 |
| Majken på Tjejvasan 2012. Bild: Ida Wickström/Erik Wickström. |
För tre år sedan åkte den då snart 19-åriga Majken Johansson Henaes från Anderstorp sitt livs första Vasalopp. Redan efter tre mil gjorde det ont överallt och hon kom i mål som 415:e tjej. Nu, tre år senare, ställer hon sig på startlinjen i led 3 med målet att bli topp 30.
- Jag åkte mitt andra Vasalopp 2010 utan att egentligen ha tränat jättemycket. Och då gick det bättre! Så jag började fundera. Jag kanske kan bli bra på det här? Jag frågade pappa, och han sa visst, du kan vinna Vasaloppet, men då måste du träna! säger Majken och skrattar.
Ett litet steg på vägen kom hon i tisdags. Då vann hon Halvvasan och fick åka in under målportalen i Mora som första tjej.
- Det var helt galet! Jag hörde dem säga i Hökberg att snart tar vi emot första dam, och jag tänkte mest "jaha, var är hon då?". Och så var det jag! Resten av vägen funderade jag på om jag kanske skulle få en krans på upploppet, men så var det inte...
Majken har åkt skidor sedan barnsben. Hon var två år första gången hon stod på skidor, och hennes föräldrar har hela tiden varit noga med att skidor ska hon bara åka om hon tycker att det är roligt. Hon tror att det är hemligheten bakom att hon kan, orkar och vill lägga ner så mycket tid som hon gör på träningen numera.
- De sa till mig att Majken, det här får du göra om du vill och känner för det. Och när det är så då kan man utveckla kärlek till något. Jag tycket verkligen att det här är jätteroligt!
Hon har turen att ha en förstående arbetsgivare som dessutom är en av hennes sponsorer. Därmed kan hon komma in senare för att hinna med morgonpassen. Och hon är otroligt målmedveten och disciplinerad när det gäller träningen. Inga pass ställs in för att hon är lite osugen.
- När det är något jag vill ha, då lägger jag ner massor med tid och energi på det. Och då kan jag inte ställa in träningen för att jag är lat!
Bäst trivs hon i tävlingstempo. De långa, halvhårda A2-passen är favoriterna.
- Det säger nog en del om mig. Det är tävlingarna som är det roliga! Och jag har alltid tyckt bäst om att hålla på länge. På friidrotten i skolan när vi skulle springa 100 meter så minns jag att jag tänkte "varför kan vi inte springa tusen meter istället?".
Att det skulle bli långlopp och Vasaloppet hon satsade på var alltså inte så konstigt. Och på Tjejvasan i lördags fick hon känna på lite hur det kan vara att vara där uppe, i toppskiktet bland åkarna. Hon startade i elitledet, inplockad som ett slags wildcard.
- Jag värmde upp med Team Exspirittjejerna. Det var nästan det coolaste av allt!
Det uppsatta målet var att komma topp 30 även där. Och det började bra.
- Det var kallt och bra i början. Men efter en mil hade snön blivit varmare, och då försvann mitt glid. Vi hade helt enkelt vallat för kallare före. Så man kan säga att det var mycket slit för ganska lite fart. Med fyra-fem kilometer kvar kom en grupp åkare ifatt, och då var jag så förbannad så dem lyckades jag hålla bakom mig. Men jag kom i mål som 33:a, och det får jag trots allt vara nöjd med med tanke på startfältet.
Men nöjd vad hon inte. I hemlighet hade hon hoppats på en placering bland de 25 främsta.
- Men å andra sidan - hittills har jag förbättrat mig hela tiden, lopp efter lopp. Det var nog bra med en motgång, för jag blir bara ännu mer taggad då. Det första jag tänkte var att nu jäklar ska jag träna!
Om Majken får bestämma ska det vara trögt före på söndag. Hon har en bra motor och kommer bäst till sin rätt när det är slitigt. Och hon förbereder sig för att det kommer göra ont, riktigt ont.
- Samtidigt är det så att numera känns inte nio mil som någon oöverkomlig distans längre. Jag är tränad för det här.
När står du högst upp på Vasaloppets prispall?
- Jag kommer vara topp tre om sex-sju år. Och det enda som kan hindra mig från att nå mitt mål är jag själv. Det är bara jag som kan sätta mina egna gränser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar