Löparläger i Halmstad: Tack för träningsvärken!

Det har varit lite tyst här några dagar. Det beror varken på att jag slöat eller sistaminutenköpt nån startplats i en Ironman någonstans på andra sidan jorden. Bättre än så faktiskt. Jag har varit på löparläger arrangerat av Sara, Kenth och Ingmarie. Och nu sitter jag utslagen i min soffa och funderar över hur man bäst botar träningsvärk efter det första styrketräningspasset på ungefär sju miljoner år.

En liten recap:

Malin, Pernille, jag och Camilla. Och Suz bakom kameran.

Fredag: Springsugen och sällskapssjuk. Lägret har inte riktigt officiellt börjat ännu, men jag drar ihop ett gäng brudar och tar med dem ut på Prins Bertils stig en sväng i motvinden och solskenet. Sen möter vi upp resten av gänget på Scandic och för lite hejochvälkomnainfo som följs av en föreläsning där vi får veta allt om kroppens alla muskler av kiropraktorn Hans. En schysst middag på det och sen dags att sova.

Lördag: Skön morgonyoga med Ingmarie. Som vanligt blir yogan en påminnelse om att den här stela triathletkroppen behöver rörlighetsträning. Och att min hjärna behöver träna sig i att tagga ner. Jag får kämpa för att behålla lugnet och fokusera.

På väg! Ett stort gäng, alla med olika förutsättningar och olika fart i kroppen. Men alla är vi löpare!

Ingmarie förklarar varför löpskolning är så viktigt och liksom alla andra gånger någon sagt det till mig så nickar jag och tänker att jodå, det här ska jag börja göra oftare. Kanske lyckas det den här gången...

Efter frukost har Kenth planerat intervaller, och de tre halmstadfrälsta arrangörerna tar oss med till Halmstads oas Galgberget som ligger som en grön lunga centralt i stan. Där väntar 8x2 minuter i så jämn fart vi kan åstadkomma. Jag tvärdör efter fem stycken och vill kräkas. Men som alltid går det bra att springa de sista intervallerna också, bara man biter ihop och ger sig fan på det. Och det är mäktigt att vara en del av det här gigantiska endorfingänget som liksom forsar fram på stigen.

Cirkelfys. En av övningarna där vi var indelade i par och den ena stod i planka medan den andra hoppade jämfota över benen. Eller bredvid om man inte ville riskera den andres vader... Bild lånad av Ingmarie.

Efter välbehövlig lunch på Spis&Deli, en kaffe på Caffe&Company och fem minuters insupande av kultur framför vuxenbarnbandet Bröderna Lindgren som spelade i Norre Katts park är det dags för nästa prövning. Sara har satt ihop ett cirkelpass som skulle göra oss till starkare löpare (exakt vilka övningar vi gjorde kan du läsa om här), och eftersom jag inte kört någon form av styrketräning sedan jag maxade på plankan den 12 juli (och frågan är ju om sex minuter planka ens räknas som styrketräning... gör det inte det så får man leta sig ända tillbaks till mitten på maj för att hitta regelrätt styrketräning i min träningsdagbok. Jag är usel på det helt enkelt) så är det en fasansfull upplevelse. Men rolig. Och skitjobbig. Och rolig. Jag och Bella som jag kör parövningarna ihop med konstaterar att det här borde man göra oftare...

En dusch senare blir det drinkmingel tillsammans med några representanter från Holistic. Och mitt i alltihopa vinglar en snubbe in som hade hamnat lite fel. I en annan del av hotellet ägnar sig nämligen ett jättegäng medelålders män åt att svensexa sig, och man kan väl lugnt säga att de snubbarna har lite andra prylar i sina drinkar än vad vi har... Men det är förstås olika vad man tycker är roligt. Jag konstaterar dock att jag är glad att jag är en sån som gillar löparläger bättre än kopiösa mängder sprit.

En tvårättersmiddag senare är lägret slut för min del. Då har jag bland annat hunnit snacka sjuårs-ultraplaner och Österlenmarathon med algforskar/ultralöpar/österlenambassadör-Fredrika och jämföra friidrottsbekantingar från min hemort Hylte med Kenth och konstatera att när han tränade för den förening som jag gjorde ett kort men intensivt framträdande i som mellanstadieunge så var Kenth och hans jämnåriga såna som jag gick runt och beundrade på avstånd.

Hela gänget redo för intervaller på Galgberget. Både nya bekantskaper och nygamla som var roligt att träffa igen. Bild lånad av Ingmarie.

Flera gånger under helgen tänker jag på att det här är lite coolt. Vi är ungefär 25 stycken löpare som samlats i lilla Halmstad för att springa ihop. Alla utom Kenth är tjejer. Och vi har inte kommit hit för att någon lockat oss med lull-lull, myspys och rosa fluff som så ofta när det ska lockas tjejer till olika träningsevent. Nej, de här tjejerna har valt att komma för att de vill träna hårt tillsammans. Jag gillar't. Man behöver inte fluffa till allting för att tjejer ska vilja vara med. Vi är sjukt hårda och coola vi också.

Idag, söndag, har de andra på lägret sprungit långpass längs Halmstads vackraste stig, Prins Bertil. Själv har jag pysslat med annat. Men jag kommer ta med mig så himla mycket inspiration och glädje från den här helgen.

Nu kan hösten börja på allvar. Jag är redo.

Vätternlägret: Nirvana på cykel

Ibland känner jag mig helt dumglad. Du vet, så där fånigt glad att man framstår som lätt korkad. Som den här helgen - det första officiella Vätternrundanlägret som arrangeras. Jag har verkligen älskat varenda ögonblick! När vi körde sista turen imorse höll jag på att spricka av glädje, jag ville aldrig att vi skulle sluta. Smaka på detta:

Igår - nästan tio mil längs fantastiska vägar söder om och innanför Varberg. En grupp på femton cyklister som styrdes med varsam hand av Mattias Reck och som med varje mil blev mer och mer sammansvetsad. Efter sex mil - obligatorisk cykelfika. Den här gången på Öströö fårfarm inne i Åkulla bokskogar. Varm choklad har aldrig smakat bättre! Vi kurade lite i tjocka filtar innan vi susade vidare längs böljande vägar kantade av vitsippor, bokar och hästhagar.

Picknickkorg Öströö fårfarm-style. 

Vid bordet sitter bland annat Vätternrundans vd Eva-Lena Frick. Snacka om schysst jobb!

Idag - ett sista "blås ut det sista du har kvar i benen"-pass. Drygt fyra platta mil, i en grupp som kändes harmonisk och fin. Den här gången tillsammans med min nya idol Camilla Larsson, och Mattias på ett hörn. Camilla ville se Sveriges snyggaste belgiska kedja, och vi gjorde vårt bästa. Först en omgång med fokus på teknik, i hyfsat lugnt tempo. När alla fattat grejen delade vi upp den stora klungan i två, och körde hårt. Jag och mina fem medcyklister körde verkligen järnet, och det var så fruktansvärt roligt! Mattias berättade efteråt att han fick gåshud för att det funkade så bra och var så vackert, och det var ungefär samma känsla hos mig. Jag är alldeles för ny på det här med cykel för att känna till alla begrepp, men om det finns något motsvarande runners high i cykelvärlden så var det precis det jag kände där och då. Christer Hedberg, en av snubbarna bakom Rosa dygnet i Göteborg, kallar den belgiska kedjan för det närmsta man kan komma nirvana på en cykel, och ja, exakt så är det. Känslan när jag gick ut i "snabbledet" och sögs med av medcyklisten framför mig i ett hiskeligt (nåja) tempo är helt obeskrivlig. Hjärtat slog frivolter i bröstet och jag började fundera över om det inte är cyklingen som är mitt hem.

