. Och i ett knä. Jag hoppas verkligen att allt det här bara är helt normala små smärtor som beror på ett tufft terrängpass och inte början till några skador. Men jag har rullat runt på min skumgummirulle en stund, och även om det smärtade så var det inte så illa som förra gången jag hade löparknä så jag håller tummarna. Och lovar att sätta igång med styrketräningen igen...

Martin, Mathias och Emma, och bakom Anders på mtb. Och nånstans där bakom finns Björn och Stefan, och förmodligen har Conny redan sprungit förbi.

Conny och Mathias passade på att bada i lerpölarna. Varför de valde leran istället för Toftasjön som höll sexton grader idag har jag ingen aning om.

Jag badade bara upp till knäna. Och Inov8-skorna fick bekänna färg!

Utsikten vid fikat. Helt okej.

Ironman Kalmar 2012: Racereport del 3

I omklädningstältet på växlingen mellan cykel och löpning hamnade jag bredvid ett par andra tjejer, och vi fnissade tillsammans när vi hörde speakern säga att ledaren närmade sig målet. Det är en smått absurd känsla att veta att den starkaste löparen snart går i mål när man själv har bortåt fyra timmars tuff löpning framför sig.

Så lämnade jag tältet och gav mig ut springandes. Liksom i Sövde hade jag tänkt ta det lugnt första kilometern, kanske gå ett par steg eller så. Men också liksom i Sövde ville kroppen inte alls det, den ville springa.

Direkt efter T2.

Men visst kändes det knäppt i kroppen. Låren och rumpan var stela av cyklingen och det smärtade, men det fanns ett driv i mig och jag log mot hela världen. Springa kan jag, det är löpare jag är, tänkte jag om och om igen, och trots allt som gjorde ont älskade jag varenda ögonblick under det första varvet av tre.

Banan gjorde en lång loop in i bostadsområden och längs cykelvägar norrut innan den vände tillbaks in mot centrum. Och när jag närmade mig innerstaden med all publik började jag nästan gråta. Alla, precis alla, ropade mitt namn och hejade som tokiga. Jag kunde inte sluta le, och fick superkrafter. Det gick alldeles för fort, men det struntade jag i. Jag vile flyga, jag ville sväva fram. Banan passerade vid sidan om målet, och det var en sån enorm känsla att springa förbi publiken och veta att snart, snart får jag springa in under den där klockan, snart är jag en Ironman.

Nere vid Kalmar slott fick jag sällskap av finska tjejen Veera Alari som låg ett varv före mig. Hon hade det riktigt tufft just då, och när vi pratade om loppet hade vi helt olika verklighetsbeskrivningar. Jag gjorde mig beredd på att hamna i hennes situation om någon mil, och försökte så gott jag kunde att peppa henne och lade mig framför och drog en stund. Ett tag efter att vi hade hämtat upp våra varvningssnoddar – hon sin sista och jag min första – så passerade hon mig och sa med världens hårdaste blick att nu är det bara tio kilometer kvar, nu jävlar.

Efter ungefär 16 kilometer, Veera är precis bakom, och hon har snart bara en mil kvar.

Det skulle visa sig att jag fick vänta förgäves på den där dippen på löpningen. Visst, det var sjukt tufft emellanåt, och min taktik att gå igenom vätskekontrollerna och sedan hålla 5.30-tempo när jag väl sprang höll väl sådär. Man kan väl säga att vätskekontrollerna tycktes bli allt längre ju längre jag hade sprungit… Men jag struntade i det. Jag sög i mig av publikens peppande, jag pratade med mina medtävlare och jag hade mitt livs roligaste dag.

Sista milen hade jag sällskap av härnösandstjejen Susanne Gradin, och vi ömsom sprang om varandra, omsöm gick. Men när det var ett par kilometer kvar bestämde vi oss för att köra, och sedan sprang vi nästan sida vid sida in mot målet. Upploppet var det sjukaste men samtidigt det vackraste jag varit med om. Det var folk överallt, speakern ropade våra namn och jag ville stanna tiden. Samtidigt ville jag springa in i målet, jag ville veta hur det kändes. Jag ville gråta, jag ville skratta. Och skrika. Jag tror jag gjorde alltihop.

