Vasaloppet - the story

Först: Tack som fan alla som har peppat mig, trott på mig och följt mig under vägen fram till Vasaloppet! Ni betyder så himla mycket! Ibland har ni trott mer på mig än vad jag själv gjort, och det har hjälpt mig att ta mig upp ur svackor och fokusera igen. Tack, tack, tack!

Okej. Nu kör vi!

Men var börjar man? I bussen? Vid frukosten? På startlinjen?

Jag tror jag börjar i huvudet.

För vet ni vad, optimismen kom tillbaka. Med dunder och brak. Jag satt där bland fyrtiofem okända klubbkamrater i en fullpackad buss mellan Tranemo och Transtrand och kände mig redan som en vinnare. Jag tänkte på det senaste året och kunde inte riktigt fatta hur jag kunde få vara så lycklig. På grund av att jag av ren slump och kanske en aning idioti bestämde mig för att anmäla mig till långloppens lopp för ett år sedan så sitter jag här och har hittat så mycket glädje, kärlek och gemenskap. Och saker att göra som jag fullkomligt älskar.

Nummerlappsprovning. Konstigt att åka runt och skylta med en konkurrerande radiokanal, men vafan...

Nervös, visst. Lite orolig över att inte veta vad som komma skulle och om jag skulle orka, självklart. Men framför allt - glad och så himla peppad. "Det ska bli så jävla roligt att åka skidor i vackra omgivningar en hel dag!" var den tanke som snurrade i mitt huvud.

Vallning tillsammans med de jag bodde ihop med i Transtrand. Vi var sju åkare från klubben som bodde hos samma familj, varav fem inklusive mig var förstagångsåkare. Så himla roligt att kunna diskutera förväntningar med dem!

Rädslan och oron hade till stor del bytts ut mot upprymdhet, och när vi promenerade bort till starten på kvällen innan för att kolla in vasaloppsmässan ville jag bara att det skulle bli morgon så att jag kunde få ge mig iväg. Och efter en god natts sömn (tro det eller ej) så var det äntligen dags. Gröten åts med viss möda och sen kom plötsligt bussen och plockade upp oss. Tiden liksom rusade, det kändes som att jag knappt hunnit lämna skidorna i mitt startled förrän det var dags att kliva in i ledet igen och slita av överdragskläderna.

På väg mot starten!

Glad och peppad!

"Starten har gått!" ropade speakern. Och jag åkte. Inte. Först då, när mitt led inte kunde börja röra sig förrän efter ett par minuter, förstod jag hur fasansfullt många människor det stod framför mig. Som en människokorv eller människolemmeltåg som tagit betablockerare och blivit slött ringlade sig startfältet framåt.

Redan när jag kom fram till den före detta träddungen som delar fältet innan backen hade jag fått kryssa förbi tre ramlande åkare och passera två avbrutna stavar. Och sen började det. 45 minuters skidpromenerande som tog mig typ tre kilometer. Hamnade bredvid en snubbe från Pargas i Åbo skärgård bara ett par öar ifrån Houtskär där min farmor kommer ifrån och där jag tillbringat många somrar. Vi snackade Åland, färjor och djupfrysta Östersjöar. Snicksnackade lite med andra omkring mig och utbytte många utslitna klyschor angående backen. Sen kom 87 kilometersskylten och där och då bestämde jag mig för att åka nästa år. Det här var bara så fruktansvärt roligt!

Tog god tid på mig på kontrollerna, passade på att ringa upp redaktionen hemma i Halmstad och ge en liten rapport från inledningen på loppet i Smågan, drack och åt ordentligt och njöt av att titta på folk och sprida leenden omkring mig. Får man må såhär oförskämt bra och ha såhär nästan overkligt roligt?

Mångsbodarna kom och gick och sen kom solen. Kämpade med backarna upp mot Risberg i värmen och i en snö som började mjöla sig. Men sen gömde sig solen igen och det blev lite lättare. Upptäckte att jag hade bättre glid än jag förväntat mig, och dessutom en kropp som var mer en stakningsmaskin än en människa stundtals. Susade förbi människor med dåligt vallade skidor eller dåligt tränade människor som diagonalade på platten och kände mig urstark. Nådde Evertsberg och ordnade mitt eget Bergspris genom att spurta de sista metrarna in under porten. Kunde för mitt liv inte förstå varför dryga 300 personer (skulle det visa sig senare) valde att bryta just här med bara 43 kilometer kvar (jo, man blir lite lätt distansskadad när man sysslar med långlopp märker jag. "Bara" 43k. Det är ju längre än mina båda seedningslopp!). Vackra, vackra Evertsberg!

Sen sladdrade det på med kullerstensspår ner mot Oxberg (inte alls den vila som speakern i Evertsberg lovade, men nåja, det gick ju utför och jag gjorde några strålande snygga pareringar när folk framför mig trillade som korthus rätt över fyra spår på sina ställen). I Oxberg växte mitt skidåkarsjälvfötroende till nästan patetiska dimensioner - jag minns att jag tänkte att jag var skidåkardrottningen och borde krönas, att jag var oövervinnerlig och att de återstående tre milen var som en påse godis - inget kunde stoppa mig nu! Men då hade jag inte med sträckan Hökberg-Eldris i beräkningen. Satan i gatan vad tråkigt jag hade där. Trodde stundtals att jag skulle somna. Men sen kom Eldris - och kaffet. Det supersockrade kaffet som rann som guld ner i strupen.

Och vet du, sen var det mindre än en mil kvar! Och här någonstans fastnade leendet i ansiktet. Jag hade nog strålat rätt bra under stora delar av loppet, men nu fanns det liksom ingen hejd. Jag skulle klara det! Och jag skulle klara mig under tio timmar med god marginal! Känguruhoppstakande i ren glädjeyra plockade jag några placeringar, för att sedan bli omåkt av andra som liksom jag också upptäckte att det fanns energireserver att ta av när målet fanns så nära inom räckhåll. Aldrig har någon väl längtat så mycket efter att få se bebyggelse som här.

Och så kom det då. Upploppet. Hann med att ropa "fy fan, vilken grej!" till en tjej i spåret bredvid innan det var dags att plocka fram stakningsmaskinen igen. Hade funderat på en passande målgest under de sista två kilometrarna, men kom inte på något bättre än att falla ihop och kräkas, och det kunde jag ju inte göra, så därför blev det bara ett stort flin och armarna i luften.

JAG HADE GJORT DET! På tiden 09:05:38 passerade jag under Vasaloppsmottot, stolt som en tupp och med glädjetårarna sprutandes.

Och ja, det blir ett Vasalopp nästa år också.