Camilla till höger. Regerande svensk mästare i triathlon på ironmandistans!

I mitten Jona Dahlqvist - flerfaldig svensk mästare i triathlon.

Men allting har som bekant en ände, och ganska snart rullade vi in på kullerstenen på torget i Varberg. Medan vi fyllde på med en underbar brunch (vi bodde på Varbergs stadshotell, och jäklar vilken god mat och vilket magiskt fint spa de har där!) höll Mattias och Tomas Grönqvist ett litet hejdåtal, och jag satt där och hade nästan tårar i ögonen. Där satt jag, omgiven av människor som jag spenderat många timmar bakom, stirrandes på deras rumpa. Många av dem fick jag aldrig något namn på, men det kändes ändå som att jag kände dem på något sätt. Och jag fick nästan panik av tanken på att åka hem.

Jag vet att det är en fåfäng önskan, men tänk om livet kunde få vara såhär alltid. Jag är som lyckligast i sammanhang där det är mycket folk som nördar ner sig lika mycket som jag i långdistans och träning. Det spelar ingen roll om det är skidor, löpning eller cykel - kärleken till den fysiska utmaningen är densamma. Det är bland dessa människor jag känner att jag har hittat hem.

Vikten av sömn

Natten efter Vasaloppet sover jag som en prinsessa. Det spelar ingen roll att hela klubben ligger hullerombuller runt omkring och låter som ett större sågverk, det spelar ingen roll att luften i madrassen pyser ut och jag hamnar på golvet - jag sover tungt och vaknar så utvilad att det känns overkligt att jag kört nio mil skidor dagen innan.

Och nu vet jag varför. (Jag visste nog varför innan också, men det här med att begripa vad som är bra för en är inte det lättaste...)

Hård träning kräver hård sömn. Så är det. Under sömnen reparerar kroppen sig själv, och laddar upp sig inför kommande utmaningar. Kolhydratsladdning my ass, sover du inte ordentligt inför ett viktigt lopp så kan du ladda bäst du vill med mat eller pulver - det spelar ingen roll.

Anna Rask-Sanchez. Foto: Sveriges Radio.

Jag har just suttit en stund och pratat med en riktig sömnnörd - Anna Rask-Sanchez, sjukgymnast och kbt-terapeut med sömnstörningar som specialområde på Varbergs kurort. Hon berättade att anledningen till att jag sover så gott efter hård ansträngning är att då fattar kroppen själv att den behöver komma ner i djupsömn snabbt, och stanna där och laga och fixa ordentligt. Och så gör den det. Vår kropp är bannemig helt fantastisk.

Men trots att kroppen är så bra på att ta hand om sig själv så lider en fjärdedel av Sveriges befolkning av sömnsvårigheter! Jag vet ju själv hur jag kan vara ibland - jag prioriterar inte sömnen. Jag vet att jag borde sova, men jag ska ju bara... Och så blir sömnen lite rubbad, jag blir trött, jag orkar inte träna, jag äter lite sämre och så vidare i en sorglig spiral. Och så är det egentligen så enkelt (men ändå så svårt!) att rätta till. Hur jag än försökte få Anna att berätta den gyllene lösningen på alla sömnbekymmer för mig så kom hon dragandes med de där tre punkterna som vi alla känner så väl:

1. Gå ut! Vi behöver dagsljus under vår vakna tid.
2. Rör på dig! En aktiv kropp blir trött och det blir mer naurligt att sova. Vi orkar inte vara vakna.
3. Stressa mindre! Så enkelt, men så svårt. Och fixar du det inte själv så ta hjälp.

Den sista grejen känns nästan som ett hån emellanåt. Hur sjutton ska jag kunna stressa mindre, det är ju inget jag kan påverka! Jag stressar eftersom det är så mycket måsten. Men vem bestämmer vad jag måste göra? Jo, jag. Och var nånstans på min måste-lista finns sömnen? Den måste jag ju också ha med! Allt handlar i sista ändan om prioriteringar.

Anna pratade också en del om hur vår livsstil gör att sömnen blir lidande. Det mest vettiga sättet att organisera sin dag för en optimal sömn är att slita och jobba från morgonen fram till någon gång på eftermiddagen, därefter ska vi gå ner i varv. Att planera in massa aktiviteter sent på kvällarna är inte någon jättebra idé. När vi är igång under dagen är nivåerna av hormonet kortisol höga, och det behöver de vara för att hålla igång ämnesomsättningen och reglera blodtrycket. Men framåt eftermiddagen och kvällen behöver halterna gå ner för att vi ska kunna förbereda oss för sömn. Varvar vi då upp och sätter igång med massa grejer så stiger kortisolet, och vi får svårare att somna. Kortisol är ju ett hormon som utsöndras hela tiden, men vid fysisk och psykisk stress (och rädsla, det är ju "flykthormonet") utsöndras mer. Och höga halter av kortisol under längre perioder kan göra att blodtrycket höjs, och det i sin tur kan leda till hjärt- och kärlsjukdomar.

Ju mer jag tänker på det, desto mer korkat känns det att slarva med sömnen.

Majken Johansson Henaes: "Jag ska vinna Vasaloppet"

Majken på Tjejvasan 2012. Bild: Ida Wickström/Erik Wickström.

Sist ut i min serie om coola kvinnor i Vasaloppsspåret är en 21-åring som jag är övertygad om kommer gå långt. Snart står hon helt klart högst upp på pallen efter Vasaloppet!

För tre år sedan åkte den då snart 19-åriga Majken Johansson Henaes från Anderstorp sitt livs första Vasalopp. Redan efter tre mil gjorde det ont överallt och hon kom i mål som 415:e tjej. Nu, tre år senare, ställer hon sig på startlinjen i led 3 med målet att bli topp 30.

- Jag åkte mitt andra Vasalopp 2010 utan att egentligen ha tränat jättemycket. Och då gick det bättre! Så jag började fundera. Jag kanske kan bli bra på det här? Jag frågade pappa, och han sa visst, du kan vinna Vasaloppet, men då måste du träna! säger Majken och skrattar.

Ett litet steg på vägen kom hon i tisdags. Då vann hon Halvvasan och fick åka in under målportalen i Mora som första tjej.

- Det var helt galet! Jag hörde dem säga i Hökberg att snart tar vi emot första dam, och jag tänkte mest "jaha, var är hon då?". Och så var det jag! Resten av vägen funderade jag på om jag kanske skulle få en krans på upploppet, men så var det inte...

Majken har åkt skidor sedan barnsben. Hon var två år första gången hon stod på skidor, och hennes föräldrar har hela tiden varit noga med att skidor ska hon bara åka om hon tycker att det är roligt. Hon tror att det är hemligheten bakom att hon kan, orkar och vill lägga ner så mycket tid som hon gör på träningen numera.

- De sa till mig att Majken, det här får du göra om du vill och känner för det. Och när det är så då kan man utveckla kärlek till något. Jag tycket verkligen att det här är jätteroligt!