När klockan visade 12.10.42 sprang jag in under målportalen. Jag var en Ironman.

Och såhär glad är man när man klarat av sitt livs hittills största utmaning.

Ironman Kalmar 2012: Racereport del 2

Kvällen innan tävlingsdagen låg jag vaken och funderade, sådär som man gör när nerverna ligger utanpå. Min viktigaste fundering var den om vad som händer om man kräks i vattnet under simningen. Är det osportsligt beteende, och blir man därmed diskad enligt Ironmans regler?

Jag klarade mig från kräkincidenter under simningen. Men det kändes som att jag hade ungefär halva Kalmarsund och åtminstone tre kilo sjögräs i magen när jag klev upp, så när jag satte mig på cykeln kände jag mig rätt spyfärdig. Växlingen tog för övrigt aslång tid eftersom jag försökte avvärja att behöva ta ställning till fundering nummer två, nämligen den om ifall jag skulle kissa på cykeln eller hoppa ut i skogen om jag blev kissnödig. Jag har hört att riktiga triathleter bara släpper på liksom. (När vi stapplade hemåt efter målgång snackade vi med några racemarshalls, och de berättade att enligt IM-reglerna så är båda förbjudna och renderar i gult kort. Kissa gör man på bajjamajor, därmed basta!)

T1 tog åtta minuter. Jag tog god tid på mig så jag fick med mig allt. Alla bilder i inlägget är tagna av Johan.

Ut på cyklingen kom jag hur som helst, och med Z:s ord i huvudet (”låt benen rulla, lätta växlar, låt benen vila och tryck inte på för hårt”) tog jag mig an Öland. Jag kände mig som en oövervinnerlig cykelgud, för jädrar vad bra det gick! Och ölänningarna verkade ha gått man ur huse ett tag, det var folk i varenda hörn. Jag petade i mig energi, såg till att fylla på med vätska och skötte mig rätt så bra tyckte jag.

När jag närmade mig Kalmar dök overklighetskänslan upp igen. Vägen kantades av massvis med folk som hejade och ropade hejvilt, och speakern började prata om att snart skulle ledarcyklisten komma in för växling.  Själv hade jag knappt åtta mil kvar och tyckte fortfarande att det var sjukt roligt att cykla.

Det skulle jag snart sluta tycka.

Första tio milen klara, fortfarande vid gott mod.

Ganska snart lämnade vi staden och kom ut på landet. Och då kom tystnaden. Och den knaggliga asfalten. Och det böljande landskapet. Jag började få lite svårt att få i mig energi och benen kändes inte alls lika starka. Varje kilometer kändes som en evighet. Med tre-fyra mil kvar kom Z susandes bakom mig, och jag blev glad igen. Han såg så oerhört stark ut att jag fick krafter bara av att se honom och hans leende.

Till slut rullade jag in i Kalmar igen, och på långt håll hörde jag publiken som tjoade och hejade, och då kom leendet igen. Jag påminde mig själv igen om att det är den här dagen jag har längtat så efter, det är nu jag ska njuta. Rullade genom publikens jubel och längtade efter att få kliva i löparskorna.

På väg mot växling...

Ironman Kalmar 2012: Racereport del 1

Just nu sitter jag på en kullerstenbelagd innergård omsluten av korsvirkeshus på Österlen. Det enda som hörs är en fågel som kvittrar medan den flyger över gården. Det känns helt overkligt att jag för drygt ett par dygn sedan stod på kajen bredvid Kalmarsalen och kröp in i våtdräkten och pillade in flätorna i simmössan märkt ”Ironman” och siffran 106.

Men det gjorde jag.

Blivande Ironmen på väg ut till start. Alla bilder i inlägget är tagna av Johan.

