Det är kul att vinna!

Hej bloggen, long time, no see. Men nu jädrar har jag nåt kul att berätta! Idag var det tävlingspremiär på skidor den här säsongen, och dessutom på en distans som jag aldrig tävlat på förut. Jag är ju en nötare och gillar att åka långt och långsamt, men idag var det Tranemoloppet som gällde - 10km klassiskt. Och på en bana som i tävlingslöpares mått mätt säkert är platt som en pannkaka, men för en skidåkare från Halland så var det backigt och kurvigt värre.

Jag har en tendens att vika ner mig när det börjar bli tufft och jävligt, men idag hade jag bestämt mig för att slita ända in i mål och ha min gamla volleybolltränares ord som mantra - "när du tror att du är helt slut har du minst trettio procent kvar!". Och visst, det gick långsammare på slutet i de sladdriga och blöta spåren (det var typ nittionio procents luftfuktighet och tre plusgrader...) men jag krigade så bra jag kunde. Och kom i mål som första D21:a! Nu råkade vi visserligen bara vara tre tjejer, och tvåan råkade vara Majken som är gravid i åttonde månaden och som väl hade varvat mig ett par gånger om hon hade varit i "normalform". Men ändå.

Med mig hem kom en guldplakett, och ett tävlingssug som heter duga! För att inte tala om ett sug efter att åka skidor överhuvudtaget.

Svårt att tro att det var skidtävling på gång när man tittade åt ena hållet...

...men åt andra hållet såg det bättre ut! Spårteamet i Tranemo har verkligen gjort ett grymt bra jobb.

Österlen Marathon - en natt jag aldrig glömmer

Det här med att jaga tider. Jag tror jag lägger ner det. Istället önskar jag att livet alltid kunde bestå av upptåg i stil med helgens nattmara på Österlen - galna happenings där gemenskap och fest är viktigare än vilket pers som helst.

Det spelar ingen roll att pannlampan pajjade efter åtta kilometer. Då fick jag ju chansen att hänga och snacka strunt med Lotta och Mathias som lyste upp min väg ända till halvmaramålet i Borrby dit min rescue team-superhjälte Håkan fixat fram en ny pannlampa åt mig. Och det spelar liksom ingen roll att min högervad började bråka (ja, igen. Jag borde verkligen ringa naprapat-Gabriel och ta tag i mitt liv) efter knappt tre mil. Då fick jag ju chansen att möla i mig några extra gelehallon vid vätskekontrollen i Skillinge innan jag gå-joggade vidare tillsammans med snälla Cecilia som gjorde mig sällskap hela vägen in i mål. Vi sprang längs magiskt månupplysta vägar längs havet mellan Skillinge via Brantevik in i Simrishamn, och det var en smått overklig upplevelse att komma in i ett knäpptyst Brantevik där hela vägen genom byn var upplyst med marshaller.

Jag kommer aldrig glömma den här fina kvällen och natten på Österlen. Fredrika, Mikael och de andra i nystartade löpargänget Crisp team hade gjort ett mäktigt jobb med att ordna världshistoriens första Österlen Marathon. På bara några veckor fixade de allt - bansträckning, logistik, medaljer, finishertröjor och efterfest. Och allt detta för bortåt 130 startande löpare. Jag tror inte att de i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att så många äventyrssugna löpare från olika delar av landet skulle hörsamma ropet i diverse sociala medier om mörkermaran med reflexväst och pannlampa som obligatorisk utrustning. Men det gjorde vi. Och det är nog fler än jag som redan bokat in nästa års lopp i kalendern.

Vissa var mer kreativa än andra när det gällde att hitta på sätt att lysa upp längs banan.

Arrangörerna!

Som värsta ravefesten under uppvärmingen.

Ironman Kalmar 2013: Här kommer jag!

Det var väl inte så oväntat kanske, men nu är jag anmäld till 2013 års upplaga av Ironman i Kalmar. I det omedelbara lyckoruset efter loppet kände jag att jag ville göra det här igen och igen i all evighet, amen. Jag ville även anmäla mig till typ alla Ironmantävlingar i hela världen och köra en turné.

Men jag tvingade mig själv till sans och distans och väntade en vecka med att bestämma mig. Och så igår när Kalmar öppnade anmälan inför nästa år hade jag fortfarande inte slutat längta efter att få stå på startlinjen igen, och jag knapprade iväg min anmälan så fort jag fick tid till det.

Jag är en Ironman. Och jag tänker bli det igen och igen. Det är som ett gift. Och nästa år ska jag vara ännu starkare och ännu bättre förberedd. Må min kropp aldrig tröttna på det här!

Direkt efter målgång förra lördagen. Lycklig som få!

Ironman Kalmar 2012: Racereport del 3

I omklädningstältet på växlingen mellan cykel och löpning hamnade jag bredvid ett par andra tjejer, och vi fnissade tillsammans när vi hörde speakern säga att ledaren närmade sig målet. Det är en smått absurd känsla att veta att den starkaste löparen snart går i mål när man själv har bortåt fyra timmars tuff löpning framför sig.

Så lämnade jag tältet och gav mig ut springandes. Liksom i Sövde hade jag tänkt ta det lugnt första kilometern, kanske gå ett par steg eller så. Men också liksom i Sövde ville kroppen inte alls det, den ville springa.

Direkt efter T2.

Men visst kändes det knäppt i kroppen. Låren och rumpan var stela av cyklingen och det smärtade, men det fanns ett driv i mig och jag log mot hela världen. Springa kan jag, det är löpare jag är, tänkte jag om och om igen, och trots allt som gjorde ont älskade jag varenda ögonblick under det första varvet av tre.

