Välkommen skidsäsongen 2013/14!

Igår vaknade jag långt före väckarklockan och var sådär spänt förväntansfull som man kunde vara som liten på julaftonsmorgon. Men den här dagen var det ingen inslagen present jag väntade på, utan istället möjligheten att medelst ett par klick och några bokstäver säkra en plats till Vasaloppet 2014.

Du har säkert redan hört allt det där med att platserna bokades upp på nolltid (eller tio minuter för att vara exakt) och att det var många hugade som blev utan. En hets nästan utan dess like och det kan man tycka vad man vill om. Klockan 08.01 hade jag hursomhelst reserverat en startplats åt mig själv och en till Johan, och efter en nätt uppvärmning i form av 180 minuters cykeltur ihop med CK Bure på förmiddagen så inledde vi (det vill säga jag, Johan och större delen av rullskidssektionen i Simlångsdalens IF) skidsäsongen 2013/14 med mitt livs första pass på en Skierg. Mitt gym har äntligen lyckats packa upp maskinerna ur sina lådor och ställt dem på plats, så nu är det liksom bara att börja köra.

Hejåhå!

Fyra 500-metersintervaller följt av två 200:ingar fick räcka den här gången. Skitsvårt att få till tekniken, men skojigt. Här nedanför kör jag min sista tvåhundring, och halvvägs in ser det ut som att jag ska trilla ihop. Då var jag rätt slut, vilket säger en del om intensiteten på de där intervallerna. Men snart ska man väl vara uppe i tusingar och köra typ tio-femton stycken, eller?

Tröstpris till en stukad skidåkare

Johans status på FB för nån timme sen.

Om jag hade det lite jobbigt under årets Vasalopp så är det inget jämfört med hur Johan hade det. Jag hoppas att han inte tänker döda mig för att jag berättar det här, men han lyckades med bedriften att rasa från placering 1547 i Smågan till 3792 i mål. Det betyder att han startade i led 3 och kom i mål på en placering som motsvarar led 5. Fatta, 2000 åkare passerade honom. Ett riktigt skitlopp på urkassa skidor som han ska vara ofanligt stolt över att han överhuvudtaget genomförde. Jag hade förmodligen brutit halvvägs om jag hade haft det lika illa. Föreställ dig att du tycker att det går trögt och att alla åker ifrån dig, och så kommer det upp en klubbkompis bredvid som startat bakom dig och säger "Alltså, jag har så himla dåligt glid, alla bara åker ifrån mig!" och så lägger du dig i rygg på honom bara för att sekunden senare se honom svischa iväg i en fart som du bara kan drömma om. Då kan vi snacka dåligt glid. När du kommer till backarna innan Hökberg är du trött av att ha slitit dubbelt så hårt som alla omkring dig, du har haft åtminstone ett krampanfall i låren och du bestämmer du för att valla om. När du ger dig iväg igen går ena staven av och du får åka med en stav hela vägen upp till kontrollen innan du får en ny. Sista två milen är sedan en enda lång kamp mot huvudet för att inte ge upp hela skiten. Väl i mål är du bara så förbannat glad över att du tog dig hela vägen.

Den här kampen belönas nu av skidbutiken Ski & run i Göteborg som förutom att prisa den kvinna och den man som klättrat flest placeringar i årets Vasalopp jämfört med förra året med varsina Swix Triac 2.0-stavar också delar ut ett par Cascoglasögon för årets största placeringsras jämfört med förra året. Johan är solklar vinnare i den sistnämnda tävlingen - årets 3792:e plats är ganska långt ifrån förra årets 1714...

Vasaloppet 2013 - ett jäkla slit (men personbästa ändå)

Årets Vasalopp kommer gå till historien som det tyngsta någonsin. Och det har väldigt lite att göra med eventuella kvarvarande fökylningssymptom.

Jag börjar med tre saker jag upptäckte i söndags:

1. Kroppen orkar betydligt mer än man tror.

2. Det är alltid en bra idé att kolla vilka skidor man tar med sig till startledet. Det är lätt att det blir fel annars.

3. Och så den viktigaste - själv är bäste dräng. Även i vallaboden.

Roland är noggrann. Det här är andra paret han vallar upp. Jag är imponerad av folk som orkar.

Det stora äventyret började nämligen som vanligt i vallaboden. Eller i carporten vid huset nån kilometer från Berga by där klubbens snabbaste åkare får bo (premiär för mig och Johan där - han åkte ju nämligen så bra förra året att han hamnade i tredje ledet. Själv har jag förvisso varit snabbaste (det vill säga enda) tjej i klubben ett tag, men det kanske inte räknas när man harvar runt bland de bakre leden...). Det blåste nåt fruktansvärt, och vädret och snön var inte ens i närheten av vad det skulle vara på söndagen, så att testa några skidor var det inte tal om. Det var i vanlig ordning bara att läsa igenom alla miljoner vallatips och köra på det som man tyckte verkade vettigt. Och eftersom alla märken lovade kallvalleföre så fick det bli så.