Vi stod där i ett nyvaket Kalmar och framför oss hade vi en helt magisk bild. Solen bröt igenom molnen och glittrade i Östersjövattnet, och i motjuset såg alla människor i våtdräkt ute på vågbrytaren och nere i vattnet ut som varelser klivna direkt ur en saga. Och om jag trodde att jag var en lugn och sansad människa som lever efter principen ”allt går om man vill” och därmed inte oroar sig i onödan så har det här äventyret tagit den villfarelsen ur mig. Där, på kajen i sällskap av 1600 andra blivande Ironmen, började jag först skaka, och därefter kom tårarna helt okontrollerat. För en stund var jag helt skräckslagen. Vad är det jag håller på med? Varför står jag här? Varför kan jag inte gilla att strosa runt och kolla på kyrkor och stenruiner?

Med hjälp av varma ord och kramar från min vapendragare Z och fantastiska Lina tog jag mig ner i vattnet, och jag vet inte när i allt det här som Kentas ”Just idag är jag stark” spelades, men satan vilken enorm låt det är i såna här sammanhang. Raden ”jag har väntat så länge på just den här dan” blev som ett mantra som jag ömsom mumlade, ömsom sjöng för mig själv under dagen, för att påminna mig om att det här är det jag längtat efter så länge.

Vattnet kändes kallt mot fötterna och jag hann tänka tusen tankar medan den amerikanska speakern berättade massa saker som jag inte hade ro att lyssna på och medan nationalsången spelades. Jag bestämde mig för att hålla mig långt bak i startgruppen som beräknades simma på 1.30, och plötsligt gick startskottet och det var bara att skicka alla tårar och all oro jag känt längst bak i hjärnan och köra.

Vackra, vackra Kalmarsund.

Efter lite inledande puffande och knuffande som det alltid blir när många hundra människor vill åt samma håll i vattnet så hittade jag ett skönt flow. Första varvet gick som en dans, och jag minns att jag tänkte längs ena långsidan att jag nog måste sluta ha för mig att jag är en dålig simmare och att jag inte tycker att simning är så kul, för just då kändes det som att jag hade kunnat simma ett par varv runt Öland om någon bad mig. Det var ungefär som ett sånt där löppass då man hittar en rytm och ett tempo och hela kroppen liksom säger ”ja! Såhär ska det vara!” och det känns som att allt hänger ihop och som att kroppen är lätt och är på helt rätt plats.

På väg ut på sista åttahundra meterna!

Om man bortser från en armbåge stenhårt rakt över näsryggen, en manet i ansiktet, en hel skog av sjögräs trasslandes runt kroppen vid varvning och på sista åttahundra metrarna mot växling och det faktum att jag simmade snett och vint på ett alldeles sjukt pinsamt sätt sista kilometern så var simningen allt jag kunde önska. Efter 1.24 klev jag upp ur vattnet, svullen, smutsig och glad som en tupp och struttade in i växlingsområdet.

På väg mot växling. Nästan som på röda mattan!

Racereport: Sövde halv ironman 2012

Den här dagen har verkligen gått i vågor. Från helvete till himmel och allt däremellan.

Det började med en krånglande framgaffel. Eller snarare ett dåligt monterat styre (kom ihåg det Therese - lägg av med att mixtra med dina grejer bara veckan innan tävling!!) som jag engagerade ett helt gäng människor i ett försök att fixa. Som tur var blev starten uppskjuten (inte på grund av mig, utan på grund av att funktionärerna inte hann med att registrera alla tävlande i tid) så jag behövde inte gå upp i limningen helt och hållet medan en lite butter cykelhandlare skruvade och grejade efter bästa förmåga. Till slut satt styret någorlunda fast och jag kunde checka in på växlingsområdet. Sprang på min IM-partner in crime Zäta som gjorde sitt bästa för att lugna ner en hysterisk Therese och hittade Lina som spred lika mycket glad energi omkring sig som vanligt.

Så var det dags att ta sig ner till starten. Jag hann tänka tusen tankar innan vi äntligen stod i vattenbrynet och startskottet gick. Skulle jag få en fot i ansiktet? Skulle jag drunkna? Skulle jag dö?

Många triathleter...