Banan gjorde en lång loop in i bostadsområden och längs cykelvägar norrut innan den vände tillbaks in mot centrum. Och när jag närmade mig innerstaden med all publik började jag nästan gråta. Alla, precis alla, ropade mitt namn och hejade som tokiga. Jag kunde inte sluta le, och fick superkrafter. Det gick alldeles för fort, men det struntade jag i. Jag vile flyga, jag ville sväva fram. Banan passerade vid sidan om målet, och det var en sån enorm känsla att springa förbi publiken och veta att snart, snart får jag springa in under den där klockan, snart är jag en Ironman.

Nere vid Kalmar slott fick jag sällskap av finska tjejen Veera Alari som låg ett varv före mig. Hon hade det riktigt tufft just då, och när vi pratade om loppet hade vi helt olika verklighetsbeskrivningar. Jag gjorde mig beredd på att hamna i hennes situation om någon mil, och försökte så gott jag kunde att peppa henne och lade mig framför och drog en stund. Ett tag efter att vi hade hämtat upp våra varvningssnoddar – hon sin sista och jag min första – så passerade hon mig och sa med världens hårdaste blick att nu är det bara tio kilometer kvar, nu jävlar.

Efter ungefär 16 kilometer, Veera är precis bakom, och hon har snart bara en mil kvar.

Det skulle visa sig att jag fick vänta förgäves på den där dippen på löpningen. Visst, det var sjukt tufft emellanåt, och min taktik att gå igenom vätskekontrollerna och sedan hålla 5.30-tempo när jag väl sprang höll väl sådär. Man kan väl säga att vätskekontrollerna tycktes bli allt längre ju längre jag hade sprungit… Men jag struntade i det. Jag sög i mig av publikens peppande, jag pratade med mina medtävlare och jag hade mitt livs roligaste dag.

Sista milen hade jag sällskap av härnösandstjejen Susanne Gradin, och vi ömsom sprang om varandra, omsöm gick. Men när det var ett par kilometer kvar bestämde vi oss för att köra, och sedan sprang vi nästan sida vid sida in mot målet. Upploppet var det sjukaste men samtidigt det vackraste jag varit med om. Det var folk överallt, speakern ropade våra namn och jag ville stanna tiden. Samtidigt ville jag springa in i målet, jag ville veta hur det kändes. Jag ville gråta, jag ville skratta. Och skrika. Jag tror jag gjorde alltihop.

När klockan visade 12.10.42 sprang jag in under målportalen. Jag var en Ironman.

Och såhär glad är man när man klarat av sitt livs hittills största utmaning.

Ironman Kalmar 2012: Racereport del 2

Kvällen innan tävlingsdagen låg jag vaken och funderade, sådär som man gör när nerverna ligger utanpå. Min viktigaste fundering var den om vad som händer om man kräks i vattnet under simningen. Är det osportsligt beteende, och blir man därmed diskad enligt Ironmans regler?

Jag klarade mig från kräkincidenter under simningen. Men det kändes som att jag hade ungefär halva Kalmarsund och åtminstone tre kilo sjögräs i magen när jag klev upp, så när jag satte mig på cykeln kände jag mig rätt spyfärdig. Växlingen tog för övrigt aslång tid eftersom jag försökte avvärja att behöva ta ställning till fundering nummer två, nämligen den om ifall jag skulle kissa på cykeln eller hoppa ut i skogen om jag blev kissnödig. Jag har hört att riktiga triathleter bara släpper på liksom. (När vi stapplade hemåt efter målgång snackade vi med några racemarshalls, och de berättade att enligt IM-reglerna så är båda förbjudna och renderar i gult kort. Kissa gör man på bajjamajor, därmed basta!)

T1 tog åtta minuter. Jag tog god tid på mig så jag fick med mig allt. Alla bilder i inlägget är tagna av Johan.

Ut på cyklingen kom jag hur som helst, och med Z:s ord i huvudet (”låt benen rulla, lätta växlar, låt benen vila och tryck inte på för hårt”) tog jag mig an Öland. Jag kände mig som en oövervinnerlig cykelgud, för jädrar vad bra det gick! Och ölänningarna verkade ha gått man ur huse ett tag, det var folk i varenda hörn. Jag petade i mig energi, såg till att fylla på med vätska och skötte mig rätt så bra tyckte jag.

När jag närmade mig Kalmar dök overklighetskänslan upp igen. Vägen kantades av massvis med folk som hejade och ropade hejvilt, och speakern började prata om att snart skulle ledarcyklisten komma in för växling.  Själv hade jag knappt åtta mil kvar och tyckte fortfarande att det var sjukt roligt att cykla.

Det skulle jag snart sluta tycka.

Första tio milen klara, fortfarande vid gott mod.

Ganska snart lämnade vi staden och kom ut på landet. Och då kom tystnaden. Och den knaggliga asfalten. Och det böljande landskapet. Jag började få lite svårt att få i mig energi och benen kändes inte alls lika starka. Varje kilometer kändes som en evighet. Med tre-fyra mil kvar kom Z susandes bakom mig, och jag blev glad igen. Han såg så oerhört stark ut att jag fick krafter bara av att se honom och hans leende.

Till slut rullade jag in i Kalmar igen, och på långt håll hörde jag publiken som tjoade och hejade, och då kom leendet igen. Jag påminde mig själv igen om att det är den här dagen jag har längtat så efter, det är nu jag ska njuta. Rullade genom publikens jubel och längtade efter att få kliva i löparskorna.

På väg mot växling...

Ironman Kalmar 2012: Racereport del 1

Just nu sitter jag på en kullerstenbelagd innergård omsluten av korsvirkeshus på Österlen. Det enda som hörs är en fågel som kvittrar medan den flyger över gården. Det känns helt overkligt att jag för drygt ett par dygn sedan stod på kajen bredvid Kalmarsalen och kröp in i våtdräkten och pillade in flätorna i simmössan märkt ”Ironman” och siffran 106.

Men det gjorde jag.

Blivande Ironmen på väg ut till start. Alla bilder i inlägget är tagna av Johan.