Hon har turen att ha en förstående arbetsgivare som dessutom är en av hennes sponsorer. Därmed kan hon komma in senare för att hinna med morgonpassen. Och hon är otroligt målmedveten och disciplinerad när det gäller träningen. Inga pass ställs in för att hon är lite osugen.

- När det är något jag vill ha, då lägger jag ner massor med tid och energi på det. Och då kan jag inte ställa in träningen för att jag är lat!

Bäst trivs hon i tävlingstempo. De långa, halvhårda A2-passen är favoriterna.

- Det säger nog en del om mig. Det är tävlingarna som är det roliga! Och jag har alltid tyckt bäst om att hålla på länge. På friidrotten i skolan när vi skulle springa 100 meter så minns jag att jag tänkte "varför kan vi inte springa tusen meter istället?".

Att det skulle bli långlopp och Vasaloppet hon satsade på var alltså inte så konstigt. Och på Tjejvasan i lördags fick hon känna på lite hur det kan vara att vara där uppe, i toppskiktet bland åkarna. Hon startade i elitledet, inplockad som ett slags wildcard.

- Jag värmde upp med Team Exspirittjejerna. Det var nästan det coolaste av allt!

Det uppsatta målet var att komma topp 30 även där. Och det började bra.

- Det var kallt och bra i början. Men efter en mil hade snön blivit varmare, och då försvann mitt glid. Vi hade helt enkelt vallat för kallare före. Så man kan säga att det var mycket slit för ganska lite fart. Med fyra-fem kilometer kvar kom en grupp åkare ifatt, och då var jag så förbannad så dem lyckades jag hålla bakom mig. Men jag kom i mål som 33:a, och det får jag trots allt vara nöjd med med tanke på startfältet.

Men nöjd vad hon inte. I hemlighet hade hon hoppats på en placering bland de 25 främsta.

- Men å andra sidan - hittills har jag förbättrat mig hela tiden, lopp efter lopp. Det var nog bra med en motgång, för jag blir bara ännu mer taggad då. Det första jag tänkte var att nu jäklar ska jag träna!

Om Majken får bestämma ska det vara trögt före på söndag. Hon har en bra motor och kommer bäst till sin rätt när det är slitigt. Och hon förbereder sig för att det kommer göra ont, riktigt ont.

- Samtidigt är det så att numera känns inte nio mil som någon oöverkomlig distans längre. Jag är tränad för det här.

När står du högst upp på Vasaloppets prispall?

- Jag kommer vara topp tre om sex-sju år. Och det enda som kan hindra mig från att nå mitt mål är jag själv. Det är bara jag som kan sätta mina egna gränser.

Jenny Hansson: "Jag ska försvara fjolårssegern"

Jenny Hansson går in som tvåa på Marcialonga 2012. Foto: Magnus Östh/Team Exspirit.

Idag möter du kvinnan som fått titta på teamkompisen Susanne Nyström lite snett nerifrån från silverplatsen på pallen under flera av säsongens långlopp. Kanske är det på söndag hon får kliva högst upp igen...?

Under förra årets Vasaloppsvecka slog Jenny Hansson till med sin första vinst någonsin i Tjejvasan. Och i Vasaloppet när hon ändå var i farten. Båda gångerna med Team Exspirit-kompisen Susanne Nyström strax bakom.

- Förra året var jag stark, rent generellt. Och så hade jag ett tävlingsuppehåll just innan Vasaloppsveckan, så jag var riktigt sugen på att tävla. I år ser säsongen inte riktigt likadan ut, säger Jenny.

Och hittills i år har det varit omvända roller i många av långloppen i Ski classics. I lördagens Tjejvasa spurtade Jenny om tredjeplatsen mot Sara Lindborg medan Susanne just spurtat ner Sofia Bleckur och tagit hem segern.

- Jag fick slita rejält från start i lördags. Känslan i kroppen var inte alls på topp, men jag vet att det finns en högre kapacitet i kroppen. Men jag är nöjd med att jag kunde placera mig så bra trots en dålig dag, säger Jenny.

Hon och Susanne hade gemensamt tagit beslutet att köra hela loppet med blanka skidor. Det var båda två eller ingen, eftersom taktiken var att hjälpas åt och dra på de flackare partierna där de kunde ha nytta av bättre glid jämfört med åkare med klister under skidorna.

- Vi har pratat länge om att staka hela Tjejvasan eftersom ingen hade gjort det tidigare. Även om vi inte kunde använda oss av vår taktik fullt ut eftersom jag hade en sämre dag än Susanne så var det häftigt. Och trots att jag inte kunde gå för fullt så kunde jag ändå gå ifrån de traditionella åkarna uppför, fast jag stakade och de diagonalade.

Experimentet kommer dock förmodligen inte upprepas på Vasaloppet på söndag. Jenny tror inte att hon eller särskilt många andra kvinnor har tillräcklig överkroppsstyrka för att loppet skulle gå fortare med enbart stakning jämfört med om hon vallat fäste. Och hon vet, för hon har ofrivilligt fått staka de nio milen för några år sedan.

- Det var så skiftande förhållanden och temperatur under loppet, så fästet var dåligt. Men så vill jag inte ha det igen. Jag måste bli starkare i överkoppen först. Speciellt i Lundbäcksbackarna vill man gärna diagonala.

Att det ofta är just Susanne Nyström som Jenny fightas om segern med är kanske inte så konstigt. De sporrar varandra på träningarna och kan lyfta varandra till att bli bättre skidåkare. Och på träning är de vänner. Men en kilometer från mål händer det något.

- Då är vi genast konkurrenter... Men samtidigt är jag glad för hennes skull. I lördags när jag fick höra att Susanne och Sofia låg där framme och jag kände att jag själv inte kunde slåss om segern så valde jag att inte hjälpa till att jaga ifatt dem heller. Då hade vi riskerat att få med en större klunga och då kanske det hade blivit svårare för Susanne att vinna. När jag hörde att det var hon som tog hem segern före Sofia blev jag förstås väldigt glad.

På söndag är det dock allt eller inget som gäller. Jenny hoppas på fina, snabba förhållanden, och hon tänker försvara sin seger från förra året.

- Susanne har lite väl många segrar under säsongen, det börjar bli dags för mig att vinna nu, säger Jenny och skrattar.

I morgon kommer sista delen i miniserien om coola tjejer i Vasaloppsspåret på söndag. Då möter du en 21-åring som siktar högt och som om du frågar mig kommer slåss om segern i Vasaloppet om sisådär fem-sex år.

Malin Ewerlöf Krepp: "Jag känner mig som en glad motionär"

Malin Ewerlöf Krepp som vi är van att se henne - springandes. Foto: ewerlov.eu

Först ut i min miniserie med tjejer i Vasaloppsspåret på söndag är Malin Ewerlöf Krepp. Som löpare har hon massvis med meriter i bagaget, men som vasaloppsåkare är hon rookien i gänget.

När startskottet går för Vasaloppet på söndag morgon heter en av de knappt 16000 åkarna Malin Ewerlöf Krepp. Det är andra gången i livet som hon tar sig an de nio milen mellan Sälen och Mora, men första gången som hon kör "riktiga" loppet.

- Jag har drömt om det länge, och när en kompis skulle åka så hakade jag på. Sen hoppade han av typiskt nog, men det gör inte så mycket. Jag är glad att jag blev indragen i det här, säger Malin.


