Ironman Kalmar 2013: Förberedelser

Sista cykelturen är gjord. Våtdräkten är insimmad igen (den här sommaren har ju varit magiskt varm, att simma med våtdräkt i 23-gradigt vatten har varit totalt omöjligt - alltså har jag simmat utan och vant mig vid det njutningsfulla i att känna vattnet kring kroppen. Men våtdräkten behövs i Kalmar och nu har det blivit ett par pass med dräkten på på slutet) och mina ben har tagit mig med på sommarens sista (och första) tremilalöptur häromdan, en löptur som kändes lätt och så rätt. Jag insåg att jag har saknat mina riktigt långa löpningar, och ska försöka påminna mig själv om det i höst om jag återigen får samma springdipp som förra året.

Jag känner mig pigg och förväntansfull. Och livrädd. Och ledsen. Och lycklig. Och som att det är svårt att tänka sig att livet fortsätter efter lördag. Det är en märklig känsla. Trots att jag inte varit lika mentalt fokuserad på IM i år som förra året så har jag de senaste veckorna mer och mer slutit in mig i min bubbla, och i bubblan finns ingen framtid. Där är det bara IM som gäller. Nästa vecka känns vag, som något som kommer hända någon annan.

Men ledsen alltså. Ja, jag är grinfärdig. Det är nervositeten, jag vet det. Som en svår släng av PMS. En känsla av ynklighet, av att vilja bli omhändertagen. Men samtidigt ett rus i hela kroppen, en känsla av urkraft och styrka.

Om en liten stund drar jag iväg till Kalmar och möter upp min IM-partner in crime Håkan. Det var han som lurade med mig på hela triathlongrejen för ett par år sen, och det är honom jag ringer när jag behöver noja över allt en överspänd triathlet kan behöva noja över. På lördag morgon står vi tillsammans i Kalmarsund och lyssnar på Just idag är jag stark. På lördag eftermiddag springer vi över mållinjen på Stortorget vid Domkyrkan.

Nu är det nära.

Här har det simmats i sommar...

...och här.

Det har cyklats längs halländska och västgötska vägar ihop med Johan...

...och längs skånska vägar ihop med Ride of hope.

Och det har sprungits längs hav...

...och inland.

Skräck, ångest och en envis längtan

Om mindre än tre månader är det meningen att jag ska genomföra en Ironman i Kalmar igen. Du vet, 3,8km simning, 18 mil cykling och till slut ett maraton springandes. I sensomras kändes det så himla självklart - jag skulle absolut göra det där igen. Men ju längre tiden går, ju mindre jag springer och ju mer jag hänger i trädgården och odlar potatis och funderar över livet, desto mer omöjligt känns det att jag ska vara redo för minst 12 timmars slit i vattnet och på vägarna i och runt Kalmar.

Vissa dagar funderar jag på att avanmäla mig och bli bonde på heltid. Andra dagar intalar jag mig käckt och flåshurtigt att jorå, visst kommer det gå bra, jag menar hallå - jag cyklar ju åtminstone för tusan! Det måste väl räcka?

Men jag vet inte jag. Något säger mig att det inte räcker att pendlingscykla (må så vara att mitt pendlingsavstånd är två mil enkel väg vilket ger mig åtminstone 16 "gratismil" i veckan) för att bli IM-material i augusti. Det måste nog simmas lite också. Och springas. Det duger inte att längta efter dusch och fika redan efter tre kilometers skogslöpning en söndagförmiddag. Jag borde längta efter långa, magiska löppass där uthålligheten verkligen sätts på prov.

Men nejdå. Jag planterar jordgubbar, filosoferar över självhushållning och stoppar huvudet i sanden. För varje gång jag råkar plocka upp det, huvudet alltså, så känner jag bara skräck, ångest och andra eländeskänslor.

Fast samtidigt. Den där känslan. Den som nästan spränger hela kroppen när de kvarvarande kilometrarna på det avslutande maratonet tickar ner mot ensiffrigt. Det är ju den jag längtar efter. Jag hoppas verkligen att jag får uppleva den igen.