Vi stod där i ett nyvaket Kalmar och framför oss hade vi en helt magisk bild. Solen bröt igenom molnen och glittrade i Östersjövattnet, och i motjuset såg alla människor i våtdräkt ute på vågbrytaren och nere i vattnet ut som varelser klivna direkt ur en saga. Och om jag trodde att jag var en lugn och sansad människa som lever efter principen ”allt går om man vill” och därmed inte oroar sig i onödan så har det här äventyret tagit den villfarelsen ur mig. Där, på kajen i sällskap av 1600 andra blivande Ironmen, började jag först skaka, och därefter kom tårarna helt okontrollerat. För en stund var jag helt skräckslagen. Vad är det jag håller på med? Varför står jag här? Varför kan jag inte gilla att strosa runt och kolla på kyrkor och stenruiner?

Med hjälp av varma ord och kramar från min vapendragare Z och fantastiska Lina tog jag mig ner i vattnet, och jag vet inte när i allt det här som Kentas ”Just idag är jag stark” spelades, men satan vilken enorm låt det är i såna här sammanhang. Raden ”jag har väntat så länge på just den här dan” blev som ett mantra som jag ömsom mumlade, ömsom sjöng för mig själv under dagen, för att påminna mig om att det här är det jag längtat efter så länge.

Vattnet kändes kallt mot fötterna och jag hann tänka tusen tankar medan den amerikanska speakern berättade massa saker som jag inte hade ro att lyssna på och medan nationalsången spelades. Jag bestämde mig för att hålla mig långt bak i startgruppen som beräknades simma på 1.30, och plötsligt gick startskottet och det var bara att skicka alla tårar och all oro jag känt längst bak i hjärnan och köra.

Vackra, vackra Kalmarsund.

Efter lite inledande puffande och knuffande som det alltid blir när många hundra människor vill åt samma håll i vattnet så hittade jag ett skönt flow. Första varvet gick som en dans, och jag minns att jag tänkte längs ena långsidan att jag nog måste sluta ha för mig att jag är en dålig simmare och att jag inte tycker att simning är så kul, för just då kändes det som att jag hade kunnat simma ett par varv runt Öland om någon bad mig. Det var ungefär som ett sånt där löppass då man hittar en rytm och ett tempo och hela kroppen liksom säger ”ja! Såhär ska det vara!” och det känns som att allt hänger ihop och som att kroppen är lätt och är på helt rätt plats.

På väg ut på sista åttahundra meterna!

Om man bortser från en armbåge stenhårt rakt över näsryggen, en manet i ansiktet, en hel skog av sjögräs trasslandes runt kroppen vid varvning och på sista åttahundra metrarna mot växling och det faktum att jag simmade snett och vint på ett alldeles sjukt pinsamt sätt sista kilometern så var simningen allt jag kunde önska. Efter 1.24 klev jag upp ur vattnet, svullen, smutsig och glad som en tupp och struttade in i växlingsområdet.

På väg mot växling. Nästan som på röda mattan!

Mitt livs snabbaste halvmara - eller det är på tävling det gäller

Resultatlistan från helgens begivenheter har publicerats, och det var riktigt trevlig läsning. Jag konstaterar att jag simmade snabbare än jag brukar, och att jag nosade på ett snitt på 30km/h på cyklingen. Och framförallt - att jag slog mitt tidigare halvmarapers med en dryg minut! Hur är det möjligt efter fyrtio minuter i vattnet och drygt tre timmar på cykeln?! När jag sprang mitt livs snabbaste femkilometerslopp på Göteborg triathlon i Hindås för någon månad sedan så hade jag lite lättare att förstå det. Fem kilometer är ändå en kort sträcka, och den typen av smärta är lättare att hantera. Men en halvmara! På 1.48! Och, med risk för att ägna mig åt historierevisionism, så var löpningen igår inte i närheten av lika jobbig som Prinsens minne förra året (då jag persade sist).

Gårdagens tider:
Simning (1900 m med varvning på stranden): 39:25
T1: 2:29
Cykling (90km - två varv på en kuperad bana): 3.02.52
T2: 2:25
Löpning (21,1km - 4 varv, 60% grus och stig resten asfalt): 1.48.25

Jag är urnöjd. Dels med att ha simmat under 40 minuter. Ett realistiskt mål som jag satte upp för mig själv innan tävlingen var att allt under 45 är bra, under 40 är strålande. Jag trodde aldrig att jag skulle cykla under tre timmar, men jag drömde om under 3.05. Och det klarade jag ju. Och sen löpningen då. Jag siktade på under två timmar. Herregud. Har jag noll insikt om och koll på min egen kapacitet?

Såhär dagen efter är mina värsta skavanker ett ordentligt skavsår på hälsenan efter chipet och ett knäveck som smärtar nåt djävulskt. Trapporna ner från jobbet var en pers idag kan jag lova, jag borde nästan gjort som Anna och bett någon filma min framfart. Hade varit stor underhållning.

Under löpmomentet - så glad! Foto: Johan.

Racereport: Sövde halv ironman 2012

Den här dagen har verkligen gått i vågor. Från helvete till himmel och allt däremellan.

Det började med en krånglande framgaffel. Eller snarare ett dåligt monterat styre (kom ihåg det Therese - lägg av med att mixtra med dina grejer bara veckan innan tävling!!) som jag engagerade ett helt gäng människor i ett försök att fixa. Som tur var blev starten uppskjuten (inte på grund av mig, utan på grund av att funktionärerna inte hann med att registrera alla tävlande i tid) så jag behövde inte gå upp i limningen helt och hållet medan en lite butter cykelhandlare skruvade och grejade efter bästa förmåga. Till slut satt styret någorlunda fast och jag kunde checka in på växlingsområdet. Sprang på min IM-partner in crime Zäta som gjorde sitt bästa för att lugna ner en hysterisk Therese och hittade Lina som spred lika mycket glad energi omkring sig som vanligt.