Även om Malin Ewerlöf Krepp för de flesta är känd som medeldistanlöpare med bland annat svenskt rekord på 800 meter och 1500 meter så är det inte första gången hon ställer sig på ett par skidor. Redan som liten åkte hon en hel del, och skidåkningen är något hon inte vill vara utan.

- Jag har alltid älskat längdåkning som träningsform. Det finns i blodet hos mig, jag har det i mig sedan barnsben.

Bäst trivs hon när det är riktigt kuperat, när kroppen och hjärtat får kämpa lite.

- Jag gillar när det är tufft, när jag får upp pulsen rejält. Och så är det skönt att få komma rakt ut i naturen, ensam. Det är avkopplande, lite som terapi. Jag kan tänka fritt, och gillar att vara ute ensam och åka.

Men på söndag är hon allt annat än ensam. Och den stora mängden människor både skrämmer och peppar henne.

- Jag fasar för att tävlingsdjävulen ska sätta klorna i mig bland alla människor. Tänk om man vill ta sig fram så fort som möjligt och så är det en massa folk i vägen. Det är nog det som jag kommer få tygla och kämpa med mest tror jag...

Vad ser du mest fram emot på söndag?

- Starten! Alla de där människorna som man sett så många gånger på tv och fått rysningar. Att stå där vid startlinjen och känna adrenalinpåslaget. Och så ser fram emot att komma i mål också förstås.

Men hon ser inte Vasaloppet som en tävling. Den stora skillnaden är förstås att det inte är ett löplopp. För även om hon lagt elitlöparkarriären på hyllan så ligger det fortfarande en hel del prestige i att springa lopp, och hon har vissa mål och krav på sig själv. Men inom skidåkningen är det inte så. Det finns inga krav på prestation.

- Det är skönt att få känna sig som en i mängden, som en glad motionär. Jag är som vem som helst.

Nästa kvinna ut i min lilla serie porträtt av tjejer i spåren på söndag är kvinnan som jag helst av allt ser högst upp på prispallen...

Mycket har hänt sedan januari 2010

Igår nåddes jag av beskedet att ett av mina favoritspår från min första säsong som skidåkare har dragits upp igen. Det handlar om ideella krafter som spårat upp en numera före detta golfbana som heter Bäckavattnet och som ligger en knapp kvarts bilresa från Halmstad. Som jag mindes det var det ett lagom kuperat spår med ett par läskiga nerförsbackar och åtminstone två bra backar att diagonala uppför. Kul med lite variation efter all stakträning på senaste tiden, tänkte jag och packade in Johan och skidorna i bilen och stack iväg.

Men tänk vad mycket som händer på två år.

Det som för två år sedan var en monumental uppförsbacke upp till utslagsplatsen för hål tio som direkt följdes av en sjukt läskig nerförsbacke ner mot transportstigen bort mot hål elva är idag en måttligt utmanande uppförslutning som följs av en vilsam nerförslutning där man kan vila överkroppen lite.

Och det som för två år sedan var en liten backe jag hade som mål att staka uppför varje varv var idag mest ett gupp.

Och när jag ändå är inne på förändringar. Jag trillar ju som bekant fortfarande till höger och vänster, men det har jag slutat skylla på dålig balans och hänvisar istället till ett virrigt huvud som ibland far iväg på tankeutflykter och då glömmer jag bort att hålla reda på skidspetsarna. För faktum är att min balans på skidorna är hästlängder bättre i år bara jämfört med förra året. Det är med en helt annan säkerhet jag trampar runt kurvorna eller parerar trasiga spår. Sen kanske jag ser vilse och vinglig ut, men jag känner mig trygg och vet vad jag gör, och det är värt en hel del.

Så, sammanfattningsvis: Det går bra nu.

Här var jag igår. Hallands nyaste konstsnöspår, i Hylte. Lite barnsjukdomar lider anläggningen av, och hittills har de fått till 800 meter under denna deras första vinter. Jag lät bli konstsnön den här gången och stakade runt på natursnö på ett gäng fotbollsplaner. Det gick bra det också.

Starkare än någonsin förr

Inspirerad dels av Fia och Gustaf som radar upp stentuffa backpass och 4x4-minutrare och dels av Johan som på nyårsaftonens grispass i minusgrader peppade mig till att tro att jag kan mer än vad jag tror om jag bara vågar ta i, så stakade jag iväg i solskenet i eftermiddags. Jag ville se vad som hände om jag vägrade ge mig när det blev tufft, om jag hela tiden tänkte på att staka tekniskt rätt och om jag verkligen gjorde mitt bästa för att få ut mesta möjliga kraft i åkningen. Det är svårt att lyckas med det när man kör själv, för då går det att fuska lite. Med någon annan bredvid mig maskar jag inte, jag vill liksom inte vara svagast och sämst. Men den här gången skulle mitt huvud få kämpa lite, tänkte jag.

Så efter ett par inledande kilometrar innehållandes uppvärmning och Högalidsbacken (femhundra meter lång och med sisådär tjugofem meters stigning) dundrade jag på. Varje gång tanken på att andas ut och ta det lugnt någon minut dök upp så stoppade jag den långt bak i huvudet och stakade istället tre snabba, hårda tag och fick upp farten en aning. På slätten kom motvinden och sidvinden en stund, men jag fokuserade på horisonten på solen långt där framme och lyckades hålla uppe farten. Jag höll mig ifrån att kolla på klockan oftare än var femte kilometer och lekte gissningsleken istället däremellan. Jag försökte gissa tempot och om jag trodde att det gick långsammare än jag tänkt mig så var det bara att ta i lite till.

När jag klockade 20 kilometer och rullade sista kilometern som gick lätt utför så hade jag åkt mina snabbaste två mil på träningshjul någonsin. Och detta utan att känna mig tröttare än vanligt! Istället var jag full av energi och helt euforisk. Jag som trodde att den här kroppen inte orkade hålla ett högre tempo än jag tidigare harvat runt i under mina distanspass! Visserligen skiljer sig underlag och väder och vind så mycket från pass till pass, så helt jämförbart är det inte. Men de blöta vägbanorna och motvinden på slätten gjorde inte passet till de mest lättåkta jag gjort.

Hur som helst är jag jävligt nöjd! Jag känner mig urstark!

Nyårsaftonsrullskidåkare i tävlingstights. Fint ska det vara.

Hjärnan måste med

Innan jag knappt visste vad en Ironman var för några år sedan så visade någon mig det här klassiska klippet på Sian Welch och Wendy Ingraham som vältrar sig fram i kampen om en fjärde plats på VM 1997. Jag tyckte att  det var helt sjukt, totalt över min fattningsförmåga. Varför slutade de inte bara springa?

Nu när jag googlat fram det hela när jag själv fått för mig att jag ska stå på startlinjen till en Ironman så känns det lite annorlunda. Jag förstår deras kamp på ett annat sätt, fast det är fortfarande sjukt. Och så mår jag lite illa. Eller mycket illa. Vem vet vad som händer med kroppen och hjärnan efter 3,8k simning, 18 mil cykel och 4 mil löpning?

Medan jag tittar på klippet så inser jag att det här kommande året är det förmodligen inte kroppen som behöver tränas mest - jag kommer behöva arbeta ordentligt mentalt. Jag ger upp alldeles för lätt, och fastnar gärna i negativa tankespiraler. Det måste jag lära mig hantera. Men hur gör man det? Med hjälp av en idrottspsykolog? Alla snackar så mycket om att det bara är att bita ihop, att fokusera, att tänka på de bra sakerna, att skjuta ifrån sig negativa tankar... Yeah right. Det är lätt att säga, men svårt att genomföra när det är en mil kvar på maran och hela du skriker NEEEEJ, jag vill inte! Jag behöver ordentliga verktyg. Metoder. Nån som har några idéer?