Men här gjorde jag mitt första misstag.

En erfaren kille tittade på vårt grundvax och sa "Det där kommer inte hålla. Vallan kommer försvinna. Testa den här istället!" och höll fram en burk av ett annat märke. Och vad gör vi? Vi följer hans råd, trots att vi hittills varit oerhört nöjda med vår egen grundvalla i ett par år.

Nåväl. Skidorna blev vallade och sen var det plötsligt morgon och vi vandrade bort till starten. Där tog jag Johans skidor och ställde mig i kön till led sex. Där stod jag i godan ro en stund tills jag upptäckte att det var Johans skidor och inte mina. Behöver jag säga att paniken liksom kom krypande? Hur som helst, jag lyckades hitta Johan och byta tillbaks, och folk i min kö var snälla nog att låta mig ställa mig på samma köplats igen.

Strax innan start. Jag har lyckats hitta mina skidor igen och börjar känna mig sådär nervösglad som man ska.

Jag lyckades hamna i främre tredjedelen i mitt led, men trots det tog de första tre kilometrarna till toppen på startbacken över 35 minuter (jämfört med 40 minuter från led sju 2012 och 50 minuter från led åtta 2011). Så himla, himla segt. Men jag var vid gott mod, solen sken, kroppen var pigg och jag hade bra fäste uppför på min VR45 toppat med aningen VR60 vid tårna.

Sen började helvetet ganska omgående.

Redan strax efter Smågan började jag märka att det gick tungt. Först trodde jag att det berodde på att kroppen min var trött och seg efter fökylningen tidigare i veckan, men jag kände efter och insåg att nä, jag är pigg. Kroppen mår bra. Jag är visserligen inte lika mycket en stakåkare som jag varit förr om åren eftersom jag varken styrketränat eller åkt rullskidor i nån större utsträckning under säsongen, men riktigt så kass att jag ska bli omåkt av hela världen är jag ju inte. Jag kom till Mångsbodarna och nerförsbackarna och där fattade jag vad som var fel. Hela jädra startfältet verkade glida om mig nerför trots att jag stod på allt vad jag hade. Jag hade vansinnigt dåligt glid!

Här gäller det att inte bli bitter och less. Det är bara att trycka på så gott det går, försöka vila i nerförsbackarna och utnyttja sin styrka uppför. Och det var precis vad jag försökte göra. Jag åkte om massvis med människor upp mot Risberg och Oxberg till exempel, men fick sen frustrerande nog se samma människor passera mig på platten igen.

Jag kämpade mig genom den lite böljande terrängen efter Oxberg förbi Gopshusbacken och Stadiums helt hysteriskt störiga och dåligt placerade sponsorkontroll där det blev tvärstopp eftersom det inte gick att åka förbi alla människor som stannade till för att dricka. Men sen kom de små backarna upp mot Hökberg och då började kroppen verkligen säga ifrån. Fästvallan hade slitits bort och jag fick slita som ett djur uppför när jag knappt kunde använda benen. Och här någonstans började jag fundera på att kanske valla om, men som vanligt tar det emot något ofantligt att stanna när man väl har uppe farten. Även om det knappt är styrfart.

Precis då dök ett annat sponsortält upp, och när en kille stod och ropade "vill du ha hjälp med valla?" svängde jag tvärt av spåret och slängde fram skidorna åt honom. Lite kletig VR65 på fästzonen och jag kunde äntligen använda benen igen. Dessutom blev faktiskt glidet något bättre.

Sista njutningsfulla stunden på loppet var backarna ner från Hökberg. Jag gick ut i vänsterspår och forsade förbi alla som plogade och hoppades att farten skulle räcka till Läde. Vilket den förstås inte gjorde...

Jag vinglade framåt, kämpade mig till Eldris och för första gången i min vasaloppshistoria var 9-kilometersskylten inte något vackert. Jag tänkte istället "fy saaatan, nio kilometer kvar! Det är en evighet, jag kommer DÖ!". Spåret verkade ta nya omvägar runt Hemus innan jag kom in i Moraparken och det var först när jag närmade mig Auklandbron som jag insåg att jag faktiskt skulle klara det.

Skärmdump från svtplay.se. Jag vinglar i mål precis i mitten på bilden.