Så var det dags att ta sig ner till starten. Jag hann tänka tusen tankar innan vi äntligen stod i vattenbrynet och startskottet gick. Skulle jag få en fot i ansiktet? Skulle jag drunkna? Skulle jag dö?

Många triathleter...

...och några var ivrigare än andra. Jag var oivrig och stod typ längst bak.

Det visade sig att jag inte skulle nåt av det. Istället fick jag 1930 meter av ren simlycka. Jag fick flyt i simningen nästan på en gång, och jag gjorde min bästa ÖV-simning någonsin. Jag är så glad att jag har slipat på simningen så mycket som jag gjort den senaste tiden!

Upp på stranden och varva skulle man också.

Lycklig som en prins sprang jag upp på gräset mot växlingsområdet, fick av mig våtdräkten kvickt som ögat och var nog lite väl snabb i vändningarna, för ut på cyklingen kom jag utan både solglasögon och handskar. Men det var nog det minsta problemet med cyklingen...

På väg ut på cyklingen, precis innan en tjej framför mig snubblar och ramlar omkull med cykeln över sig. Såg läskigt ut.

Jag hade fått höra att banan, som vi skulle köra två varv á 45km, var ganska jävlig. Ett par tuffa backar, och framför allt så knixig att det sällan blev "vila" någon längre tid. Och det visade sig stämma precis. Första varvet var ingen fara. Jag cyklade på bra och kände mig stark. Men efter att jag varvat började det kännas lite tungt. Vinden tilltog, och det kändes som att jag cyklade i sirap i uppförsbackarna. Jag ägnade mig åt att räkna ner kilometrarna, vilket sällan är ett bra tecken. För att komma på andra tankar började jag istället tänka på Kalmar, och på hur fantastiskt fin cykling det skulle bli på Öland. Och så försökte jag ställa om huvudet till att tänka "åh, snart är ju cyklingen över! Det här får jag aldrig mer tillbaks!" och försökte njuta av varje sekund som var kvar. Jag älskar ju trots allt det här! Men det var svårt, för samtidigt hade jag börjat få ont i magen av all energi jag kämpade med att få i mig, och trots att jag nog egentligen skulle behövt äta mer så sa det bara stopp.

Plötsligt ropar en funktionär att jag ska hoppa av cykeln och det är dags att ge sig in i växlingsområdet igen. Min ena vad hade börjat krångla rätt tidigt under cyklingen, och jag var riktigt orolig för hur det skulle kännas när jag skulle börja springa. Samtidigt tackade hela min kropp mig för att jag hoppade av sadeln, för rygg och nacke var ordentligt trötta av att jag förmodligen spänt mig i all uppförskörning.

Gråtfärdig efter 80km...

...lite gladare när jag närmade mig växling.

Fick lite goda råd inför löpningen av den gode Zäta som klev av tävlingen efter cyklingen på grund av en trilskande vad, och sedan gav jag mig av. Och gjorde precis tvärtom. Ta det lugnt i början, sa Zäta. Omöjligt. Jag försökte genom att springa bredvid och snacka med en kille som var ute på sitt andra varv, men mina ben vill alltid dra iväg i nån form av monsterfart efter cykling. Jag tänkte att det får bära eller brista och lät dem springa på.

På väg mot varvning. Vet inte om det är första eller andra varvet. Eftersom jag ser lite spänd ut så antar jag att det var första. Jag var nämligen toanödig. Tyckte först att det var störigt, men kom på sen att det nog är rätt normalt.

Första varvet av fyra kändes strålande. Andra varvet likaså. Jag log mot alla jag mötte, och sprang med lätta steg. Sen började smärtan komma smygandes. Trampdynorna gjorde ont. Lårens baksidor skrek. Alla coremuskler protesterade. Och hade det här varit för nåt år sedan hade jag förmodligen lyssnat på min hjärna när den sa till mig att stanna på fläcken och ge upp. Eller i alla fall börja gå. Men jag tycks ha blivit starkare mentalt, för den där tanken om att stanna och börja gå fastnade aldrig. Den flög genom huvudet utan att jag direkt registrerade den. Helt underbart!

Och på samma sätt som under cyklingen tänkte jag om och om igen "nej, snart är det slut, snart får jag inte springa längre" och med den tanken kom leendet fram och jag kunde sträcka på mig och springa lite bättre.

Något som jag däremot lovat mig själv var att på de sista två varven skulle jag få gå i en himsk liten uppförsbacke som kom när det var nånstans mellan en och två kilometer kvar på varvet. På andra varvet kände jag hur syran kom där, och den var riktigt svår att bli av med, så det kändes klokt att ta det lugnare just där.

Strax innan himsk backe. Fokuserad.

Dags för sista varvet. Jag tittade lite extra noga på alla rötter jag sprang över, hejade lite extra glatt på alla funktionärer jag såg en sista gång, och kände mig stolt över att jag fortfarande sprang. Runt omkring mig hade folk börjat gå långa sträckor, men jag sprang fortfarande hyfsat (nåja...) lätt.

Så kom det då. Upploppet. Med kanske fyrahundra meter kvar på varvet kom man in på en gräsmatta ovanför simstarten, och därifrån tog jag ut steget, sträckte på mig och slog på leendet igen. Jävlariminlillalåda, jag har snart gjort en halv ironman!! Helt otroligt. Och så himla häftigt.

Några meter innan mål. Man kan väl lugnt säga att det syns vilka känslor som rör sig i kroppen....

Korsade mållinjen på 5.35. Exakta tider på sträckorna har jag dålig koll på eftersom jag klantade mig med min garminklocka. Men säg 40 minuter på simningen, 3.05 på cyklingen och 1.50 på löpningen. Minus lite för växlingarna då. Bannemig, jag tror att jag sprang mitt livs snabbaste halvmara på den här tävlingen!