Vulkanlöpning eller sandintervaller?

Jag har mig veterligen aldrig varit på en enda kanarieö i hela mitt liv. Men nu ska jag till en. Och jag utgår från att det finns en vulkan som man kan ta sig upp för på ett eller annat sätt. Och jag hoppas på långa, vulkansvarta stränder att trippa fram på i morgonsolen. Eller springa barfotaintervaller på.

Gud vad jag längtar efter sol och d-vitamin. De senaste veckornas gråa lock som legat över Halland har inte varit bra för mitt välbefinnande.

Morgonjogg längs stranden och sanddynsintervaller på Kap Verde. Mmm!

Frotterar mig med medaljörer och backar

Jag sitter och känner mig lite som en amöba. På ett bra sätt. En pösig och nöjd blobb som bara ligger och jäser och njuter av livet och tanken på den gångna helgen.

Och det är ju inte så konstigt att jag är en nöjd amöba, så som jag frotterar mig. Igår följde jag med Daniel till ett av Löparprojektet i Skånes träningspass i Bokskogen. Vi kom till den charmiga och roliga engelsmannen och före detta landslagslöparen Ian Manners hus där det fanns en massa truliga tonåringar som skulle springa runt, runt på en slinga bland röda höstlöv i närheten av Yddingesjön. Och det var inte riktigt vilka tonåringar som helst - där fanns till exempel 16-åriga Sara Lahti som häromveckan blev silvermedaljör i Nordiska mästerskapen för juniorer i terräng. Helt grymt, särskilt med tanke på att hon i stort sett är tre år yngre än de andra tävlande. Själv sprang jag inte särskilt mycket, men jag roade mig med att kolla in löpsteg och hållning och blev riktigt inspirerad. Och Ian pratade sig varm om vikten av stretching, något som fick mig att börja fundera över min egen stela kropp. Kikade lite i smyg på Sara (som det för övrigt var roligt att se springa igen, hennes tå kan vara löparsveriges mest kända...) som kunde böja sin kropp i helt osannolika formationer och jag kände mig som ett kylskåp. Kanske värt att börja på projekt smidig igen? Ett tag kände jag ju att jag hade något på gång, när jag yogade två gånger i veckan minst och magen började närma sig låren när jag gjorde framåtböjar. Men av någon anledning är även svårt fånget lätt förgånget. Nu har jag knappt yogat alls sen i våras, och jag drar mig lite för att börja igen. Det är inget kul att vara stelast i klassen.

Löparprojektet kommer springande!

Från skånska bokskogar, NM-löpare och ermanska ostkakor igår till halländska bokskogar, VSM-silvermedaljörer och kräks i svalget idag. Jag tog cykeln inåt land och efter lite omvägar och uppförsbackar klockade jag tre mil när jag rullade ner på Simlångsdalens IP där mina alldeles egna klubbkompisar droppade in en efter en, redo för ett jävulskt backdistanspass som tränar-Eskil hade kokat ihop. Själv hade jag det riktigt jävligt i löparskorna den här förmiddagen och kände flera gånger frukosten i halsgropen, men jag roade mig istället med att spana på mina medlöpare som springer så tjusigt. Där finns bland annat Anette som springer som en vind och plockar veteran-SM-medaljer på löpande band, där finns Lennart som jobbar på femtio maror före femtio och är på god väg med Bromölla förra helgen som den fyrtioåttonde. Där finns cykel-Sara som springer så lätt, så lätt uppför väggbackar, där finns Martin och Karl-Bertil som knotar sig uppför backarna och som känns segare än livet självt. Och mitt i allt tränar-Eskil som aldrig tycks bli trött, och som alltid har de rätta peppande orden att plocka fram när de sista tio metrarna upp till backens krön känns som sista milen på en mara.

Gud, jag känner mig helt frireligiös. En frireligiös amöba. Men jag är bara så himla, himla glad över alla underbara människor jag har fått träffa tack vare löpningen!

En dryg timme backar blev det, och sen var det dags att sätta sig på cykeln igen. Jag struntade i omvägarna och kom hem efter två mil, rätt så nöjd med dagens insats. Visst fick jag mig en liten tankeställare när tre mils cykling följt av nästan tolv kilometers löpning kändes så jävligt, men herregud, det är ju ändå nio månader kvar till Kalmar. Och väl där tänker jag inte springa ett maraton i uppförsbacke precis.

Snygg-Bianchin. Som inte fått något namn ännu. Måste fundera på det.

Att springa som en pensel

Jag har lekt brickpass idag. Femtiofem minuters spinning med sjukt tunga backar följt av femtiofem minuters lugn löpning på mitt berg. Det gick bra. I alla fall i de tre kilometrarna i mitten. Första tre var konstiga. Sista tre var mina vader rätt trötta på mig.

Nåja. Medan jag sprang omkring däruppe funderade jag över min runda. Den är sig rätt lik. På kvällen kan man bara springa elljusspåret, resten av berget är beckmörkt. När man sprungit färdigt och laddat upp passet ser rundan ut som en tjock båt, ungefär. Och häromdagen tyckte jag att mitt rullskidslångpass såg ut som en knubbig Karlavagn. Om man kisar lite. Men oftast ser passen mest ut som stora blobbar. Det är tur att jag inte har en Iphone. Då skulle jag lätt ladda ner appen och börja med Figurerunning. Om jag tycker att ticset att nödvändigtvis alltid springa upp till jämn kilometer är lite störigt ibland så är det ingenting jämfört med hur besatt jag skulle kunna bli av det här. Springa rundor som ser ut som grejer. Fatta så roligt.

Bild lånad från Figurerunnings Facebooksida.

Ett superbra sätt att hitta motivationen

Det är lätt att glömma hur effektivt det är att bara koppla av hjärnan emellanåt. Erik, en av mina klubbkamrater, hade i all anspråkslöshet planerat en uppstart på skidsäsongen i form av ett miniträningsläger den här helgen, och i fredags bestämde jag mig för att haka på. Kollade på schemat och bestämde mig för att göra precis som Erik sa utan att knota. Var det tio intervaller stavlöpning/skidgång uppför en slalombacke så var det, liksom.

Nu, drygt sex träningstimmar senare, varav de flesta ren kvalitet, sitter jag helt nöjd på rumpan och bara längtar efter nästa träningspass. Vi har stavsprungit de där intervallerna uppför slalombacken, simmat 50-metersintervaller tills axlar och rumpa skrek om nåd, sprungit superpasset 4x4 minutersintervaller på 90-95 procent av max (fast med minimal löpträning de senaste veckorna bestämde jag mig för att lägga mig strax över tröskeln istället, kändes som en lagom uppstart...) och avslutningsvis kört långpass på rullskidorna. Eftersom jag är långsammast i världen fick jag köra mina dryga 36k alldeles ensam medan de andra rullade 56k i en hastighet som för mig är tävlingsfart, och jag ljuger om jag säger att det var lätt. Shit vad kroppen värkte efter alla mördande intervaller. Jag slet mig framåt och tyckte att hjulen rullade segare än vanligt. Stannade för en vätske- och bananpaus hemma hos löparvännerna Anette och Lasse som bor lägligt längs vägen, och bet sen ihop och plockade fram jävlaranammat för att klara sista 15 kilometrarna. När jag rullade in i stan var det knappt styrfart på mig, och jag vinglade till varenda gång jag behövde stanna för ett rödljus.