Stryketräning a la lantis: Potatislandsgrävning. Mycket bra genomkörare.

Hjärnan måste med

Innan jag knappt visste vad en Ironman var för några år sedan så visade någon mig det här klassiska klippet på Sian Welch och Wendy Ingraham som vältrar sig fram i kampen om en fjärde plats på VM 1997. Jag tyckte att  det var helt sjukt, totalt över min fattningsförmåga. Varför slutade de inte bara springa?

Nu när jag googlat fram det hela när jag själv fått för mig att jag ska stå på startlinjen till en Ironman så känns det lite annorlunda. Jag förstår deras kamp på ett annat sätt, fast det är fortfarande sjukt. Och så mår jag lite illa. Eller mycket illa. Vem vet vad som händer med kroppen och hjärnan efter 3,8k simning, 18 mil cykel och 4 mil löpning?

Medan jag tittar på klippet så inser jag att det här kommande året är det förmodligen inte kroppen som behöver tränas mest - jag kommer behöva arbeta ordentligt mentalt. Jag ger upp alldeles för lätt, och fastnar gärna i negativa tankespiraler. Det måste jag lära mig hantera. Men hur gör man det? Med hjälp av en idrottspsykolog? Alla snackar så mycket om att det bara är att bita ihop, att fokusera, att tänka på de bra sakerna, att skjuta ifrån sig negativa tankar... Yeah right. Det är lätt att säga, men svårt att genomföra när det är en mil kvar på maran och hela du skriker NEEEEJ, jag vill inte! Jag behöver ordentliga verktyg. Metoder. Nån som har några idéer?

Huvudbryderier

Häromdan satt jag tillsammans med några vänner och diskuterade vad som snurrar runt i huvudet under en löptur. Jag ville börja dra den där vanliga drapan om att när jag springer så går jag igenom diverse problem och rester från dagen som gått, löpningens meditativa lunk är en fantastisk miljö för problemlösning. Således är både huvudet och kroppen i harmoni när jag trycker på stopp på Garmin.

Men riktigt så är det faktiskt inte.

Jag tänker sällan på världsproblem när jag springer eller åker rullskidor. Ibland känns det som att jag inte tänker överhuvudtaget. Men när jag väl har igång hjärnan så stannar tankarna väldigt mycket här och nu. Jag noterar hur fötterna landar på marken, jag tänker på hur min kroppshållning är, jag funderar över i vilken vinkel stavarna tar i marken, vilken vinkel jag håller armarna i, om jag är i balans i frånskjuten och över hur jag andas. Om jag överhuvudtaget tänker framåt så tänker jag på backen som kommer om tre minuter, och hur jag ska bete mig för att ta mig uppför den så effektivt som möjligt. Eller på hur jag ska ta mig ur den där skarpa svängen om tvåhundra meter med hedern i behåll på rullskidorna.

Det här fick mig också att tänka på det som Fia skrev lite om häromdagen, nämligen begreppen "assa" och "dissa". Det handlar i korthet om olika sätt ta in och bearbeta positiva och negativa upplevelser. Eftersom jag hela tiden ägnar mig åt att fundera över hur det känns och vad som händer i kroppen och knoppen när jag tränar så är det lätt hänt att jag trillar in i negativa tankebanor. Det händer särskilt under lopp när jag känner efter alldeles för noga. Då börjar jag tänka att jag är usel och dåligt tränad bara för att jag börjar andas häftigt i en uppförsbacke och för att mjölksyran börjar spruta alldeles för tidigt. Enligt den här strategin som används inom mental träning så ska man "assa" de positiva upplevelserna (assa = associerad, känslomässigt engagerad) och "dissa" de negativa (dissa = dissocierad, känslomässigt avkopplad). Alltså, tänka på och lyfta upp tillfällen när man kände sig stark, tillfällen som är kopplade till en väldigt positiv känsla. Som mitt fantastiska millopp i Falkenberg i somras. Och å andra sidan koppla bort tankarna på mjölksyran, liksom flytta ut den ur tankevärlden och kroppen. Känns ju alldeles glasklart och enkelt i teorin, men svårare i praktiken.