Nu har jag ätit skräpmat samt jordgubbar, glass och grädde i kubik och känner mig strålande nöjd och glad. Trots all smärta, trots tuffa helvetesstunder på cykeln och trots en kropp som knappt kommer vilja röra sig i morgon så är jag så himla lycklig!

Alla bilder är tagna av Johan, min mästerfotograf och mästersupporter!

Fjärilar, förberedelser och funderingar

Det var först häromdagen jag insåg att en halv ironman inte är kattskit. Jag har av någon anledning gått runt de senaste veckorna och liksom tänkt att söndagens begivenheter i Sövde bara är som ett litet fartgupp på den stora motorvägen mot IM i Kalmar om en dryg månad.

Det är det min själ inte.

En halv ironman innebär för mig åtminstone sex timmars tävlande. Sex timmar. Nästan ett Vasalopp. Hur jag kunde få det till ett litet fartgupp är helt obegripligt. Det är snarare ett Mount Everest.

Nåja. Jag försöker förbereda mig. Äter god mat. Sover. Vilar från träning i två dagar. Packar. Nojar. Funderar över energitillförsel under loppet. Funderar över min supporters energitillförsel under loppet. Släpar man med sig folk som ska stå och heja och eventuellt langa saker under sex timmar så måste man tänka på deras väl och ve också.

Nu är jag så nervös att jag håller på att avlida.

Viktiga grejer. Klubbjacka. Handduk att torka fötterna på efter simningen. Energi. Simglasögon. Simmössa. Racebälte att sätta nummerlappen i. Ramväska att förvara energi i. Extraslang.

Mer viktiga grejer. Cykelskor. Löparskor med snabbsnörning. Strumpor. Linne. Cykelhandskar. Kompressionsgrejer till vaderna. Shorts att både springa och cykla i. Utanför bild: Cykel, våtdräkt och fyra flaskor med sportdryck. Två till varje cykelvarv.

Överst på pallen i tävlingsdebuten!

När vi anlände till Hindås utanför Göteborg imorse var vattentemperaturen det första jag kollade. Tretton grader. TRETTON. För ett ögonblick blev jag orolig att arrangörerna skulle ersätta simningen med löpning - snacka om antiklimax. Här ska man göra sin första triathlontävling, och så blir det duathlon! Men nej. Vi skulle simma, fast en förkortad bana på tvåhundra meter.

När jag väl sorterat och plockat i ordning allt i växlingsområdet och knatade iväg ner till sjön för avprickning oroade jag mig över andra saker. Som hur kallt tretton grader egentligen känns mot huden. Och om huvudet möjligen kommer sprängas när jag stoppar ner det under vattenytan.

Inte helt glad över vattentemperaturen... Alla bilder i inlägget är tagna av Johan.

...och jag var inte ensam om det. Ingen ville hoppa i för tidigt...

Men tvåhundra meter går fort att simma. Kunde man inte alltid få simma så kort på alla triathlondistanser...?

Det visade sig att tretton grader känns som en frysbox, och att huvudet vägrade vara under vattenytan. Jag vattenpolocrawlade mig framåt och försökte verkligen dra djupa andetag. Men simningen handlade mer om överlevnad än finlir.

När jag fick fötterna på fast mark skuttade jag uppför de fyrahundra metrarna upp till växlingsområdet och längtade efter att få rulla iväg på cykeln. Lyckades få på mig skor och få med mig rätt cykel och tog sikte på de tjejer jag visste låg framför mig. Rullade lätt och fint förbi ett flertal cyklister, och när jag gick ut på andra varvet  på den 10k långa vändbanan hade jag bara två tjejer framför mig. Njöt av varenda meter på cykeln, trots ett ihållande duggregn och motvinden ut på cykelbanan. Konstaterade glatt att jag var starkast uppför och att det var i motluten jag plockade flest placeringar, och att benen återhämtade sig riktigt fint när det gick lätt utför.

Åh fantastiska cykling! Jag önskar att jag kunde få cykla jämt!

Tog sista backen upp mot växlingen och sen började mecklandet med att få på löparskor. Måste. Skaffa. Snabbsnörning. Såg i ögonvrån hur en person med långt hår sprang förbi mig medan jag slet i snörena, och då kom hornen fram. Här ska minsann inte tappas några placeringar! Tjurrusade ut ur växlingsområdet och ut på den 2,5k långa vändbanan. Noterade hur fötterna kändes som tvättsvampar, och att det kändes som att skorna satt lika hårt fast som ett par trätofflor. Kikade ner på fötterna och konstaterade att det bara var en illusion - allt såg ut som det skulle. Drog förbi tjejen efter ett par hundra meter och vägrade sedan sänka tempot.

Långsam i växlingsområdet...

...och fick se mig passerad. Men det skulle inte vara länge!

Regnet fortsatte att strila ner medan jag avverkade kilometer för kilometer på den lätt kuperade slingan.  Mötte de två tjejer som kommit ut på löpningen före mig, men annars bara killar. Hade en kille bakom mig vars andhämtning fick mig att trycka på lite extra, och dessutom ville jag så gärna hålla undan för tjejen bakom mig, för jag började ana att det kunde bli en pallplats. Den första i mitt liv isåfall!

Efter varvning började det kännas i kroppen att jag höll på att göra min snabbaste femkilometersrunda någonsin, och att jag dessutom gjorde det efter iskall simning och fyrtio minuters cykling. Men jag slet vidare, och det var först när jag närmade mig målet som jag tog mig tid att tänka på hur jäkla roligt jag hade. Det spelade ingen roll att himlen aldrig tycktes få slut på regn, det spelade ingen roll att jag slet i närheten av maxpuls - det här var bannemig det roligaste jag gjort!

På väg mot mål!

Och snabbt hade det gått också, nånstans runt 22.30 på 5k. Mina snabbaste 5k nånsin!

