Annika skrev en snäll kommentar på mitt förra inlägg: "Jag tror inte på allvar att du deppar för detta. Det är du för smart för".
Jo. Det är väl så.
Jag deppar inte.
Jag blev bara så trött. Så frustrerad. Överreagerade. Jag ville ju ta ut mig, jag ville tömma depåerna i kroppen så att de blev hungriga efter massa ny energi att lagra. Och nu blev det inte så. Jag tror inte att mitt lopp på söndag på allvar kommer påverkas av att jag inte gör exakt till punkt pricka som jag tänkt veckorna innan. Inte egentligen.
Men ibland kan man inte stoppa tankemyllret i huvudet.
Jag fick en annan kommentar apropå mitt missnöje med sista passet som inte blev som jag tänkt: "Tänk positivt!". Den dök upp efter att jag beklagat mig och känt mig värdelös en stund efter att jag tagit av skidorna. "Tänk positivt!"
Jo tack. Det är just det jag har jag gjort det senaste året. Jag har tänkt positivt när jag klickat fast pjäxorna i livsfarliga rullskidor som jag innerst inne var dödsrädd för. Jag har tänkt positivt när jag snörade på mig löparskorna och visste att jag bara skulle orka springa en kilometer i sträck utan att få andnöd och dö. Jag har tänkt positivt när jag ställt mig på startlinjen i lopp efter lopp utan att egentligen vara ens i närheten av säker på att jag skulle orka ta mig i mål.
Jag har tänkt positivt när jag gång på gång ställt mig på skidorna och vetat att det här var något helt nytt, något jag skulle lära mig från grunden och det dessutom på en så kort tid som två månader.
Men igår orkade jag inte. Jag orkade inte vara positiv. Det var som om all ansträngning och all kamp bara sipprade ut ur fötterna och blev till ingenting. Och detta över 90 minuter skidåkning som inte blev riktigt som jag ville. Det kunde varit något helt annat, något lika trivialt, eller något jättestort.
Men jag vet att jag kommer stå där i starten på söndag morgon och vara lika jävla peppad, lika jävla rädd och lika jävla segerviss som vanligt. Optimismen kommer tillbaka. Det måste den.
Självklart kan man inte vara positiv hela tiden! Då vore man ju inte människa for god's sake. Dessutom är det väl inte konstigt att du som laddat så för det här loppet reagerar lite extra när saker och ting inte blir som du tänkt dig i den sista uppladdningen. Men jag är helt övertygad om att när du står där i starten så är dina tankar med dig.
SvaraRaderaNu passar jag på att önska dej massor med lycka till på söndag !! Det kommer att gå så jävla bra, jag betvivlar inte. Då du står där på startlinjen och ser alla deltagarare och känner stämningen så glömmer du alla tidigare tankar och det blir fokus på här och nu - det tror jag! :)
SvaraRaderaSen att det inte gick som planerat med tömningspasset tror jag inte spelar någon roll. Tänk istället på alla fina pass och tävlingar du gjort tidigare i vinter - det är DEM som ger dej styrka på söndag! Kör hårt!
Det gör den!Med 100% säkerhet! För det är optimisten som ÄR du och tillståndet just nu är en helt normal "svacka". Om du alltid var glad och positiv skulle du snart inte märka det. Allt har en motsats och MÅSTE ha det för att existera. Ljus-mörker, glädje-sorg, dag-natt o.s.v. (Därmed inte sagt att det varken är roligt eller lätt...)Försök att inte tänka för mycket på det. Och var extra-extra snäll mot dig själv.
SvaraRaderaTack snälla ni för era fina kommentarer! Era ord betyder jättejättemycket!
SvaraRadera