Hur sjutton slutar man tänka på dåliga saker?

På söndag kör jag årets första rullskidstävling. Då ska jag bara tänka på hur himla stark jag är, och på hur mycket bättre jag blivit på stakning bara de senaste veckorna.

Hjälp?

Jag sprang långlånga intervaller i tisdags. 3x10 minuter i tävlingsfart på milen. Det var de värsta 3x10 minutrarna i mitt liv. Jag ville dö om inte från första sekunden så i alla fall från sekund nummer 663. På lördag ska jag hålla samma tempo i 2879 sekunder. Eller nja, egentligen blir det väl 2850 om man ska vara noga. Jag har tänkt att jag ska springa som en klocka jämnt och fint på 4.45min/k. Och därmed basta.

Hur som helst så har jag knappt hämtat mig ännu från de dära intervallerna. Ändå kunde jag inte låta bli att ge mig ut och lalla runt sju kilometer genom mina kvarter alldeles just. Kroppen känns trög. Hjälp! Hur ska det här gå?

VARFÖR i hela friden har jag bestämt att milen är en bra tävlingsdistans??

Marängsnö och Vasaloppstvivel

Finns det något bättre sätt att avsluta arbetsveckan på än att åka en och en halv mil i vintervädrets motsvarighet till John Bauerskogen? Hemmaspåren var delvis rätt blöta ute på myrarna, men på de ställen där de var bra var de riktigt, riktigt fina, som att åka på maräng. Jag lyckades hamna bakom klubbens fantastiska spårare, så jag fick åka i nygjorda spår. Lite trögt gick det som vanligt innan spåren hinner sätta sig, men det gjorde verkligen ingenting. Det blir liksom inte vackrare än såhär.

Och nånstans efter fem kilometer kom jag dessutom på hur det var man gjorde när man åker skidor. Jag hittade frånskjutet och trycket i benen, armarna hittade rätta läget och magen kopplade hur den skulle bete sig för att på bästa sätt hjälpa mig framåt.

Men som alltid när jag är ute och harvar i snön eller på rullskidor så funderar jag då och då över hur sjutton det gick till när jag åkte nio mil mellan Transtrand och Mora. Nio mil är ingen piss i havet. Och när det vissa dagar känns som en oerhörd ansträngning att åka en och en halv mil är det lätt att börja tvivla på att det ens är genomförbart att köra nio mil. Men jag har ju gjort det en gång redan, så det ska väl gå igen.

För övrigt sitter jag hemma idag och har inte varit i Bovallstrand. Jag skulle ju dit hade jag tänkt, och springa Lussemara. Men jag har inte hittat tillbaks till min långlöparform ännu, och därför kändes det lite onödigt att springa 4,2 mil just idag, i slask, blask och halka. Det kommer fler lopp!

Vackert så det förslår

Nya pjuxen var på, funkade hur bra som helst!

Men det var lite blött på myrarna, och då ser stavarna ut såhär till slut. Man får se det som lite extra styrketräning när man får släpa på lite extra vikt...

Som att åka på en gräddtårta!!

"Tänk positivt!"

Annika skrev en snäll kommentar på mitt förra inlägg: "Jag tror inte på allvar att du deppar för detta. Det är du för smart för".

Jo. Det är väl så.

Jag deppar inte.

Jag blev bara så trött. Så frustrerad. Överreagerade. Jag ville ju ta ut mig, jag ville tömma depåerna i kroppen så att de blev hungriga efter massa ny energi att lagra. Och nu blev det inte så. Jag tror inte att mitt lopp på söndag på allvar kommer påverkas av att jag inte gör exakt till punkt pricka som jag tänkt veckorna innan. Inte egentligen.

Men ibland kan man inte stoppa tankemyllret i huvudet.