Flög över mållinjen efter ungefär 1.12 (officiella tiderna är inte publicerade ännu), lycklig som ett litet barn. Kvittrade glatt med mina medtävlare, och fick ett stort tack för draghjälpen från killen som låg bakom mig länge och andades, men som till slut drog om mig utan att jag orkade hänga på, och en glad klapp på axeln av tjejen som kom i mål nån minut efter mig.

Någon timme senare efter en varm dusch var det dags för prisutdelning. Och när de räknade upp tredje och andra tjej och ingen av dem var jag så insåg jag att jag visst gått och vunnit hela spektaklet. De två tjejer jag hade framför mig var visst ett par grymma juniorer som tävlade i en annan klass! Haha, helt galet. Nog för att det var motionsklass, men i alla fall!

Har inte full koll på tiderna, men cyklingen tog drygt 40 minuter och löpningen drygt 22. Därmed tog alltså simningen plus växlingarna ca 10. Hehe. Finns nog en hel del att slipa på där...

Prisutdelning. Tvåan och trean var visst kvar i duschen fortfarande. :P

Jubileumsloppet 2012 - ett backigt helvete

Det finns platser i världen man för alltid kommer att minnas. De tre milen mellan Älekulla och Nösslinge via Källsjö är en sån. Efter att ha spenderat en god stund på cykeln i uppförsbackarna där idag känner jag en djup hatkärlek till denna plats i Varbergs inland. Ja, jag älskar förvisso att cykla. Ja, det var vackra omgivningar. Men fy satan i gatan vad jobbigt och jävligt det var! Backarna tog aldrig slut! Och de blev liksom brantare bara man tittade på dem.

Jag brukar för övrigt alltid vara den som kastar mig över uppförsbackarna när jag är ute och tränar. Lycklig som ett barn. Ju längre backar desto roligare. Men efter dagens prövning tror jag att jag ska ligga lågt ett tag och inte kaxa mig så jäkla mycket.

Nåja. De tolv milen i Varbergs inland fick jag cykla i stort sett själv idag. Jag fick lite draghjälp i sammanlagt två mil i klungor jag hittade, men annars fick jag sköta loppet på egen hand. Fältet spreds nämligen väldigt fort, och jag lyckades aldrig hänga på något bra gäng. Och även om det var rysligt tungt emellanåt så känns det riktigt bra att ha kämpat mig igenom det här själv. Trots allt så har jag arton mil att cykla av egen kraft i augusti...

När jag väl tagit mig igenom de där hiskeliga uppförsbackarna hade jag fyra mil kvar till målet. Jag hittade lite kraft någonstans långt inne, och fick sällskap en bit av en kille som jag växeldrog med i motvinden. Men när vi blev ikappåkta av en större klunga när det var femton kilometer kvar till mål lyckades jag inte riktigt hänga på. Jag fick en liten, liten lucka i en nerförsbacke, och sen var det kört. Det kom en vindpust, och jag var avhängd.

Men vafan, jag hade ju kört hela loppet själv i princip, så då kunde jag lika gärna rulla över mållinjen ensam. Och det gjorde jag, helt slutkörd efter 4.20. För första gången efter ett cykelpass fick jag lägga huvudet mellan benen i tio minuter och hämta andan innan jag kunde röra mig. Känns som ett bra betyg på min insats.

Nu har jag inget cykellopp inplanerat på ett bra tag. Känns riktigt tråkigt faktiskt!

Strax innan start. Massa, massa cyklister! Tydligen deltagarrekord på det här loppet hörde jag. Roligt!

Men vad gör jag här när Göteborgsvarvet är där?

Sitter och tittar på tv-sändningen från Göteborgsvarvet och trånar. Varför är jag inte där?

Det enkla svaret på den frågan är förstås eftersom jag inte prioriterar halvmaraträning i år. Och om jag vill utveckla svaret en aning så handlar det också om att ifall jag vill springa en halvmara så finns det ungefär tusen andra halvmaror att satsa på. Varvet är ingen persbana.

Men ändå.

De springer så fint, kenyanerna. Och det är ju för tusan Göteborg! En av de bästa städer jag vet. Och det ser så härligt ut. Jag får dock rapporter från göteborgare jag känner att det ser härligare ut på tv än vad det är i verkligheten. Det blåser och är inte särskilt mysig temperatur.

Nåja. Vad är väl en bal på slottet?

Aspeppad i Slottsskogen förra året.

Inget Stockholm marathon för mig

Vissa beslut sitter långt inne. Jag funderar fram och tillbaks, väger fördelar och nackdelar. Skriver listor. Diskuterar med vänner. När det gäller Stockholm marathon blev till slut pro-listan alldeles för liten jämfört med con-listan.

Å ena sidan - maran är sjukt rolig att springa. Jag känner många som ska dit och som jag skulle vilja träffa, och jag skulle så hemskt gärna vilja springa in på de där löparbanorna på Stadion igen och se alla människor på läktarna.

Å andra sidan - maran är inte årets viktigaste lopp. Det är inte ett lopp som är värt att springa om det leder till att jag pajjar vaden igen. Eller någon annan del av kroppen som inte är redo att springa 42k asfalt. Även om jag försöker övertyga mig själv om att jag ska ta det lugnt och lyssna på kroppen så vet jag att jag inte funkar så. Jag kommer vilja springa relativt snabbt. Och jag kommer vilja ta ut mig och slita. Det ökar risken för skada. Plus att ett maraton kräver en viss nertrappning av träningen före loppet, och för mig en hyfsat lång återhämtning efteråt. Förra året minns jag att det tog tre veckor innan jag var redo att börja träna hårt igen. I år skulle det isåfall innebära att efter återhämtningsveckorna skulle jag ha mindre än två månader kvar till Ironman Kalmar. Det känns inte optimalt.

Men framför allt är det skaderisken jag oroar mig för. Jag vill inte göra något förhastat!

(nu ska jag bara vänja mig vid tanken på att jag har kastat över 800 kronor i sjön. Försiktighet och sunt förnuft är inget man kan få läkarintyg för och därmed startavgiften tillbaka. Och som vi alla vet så är Stockholm marathon ett sånt där lopp som tycker att de inte behöver erbjuda möjlighet till namnbyte till löpare som av någon anledning inte anser sig kunna springa loppet, och jag har ingen lust att sälja min plats till någon som ska springa i mitt namn. Det känns bara konstigt.)

Stockholm marathon 2011.

Hallandsloppet 2012 - en vindpinad historia

Minuter innan startskottet går.

När man måste luta sig så mycket åt vänster att det känns som att man snart ligger ner på backen för att kunna parera en byig sidvind så är det lätt att man börjar undra vad tusan man pysslar med. Och när man då börjar tänka på att det är 94 kilometer kvar till mål så är det lätt att börja misströsta.

Men vafan. Bit ihop, borra ner huvudet och kör, Therese!

Jag har aldrig varit med om en liknande motvind när jag cyklat innan. För det mesta låg vinden på från sidan eller snett framifrån, och det var en ren fröjd när vägen svängde så att vinden kom rakt mot mig så att jag slapp vingla så hemskt och vara rädd för att dö.

Jag ägnade första halvan av loppet åt att hitta mig en klunga att bita mig fast i. Allt som oftast fick jag se mig omcyklad av medtävlare som hade sån fart att jag hade svårt att haka på. Men i Steninge började en klunga formas med jämnstarka cyklister som höll ett tempo som var på gränsen vad jag klarade av. Jag försökte hänga med, men tappade dem strax innan Heberg, det vill säga efter en knapp mil. Men då blev jag sporrad av en kille som jag cyklade ihop med att vi skulle jaga ifatt, och det gjorde vi till slut. Sen ägnade jag resten av loppet åt att klistra mig fast så gott det gick längst bak i den emellanåt ganska stora klungan. Då och då tappade jag greppet och fick pinna på som satan i nerförsbackarna för att hinna ifatt igen, och kanske var det inte det optimala upplägget. Men jag hade att välja på att kämpa mig kvar i klungan, eller att ligga och köra själv. Och det sistnämnda var egentligen aldrig ett alternativ.

Jag klarade mig bra på min flaska Enervit under de första sju milen, men när sista kontrollen närmade sig bestämde jag mig för att stanna. Som tur var gjorde ungefär hälften av klungan det med. Jag hällde i mig en kopp kaffe med mycket socker och en mugg vatten, och sen bar det iväg igen. Kaffe brukar funka som värsta knarket i slutet på Vasaloppet, och jag tänkte att det inte kunde skada i det här loppet heller...

När vi hade åtta-nio kilometer kvar löstes klungan upp och de som hade krafter kvar körde på ordentligt i motvinden. Själv svor och spottade jag i den vägg av vind som mötte mig efter en kort period av medvind (har du hört nåt så galet!) och trampade för allt vad jag var värd. Som tur var så började vi komma ifatt cyklisterna som körde korta banan, och även om de cyklade på gamla damcyklar med picknickkorgar så njöt jag av att köra om lite folk igen...

Kilometerna in mot mål betades av en efter en, och jag var fast besluten om att komma om en kille i blå tröja innan upploppet. Här ska plockas placeringar! Jag försökte vara strategisk och inte gå om för tidigt. Men jag är ingen spurtare, så självklart tog han mig ändå. Jäkla skit.

Nåja. Jag trillade över mållinjen på 3.32 och kände mig som en vinnare. Ansiktet sved efter vinddraget, öronen var alldeles trötta efter blåsmullret och rygg och nacke kändes ömma efter att jag förmodligen spänt mig ordentligt medan jag kämpade med vinden. Men benen var pigga och fräscha, och jag kan glatt konstatera att den här distansen på cykel är inget min kropp gråter över.

Nu låter det väl förresten som att hela loppet bara var en enda lång tunnel av motvind och ädel kamp. Men det fanns förstås ljuspunkter. Solskenet och de fina vägarna mellan Asige och Gräsås. Medvinden och de söta långhåriga kossorna utanför Kvibille. Och den jättefina hejjaklacken bestående av Sofie och Magnus med barnen som flängde och for för att hinna hejja på åtminstone tre ställen längs banan. Jag vet att ni hejjade på flera cyklister, men ni kändes som min alldeles egna lilla klack. Jag lovar att jag kom liiite snabbare uppför den hiskeliga backen mellan Slättåkra och Kvibille tack vare er!

Nästa söndag är det dags för nästa lopp. Då ska jag och min kära Bianchi ta oss an tolv mil i Varbergs inland. Jag längtar!

Jäkligt stolt cyklist efter målgång!

Den lilla kulingen

Med åren har jag kommit att bli vädernörd. Eller ja, kanske snarare i takt med att jag ägnat mig mer och mer åt utomhusidrotter och då kanske särskilt skidåkning. Och nu har jag insett att även cyklingen påverkas en hel del av vilket väder det är. Således är jag ständigt återkommande besökare på yr.no, och där kan man idag läsa om morgondagens väder. I morgon gör jag debut i loppsammanhang på två hjul, då cyklas Hallandsloppet av mig och sisådär 1500 andra människor. Och som vi ska cykla! I västliga vindar av styrkan "liten kuling". Det låter ju inte så farligt, kan man tycka. En gullig liten vind liksom. Men nä. 12 sekundmeter snackar vi om. Och hård vind i byarna, upp mot 17 meter per sekund enligt SMHI.

Från sidan. Sidkastvindar!

Herregud. Jag kommer att dö.

Start klockan åtta, och i den här vinden lär det nog ta ett antal timmar att ta sig hem... Skärmklipp från yr.no

När är det läge för en DNS?

Startbevisen har börjat trilla in på hallmattan. Gladast är jag över nummerlappen till Hallandsloppet nästa lördag - mitt livs första cykellopp. Tio mil på en vacker bana längs vägar norr om Halmstad. Känns bara roligt.