Men nu efteråt mår jag bättre än på länge. För att inte tala om hur bra jag mådde under alla träningspassen, kanske undantaget de sista femton kilometrarna på rullisarna då. Det är stor lycka att ha så många bra träningskompisar! Och när motivationen tryter är det verkligen super att låta någon annan bestämma och bara koppla bort den där rösten som säger "amen hallå jag är tröööööött låt mig sitta hemma och uggla", för väldigt ofta mår man bättre av att komma ut och slita häcken av sig på en löparbana.

Och ja just det, höften och rövblåmärket har gett vika. Det syns fortfarande som en osmickrande böld, men det går att springa. Jag är så nöjd! Nu jävlar är jag på gång igen!

Nästan hela gänget som inledde helgen i vår närmsta slalombacke. Liten, men naggande. :)

Tio intervaller uppför var det som gällde.

Jag har inte sprungit med stavar sedan förra hösten och blev verkligen helt slut.

Vi avslutade med att springa uppför i lag om fyra som samtidigt
försökte få med sig en fotboll upp till toppen.

The Convention 2011: Vi ses 2012!

Nu såhär i efterhand var alla mina oroligheter inför lördagens jätteträningsgalej i Göteborg alldeles knasiga. Jag rodnar nästan när jag tänker på att jag var så nervös. Det var ju bara sjukt kul!

Jag och Anna. Anna som kurerar ett löparknä och därför bland annat yogat över fyrtio dagar i sträck. Den rutinen skulle jag också vilja ha. Funderade en kort stund på att börja gå upp klockan fyra istället för kvart i fem för att hinna med tjugo minuters morgonyoga varje morgon... Foto: Privat.

Dagen började tidigt, tidigt på en Statoilmack utanför Halmstad. Jag och miljoner kajor stod och väntade på en skånebil innehållandes Anna, Linda och Camilla som räddade mig från SJ:s pengalystna klor. Det första jag gjorde när vi nån timme senare kom fram till gigantiska Elixia i Sisjön (jag har bott i de där krokarna för en massa år sedan, och då var Sisjöns industriområde sunkigt och tråkigt. Raka motsatsen till idag, känns det som. Och verkligen raka motsatsen till Elixia. Snacka om supersnyggt gym!) var att byta bort min första klass. Akrobatyoga mot Cyclocrosspinning. Jag vet att jag sagt att jag skulle kliva utanför ramarna och prova nya saker, men akrobatyoga var liksom bara för mycket. Spinning däremot kändes lagom otheresigt och bra. Jag har bara varit på tre spinningpass i mitt liv, alla lika urtråkiga. Men folk älskar ju spinning, så jag tänkte att jag skulle ge det en chans.

Och herrejävlar vad kul det var! Åsa Erlandsson var lugn som en filbunke och sa bara precis lagom mycket för att jag skulle fatta vad jag skulle göra, och det bästa av allt - ingen skränig listmusik och tjo och tjim. Istället var det bara instrumentalt med skön puls som man kunde sjunka in i och bara fokusera på att bli fruktansvärt svettig och utmattad. Det var för övrigt nån som sa till mig att det var viktigt att inte köra slut på sig totalt på första passet. Det verkade min kropp strunta blankt i, så när jag klev av från cykeln var det på darrande ben. Och med en helt annan syn på spinning (till och med så annan att jag rusade iväg på en spinningklass på mitt eget gym när jag kom hem från Göteborg i eftermiddags, och hade roligt då också!).

Pass nummer två var Jari Ketolas Atletisk muskelfys. Sjukt jobbigt, men kanske inte superinspirerande. Massa "vanliga" övningar fast på ett lite annorlunda sätt. Och massa hoppande som inte funkade alls för min höft, det högg till på ett riktigt obehagligt sätt. Jag var ganska nöjd med att få ett par timmars vila med lunch och sen en föreläsning med inspirerande och roliga landsvägscyklisten Mattias Reck som pratade om uthållighet och hur viktigt det är att kunna arbeta med fett som bränsle.

TRX-salen. Foto: Orka mera-Anna.

Totalt vilse kände jag mig när det blev dags att kliva in bland remmar och öglor i Stina Albihns TRX-sal tillsammans med bland annat Keron. Det var en sak att ha händerna i de där öglorna och göra diverse bakvända plankor och benböj, men när fötterna skulle upp i luften och händerna sitta fast i golvet så blev det värre. Jag vinglade och kände mig svagare än svagast. Å andra sidan var det bra att jag fick svart på vitt att det finns saker att jobba på. Balans och corestyrka till exempel...

Allt avslutades med Träningsglädje-Saras föreläsning/diskussion om hur man lyckas som träningsbloggare. Det var spännande att höra både hennes tankar och hur andra i salen funderade kring både sitt eget och andras bloggande. Tur för övrigt att Sara gillade att vi brötade in med frågor och påståenden, för jag kunde såklart inte hålla käften. Jag har så mycket tankar kring bloggande som jag aldrig hinner tänka klart och få ur mig. Funderingar kring integritet, kring innehåll och avsändare, kring journalistik versus bloggeri och så vidare. Jag får se till att ta mig tid att tänka färdigt nån dag. Jag kan dock konstatera just nu att jag är en usel bloggare som knappt fick med mig en enda användbar bild hem...

Jag lämnade Sisjön igårkväll med en glad och varm känsla i magen. Förutom att jag tror att jag hittat en ny träningsform som jag kan bli vän med så tar jag också med mig det där underbara apropåingentingsamtalet med en supertrevlig tjej från Elixia Masthugget medan vi smälte lunchen och jag hoppas att jag kommer stöta på Oscar och hans kompis gamlaelitmedeldistanslöparen som jag tyvärr glömt namnet på under nästa års Convention.

Jag blev tydligen lite biten.

Gröna och fina Markusloppet

Trots att även skåneträden är på god väg att bli höstfärgade så är det en väldigt grön känsla över trakterna öster om Lund kommande helg. Markusloppet satsar nämligen ännu lite mer på att vara ett grönt och miljösnällt lopp. När preracemejlet trillade ner i min mejllåda idag blev jag helt lycklig. Det kommer inte finnas några engångsmuggar med vätska vid vändningen, istället uppmanas vi löpare att ta med en egen kåsa att dricka ur. Dessutom kommer det inte att delas ut några nummerlappar, istället ska vi ta med oss redan använda lappar, RBT-stajl. Jag gillar't! Markus och de andra arrangörerna uppmanar oss också att samåka, och att själva skriva ut en eventuell karta om vi vill ha det, för det kommer inte delas ut några papper vid start. Alldeles underbart. Allt som innebär mindre slöseri och mindre skräp är bra.

Dessutom finns det en alldeles strålande anledning att fullfölja - för varje löpare som kommer i mål skänker Team create femtio spänn till välgörenhet. Bara en sån sak! Man kan inte låta bli att älska Markusloppet.

Skånsk kohage. Utan skräp.