Jag fick en annan kommentar apropå mitt missnöje med sista passet som inte blev som jag tänkt: "Tänk positivt!". Den dök upp efter att jag beklagat mig och känt mig värdelös en stund efter att jag tagit av skidorna. "Tänk positivt!"

Jo tack. Det är just det jag har jag gjort det senaste året. Jag har tänkt positivt när jag klickat fast pjäxorna i livsfarliga rullskidor som jag innerst inne var dödsrädd för. Jag har tänkt positivt när jag snörade på mig löparskorna och visste att jag bara skulle orka springa en kilometer i sträck utan att få andnöd och dö. Jag har tänkt positivt när jag ställt mig på startlinjen i lopp efter lopp utan att egentligen vara ens i närheten av säker på att jag skulle orka ta mig i mål.

Jag har tänkt positivt när jag gång på gång ställt mig på skidorna och vetat att det här var något helt nytt, något jag skulle lära mig från grunden och det dessutom på en så kort tid som två månader.

Men igår orkade jag inte. Jag orkade inte vara positiv. Det var som om all ansträngning och all kamp bara sipprade ut ur fötterna och blev till ingenting. Och detta över 90 minuter skidåkning som inte blev riktigt som jag ville. Det kunde varit något helt annat, något lika trivialt, eller något jättestort.

Men jag vet att jag kommer stå där i starten på söndag morgon och vara lika jävla peppad, lika jävla rädd och lika jävla segerviss som vanligt. Optimismen kommer tillbaka. Det måste den.

Med målet i sikte

Jag tänkte att det skulle kännas bra att titta till målet i Mora när vi ändå körde förbi. Så det gjorde vi. Men jag fick bara hjärtflimmer och blev illamående när jag såg Ungdomsvasaåkare köra i mål. Hur ska det här gå?!

Tillfällig lösning

En varm choklad så stor så man skäms och några vänner på stans skönaste kafé. Det duger fint som förströelse.

Det snurrar i min skalle

Okej, det dummaste man kan göra dagarna innan man ska åka viktiga lopp där man måste ha kroppen och skallen i ordning är nog att ta beslut som just för tillfället känns som att de äventyrar hela ens framtid. Förmodligen är det inte så farligt, och det kommer säkert att ordna sig, men just nu känner jag mig helt utkastad i ett mörker utan slut. Jag är mästare på att förstora upp händelser och tänka ungefär hundra steg för långt, och de där hundra stegen har jag INTE lust att ha i huvudet på söndag.

Jag behöver lite förströelse.

Vad gör du när det känns som att de dystra tankarna håller på att ta över dig?

Att välja att se det positivt

Det finns en känsla av otillräcklighet i mig som har legat där och lurat ett tag. Det är liksom inget jag gör som riktigt duger. Men igår bestämde jag mig för att jobba på min inställning och hitta positiviteten, så när klockan ringde ut för folk med normala arbetstider gick bilen med mig, Johan och min klubbkamrat Erik till konstsnöspåret i Ätran.

De femton centimeter snö som föll i onsdags hade preparerats till riktigt grymma spår, och min plan var att köra någon form av snabbdistans eller långintervaller. Ett varv snabbt, ett lite långsammare. Höll mig något sånär enligt plan, men bestämde mig för att jag behöver kämpa lite med tekniken efter fyra varv då en obekväm smärta i ländryggen hade förföljt mig några kilometer. Lade således stavarna åt sidan och diagonalade de följande 6,5k stavlöst. Försökte verkligen tänka på att använda magen för att stödja upp ländryggen och fick upp ett schysst tempo och bra frånskjut. Som så många gånger förut upptäckte jag dock att min balans inte är vad den borde. Av någon anledning är jag vingligare på högersidan, så när jag lägger tyngden på höger skida är risken större att jag ska falla omkull. What to do?

När jag kom tillbaka till spårets början konstaterade jag att de andra inte var tillbaka ännu, så jag plockade upp stavarna och ägnade den närmsta kvarten åt stakningsintervaller (en av mina favoritsysselsättningar inom skidåkningen tillsammans med vallningen...). Älskar att känna hur rygg, axlar och triceps bara skriker efter vila de sista tio meterna och hur kroppen liksom suckar lättat när jag släpper efter och låter den få sin vila.

