Jag har så roligt!

Tio sköna minusgrader, en underbart vacker solnedgång över en trött Therese som kämpade med att diagnoala sig genom femkilometersspåret och granar som är så tunga av all snö att de ser ut som att de ska falla omkull. Det är vad som fastnat i huvudet av första dagen i Långbergets skidspår. Telenor tror tyvärr att jag är i Norge så därför blir det inga bilder härifrån förrän jag kommer hem. Men så mycket kan jag säga att roligt, det har jag! Skidåkaren inom mig har börjat ta upp kampen med löparen...

Nu drar vi!

Snö ute, frustration inne och kokande sinne

Vaknade till det här imorse. Härligt!

Nåt som däremot inte är så härligt är min jakt på de förbannde snötrugorna som går vidare idag. Vet att jag är lite sent ute (eller ja, kanske till och med mycket sent ute...) men inte trodde jag att det skulle vara så svårt. Allt jag begär är ett par sjumillimeterstrugor som kan ta mig några mil i helgen.

Och lurad känner jag mig också. Har Exels klicksystem och i somras fick jag höra att det visst ska gå hur bra som helst att byta ut mina rullholkar till snötrugor. Bara att klicka loss och klicka på trugorna på adaptern liksom. Yeah right. Nu har jag snackat med Yoko/Karhus försäljningschef och blivit skickad till Torsby där det tydligen skulle finnas trugor till mina stavar. Inga klickisar dock, jag får plocka bort adaptern och limma på. KUL! Det som skulle vara så himla bra och enkelt. Och dessutom fanns det inga sjumillimetrar där, utan jag får leta mig ut i Kålltorp i Göteborg i morgon. Där hittade jag en kunnig och snäll man som lovade att hjälpa mig.

Och det irriterande i det här är att jag bara har mig själv att skylla eftersom jag tar tag i saker så himla sent. Men visst kan man ändå önska sig att slippa bli felinformerad från första början?

Jakten på ljuset och självkänslan

Jag ägnade mig åt jakt på olika sätt igår. Jakten på snötrugorna gick sådär. Tänk att det ska vara så att bara för att en ur personalen är borta i en affär så kan man inte få hjälp. Och nu har jag googlat runt lite också och känner mig helt lost. Hittar inte trugorna jag vill ha. Suck.

En annan sak som jag jagade igår var dagsljuset. Allt tog så himla lång tid under dagen, så den vackra solen som jag gick runt i hela dagen behagade nästan gå ner innan jag fick på mig springkläderna. Men väl ute på stigarna kunde jag åtminstone avsluta en jakt - nämligen den på en någorlunda hyfsad självkänsla. Det är konstigt det där, hur man kan känna sig ful, fel och stor som ett hus vissa dagar, och det spelar ingen roll vad förnuftet eller människor omkring säger för nånstans därinne sitter det någon som gett sig fan på att krossa alla goda tankar man har om sig själv. Hela dagen hade jag gått runt och liksom inte kommit överens med min kropp och mig själv. Men så fick jag 37 minuter tillsammans med mina favoritskor i en stilla och ödslig skog där de enda jag mötte var några stavgångare med hund, och jag kunde riktigt känna hur jag steg för steg blev allt varmare och nöjdare inombords. Fötterna liksom dansade fram över skridskohala stigar, hjärtat slog alldeles lagom fort, jag hade perfekt andning och benen kändes som om de skulle orka springa Gax om jag bad dem om det - och allt det här tillsammans gör det förstås omöjligt att tycka illa om sig själv.

Årets första långpass?

"Vill du ha chans att testa dina gränser? Har du aldrig sprungit längre än 15 Km innan? Vill du nå marathondistansen? Suktar du efter att komma längre än marathon och bli ultralöpare?"

Skojar du?! Klart jag vill. Synd bara att Årets sista långpass gick igår i norra Stockholm samtidigt som jag trökade mig runt i föräldratrakterna på råa, dimmiga vägar. Verkade roligt hur som helst. Kan inte någon ordna årets första långpass nånstans i mina krokar istället?