Skåneledslera och löparmagi

Mina löparben har blivit dåligt underhållna den senaste tiden, och därför var jag faktiskt lite nervös inför dagens planerade bravader. I svinottan (nåja, klockan sju i alla fall) satte jag mig i en bil tillsammans med klubbkompisarna och ultrarävarna Rikard, Anders och Kenny. Vi skulle möta upp Daniel för att springa första halvan av Markusloppet och se om vi kunde navigera oss rätt. Kändes som en bra idé med tanke på att det är flera ställen längs loppet där det är lätt att hamna helt knasigt.

Problemet är bara att dagens prövning handlade om drygt 20k i terräng. Backig terräng. Och lerig terräng. Jag som inte sprungit ens en mil åt gången sedan Stockholm halvmarathon. Och terräng har jag inte sprungit alls sedan i mitten på juni. Huvva.

Innan start i Skrylle. Daniel, Kenny, Anders och Rikard.

Nå. Efter att ha kört genom ett regnigt Skåne slutade det regna lagom tills vi kom till Skrylle där vi skulle börja. Vi hoppade på Skåneleden och sprang inledningsvis mest nerför. Vi tog oss genom höstlövskog där marken var rödorange trots att gröna löv fortfarande satt kvar på träden. Genom kohagar, upp på åsar, nerför åsar (riktigt brutalt nerför, nästan så man fick sätta sig ner och hasa sig ner), genom söta lilla samhället Björnstorp. Vi sprang upp för det ena skåneberget efter det andra, och jag blev återigen förvånad över att Skåne kan vara så kuperat. Den senaste tidens regn hade gjort leden helt lersjuk, och leran sög fast skorna stundtals, andra stunder orsakade den mindre eleganta benparader när jag försökte rädda mig själv från att dratta på ändan.

Vägvalssnack precis bredvid en gammal järnvägshållplats.

Efter att ha sprungit på Knivsåsens kam en bra stund skulle vi ner. Och i vanlig ordning är det brantare än det ser ut...

Kossorna tittade nyfiket nästan ända tills vi kom i höjd med den. Då flydde de platsen.

Som de vana ultralöpare vi är gick vi uppför de värsta branterna. Utom Daniel då förstås, som sprang förbi lätt som en hind samtidigt som jag flåsande klättrade med både händer och fötter emellanåt. Den killen har benmuskler som inte är av denna värld.

Och visst var det tufft. Benen kändes lika stabila som en trotsig unge, ena stunden sura och trötta, andra pigga och skrattande. Men det var så fruktansvärt roligt! Jag hade nästan glömt hur mycket jag älskar terräng. Skåneleden visade sig från sin allra vackraste sida idag, och vyerna som mötte oss när vi kom ut ur skogspartierna var inte att leka med. Magiskt!

För övrigt verkar kossorna utanför Lund vara mycket mer väluppfostrade än Kristianstadkossorna. Inga bindgalna tjurrusningar, med andra ord.

När vi kom fram till Genarp där det kommer serveras fika under Markusloppet innan man vänder och springer tillbaks samma väg som vi kom så var det med en något triumfartad känsla i kroppen. Jag hade klarat det! Och jag visste att om jag hade behövt vända och springa tillbaks hade jag fixat det också.

Nöjd och glad efter ett fantastiskt pass.

Energipaus innan vi åkte bil tillbaks till starten. Nästa gång vi står här ska vi springa tillbaks, drygt 23k.

Nu längtar jag något oerhört efter riktiga loppet om två veckor. Maxtiden på den totalt 50k långa sträckan är sju timmar, och jag siktar på under sex. Det känns rimligt med tanke på att jag inte har minsta intresse av att pressa mig hårt, jag vill bara njuta av den fantastiska naturen och ha det gött.

Tack för idag killar, jag tror det här var det bästa sättet man kunde spendera en lördag på!

Tävlingsdjävulen har vaknat

Igår stod jag klädd i reflexväst med vattenflaskor i högsta hugg och försökte göra livet så enkelt som möjligt för hjältarna som rullade 47 kilometer mellan Simlångsdalen och Hyltebruk i Hallands inland. Hallands rullski heter tävlingen som är deltävling två i Sydsvenska rullskidscupen, och den arrangeras av min klubb och SK Hylte.

Och bland blixtar och ösregn, mellan sprintloppen med vätska till de ursnabba och starka åkarna, började det klia lite i min tävlingsnerv. Inte för att jag direkt ville byta plats med någon av åkarna just den här söndagen (det föll typ tio millimeter regn på några minuter ungefär en halvtimme in i loppet. Då hade till och med de allra snabbaste åkarna minst en timmes åktid på dränkt asfalt kvar...), men jag blev definitivt sugen på att börja åka lite mer. Så sugen att jag lyckades övertala skidsektionen att köpa in ett ytterligare ett par Eagleskidor som har bindningar som passar mina pjäxor så att jag också kan låna tävlingsskidor ibland när jag har lust. De vi redan har i klubbstugan är det fel bindning på. Det är verkligen ett himla meck det där med att det finns två bindningssystem, varför kan det inte bara vara standardiserat?

Hur som helst. I tid till Lindenarullen i Västsvenska rullskidcupen den 2 oktober kommer jag ha ett par skidor som jag kan tävla på. Plasthjul snackar vi om, i princip omöjliga att bromsa med har jag förstått. Jag blir helt pirrig bara jag tänker på det!

Ett ultraidolmöte

Jag erkänner helt ogenerat att jag mött två av mina absolut största löparidoler idag. Att Portugal-Sverige skulle vara en bit kaka för ultra-Rune var inte så överraskande, men att Susanne skulle springa så snabbt (över en vecka snabbare än de trodde från början!) och dessutom göra det med sån löparglädje och sån strålande energi när hon aldrig gjort något liknande är verkligen imponerande.

När de kom springandes mot kyrkan där jag och ett tjugotal andra löpare samlats för att möta upp dem så kom de nästan skuttandes. Skrattande plockade Susanne upp kameran för att dokumentera oss, när det ju var vi som skulle ta kort på dem! Dessa helt otroliga två äventyrslöpare, det kändes nästan overkligt att se dem komma när jag följt dem på avstånd via pod, artiklar och telefonsamtal så länge.

Efter lite kramande och hejjande påbörjade vi sista milen på Susannes löprunda. Hela vägen in mot mål kom det folk till mötes med ojämna mellanrum med blommor, hejarop och kramar. Det var som ett millångt upplopp fyllt med hyllningar! Underbart. Och vi fick höra historier från resan, om hur de inte haft tråkigt eller tröttnat på varandra en sekund under de dryga två månader de spenderat med varandra dygnet runt. Det enda men Susanne påstår sig ha är ett litet sår i högra örat, eftersom hon hela tiden sprungit på pratglada Runes vänstra sida...

Under löpturen hittade jag dessutom ett par Falkenbergslöpare som precis som jag är sugna på att ta sig an Halland springandes under en vecka. Så vi får väl se om vi kan samordna det hela.

Plötsligt var det bara målrakan kvar, och en stor folksamling dök upp kring hörnet. Det kändes som att löparhalmstad gått man ur huse för att ta emot sin hjältinna och det var rysligt känslosamt att springa in under målportalen några steg bakom Susanne och Rune.