Såå, hur gick det med inställningen och positiviteten? Jo tack, jag hade ett riktigt jobbigt pass både fysiskt och mentalt. Fysiskt var inte benen med riktigt och jag fick kämpa för att hålla uppe pulsen och tempot som jag ville, och mentalt fick jag en dipp när det ryggonda kom. Minns så väl hur jag tillbringade natt efter natt för något år sedan mellan sömn och vakenhet, mellan smärta och dvala eftersom ryggen var helt slut. Nu är det här inte samma onda och det vet jag ju, men förnuftet kunde inte riktigt stoppa hjärtat-i-halsgropen-reaktionen. Men jag åkte hem med en positiv känsla i kroppen - jag kanske inte är världsbäst på det här med skidåkandet, men jag räcker till.

Jag duger! (Och bara för att jag känner mig så positiv så bjuder jag på en hamsterkindbild!)

När (icke)träningen stör

Det kryper i hela kroppen. Den här veckan blir liksom inte alls som jag har tänkt mig. Orkade inte springa lika länge som jag ville i tisdags, igår blev det ingen träning alls eftersom skidtävlingen blev inställd och snöfallet gjorde det smått livsfarligt att springa utomhus och jag vägrar springa inomhus på löpband. Har dessutom fått en extrem aversion mot gym överhuvudtaget efter nyår, jag begriper inte vad jag ska göra där bland alla andra människors svettlukt. Särskilt inte nu när det är så förbenat trångt fortfarande eftersom folk har fått för sig att de ska bli sunda och härliga människor 2010. Så därför var gymmet inget alternativ igår. Istället valde jag lite kvalitetstid med Johan och ett gäng kompisar på kvällen.

Jättetrevligt, jag vet.

Men jag blir så störd när jag inte kan träna som jag vill. Vilodagar är ju bra, men inte när jag inte väljer dem själv.

Det är som om jag blir tokig av att inte träna. Endorfinnarkoman, någon?

Och faktum är att jag inte riktigt gillar det här. Det känns inte sunt att må dåligt över att inte kunna träna. Det är liksom inte så att jag inte tränar något alls, jag tränar tvärtom mer än de flesta. Så varför känner jag mig så konstig?

Stråkenloppet - den långa versionen

Sammanbiten strax innan start

...med fokus på långa.

Det började inte så bra. Jag var nervös som ett asplöv hela bilresan på väg till Mullsjö. Dessutom hade jag glömt min stora vattenflaska, så jag kunde inte fylla på vätska innan start som jag hade planerat. Vallandet gick dock bra och den sista timmen innan start var hur skön som helst. Jag hängde med mina löparklubbkamrater och hade det härligt.

Sen kom tävlingsdräkten på och med den kom också adrenalinet.

Starten gick och jag körde fast. Bokstavligen. Tänk dig en hjord bufflar med skidor på fötterna och stavar i händerna som stått utspridda på en äng och som sen ska in i smala fållor för slakt. Ungefär så kändes den första kilometern. Ett startfält på tjugo-tjugofem personer i bredd skulle manglas ner till fyra (dessutom snabbt obefintliga) spår. Efter en mindre backe som blev ett jätteprojekt att ta sig upp för med stavarna i behåll fortsatte helvetet i sisådär åtta kilometer, dvs fram till första vätskekontrollen. En jävla myr med små tallar i vägen överallt. Och snö som var så fluffig att stavarna försvann till armhålehöjd stundtals. Det gick inte att åka om, det gick inte att staka. Här nånstans gjorde jag min första omvärdering av mitt tidsmål. Från att satsa på 3.20 valde jag modesta 3.45.