Jag var så fruktansvärt glad och stolt över att vara i mål och jag inte hade lyssnat på rösten inom mig som försökt få mig att bryta åtminstone sedan strax innan Hökberg, men som dök upp redan efter Risberg nån gång när jag märkte hur trött jag blev av att slita så med stakningen och ändå bli omåkt av åkare efter åkare.

Dessutom är jag stolt över att jag trots allt det här slitet ändå placerade mig bättre än förra året, det känns faktiskt helt osannolikt. Men sant.

När jag analyserar loppet såhär i efterhand så är den troligaste förklaringen till mitt dåliga glid den där fästgrunden som jag bestämde mig för. Glidet blev nämligen sämre och sämre ju mer fäste som slets bort, och det verkade som att grundvallan liksom sög sig fast i snön. Att jag aldrig lär mig. Jag vet själv vad som är bäst för mig och mina skidor. Jag ska sluta lyssna på sistaminutentips från folk.

Lite siffror:

Tid: 7.03.55 (förra året 6.39.15)

Plac i damklassen: 257 (274)

Placering i Smågan: 301 (380)

Plac totalt: 5409 (5916)

Om jag ska åka nästa år? You bet.

Status kvällen före start

Jag sitter på min säng i Transtrand. Utanför tjuter vinden - det är nog nästan stormstyrka i byarna.

I resten av huset irrar folk omkring och letar efter grejer, diskuterar valla och funderar över när man måste vara vid starten imorn. Mina skidor är vallade efter konstens alla regler (kallvalla säger alla tillverkare. Jag kör på Rodegrund täckt med några lager Blå extra. Sen ett par lager rött innan jag avslutade med ett par lager violett) och nu har jag bestämt mig.

Det blir start imorn. Om jag inte vaknar och känner mig sjuk igen förstås. Det enda som finns kvar av förkylningen är lite snor, annars mår jag bra.

Men jag är fullt medveten om att det inte är en Therese i toppform som ställer sig på startgärdet imorn. Och jag har lovat mig själv att vara lyhörd - känns det konstigt och dåligt så bryter jag.

Kom igen Vasaloppet 2013 - nu kör vi!

Amenvafan. Nu tar jag den där medaljen!

Nittio sekunder. Nittio frikkin sekunder. Det var marginalen upp till femte led när jag körde Ymerloppet i Borås i lördags. I Orsa förra helgen var det en bit över två minuter. Men nu alltså. Nittio sekunder.

Andra gånger när jag missat en seedningsgräns så har jag inte varit så bekymrad. Jag har gått igenom mina lopp efteråt och konstaterat att jag körde på toppen av min förmåga, och hur gärna jag än skulle vilja det i efterhand så hade jag inte haft nån chans att plocka de där 58 sekunderna eller vad det nu handlade om.

Men i lördags. Jag kände mig urstark. Loppet gick på konstsnöspåret vid skidstadion i Borås, på en 4,2 kilometer lång slinga. Tio varv. Hyfsat kuperat, med både rätt jobbiga stigningar och långa, sköna utförslöpor. En perfekt bana för den här skidåkaren den här säsongen - jag har ju gått och skaffat mig starka ben, du vet. Som ett lokomotiv som liksom forsade fram med obegränsad kraft.  Jag kan peka ut flera tillfällen då jag kunde ha bitit ihop och sugit mig fast i åkaren framför mig eller bara helt enkelt spottat upp mig lite och hållit tempot istället för att slacka och tänka att äsch, jag kommer ändå klara 2.50, jag kan ta det luuuugnt (nåja)...

Men nu är det såhär. Jag kom i mål på 2.47.29. Gränsen för femte led gick vid 2.46. Jag är således parkerad i led sex, samma led som jag nådde i Orsa. Gott så. Jag är stolt över det. Och stolt över att vara så nära femte led. Det hade jag aldrig trott i inledningen av den här säsongen.

Stärkt av detta började jag kika lite i resultatlistorna för de tre senaste årens Vasalopp. Jag konstaterar att medaljtiden för tjejer har motsvarat en placering mellan 4000 och 4400 bland herrarna. Och var hittar man de åkarna? Jo, i femte led.

Hm.

Med det sagt så har jag bestämt att det får vara nog med mesande trots allt. Okej, för ett par veckor sedan kände jag inte alls för att satsa på Vasaloppet. Jag ville inte sätta någon onödig press på mig. Men nu börjar tävlingsdjävulen vakna inom mig. Jag tar det som ett tecken på att jag är på väg tillbaks till mig själv!

När jag ställer mig bland alla de där andra nästan 16000 skidåkarna i starten den 3:e mars så går jag för medalj. Det får bära eller brista.

(Men jag lovar att inte släppa mitt mål att ha roligt längs vägen. Nån måtta på tävlingshetsen får det vara!)

På väg mot varvning i lördags.

Uppseedad till sjätte led i Vasaloppet!

I lördags körde jag årets första seedningslopp inför Vasaloppet, traditionsenligt blev det Orsa Grönklitt ski marathon. Inför loppet hade jag egentligen inga förväntningar på mig själv, jag ville köra så hårt och bra jag kunde, men med tanke på min osäkra form så lät jag bli att sätta upp ett mål för loppet.

Men jäklar vilket lopp det blev.

Orsa ski marathon går två varv på en 21 kilometer lång bana som är rätt varierad. Till stora delar är det platt eller flackt uppför eller nerför, men första kilometern består av en rätt stadig stigning, och efter kilometer 16 blir det brant och knixigt. Till exempel kilometer 18, då ska du upp från banans lägsta punkt till den högsta. Även de sista två kilometrarna är rätt jävliga.

Förr om åren när jag kört loppet har jag fasat för stigningarna och älskat platten, men i år blev det lite annorlunda. Jag vet inte om det är cyklingen som gjort mina ben starka, eller den obefintliga rullskidåkningen som gjort min överkropp svag, men jag har transformerats från en stakåkare till en rätt stark skidåkare uppför. Medan jag tappade en del på platten så stormade jag om i uppförsbackarna, och även om det är lite frustrerande att bli ifrån- och omåkt på stakpartierna så är det oerhört mäktigt att känna sig stark uppför. Jag fick en sån enorm egokick!

Årets version av loppet var lite tyngre än förra året - då var snön snabb och det gick fort framåt. I år hade det kommit en hel del nysnö dagarna innan och kylan gjorde snön rätt kärv tyckte jag. Men det var å andra sidan lätt att få fäste med Blå extra. I normala fall brukar jag deppa ihop lite i slutet på första varvet när det är tvåvarvslopp, och lagom till varvning har jag en tröttdipp som får mig att tänka att det är lika bra att bryta. I år kom aldrig den dippen. Istället kände jag mig urstark vid varvning och jag kunde ge mig ut på de avslutande 21 kilometarna med en pigg känsla.

När jag närmade mig första rejäla uppförbacken på slutet av varvet började tröttheten komma, men jag bet i. Blev omkörd av två tjejer som åkte ursnyggt och som hade ett helt band av åkare efter sig som utnyttjade deras fina åkning. Jag tappade den första tjejen, men lyckades bita i den andra, och vi följdes åt sista biten. Sen lyckades jag klanta till mig in på stadion och fick se mig omkörd av henne i sista kurvan vilket kändes lite bittert. Men jag surnade inte ihop för det, för jag körde över mållinjen på 3.05.42, en supertid för att vara jag. Jag hade kört så hårt jag kunde under de förutsättningar jag hade, och kunde faktiskt inte ha gjort något annorlunda. Jag skulle förstås gärna vara starkare i överkroppen, men det är inte så mycket att göra åt det just nu. :)

Och - det roligaste av allt - nu när seedningstabellerna har uppdaterats efter helgens alla seedningslopp så inser jag att mitt resultat räcker för att seeda upp mig ett led till led nummer 6!! Det var så fullständigt oväntat och roligt att jag springer runt på små moln just nu.

Manchester och nydragna spår på Orsa Grönklitt - min favoritplats på jorden just nu.

Vasaloppet 2013 - det här är min plan

Om exakt en månad, den 3:e mars ställer jag mig på startinjen i Berga by för fjärde gången. Jag börjar känna de där spåren nu. Ibland när jag funderar över årets lopp så föreställer jag mig själv som en av alla de där sega gubbarna som åker Vasaloppet lika självklart som de dricker förmiddagskaffe med dopp varje dag klockan 11 - det liksom går av bara farten. Inget att fundera över. Bara göra.

Skidåkningen går ganska bra den här säsongen. All annan kompletterande träning går däremot skitdåligt. Själen och kroppen går på sparlåga, och som du vet så ägnar jag mig mest åt yoga. Löparskorna står tysta i hallen förutom vid enstaka infall, cykeln står i vardagsrummet och väntar på att det ska bli mars och simglasögonen ligger och torkar i en korg i badrummet. För att inte tala om rullskidorna. Jag minns knappt när jag stod på dem senast. Men jag försöker låta bli att oroa mig och väntar in den dag då jag längtar efter träningen igen.

Hur som helst. Jag åker skidor. Förvisso går det lite upp och ner, och kroppen är inte helt pålitlig när den är såhär utmattad. Ibland kan jag köra på som vanligt, ibland måste jag ta det lugnare än jag vill.

Men jag märker att tekniken sitter där, jag har kvar min uthållighet, och jag har framför allt kvar den enorma glädjekänslan och kärleken till skidåkningen. De monotona, strikta rörelserna i de olika växlarna gör mig lugn och skapar en liten mental bubbla som jag tycker om att vara i.

Det kommer gå bra det här.

Målsättningen med årets lopp då?

Min långsiktiga plan har sedan förrföra året varit att ta medalj i mitt sjätte lopp, det vill säga 2015. Årets är alltså det fjärde. Efter förra årets fantastiska lopp var jag rätt så övertygad om att jag kunde knipa medaljen redan 2013 och satte upp det som mål mentalt redan då, men omständigheterna har förändrats.

Så, i år åker jag Vasaloppet för att det är roligt. Jag förväntar mig inga makalösa placeringar, men jag förväntar mig att hamna nånstans i trakterna där jag låg förra året, det vill säga nånstans runt plats 250 till 300. Jag vill försvara mitt startled, och allt över det är bonus. Det kanske låter fegt, men jag har inte råd att tappa glädjen. Och jag vet hur lätt det är att försvinna i tidshets och prestationskrav. Sånt har jag nog med i resten av livet.

Njutning istället för press - det är årets Vasaloppsmelodi.

En ny väg

I mitten på december bestämde jag mig. Det måste hända något. Det kan inte vara meningen att en människa ska gå omkring med hela världen på sina axlar. Det kan inte vara meningen att en människa ska spendera arbetsdagarna i en stressdimma och eftermiddagarna halvsovandes med en lätt känsla av det-finns-ingen-mening-med-något.

Jag behövde en plats att landa på. En plats som är bara min och dit jag kan gå en gång om dagen för att hitta kraft. Och lugn. Där stressen kan rinna av mig och samlas i en liten skål som jag kan ställa undan när den är full.

Och den platsen har jag hittat.

Med få undantag har jag stått på min yogamatta varje dag ända sedan den 18 december. Och de två-tre dagar då jag prioriterat annat så har jag i alla fall tagit mig några minuter mitt i något annat och andats extra fokuserat en stund.

Rent fysiskt känner jag mig starkare och mer rotad i min egen kropp efter de här veckorna på yogamattan. Men den stora förändringen har skett och fortsätter att ske mentalt. Jag har fått kraft att skala bort onödiga distraktioner och har inte alls lika lätt att stressa upp mig över grejer längre. Det är inte längre hela världen om jag missar något, om jag inte sover ordentligt en natt eller om jag inte hinner allt jag tänkt. Vad gör det om hundra år liksom?

Så, vad händer nu? Ska den här just nu sorgligt ouppdaterade bloggen bli en yogablogg? Vad händer med Ironman Kalmar 2013? Och Vasaloppet?

Allt har sin tid. Jag åker skidor så ofta jag har lust, jag drömmer om cykelturer framåt våren och jag har ingen brådska. Och du får gärna följa med i min hjärnas irrgångar när jag skriver ner något här på bloggen! Jag kommer förmodligen berätta för dig om hur jag utforskar världen uppochner på min snart utslitna yogamatta, du kommer få höra mer om hur jag tänker mig den kommande månaden fram till Vasaloppet, och du kommer få följa med mig på vägen mot IM 2013, jag lovar.

Nu ska jag ner på min matta igen. En timme egen yoga med fokus på höftöppnare och flöden. Och några försök till huvudstående.

Jag börjar få kläm på vissa grejer inom yogan. Och det är barnsligt roligt att försöka hamna upp och ner!

Oh no! Vasaloppet ökar risken för att dö av hjärtstopp! Eller?

Igår låg jag i godan ro och kollade lite nyheter på mobilen innan jag skulle somna. Och plötsligt snubblar jag över en nyhet om att Vasaloppet på något sätt ökar risken för död till följd av hjärtstillestånd. Oh my lord, tänkte jag och avanmälde mig givetvis genast från alla ansträngande aktiviteter inom överskådlig framtid.

Eller inte.

Snarare störtade jag upp från sängen och rusade ut till Johan och höll ett långt, argt brandtal. Inte för att han nödvändigtvis behövde höra det talet, men det var den publik jag hade tillgänglig just då.

Det finns två problem med den här typen av nyhetsrapportering:

För det första är den hårdvinklad. Och för det andra... Nej förresten. Jag ångrar mig.

Det finns ett problem med den här typen av nyhetsrapportering.

Den är felaktig.

Såhär. Sätter man en rubrik som säger att risken för hjärtstillestånd ökar när man åker Vasaloppet (som det stor på Ekots förstasida, innan man klickade sig in på nyheten) så måste man ha täckning för det i texten. Då kollar vi:

Ett gäng uppsalaforskare har kollat upp hur många hjärtstopp som skett under Vasaloppet åren 1922-2010. Av 926 350 åkare drabbades 20 personer av hjärtstillestånd. 15 avled.

Forskarna menar att det här innebär ett fall av hjärtstopp per 300 000 timmar ute i skidspåret, att jämföra med ett på tio miljoner levnadstimmar som är frekvensen av hjärtstillestånd utslaget på hela Sveriges befolkning. Och alltså är risken större bland Vasaloppsåkarna.

Jag vet inte jag.

Samtidigt säger forskarna att det inte är Vasaloppet per se som är orsaken till hjärtstoppen. Nej, de tjugo personer som drabbades av hjärtstillestånd under loppet hade alla någon sjukdom i hjärtats kranskärl eller själva hjärtmuskeln. Kan man då verkligen använda de där skidtimmarna som jämförelse när man ska kolla frekvensen i relation till befolkningen i stort?

Men om vi tar den här grejen med att antalet hjärtstopp i Vasaloppsspåren har ökat under 2000-talet då? Det måste väl ändå stämma?

Jo, det gör det. Det är bara det att samtidigt har antalet åkare ökat ordentligt i loppet. Och det säger även forskarena i alla artiklar som behandlar ämnet.

Sverker Nilsson, tidigare Svenska friidrottsförbundets landslagsläkare, suckade när jag pratade med honom om det här imorse. Han menar för det första att visst, med tanke på den belastning som kroppen utsätts för under hård fysisk ansträngning så kan man säga att risken för hjärtstillestånd ökar. Men samtidigt så minskar risken för att hjärtat ska stanna under resten av dygnets timmar för den som är fysiskt aktiv. Och dessutom säger han - samla ihop random lika många människor som deltar i Vasaloppet på en och samma plats för säg en rockkonsert under lika lång tid som Vasaloppet pågår och du har en ökad risk för hjärtstillestånd bland dessa personer. Dessa personer som liksom bara står rakt upp och ner. Också en typ av fysisk ansträngning.

Alltså: Risken att drabbas av hjärtstillestånd om du åker Vasaloppet eller motsvarande hård, fysisk ansträngning, är högre om du samtidigt har en sjukdom i hjärtat. Samtidigt är totalrisken för att drabbas av hjärtstillestånd mindre för dig som är fysiskt aktiv eftersom ett vältränat hjärta är ett starkt hjärta. Du vet, fysisk aktivitet leder till bättre hälsotillstånd överhuvudtaget och allt det där. Men det blir väl inte riktigt lika sexiga rubriker av det.

För övrigt, om jag får tro och tänka litegrann, så skulle jag vilja påstå att ett skidåkande hjärta inte bara är ett starkt hjärta. Det är också ett lyckligt hjärta. Såhär härligt kan det nämligen vara att skida runt i nysnö!

Jamen då peppar vi skidsäsongen då!

Jag vet vad du tänker: Men asså, den där gamla vasaloppsbruden verkar ha gått och blivit helt triathlonifierad. Ska hon aldrig ta tag i skidträningen?! Och på sätt och vis har du rätt. Jag har triathlon i varenda skrymsle och vrå av mig själv. Jag fnissar för mig själv när jag tänker på den 17 augusti och Kalmar nästa år (du fattar! Idag är det exakt elva månader kvar tills jag får stå i vattnet i Kalmarsund och gråta till Just idag är jag stark!) och jag smider storslagna planer inför nästa års säsong. Planerna innehåller allt från mer fokuserad träning till lottovinster så att jag också kan skaffa mig en tysk älskare.

Men innan dess ska det åkas ett Vasalopp. Jo, så är det. Och även om den riktiga skidpeppen inte har infunnit sig ännu så vet jag att jag kommer att gilla att vara den där snoriga, vallakladdiga och köldslagna skidåkaren framåt januari-februari. Det är ju något visst med att fara fram i nypistade spår och lyssna på tystnaden och kolla på snötjocka granar som ser ut som nån som frossat lite väl mycket på julbordet. Eller, för all del, att fara fram i isiga konstsnöspår på en tre meter bred snöbädd insprängd i en solig granskog en vårvinterdag.

Jag hade tänkt blogga om årets första rullskidpass för någon vecka sen. Jag förväntade mig nämligen i vanlig ordning skrik och panik och trillningar åt höger och vänster. Men jag höll mig på benen och mådde inte nämnvärt dåligt nånstans i kroppen efteråt. Då tyckte jag att det fick vara. Mellanmjölkpassen får nöja sig med en stillsam kommentar på jogg.se.

Men så mycket kan jag säga att nu är skidsäsongen igång. Jag är till och med så peppad att jag tar med mig rullskidorna ut även på löppassen:

Rullskidlöpare...?

Fast nä. Så roligt är det inte. Skidorna på bilden är One ways carbonskidor som jag lånade hem av en kompis efter ett backlöpningspass. Är sugen på att investera i nåt lite fräschare än mina gamla aluminium-Elpex som rasslar som en traktor för tillfället.

Skadestatistik från Vasaloppet

Med anledning av klippet från backarna ner mot Risberg under årets Vasalopp där folk föll som plockepinn så blev jag nyfiken på hur det egentligen är med skador under loppet. Vad jag redan visste var att under hela Vasaloppsveckan var det bara tre procent som bröt något lopp, och under själva Vasaloppet var det bara 459 personer som inte tog sig i mål, det motsvarar 3,2 procent av de startande. Båda de här siffrorna är rekord för Vasaloppsveckan.

Men vad innehåller de här siffrorna egentligen? Tommy Höglund som är sportchef inom Vasaloppsorganisationen berättade för mig att just i Risbergsbacken var det femton personer som ramlade så illa att de behövde åka till sjukhus med nyckelbensbrott, armbrott och axelskador. Totalt i hela loppet var det 25 personer som behövde tas till sjukhus. Så Risbergsbacken var värsta olycksstället kan man lugnt säga.

Utöver de som behövde vård på sjukhus så var det dessutom ett hundratal som behövde hjälp av sjukvårdarna på de olika kontrollerna, och då var skavsår det allra vanligaste problemet.

På sätt och vis kan man ju säga att om 125 personer av 14229 startande av olika anledningar behövde vård i någon form, så är det inte så farligt. Men samtidigt - ett enda brutet nyckelben är väl ändå ett för mycket.

Och jo, det var många som ramlade i år när spåren var så snabba och hårda, berättar Tommy Höglund. Och därför har de kontrollerat backarna efter loppet och funderar nu inför nästa år hur de ska göra för att minska skadorna i Risbergsbacken och backarna efter Hökberg. Platta till backarna är förstås inget alternativ, men han förklarar att det kan handla om att bredda, räta ut kurvor och jämna till svackor. Bra initiativ!

Och som lite kuriosa - under Vasaloppet delas det ut ungefär 400 stavar. Att döma av hur många brutna stavar jag såg på startgärdet och i första backen så kändes det som att de flesta bröt sina stavar just där...

Johan på vårt lilla träningsläger där vi hade vår bas i Gopshus. Såhär ser det ut i Hökberg när den är en helt vanlig fäbod och ingen Vasaloppskontroll. Och bara femhundra meter från där Johan står börjar nerförsbackarna ner mot Läde.

Skidåkarplockepinn innan Risberg

Jag är glad att jag passerade det här stället sisådär 15-20 minuter innan det här klippet filmades. Faktum är att jag knappt minns att det är en nerförsbacke ner mot Risberg, men jag har fått berättat för mig att det brukar se ut på det här viset just här under Vasaloppet. Jag måste haft en blackout eller nåt.

Riktigt läskigt hur som helst. Undrar hur många som fick skidor, stavar och diverse kroppsdelar pajjade.

Vasaloppet 2013 fulltecknat!

Jag vet inte om jag ska tycka att det är festligt eller bara knäppt, men nu är Vasaloppet den 3 mars nästa år fulltecknat. På mindre än två veckor! Det är ju kul att folk vill åka, för Vasaloppet är trots allt kanske det roligaste man kan ägna sig åt, men det är ändå lite knäppt. Man får verkligen inte ha anlag för beslutsångest om man vill syssla med långlopp, varken inom längdskidåkning eller löpning nuförtiden.

Fast Vasaloppet har ändå den goda smaken att erbjuda åkare möjligheten att sälja startplatser och göra namnbyte, vilket ju är mer än man kan säga om Stockholm marathon, Göteborgsvarvet och andra lopporganisationer som med helt obegripliga argument försvarar sitt pengainhåveri. För jag menar, att till exempel Göteborgsvarvet säljer närmare 60 000 startplatser á femhundra spänn styck och sedan i princip kan räkna med att omkring en tredjedel inte kommer till start känns ju sådär lagom girigt. Det är ju lätt att brösta upp sig och säga att man är världens största halvmara när man ändå inte behöver förbereda för att ta hand om alla anmälda löpare utan istället lugnt kan luta sig tillbaks och håva in pengar från folk som inte har en möjlighet att ångra sig. Vasaloppet har å sin sida väldigt hög deltagarprocent (90 procent kommer till start), och alla de åkare som tar sig de nio milen mellan Sälen och Mora blir väl omhändertagna.