Och sen har vi det där med Stockholm marathon. Varje gång jag (eller någon annan i bloggosfären för den delen) skriver något i stil med "ojoj, hur ska det gå, är jag tillräckligt tränad" så kommer de peppande kommentarerna som på beställning. Klart du kommer klara det! Du är grym! Vältränad! Inget kan stoppa dig!

Och jag blir förstås överlycklig. Klart jag kan! Jag är grym. Kanske inte riktigt lika vältränad som jag kunde önska, men det blir nog bra. Så missförstå mig inte - jag älskar när ni skriver fina saker och när ni tror på mig.

Problemet är bara att motsatsen aldrig händer. Det är aldrig någon som skriver "nä, du borde nog inte starta. Det är alldeles för kort tid kvar för att du ska hinna genomföra all träning som behövs". Och tänk om det är just det som är sanningen den här gången?

Fast frågan är förstås om jag skulle lyssna. Eller om jag bara skulle ta det som en utmaning - Nähä, tror de inte att jag kan? Jag ska visa dem!

Jag är för övrigt lika god kålsupare jag. Jag skrev just ett svar på en kommentar från Jonna som oroade sig inför Vätternrundan. Och vad skrev jag? Jo, "Du har en stark motor, du kommer klara dig bra". Vad tusan vet jag om det? Det enda jag vet i det här fallet är det Jonna skriver på sin blogg, och det hon skriver till mig i sin kommentar. Och så tänker jag att jamen, jag vill ju peppa och få henne att känna sig bra. Men jag har ingen aning om vad som är rätt för Jonna.

Problemet är också att jag själv inte har en aning om ifall jag borde ställa mig på startlinjen i Stockholm. Och jag avskyr att inte veta. Jag när en omöjlig önskan om att någon ska komma och säga till mig vad jag ska göra. Men samtidigt vet jag ju att den enda som vet är jag själv. Det är min kropp. Det är jag som bestämmer. Det är jag som avgör om det är värt att chansa. Kanske går det bra, kanske får jag ett underbart lopp. Kanske går det mindre bra, kanske överanstränger jag någon liten del i mig någonstans, kanske pajjar jag min plan för Ironman.

Jäkla skit. Och som sagt - kan inte någon bara komma hit och bestämma åt mig?!

Veckans startbevisskörd.

Huvudet fullt av cykling

Jag är fortfarande lite yr och hög efter helgens cykling. Har koncentrationssvårigheter och kommer på mig själv med att sitta och drömma om den belgiska kedjan. Och om den närmsta tidens lopp. Och då snackar vi inte löplopp, som jag i vanliga fall skulle fantisera om. Nä, jag drömmer om Hallandsloppet och Jubileumsloppet. Båda två är jag anmäld till. Och Ride of hope i augusti, där jag vill cykla minst en etapp. Och sen kanske det dyker upp något spännande och cykelrelaterat helgen den 2-3 juni som jag vill vara med på. Men hur gör man då, jag har ju ett maraton att springa den helgen!

Och mitt i alltihopa har jag börjat längta efter att få cykla runt Vättern också. Jösses vad lättpåverkad man är när man spenderar en helg omgiven av cyklister som tillbringat många timmar på en cykelsadel runt den där sjön...

Större delen av helgens cykelgäng. Bild: Leif Åström/cykla.se

Inställt pga sjukdom

Idag var dagen då jag skulle få revansch i Ryfors strax utanför Mullsjö. Stråkenloppet var mitt livs första seedningslopp när jag körde det i januari 2010, och det var en riktigt jävlig upplevelse. Men till årets lopp hade jag hunnit hämta mig (eller ja, för tusan, jag hämtade mig förstås rätt fort och sedan dess har jag åkt ett och annat långlopp och njutit av många mil på tävling...) och blivit sugen på att köra igen.

I år skulle det inte bli samma bana som sist jag åkte, då var det snö i överflöd och arrangörerna kunde spåra 21 kilometer som kördes två varv. I år har de i stället skottat ihop 8,5 kilometer på en golfbana, och det blir således fem varv att forcera. Och varje varv börjar med en backe på 50 höjdmeter...

Men jag står inte på startlinjen i Ryfors idag. Jag har nämligen gått och skaffat mig halsont. Känns ruskigt tråkigt, för jag var så laddad för att köra loppet. Men det är inte värt att riskera något. Om jag vilar och tar det lugnt idag och i morgon så är jag förhoppningsvis pigg och glad i slutet på veckan. Då bär det av till Orsa för en veckas träningsläger, och då har jag verkligen inte lust att vara sjuk. Så håll tummarna för att det här går över fort!

Efter målgång 2010. Nöjd över att äntligen ha besegrat de där spåren...

Dagens långsamlöparcitat

Jag hänger en del på jogg.se, och ibland snubblar man över riktiga små pärlor i forumet. Som dagens citat, upphittat i en tråd med maratonnybörjare som tänker debutera på distansen 2012. Bernt-Åke, 73 år berättar att han ska springa sin tredje mara 2012, och befarar att det kommer ta tid:

"Jag springer inte med tidur. Jag använder almanacka."

Klockrent. Jag har märkt att jag går mer och mer åt det hållet. Jag funderar på att sluta jaga tider och istället springa alla lopp med utgångspunkt att bara njuta.

Kalmar triathlon blir Ironmantävling

Skärmdump från ironmankalmar.com

Här sitter man i godan ro och arbetar med lite av varje och så får man ett litet meddelande på Facebook. Och två sekunder senare har man i princip bokat hotell och planerat för att göra av med hiskeligt mycket pengar på en liten tävling. Och fått fjärilar i magen. Och bitit ner alla naglar till nagelbanden.

Nu är det nämligen klart. Kalmar triathlon blir en Ironmandeltävling. Anmälan öppnar den 20 december. Gissa vem som kommer hänga på låset?