En snabb mugg vatten, sedan lite utför och sedan... Helsikebacken. En saxbacke i fyra nivåer som inte gick att forcera annat än typ gående eftersom alla gick i bredd och det inte fanns ett snabbspår. Men jag höll mig vid hyfsat gott mod och när jag passerat nästa vätskekontroll dröjde det inte länge tills jag såg en skylt som talade om för mig att det var 2k kvar till varvningen. YEY!  En snabb koll på klockan när jag passerade upploppet: 1.58!!! Vad i helvete! Det här kommer ju aldrig att gå, hann jag tänka innan jag pressade mig själv till att tänka positivt. Okej, kanske blir det inte en sådär alldeles strålande tid, men under fyra ska jag väl ändå klara? Andra varvet borde ju rimligen gå fortare när jag inte måste harva bakom tio miljoner bufflar i åtta kilometer?

Åka, åka, åka. Stakningen gick lite, lite bättre några kilometer. Men alldeles för snabbt började jag leta kilometerskyltar, och de kom inte ofta. Var femte kilometer verkade vara det vanligaste. Det kändes som en evighet innan jag passerade 26k. Men där, just där, tog min kropp slut. Törsten överföll mig och jag kunde inte tänka på något annat än apelsinjuice. De följade tre kilometrarna var ren plåga. Girigt kastade jag mig över vattnet och sportdrycken när jag till slut kom fram, och det kändes som att jag fick liv injicerat i benen. Och det höll i sig. I två kilometer. Sedan orkade inte min kropp mer. Jag fick kämpa för att hålla tillbaks tårarna, för det gjorde så ont, så ont. Mest av allt i själen tror jag, för det är fan tungt att inse att man inte är oövervinnerlig.

Men det var trots allt inte det värsta, att kroppen tog slut alltså. Det värsta var det som hände vid 36k - för där tappade jag huvudet. Jag hade ingen motivation kvar, inget pannben. Alla tidsmål var borta, jag ville inte ens komma i mål. Jag ville bara överleva. Och det var också efter att kroppen och huvudet tagit slut som jag började trilla omkull till höger och vänster. Det kändes liksom inte som att något höll ihop längre.

Jag minns att jag tänkte när det var två kilometer kvar att "jag måste skynda mig, stackars mina bilkompisar som säkert varit i mål flera timmar, de står ju där och fryser!". Det var nog det som drev mig att fortsätta. Annars kanske jag hade suttit på en stubbe utanför Ryfors fortfarande vid det här laget.

Jag åkte över mållinjen på 4.07, gråtandes.

Jävla Stråkenlopp. Jävla pannben.

Men om tre veckor åker jag skidmaraton igen, då i Ulricehamn. Och då ska du få se på fan! Då knäcker jag den här tiden på ren ilska.

Astronomisk tidsångest

Jag har gjort något jag inte borde ha gjort. Jag har kollat resultatlistorna i mina två tänkta Vasalopps-seedningslopp. Eller ja, om jag var en lugn och stillsam person som inte hetsar upp mig och får prestationsångest så borde jag verkligen ha gjort det, för det är ju egentligen en god idé att kolla upp vilka tider man behöver göra i ett lopp för att det ens ska vara meningsfullt att köra. Men jag är ingen lugn och stillsam person utan prestationsångest. Jag är snarare en våldsamt hysterisk person som har en tendens att stressa upp mig nåt alldeles vansinnigt över fel saker.

Och nu sitter jag här och vet inte riktigt vad jag ska göra med vetskapen att den kvinna som hade sämst tid i Ulricehamnsloppet förra året åkte 42k på 4.08. I Stråkenloppet ser det lika illa ut. Ska jag ha ångest? Ska jag försöka övertyga mig själv om att det kommer att ordna sig? Ska jag lägga mig på soffan och förtränga allt vad skidtävlingar heter och se till att missa bussen till Sälen den 6 mars?

Jakten på ljuset och självkänslan

Jag ägnade mig åt jakt på olika sätt igår. Jakten på snötrugorna gick sådär. Tänk att det ska vara så att bara för att en ur personalen är borta i en affär så kan man inte få hjälp. Och nu har jag googlat runt lite också och känner mig helt lost. Hittar inte trugorna jag vill ha. Suck.