Well. Nu ska jag skaffa snötrugor och börja sticka en mössa. På onsdag bär det av!

Twistande styrketräning

Ett Twisterspel låg i jultomtens säck. Och det har använts flitigt, minst sagt. Vi går numera runt lite träningsvärkiga och ledbrutna...

Morgonstund har blådimma i mund

Rått, halt och jävligt. Så kan man nog sammanfatta morgonens knappa fem kilometer. Jag är ingen morgonlöpare.

Snölekar

Den där revanschen får vänta till imorn. Man kan göra så många andra roliga saker med snön. Som att bygga två snögubbar och springa runt med en brorson på en snowracer i släptåg. Trots att benen känns som gelé är det svårt att motstå en 3-årig lintotts glada "en gång till!"...

Slaskochplasklöpning

Det var en gång ett snöigt Hallands inland. Snön låg liksom vit på taken och tomten var vaken och allt var sådär härligt som det bara kan vara när julen är vit.

Men sedan kom juldagen. Och regnet. Och slasket.

"Var ska du springa?"
"Jag tar vägen upp mot kyrkan och vänder när jag kommit till hjorthängnet tror jag"
"Lycka till. Den har ingen varken plogat eller sandat. Den kommer vara som en swimmingpool"

Jahaja. Men skam den som ger sig, tänkte jag och snörade skorna. Och till en början gick det hur bra som helst. Jag tog mig igenom första skogsremsan och skuttade runt i de små snövallarna längs vägrenen på kyrkvägen.

Liksom Snorkkis häromdagen så tog jag drivan. Inte för att jag mötte någon som kunde tänkas vilja gå där det inte var snö, utan mest för att det var roligast så. Snöskuttande.

Men till slut hamnade snödrivorna i diket och jag höll mig på vägen för att undvika att bryta benen. Och här började slaskochplasklöpningen. Tre centimeter härlig (?) klafssörja att forcera. Ömsom ett löpsteg, ömsom ett skridskotag eller något liknande. Nerförsbackarna fick tas om hand trippandes, eller glidandes på hela fotsulan tills en bit bar asfalt satte stopp.

Men till slut kom den. Skogsvägen ingen vet var den leder men som vunnit kampen över töandet och bjöd på underbar, tjock och tung snö i mittremsan. Som gjort för att springa låren trötta i.

Och det var där någonstans som jag förivrade mig. Spanade in i skogen längs min fina väg och blev sugen på lite trixande. Hoppade över diket, in bland träden och påbörjade hemlöpningen. Ägnade en kvart åt att hoppa över trädstammar och lyfta ordentligt på fötterna för att komma fram i stundtals halvmeterdjupa snöhögar. Hade det hemskt bra. Tills smältvattenbäcken dök upp.

Och där stod jag. Med fötterna doppade i ankeldjupt, iskallt granbarrsbrunt vatten. Rysningen vandrade från tårna upp via magen och eskalerade i hårbottnen. Kan man få gåshud i ansiktet så var jag nog helt prickig på kinderna.

Men upp och hoppa. Fortfort ut på vägen igen. Snabba, snabba fötter som gjorde kadensrekord för att få upp värmen igen. Sprang förbi hästhagar och juldagsmiddagsätande familjer. Mindes Laholmsloppet i somras. Kom hem och ställde mig på hallmattan. Droppandes. I skorna två sjöar.

Idag är snön på väg tillbaka. Och jag ska ha revansch.

Jullöpning!

Man är visst en riktig löpare när man ger sig ut och springer på julafton. Undrar om skuttande och ystert trippande utanför spåren i snöhögarna också räknas? Jag älskar vintern! God jul på er allihop!

Vinterväglag och avkörningar

När jag gav mig iväg småsnöade det. Sofistikerade, tillrättalagda flingor. När jag kommit ett par kilometer snöade det snöbollar. Sen kändes det som om någon försökte rulla in mig i en snögubbe.

Om jag gillade det? Såklart! Hur kan man göra annat när man efter avslutad löpning ser lika snygg och nersnöad ut som de här coola långlöparna?