...och några var ivrigare än andra. Jag var oivrig och stod typ längst bak.

Det visade sig att jag inte skulle nåt av det. Istället fick jag 1930 meter av ren simlycka. Jag fick flyt i simningen nästan på en gång, och jag gjorde min bästa ÖV-simning någonsin. Jag är så glad att jag har slipat på simningen så mycket som jag gjort den senaste tiden!

Upp på stranden och varva skulle man också.

Lycklig som en prins sprang jag upp på gräset mot växlingsområdet, fick av mig våtdräkten kvickt som ögat och var nog lite väl snabb i vändningarna, för ut på cyklingen kom jag utan både solglasögon och handskar. Men det var nog det minsta problemet med cyklingen...

På väg ut på cyklingen, precis innan en tjej framför mig snubblar och ramlar omkull med cykeln över sig. Såg läskigt ut.

Jag hade fått höra att banan, som vi skulle köra två varv á 45km, var ganska jävlig. Ett par tuffa backar, och framför allt så knixig att det sällan blev "vila" någon längre tid. Och det visade sig stämma precis. Första varvet var ingen fara. Jag cyklade på bra och kände mig stark. Men efter att jag varvat började det kännas lite tungt. Vinden tilltog, och det kändes som att jag cyklade i sirap i uppförsbackarna. Jag ägnade mig åt att räkna ner kilometrarna, vilket sällan är ett bra tecken. För att komma på andra tankar började jag istället tänka på Kalmar, och på hur fantastiskt fin cykling det skulle bli på Öland. Och så försökte jag ställa om huvudet till att tänka "åh, snart är ju cyklingen över! Det här får jag aldrig mer tillbaks!" och försökte njuta av varje sekund som var kvar. Jag älskar ju trots allt det här! Men det var svårt, för samtidigt hade jag börjat få ont i magen av all energi jag kämpade med att få i mig, och trots att jag nog egentligen skulle behövt äta mer så sa det bara stopp.

Plötsligt ropar en funktionär att jag ska hoppa av cykeln och det är dags att ge sig in i växlingsområdet igen. Min ena vad hade börjat krångla rätt tidigt under cyklingen, och jag var riktigt orolig för hur det skulle kännas när jag skulle börja springa. Samtidigt tackade hela min kropp mig för att jag hoppade av sadeln, för rygg och nacke var ordentligt trötta av att jag förmodligen spänt mig i all uppförskörning.

Gråtfärdig efter 80km...

...lite gladare när jag närmade mig växling.

Fick lite goda råd inför löpningen av den gode Zäta som klev av tävlingen efter cyklingen på grund av en trilskande vad, och sedan gav jag mig av. Och gjorde precis tvärtom. Ta det lugnt i början, sa Zäta. Omöjligt. Jag försökte genom att springa bredvid och snacka med en kille som var ute på sitt andra varv, men mina ben vill alltid dra iväg i nån form av monsterfart efter cykling. Jag tänkte att det får bära eller brista och lät dem springa på.

På väg mot varvning. Vet inte om det är första eller andra varvet. Eftersom jag ser lite spänd ut så antar jag att det var första. Jag var nämligen toanödig. Tyckte först att det var störigt, men kom på sen att det nog är rätt normalt.

Första varvet av fyra kändes strålande. Andra varvet likaså. Jag log mot alla jag mötte, och sprang med lätta steg. Sen började smärtan komma smygandes. Trampdynorna gjorde ont. Lårens baksidor skrek. Alla coremuskler protesterade. Och hade det här varit för nåt år sedan hade jag förmodligen lyssnat på min hjärna när den sa till mig att stanna på fläcken och ge upp. Eller i alla fall börja gå. Men jag tycks ha blivit starkare mentalt, för den där tanken om att stanna och börja gå fastnade aldrig. Den flög genom huvudet utan att jag direkt registrerade den. Helt underbart!

Och på samma sätt som under cyklingen tänkte jag om och om igen "nej, snart är det slut, snart får jag inte springa längre" och med den tanken kom leendet fram och jag kunde sträcka på mig och springa lite bättre.

Något som jag däremot lovat mig själv var att på de sista två varven skulle jag få gå i en himsk liten uppförsbacke som kom när det var nånstans mellan en och två kilometer kvar på varvet. På andra varvet kände jag hur syran kom där, och den var riktigt svår att bli av med, så det kändes klokt att ta det lugnare just där.

Strax innan himsk backe. Fokuserad.

Dags för sista varvet. Jag tittade lite extra noga på alla rötter jag sprang över, hejade lite extra glatt på alla funktionärer jag såg en sista gång, och kände mig stolt över att jag fortfarande sprang. Runt omkring mig hade folk börjat gå långa sträckor, men jag sprang fortfarande hyfsat (nåja...) lätt.

Så kom det då. Upploppet. Med kanske fyrahundra meter kvar på varvet kom man in på en gräsmatta ovanför simstarten, och därifrån tog jag ut steget, sträckte på mig och slog på leendet igen. Jävlariminlillalåda, jag har snart gjort en halv ironman!! Helt otroligt. Och så himla häftigt.

Några meter innan mål. Man kan väl lugnt säga att det syns vilka känslor som rör sig i kroppen....

Korsade mållinjen på 5.35. Exakta tider på sträckorna har jag dålig koll på eftersom jag klantade mig med min garminklocka. Men säg 40 minuter på simningen, 3.05 på cyklingen och 1.50 på löpningen. Minus lite för växlingarna då. Bannemig, jag tror att jag sprang mitt livs snabbaste halvmara på den här tävlingen!

Nu har jag ätit skräpmat samt jordgubbar, glass och grädde i kubik och känner mig strålande nöjd och glad. Trots all smärta, trots tuffa helvetesstunder på cykeln och trots en kropp som knappt kommer vilja röra sig i morgon så är jag så himla lycklig!

Alla bilder är tagna av Johan, min mästerfotograf och mästersupporter!

Godmorgon världen!

En halvtimme. Det är allt som behövs. En halvtimmes frihet, frisk luft och morgontrötta fötters trippande på grusstigar. Sedan är dagen igång, gruset i ögonen är borta och livet känns nästan perfekt.

Nissan. Stilla. Men under ytan lurar strömmen.

Sol!

Hejhej! Är man ute i god tid (före sex!) så hinner man plaska med tårna i vattnet och lukta på blommor också.

Cykelsöndag med rabarber på

Jag har haft en helt fantastisk dag! Femton mil cykel, med ett depåstopp på en dryg timme med energipåfyllning i form av rabarberkräm och lek med ett av mina söta syskonbarn efter drygt nio mil. Det låter nåt det va? Synd att jag inte kan ha rabarberkräm och ett tvåårigt syskonbarn utplacerat på strategiska ställen på Ironman också. Eller det kanske jag kan?

Känns hur som helst urbra att jag börjar få upp distansen lite på cykeln. Det är trots allt bara tre månader kvar till start!

Cykellycka! (och ja, ett kardinalfel, jag vet. Man ska tydligen inte cykla bararmad på det här viset, cykeltröja är ett måste! Men det var så jädra varmt!)

Löparglädjen är tillbaks med besked!

Alltså, jag vet att jag inte ska ropa hej. Det leder i princip alltid till dåligheter. Men jag kan inte låta bli:

Jag älskar löpningen igen!

När ska jag lära mig att komma ihåg att allting går i vågor och i cykler och att ingenting är roligt hela tiden, men ibland är det så roligt att man skrattar hela vägen?

Sen är ju det faktum att mina ben springer lika ivrigt och kvickt som en ettrig terrier inte precis något som stör. Jag vet inte vad det är som händer, men jag är så pigg och glad! Jag tänker att cyklingen den senaste tiden borde ha gjort mina ben trötta och tunga, men icke! Igår efter cyklingen sprang jag en kort stund, och de där fem kilometrarna liksom flög iväg, i ett tempo som jag inte borde varit möjligt egentligen.

Jag är så lycklig!

Min vackraste löparomgivning. Bokskog är den bästa skogen!