En annan sak som jag jagade igår var dagsljuset. Allt tog så himla lång tid under dagen, så den vackra solen som jag gick runt i hela dagen behagade nästan gå ner innan jag fick på mig springkläderna. Men väl ute på stigarna kunde jag åtminstone avsluta en jakt - nämligen den på en någorlunda hyfsad självkänsla. Det är konstigt det där, hur man kan känna sig ful, fel och stor som ett hus vissa dagar, och det spelar ingen roll vad förnuftet eller människor omkring säger för nånstans därinne sitter det någon som gett sig fan på att krossa alla goda tankar man har om sig själv. Hela dagen hade jag gått runt och liksom inte kommit överens med min kropp och mig själv. Men så fick jag 37 minuter tillsammans med mina favoritskor i en stilla och ödslig skog där de enda jag mötte var några stavgångare med hund, och jag kunde riktigt känna hur jag steg för steg blev allt varmare och nöjdare inombords. Fötterna liksom dansade fram över skridskohala stigar, hjärtat slog alldeles lagom fort, jag hade perfekt andning och benen kändes som om de skulle orka springa Gax om jag bad dem om det - och allt det här tillsammans gör det förstås omöjligt att tycka illa om sig själv.

Kan. Inte. Sitta. Still.

Jag har gröt i huvudet och är rastlös. Men jag får inte springa, så jag går. Går och går. Känner mig redan uttråkad, men det kanske är bra. Behöver kanske rensa hjärnan lite.

Postloppkoma

Jag sitter hemma och  v i l l  i n t e.

Vill inte röra mig. Vill absolut inte springa.

Jag har faktiskt aldrig varit med om något liknande. Visst har jag haft dagar då jag inte varit särskilt sugen på att springa, men idag är annorlunda. Jag vill inte ta ett steg i de där jävla löparskorna.

Är det här någon slags post-loppkänsla som jag missat tidigare?

Kroppen känns hur bra som helst. Mina ben är pigga och borde längta ihjäl sig efter en lågintensiv löprunda i eftermiddagsvärmen, mitt huvud borde längta efter lite ensamhet och tystnad i löpspåret, bara huvudet och jag. Men det finns ingen längtan någonstans.

Har i alla fall förgyllt dagen för två apoteksbiträden idag. Jag frågade nämligen hur en värktablett vet vilket ont den ska ge sig på om man råkar ha till exempel mensvärk och huvudvärk samtidigt. En jävligt relevant fråga tyckte jag eftersom jag ofta har allt på en gång och under de tillfällena kan jag gå över lik för att bli av med det magonda först. Skulle tabletterna då istället sikta in sig på huvudvärken är de ju helt meningslösa. Efter lite fniss kläckte biträdena ur sig att tabletterna tar båda på en gång. Jag känner mig inte helt övertygad.

Om att kunna själv

Jag har tänkt en del på lördagens lopp. Jag var verkligen helt knäckt några timmar innan starten. Kände mig ensammast i världen och undrade vad i hela friden jag gett mig in på. Men det värsta av allt var att jag hatade den där känslan så mycket att det för en stund spillde över i ett förakt för mig själv. Jag var arg för att jag inte kunde hitta motivationen och styrkan i mig själv att genomföra det där förbannade loppet ensam. Istället ville jag att någon annan skulle hjälpa mig. Jag ville ha någon att luta mig mot, behövde ha någon som kunde ta emot mig och säga att jag var bra.

Löpningen är något jag till stor del utför ensam. Det är jag som sätter upp målen, det är jag som lägger upp planer för hur jag ska nå dem och det är jag som ser till att jag kommer dit jag vill. Sen har jag förstås god hjälp i lite pepping och hejande vid sidan av, och ibland lite träningssällskap. Men oftast är det min egen lilla bubbla.

Och ibland kommer det motreaktioner, som i lördags. Jag ville inte vara en ensam liten ö i ett hav av folk som klappade om varandra och sa "hey, bra jobbat" och som lyssnade på varandras berättelser om den senaste timmens bravader. Och samtidigt som jag tänkte så så kände jag mig svag. Ville vara en sån som kunde klara mig själv.

Nu i efterhand är jag arg på argheten. Vad fan liksom. Man kan inte göra allt själv. Det är mänskligt att längta efter att slippa vara ensam om saker.

Hur lyckades jag då springa på PB trots allt? Ja, säg det. Kanske berodde det på ett telefonsamtal med lite kärlek? Kanske på lite pepping från Andréa? Eller kanske var det så att de där 52.45 fanns i benen på mig oavsett och att jag faktiskt klarade mig själv? Jag sprang hur som helst det bästa jag kunde under omständigheterna som rådde (en knixig bana med alldeles för många hörn och trånga passager där folk flanörsprang i bredd utan minsta intention att släppa fram medlöpare som ville springa lite fortare) och jag är stolt över mig själv.

NEJ

Starten går om bara några timmar. Dags för en statuscheck.

Kroppen: Helt okej. Lite öm i axlarna och mellan skulderbladen efter gårdagens paddlande. Men jag springer ju inte med skulderbladen.

Knoppen: Tre ord snurrar i mitt huvud. Jag. Vill. Inte. Och sen några till: Jag vill ligga under en kudde. Jag känner mig som en ö. En liten kludd i en stor stad. En lort i en lång orange orm som kommer slingra sig genom en stad som jag inte längre känner. Ensam, ensam, ensam.

Såhär är det: Under min korta löpkarriär har jag sprungit tre lopp. Alla med support från vänner, pojkvän, familj eller bloggkompisar. Jag har haft någon att snacka upp mig med, någon att vinka till, någon som står där vid mållinjen som jag kan babbla av mig hos efter loppet, någon som tar emot mig och som är stolt över min prestation oavsett hur det går. Men ikväll är det bara jag. Jag trodde ärligt talat inte att det skulle vara så himla annorlunda. Jag klarar mig ju själv. Bara att ställa mig där på startlinjen och springa mitt lopp, gå i mål och sen känna mig som en kung en stund.

Men nu har jag en mental vägg att forcera. Jag känner mig som en myra som vill krypa och gömma mig och inte synas.

Och vet du vad det konstiga är? Det handlar liksom inte om att jag tror att jag kommer misslyckas. Jag bryr mig egentligen inte om ifall jag springer som en kratta. Det handlar om att jag inte vill göra det här själv. Jag vill inte stå där ensam på Heden när loppet är över och känna mig ensam bland alla andra.

Jag är fan grinfärdig.

Så, vad gör jag nu? Lägger ner? Åker hem? Springer ändå?

Springterapi och nästan PB

Ibland har man såna där dagar då allt känns rätt kasst och man önskar att täcket var lite större så man fick rum lite bättre under det, att det var lite mörkare utomhus så att det passade ens sinnesstämning och att tiden kunde gå lite fortare så man inte behövde vänta så länge på att livet skulle bli roligt igen.

Jag har haft en sån dag idag. Jag har haft ganska många såna dagar den senaste tiden. Och när jag inte har hela såna dagar så har jag timmar eller minuter som dyker upp och överraskar då och då.

Men sedan jag började springa har jag hittat ett botemedel som funkar. Långpasset på landet i torsdags gjorde underverk. Och dagens tempopass gjorde också sitt!

För nu har jag sprungit. Igen. Och om det hade varit så att jag sprang 5k sammanhängande så hade jag kunnat skriva upp ett litet PB igen. Tyvärr var det inte så.

Jag ville köra ett tempo som motsvarade att slå mitt PB på 5k, det vill säga under 5.00min/k. Det gick...sådär. Efter 3k ville min kropp dö. Då tog jag en liten paus, gick tvåhundra meter och sprang sedan resterande kilometrar tills jag kommit upp i fem kilometer springandes. Plockar man bort gåpausen stannade klockan på 24:49. En kilometertid på 4:58 således. Men, som sagt. Inget PB eftersom jag inte sprang oavbrutet. Men nästa gång! Tempot finns ju i benen, det känner jag ju.