Lite svårt att hålla kursen i kurvorna, hamnade av misstag ute i skogen ett par gånger eftersom det inte riktigt gick att svänga när fötterna slirade iväg. Och backarna tog en stund att ta sig uppför enligt principen ett steg fram, två steg bakåt. Ungefär.

Men apropå slira. Hur gör ni andra i vinterväglag? Broddar? Andra skor?

Ja se det snöar!

Hm. Där bakom stjärnan snöar det. Kanske läge att ge sig ut och springa innan stormen kommer?

Positiva Therese: Skidspårsjakt

Ibland känner man bara för att dra nåt gammalt över sig. Som när man kommer på sig själv med att för tredje gången inom ett par dagar skriva ett beklagande inlägg om hur synd det är om mig på grund av en spruta och om hur ont det gör i armen. Fuck that arm!

Nya tag nu.

Jag spanar skidspår och tänker positivt. I Åkulla mellan Ullared och Varberg har de ägnat helgen åt att göra snö. Just nu ligger där 700 meter dubbelspår och bara väntar på mig. I Ätran lite öster om Ullared har de knåpat ihop 1700 meter! Och jag får rapporter om att det minsann åks på golfbanor runt om i länet. Dessutom, även om jag inte tänker dra mig så långt nordöst som till Tranemo så känns det lite fint att kunna konstatera att de är igång där också. 600 meter har de ordnat.

Ovanpå allt det här så lovar SMHI snöstorm ikväll och i natt!

Nu är frågan bara när sjutton jag ska ha tid att ta på mig skidorna...

Årets kortaste dag

Sydöstra delen av strandpromenaden (åpromenaden?) längs Nissan

Idag borde jag väl tagit tillvara den korta tid solen befinner sig på himlen. Men icke. Jag sitter hemma, förslavad av tvättmaskinen. Urtrist. Kanske hinner jag med en kortare löptur ikväll, innan jag ska iväg på spelning.

Jaha, och hur mår armen då? Verkligen sådär. Igår hade jag en sekund av förtröstan efter bodybalancen och det kändes helt okej. Visserligen gjorde det fortfarande ont, men jag kunde använda armen hyfsat obehindrat och det kom inga ofrivilliga tårar när jag försökte klä av mig träningskläderna. Men det skulle visa sig bara vara lögn och förbannad dikt (om nu en kroppsdel kan ägna sig åt att ljuga ihop saker), eller kanske helt enkelt en förhastad slutsats och en önskedröm. Ju längre kvällen led desto ondare gjorde det. Och idag har jag haft svårt att få på mig jackan utan att göra fula grimaser.

Vad är det här?? Ska det liksom göra såhär ont?

En helt ny värld

Jag är helt fascinerad. Nog för att jag alltid gillat snö, och nog för att jag registrerat att världen ser lite annorlunda ut när temperaturen kryper ner mot minus tio och det ligger några vita centimetrar på marken, men det blir så fruktansvärt tydligt när man tar sig fram springandes längs spår man trodde man kände utan och innan.

Som femkilometaren på Galgberget. Det var ju min standardslinga redan i våras när jag började springa. Gud vad jag kämpade med de där kilometrarna. Jag tyckte att backarna var som berg och kom alldeles för ofta. Och långt var det. Men jag harvade runt där så mycket (och fortsatte göra det från slutet på sommaren efter att ha haft Prins Bertils stig som favoritvardagsslinga under ett par månader) att det liksom känns som att jag känner varenda träd. Och så kommer snön och bara gör om allting! Det är som att upptäcka något nytt. Jag gillar't.

Men AJ!

Än så länge har jag inte dött. Armen sitter kvar, men det är fan på gränsen. Snart vill jag nog hellre att den faller av. Jag har så ont att ögonen tåras när jag försöker göra något med vänsterarmen. Det enda som går är att böja armbågsleden, men bara ifall jag håller överarmen i ett speciellt läge. Av någon anledning gör det till och med ont när jag ligger ner - fast jag ligger på den andra armen! Ynk ynk.

Hoppas på att det går att springa lite i morgon, för det enda som jag tror gör mig på lite bättre humör är någon mil i minusgraderna.

Sitter armen kvar?

Då var det gjort. Jag blir som vanligt helt nojig och känner hela tiden efter om det inte är så att armen är på väg att falla av. Lika bra att gå och köpa en kopp kaffe och sätta sig nånstans och vänta på döden. Jag avskyr sprutor.

Sprutor och vackra röster

Jag sitter och laddar. Om en timme ska jag göra som 60 procent av hallänningarna hittills har gjort - ta den förbenade vaccinsprutan. Mest för min söta brorsons skull, jag vill inte träffa honom på julafton och smitta ner honom med nåt hemskt virus. Och sen ikväll ska jag trängas med halmstadbor och tillresta, smarta människor med bra musiksmak. Vi ska alla slåss om de typ 400 platserna på stället där Mariette spelar ikväll. Kommer förmodligen bli lika fantastiskt som vanligt. Hon var grym innan Idol, och är om möjligt ännu coolare nu. När jag hörde Lies beyond för nåt år sedan när hon tog med sig alla sina musiker till min studio började jag tamigtusan grina. Den rösten är att dö för.

En nybörjarvinterlöpares bekännelser

Alltså, det här är första vintern jag springer igenom. Följaktligen var dagens löppass mitt första i minusgrader. Och fy satan vad kallt det var! Men bara i de första sju-åtta minuterna, och bara om fingrarna egentligen. Och i halsen. Och på kinderna. Fingrarna blev varma rätt fort dock tack vare mina supervantar från Craft, och halsen kan man väl åtgärda med en sån där andningsapparat som gör något åt den kalla luften. Men kinderna alltså. Vad gör man? Ska man linda in ansiktet i nåt?

Det var hur som helst en av de vackraste löpturer jag varit med om. Precis som det är underbart att springa in försommaren med dess krispiga grönska så är det fantastiskt att röra sig på knarrande stigar bland frasande, snötäckta grenar.

Jag trodde förresten att kroppen skulle vilja springa lite fortare när det var så kyligt i luften, men icke. Den ville springa långsamt. Och inte under så lång tid. Så min planerade milrunda blev bara 6,5k ungefär. Men det fick duga. Särskilt när jag en stund senare mötte upp med min fina, fina klubb på brandstationen. En av brandmännen hade ordnat så vi kunde vara i deras lokaler och köra cirkelträning. Uppvärmingen var roligast - innebandy utan klubba. Vi använde ena skon istället, för att minimera skaderisken. Och kanske för att vi skulle få skratta lite rått åt varandra när vi ramlade omkull på grund av hala sockar...

Bastu på det, och sen var den här dagen fulländad.

Det här kommer ni se av mig...

...på tävlingar i sommar! :) Fick den i present av klubben på vår höstavslutning idag. För att jag är så ihärdig och härjar på de andra när det går tungt på sista intervallen, och ofta vill göra liiite till och liiite värre. Supergulligt!

Här ska springas!

Många minusgrader ute, men inget stoppar en löpare!

Bästa avslutningen på dagen

Jag känner mig lite mörbultad efter gårdagens rätt hårda stavlöppass. Och nu har jag dessutom kramat musten ur benen med nya koreografin i bodybalance. Jag förtjänar därför att få slösimma och basta hela kvällen!

Snö!

Jag vet att den kommer smälta bort på en kvart, men just nu är jag bara lycklig över att få vakna till en vit värld.

Vägen mot det perfekta löpsteget

Det var en gång en nybliven löpare. Hon sprang och sprang utan att ha minsta aning om vad hon gjorde, och utan att ens reflektera över att det fanns bra och dåliga sätt att springa på.

I somras någon gång snubblade jag över ett inlägg i Ultraschmultra-Fredrikas blogg om pose-tekniken. Och där nånstans var det som jag blev riktigt löpfrälst. Liksom Fredrika är jag teknikfrälst, och gillar att det finns utarbetade system för hur man ska springa. Löpning är liksom inte "bara" att springa, det finns en hel stor värld bakom! Man kan göra på olika sätt, och det finns teorier och studier som säger olika saker om vad som är bäst. Och man kan justera, fixa och trixa med sin teknik för att bli en optimal löpare. Man kan nästan bli Haile Gebrselassie! Eller ja, så mycket Gebrselassie ens egen kropp tillåter förstås.

Jag tänkte bara förklara lite så du vet vad det är jag sysslar med och varför jag har så ont i mina vader nuförtiden.

För ett par veckor sedan var jag på löpteknikskola för sportbiomekanikern Marcus Stålbom. Jag skulle få lära mig allt jag nånsin ville veta om framfotslöpning. Det hela började med att vi fick springa framför Marcus kamera.

Innan teknikträningen

Så här såg det ut. Första bilden är löpningspositionen, ett stadie som återfinns på något sätt i alla löpcykler, hur man än springer. Det är vad som händer efter den som är det intressanta. På bild nummer två försöker jag ta mig framåt. Detta med hjälp av bakre foten, som trycker ifrån, och benet är helt utsträckt. Främre foten är spänd och bara väntar på att få hamna i marken. I tredje bilden ser man längden på mitt steg precis innan fotisättningen. Främre foten vill jag sätta i långt framför kroppens tyngdpunkt, och den bakre släpar fortfarande långt efter. Och slutligen bild nummer fyra föreställer ögonblicket när jag sätter i foten. Hälen tjongar i marken på ett sträckt främre ben, och bakre benet har fortfarande lång väg innan det kan komma fram i löpningspositionen igen. Jag var en rätt klassisk hällöpare som kämpade med att trycka mig själv framåt, liksom dra mig framåt med hjälp av främre benets muskler, och genom att skjuta ifrån så gott det gick med bakre foten.

Efter filmningssekvensen fick vi göra massa övningar. De syftade till att göra det lättare för oss att slappna av i fötterna, att föra fram höfterna i löpningen och att lyfta upp fötterna från marken. Sen var det dags för filmning igen.

Efter teknikövningarna

Och nu skulle vi praktisera allt vi lärt oss. Och det ska sägas att den här sekvensen alltså är filmad efter en timmes övningar, och alltså inte är det minsta fulländad. Men man kan åtminstone se en hel del förbättringar!

Första bilden föreställer löpningspositionen och den del av cykeln som gett tekniken dess namn, The pose. The pose är ena hörnet av den triangel som utgör grunden i tekniken. Andra hörnet är fallet. Meningen är att du ska använda dig av gravitationen för att ta dig framåt istället för att kämpa med din muskelkraft. Man ska liksom falla istället för att dra sig framåt.

Titta nu på den andra bilden och jämför med den i före-sekvensen. Den främre foten är avslappnad, och det bakre benet är böjt och på väg att dras in under kroppen. Och där har vi tredje delen i pose-triangeln, nämligen dra upp foten. Istället för att tänka att jag ska sätta i den främre foten ska jag tänka att jag ska dra upp den bakre foten. På så sätt slappnar man av i främre foten och får samtidigt så lite markkontakt som möjligt, något som är bra enligt den här skolan.

I tredje bilden ska jag precis sätta i foten. Här hade det varit önskvärt att jag hade haft foten lite mer under kroppens tyngdpunkt för att slippa dra mig framåt. Men det intressanta här är framför allt bakre benets position. Det är på väg in i the pose igen och hänger inte och släpar långt bak som i motsvarande bild i före-sekvensen.

I bild fyra sätter jag i foten. Ingen häl som pangar i marken, utan en avslappnad fot som landar mitt på/på framdelen, men på grund av att jag sätter i foten lite för långt fram får jag trots allt dra mig in i löpningspositionen igen. Fast det intressanta är hur främre benet ser ut - inget sträckt knä och spänd fotrygg så långt ögat når!

Det viktigaste att tänka på i löpningen är tre saker: Först handlar det om frekvensen. Idealet är att hålla 180 steg i minuten, minst. Det andra är att tänka låda. När du springer ska du ha en mental liten låda runt benen. Tårna ska aldrig slå i framkanten, och hälarna får inte nudda bakkanten. På så sätt håller du ihop löpningen och sträcker inte ut benen mer än nödvändigt. Sist men inte minst det redan nämnda dra upp foten. Den tanken underlättar dessutom i uppförsbackarna, för hur jobbigt är det att dra upp fötterna om man jämför med att trycka ifrån med tårna...?

Farten reglerar man med hjälp av att luta sig mer eller mindre framåt. Ju mer du lutar dig desto snabbare går det. På samma sätt kan man svänga med hjälp av gravitationen istället för att jobba aktivt med att trycka ifrån med fötterna.

Jag är ingen biomekaniker och kan inte förklara exakt vad det är som gör att det här löpsteget är skonsammare för kroppen. Men för mig känns det logiskt att ett steg där kroppen jobbar med hjälp av gravitationen är bättre än ett där kroppen jobbar mot gravitationen som är fallet när man kämpar för att dra kroppen framåt när man sätter i hälen och sen ska rulla över hela fotsulan och liksom dra sig framåt. Plus att det måste vara bra att låta bli att tjonga i hälen på ett sträckt ben när man istället mjukt och försiktigt kan sätta i  främre delen av foten en kort stund i väntan på att man ska kunna dra upp den i luften igen.

Nu blev det här visst en roman. Men erkänn att det är spännande att fundera kring det perfekta löpsteget!

Kom hit nu snön!

Kollade just Snörapporten för Långberget. Femton centimeter snö varav tre centimeter nysnö och fyra minusgrader idag. Och de kommande dagarna blir det bara kallare och kallare och klart och fint väder. Tänk om man kunde exportera det vädret hit till västkusten.

Nya utmaningar!

Vad jag har funderat och funderat. Stockholm marathon 2010 är fullt. Häromdagen fick jag reda på att Broloppet 2010 är fullt. Lidingöloppet ligger alldeles för långt fram i tiden. Skövde 6-timmars i mars alldeles för nära. Men jag behöver ju en ny utmaning efter Vasaloppet!

Och nu har jag kommit på en. Helt rätt i tid, även om vissa har invändningar om att det kanske inte är på den allra bästa dagen just. Men sånt kan man inte ta hänsyn till. Har lagt in den i kalendern på Funbeat. Känner mig grymt peppad! Och i sinom tid får ni också veta.

En uppenbarelse

Det tog 52 minuter och 35 sekunder under dagens löppass. Sen hände det något. Benen bara rullade och jag hade noll kontroll. Men jag kom framåt ändå! Och plötsligt hade ytterligare en lärdom från löptekniks-clinicen kickat in: löpning är att tappa kontrollen. Det handlar om att ta sig framåt på ett okontrollerat sätt, till skillnad från vårt andra sätt att ta oss fram, det vill säga gången. Jag kan och bör inte kontrollera mitt löpsteg, det enda jag ska tänka på är att falla så tar gravitationen och det sunda förnuftet hand om resten. Och kroppens impuls att sätta fram ena foten för att förhindra fallet förstås. Om jag bara ser till att lyfta på fötterna så ofta jag kan så löser det sig.

Efter den lilla uppenbarelsen hade jag sådär två minuters löpning i hög hastighet in i mål att njuta av. Så himla häftigt att knappt behöva ta i för att komma upp i en fart som jag tidigare brukade köra fyrahundringar i med viss möda. Nu gäller det bara att komma ihåg den där lärdomen till nästa gång.

Vallning pågår!

Är inne på tredje omgången grundvalla. Kom riktigt i stämning när Hellner just tog andraplatsen på femton kilometer.

Förfest!

Den perfekta uppladdningen inför julfesten med jobbet - 10k i den krispiga kylan. Fick tips av min löptekniksguru om hur jag kan jobba bort vadträningsvärken. Känns som om jag lyckades, i alla fall lite. Jag är kungen av elljusspåret! Nu blir det glögg och julbord.

Men när är kroppen nöjd?!

Jag är tillbaks i horisontalläge. Min kropp tycks aldrig få nog av vila idag. Har kollat in Viktorias alla Nobelklänningar från 1995 och framåt, sett "vanliga människor" få svara på löjliga frågor om hur härligt det är att få chansen att vara med på klubben för inbördes beundran-festen och sett vanligtvis smarta journalister fjanta runt i långklänning och fnissa. Jag måste nog stänga av innan jag blir helt hjärndöd.

Stavlöpningen gick som en dans trots att vi ägnade oss åt stört jobbiga intervaller. Jag längtar redan tills imorn när jag får springa igen.

På det fjärde ska det ske...

Jag har gjort nåt för mig helt galet idag - sovit middag. Är så övernaturligt trött nuförtiden så det var livsnödvändigt med lite sömn. Men herregud vad seg man blir. Nu har jag studsat runt hemma en stund och försökt peppa mig på stavträningen. Känner mig fortfarande inte övertygad. Får se hur det här går.

Nu kommer den!

Mina skidor står just nu intryckta i garderoben bakom alla mina klänningar, både i väntan på att bli vallade och på att det ska bli snö. Vallan kommer i helgen, och tro det eller ej, men SMHI har lovat snö! Inte idag, men i början på nästa vecka!

Jag är en löpare är en löpare är en löpare

När jag inte springer ett enda steg på flera dagar känns det ibland som att jag drömt att jag är en löpare. Men nu när flyttkaoset har blivit lite mindre hysteriskt passade jag på att ta ett par varv på elljusspåret, och jo, jag är minsann en löpare. Ut i tåspetsarna. Jag älskar varenda steg, även fast vaderna bråkar med mig.

Varde ljus!

Helgens träning har hittills bestått i att bära tusentals flyttlådor och möbler. Två lägenheter har blivit en. Allt är en enda röra, men adventsljusstaken är åtminstone framme!

Nu stavar vi!

Dags för veckans drabbning med klubben på Galgberget. Och jag som fortfarande har tidernas träningsvärk i vaderna...

Det går utför

Jag är tillbaka! På min normala vilopulsnivå alltså. I somras låg jag på 46bpm, men under hösten har pulsen rusat tack vare infektioner och en allmänt stressig situation. Men jag måste tydligen vara piggare än piggast just nu, och dessutom rätt vältränad. För det har gått utför med pulsen de senaste veckorna, och nu är jag där nere runt 46 och nosar igen. Nice.

För övrigt ska folk som belägrar maskiner i tre evigheter på gymmet ha spö. Alla roddmaskiner var upptagna och jag fick ställa mig på übertrista crosstrainern.

Mot gymmet!

Bodybalance och lite rodd står på schemat. Can't wait!

Selektiv glömska och onda vader

Vissa saker är man bra på att glömma bort att man har hört. Som när BGMS-Markus nästan det sista han gjorde i söndags sa till oss att vi inte skulle ut och springa några maraton nu genast, utan låta kroppen vänja sig långsamt vid vårt nyfunna löpsteg. Yeah right.

Jag fick med mig J på några kilometrar i långsamt tempo ikväll. Och redan innan 5k kändes det som om vaderna ville packa ihop och gå hem. Jag var faktiskt inte beredd på att det skulle kännas så mycket. Men visst, på samma sätt som skenbenen och benhinnorna protesterar om man är för ivrig när man börjar springa på hälarna så är det väl rätt naturligt att vaderna obstruerar när det är dags att ge sig på framfötterna. Men det känns ändå jävligt bra! Det går så lätt, det är som om jag smyger fram! Inga dunsande fötter i marken, snarare som om jag trippade fram i mockasiner. Men så är det ju det där med kadensen... Att springa minst 180 steg i minuten frestar på. Andningen är lite kajko, liksom pulsen. Men det rättar väl till sig så småningom.

Hur som helst känner jag mig jäääävligt cool när jag trippar runt. Och jag inbillar mig att det ser rätt så graciöst ut.

Tränar du? Känn dig smart!

Jahapp. Då var det klarlagt då. Motion gör oss smartare. I knew it. I alla fall om som 18-årig man gjorde konditions- och intelligenstesten inför värnplikten mellan 1950 och 1976. Hoppas att det även gäller 26-åriga kvinnor som börjar hårdträna på gamla dar.