Några hurrarop, champagneglas och tal senare skingrades gänget där på gräsmattan i den oansenliga stadsdelen i Halmstad. Och om jag tyckte att det kändes vemodigt att säga hejdå och lämna platsen så kan jag knappt föreställa mig hur det känns för super-Susanne. Hur sjutton gör man för att återvända till det vanliga livet efter ett sånt här äventyr? En lång nerjogg lär det bli i alla fall, som varar ett par mil om dagen i några dagar...

Kramkalas i Trönninge där ett tjugotal löpare anslöt.

På väg igen! Och i nästan varje korsning stod någon som hejade och ville gratulera Susanne.

Bara nån kilometer kvar nu, och tempot ökade markant...

Framme!

Susannes man Ingemar hade fixat målportalen, och det blev champagne och grejer. Och åtminstone femtio personer stod och väntade och applåderade!

Fantastiska Susanne!

Mygg och ahaupplevelser

"Har du åkt ända från Halmstad och hit? Nu på morgonen?!"

Jodå. Och därmed tror jag att jag har gjort min längsta biltur någonsin för ett träningspass. Igår klev jag upp i ottan för att ta mig söderut längs E6:an och in i en fantastisk bokskog utanför Malmö. Men kan man åka långt för att dricka öl, gå på konserter och umgås med folk så kan man åka långt för att dricka vatten, springa intervaller och umgås med folk. Typ samma grej fast mycket roligare. :)

Efter en uppvärmningssväng runt 2-kilometersslingan var vi ett tjugotal löpare som kastade oss in i Saras planerade intervallpass. Femhundringar runt slingan, med en minuts vila efter varannan, och styrkestationer efter de andra två. Mina postmaraben var som lyktstolpar och jag fick slita ordentligt för att hålla någon slags fart på detta mitt första kvalitetspass sedan Stockholm. Men den riktiga kampen var inte den mot benen, den kampen fightades istället mot myggen. Plankan och enbensknäböjen blev väldigt instabila och vingliga när den ena handen hela tiden var tvungen att flaxa runt och vifta bort en ettrig liten blodsugare som var på väg att bita sig igenom tightsen ända ner till benpiporna... Är det det man kallar för funktionell träning?

Ankgång. Jobbigare än man kan tro. Bild lånad från Daniel.

Efter två varv på slingan och alltså åtta femhundringar och fyra stationer bestämde jag, Anna och Malin oss för att det fick räcka och joggade ner. Snabba Anna sprang ju också maran för två veckor sedan, och det var på nåt vis skönt att höra att jag inte var den enda som inte fått de där fyra milen ur benen ännu...

Jimmy pratar om vilken betydelse vadernas utseende har. Kenyanvader, bullvader eller tvådelade vader, det är frågan? Bild lånad från Anna.

Efter jordgubbar, lunch och lite solhäng kom sedan Jimmy Palm från Naprapatlabbet och pratade träning och löparskador. Heureka! Tack vare honom fattar jag numera varför jag får håll i axeln, jag har fått en möjlig orsak till mitt höftonda och ett sätt att lösa det på, jag förstår varför man måste styrketräna som löpare, och på vilket sätt, och jag har plötsligt fått en helhetsbild av hur min löparkropp fungerar. Fantastiskt!

Vi ser inte jättetrötta ut, så jag skulle tro att det här är före eftermiddagens pass... Malin, Daniel, jag och Anna. Bild lånad från Anna.

När Jimmy snackat klart var det dags att sparka igång den där löparkroppen igen och ge oss ut på ett lätt distanspass i Torups backiga terräng. Eller ja, lätt och lätt. Springer man ihop med snabbfotingar som Sara, Malin, Anna och Daniel så går det fort. Efter att jag flåsat fram att jag behövde sänka tempot lite så sackade jag och Daniel efter de andra. Sköna Daniel som utan större problem kunde snacka när vi tog oss upp och ner för alla backar längs 7-kilometaren fick underhålla mig, själv försökte jag prata när det var platt. En av alla fina saker med att springa med just honom var att han kan terrängen som sin egen ficka, så då kunde han tala om när backarna kom och hur jävliga de skulle vara, helt perfekt!

Sååå, var det värt bilresan? Lätt att det var! Rolig träning, många nya bekantskaper med härliga människor och nya kunskaper, tänk om man kunde få ha det såhär varje lördag!

Mina inspirationskällor

Jag älskar verkligen att följa skidlandslaget under världscupen och under mästerskap. Jag fascineras av hur de kan pressa sina kroppar till det yttersta, och lider med dem när det inte räcker, gläds med dem när de når ända fram.

Men de är inte mina största inspirationskällor. Nej, de människor som inspirerar mig mest finns på mycket närmre håll:

I november förra året sprangs det många mil runt om i landet under ett enda dygn. Vi pysslade med ultraintervaller. På stigar och gator i och runt Simlångsdalen höll jag och min klubb till. Vi har några stycken ultrarävar, men de flesta har aldrig sprungit längre än maraton, och många håller sig även under den distansen. Var tredje timme gav vi oss ut, och sprang (eller i mitt fall - rullskidade) en mil. Sen vila, och på det igen. En av alla som deltog var Eskil. Eskil är vår tränare. Han springer kuperade halvmaror på 1.19, han snittade 43 minuter per mil under ultraintervallerna och han springer varenda backe han utsätter oss för minst ett par gånger extra, väsandes "älska smärtan" i örat på oss andra. Och varje söndag dyker han upp, leende, med ett nytt, spännande träningspass. Han ser inga hinder, och det inspireras jag av. Backarna gör oss till bättre löpare, dåligt preppade skidor gör oss starkare... När han skulle beställa en ny motorsåg till jobbet valde han i motsats till alla andra den tyngsta. "Så att jag får lite mer träning".

En annan som deltog på ultraintervallerna var Anette. Hon hade aldrig sprungit ultra innan. Däremot springer hon snabbt som vinden på maraton och halvmaraton, och hon har flera SM-medaljer i bland annat K35 och K40. På Berlin maraton förra året var hon topp-200! Anette inspirerar mig på många sätt. Hon jobbar och sliter, precis som alla andra. Hon har familj, precis som alla andra. Och mitt i allt tar hon sig tid att springa och träna så oerhört fokuserat. Jag har så vitt jag kan komma ihåg aldrig träffat Anette utan att hon har ett stort leende i hela ansiktet, och frågar man henne om hon vill hänga med och testa något nytt träningspass så är hon den första att säga ja. Hennes glädje och förmåga att finna sin egen tid inspirerar mig.

Det är aldrig för sent. Det har jag fått lära mig under de senaste åren. Och en av de första som sa det till mig var Ingmarie när vi sprang ut till en av hennes favoritskogar i somras. Jag surade som vanligt lite över att jag inte fått bli löpare tidigare i livet för nu har jag ingen chans att bli världsmästare, och då påpekade hon att det finns många exempel på människor som inte blivit matade med löpning sedan de var bebisar och som ändå blivit grymma löpare. Och Ingmarie själv är ett fantastiskt bra exempel. Hon om någon ger mig löparglädje i varenda liten cell i min kropp när jag träffar henne, och att läsa hennes blogg är som en liten lyckoinjektion. Just nu satsar hon på New York marathon, och underkastar sig ett grymt träningsprogram med fler intervaller än jag ens vågar tänka på. Och hon gör det med sån energi att jag blir helt yr!

Där har du dem, mina tre stora inspirationskällor. Och det inte det faktum att de alla springer snabbare än vad jag gör som inspirerar mig, det är deras inställning och glädje.

Eskil

Anette

Ingmarie (och jag)