Kan Vasaloppet erbjuda namnbyte borde även Göteborgsvarvet kunna det tycker jag, men det kanske bara är jag.

Och till sist, grattis alla ni 15 800 som anmält er till 2013 års lopp! Ni kommer få ert livs upplevelse, jag lovar!

Om jag är anmäld? Självklart!

Här, mellan Hökberg och Läde kommer du få åka, du som ska åka Vasaloppet nästa år. Fast åt andra håller än jag åker på här.

Därför gick Vasaloppet 2012 så bra

När det går dåligt, när en misslyckas med att nå uppsatta mål, då jädrar analyseras det. Då är det lätt att gräva ner sig i "varför" och fundera över alla smådetaljer som en borde ha gjort. Sprungit lite mer intervaller. Lite fler långpass. Ja du vet.

Men när det går bra - hur bra är en på att analysera då?

Många tankar hann flyga genom mitt huvud under den sista timmen på Vasaloppet i söndags. Jag kände mig så stolt och så nöjd med min säsong och med min inställning till loppet. Jag hade nämligen fått så många saker att klaffa och resultatet lät uppenbarligen inte vänta på sig. Och för att inte tappa bort känslan av att ha lyckats så ville jag fundera ut exakt vilka grejer som var viktigast för att söndagens lopp gick så bra. Här är vad jag kommit fram till:

Kontinuitet. Jag har haft en säsong där jag fått genomföra i princip alla planerade pass. Jag har kunnat träna på utan sjukdomsuppehåll. Dessutom ska en inte förakta det faktum att jag nu har tre års kontinuerlig uthållighetsträning bakom mig, där jag successivt kunnat höja intensiteten och mängden totalt.

Fokusering och variation kontra mängd. Jämför jag den här säsongen med den förra så har jag egentligen bara kört ett litet antal mil mer på skidor respektive rullskidor den här säsongen. Och jag tror inte att det är ett bekymmer. Jag har nämligen tränat mer fokuserat och varje pass har haft ett syfte. Variationen har varit större, jag har inte hållt på med för mycket "mellanmjölksträning". Skidintervaller har blivit ett lika naturligt inslag som löpintervaller.

Kärleken till skidåkningen. Förra året präglades de sista två veckorna innan Vasaloppet av en mental trötthet. Jag var lite less på skidåkningen, för snön försvann och jag var hänvisad till konstsnöspåren som ligger nån timmes bilresa bort. Det blev många sena kvällar där träningsglädjen inte direkt var på topp. I år tränade jag annat om jag inte pallade de långa bilresorna. Jag valde att fokusera på glädjen snarare än att knarka skidmil till vilket pris som helst. Jag ville helt enkelt inte tappa bort kärleken till skidåkningen.

Ett mer genomtänkt näringsintag under loppet. Förra året hade jag ingen strategi för hur jag skulle få i mig energi under loppet. Jag trodde att det skulle räcka med sportdryck och vatten, och nån gel mot slutet för att boosta mig. Jag kunde inte ha mer fel. Humöret sjönk i takt med energinivån, och när kroppen skrek efter energi till slut så var det för sent. I år fyllde jag på kontinuerligt redan från början med energi som jag vet funkar för mig, och jädrar vilken skillnad det blev!

Och, till slut, den allra viktigaste punkten:

Den mentala uppladdningen. Förra året hade jag ett uttalat mål med mitt Vasalopp, men jag hade ingen strategi för hur jag skulle göra om jag inte nådde målet, eller om jag behövde tänka om där ute i spåret. Jag var inte mentalt förberedd, och kraschlandade. I år sänkte jag förväntningarna på mig själv utifrån. Jag skyltade inte med mina målsättningar. Jag visste vad jag ville (vilket var att bli bland de fyrahundra bästa), men jag visste också att jag inte ville dit till vilket pris som helst. Mitt allra viktigaste mål var att älska skidåkningen under loppet, och komma i mål i Mora med en längtan efter nästa års lopp, inte eftersom jag ville ha revansch, utan för att jag älskar att åka skidor och särskilt att göra det i fäders spår.

Efter ett sjukt roligt och peppande skidpass innehållandes spurtstrider på Hemus i Mora.

Siffernörderi om Vasaloppet

Jag sitter och gottar mig lite i siffror såhär några dagar efter målgång. Konstaterar att det har hänt grejer:

2011
Segrartid: 4.25
Medaljtid: 6.38
Min tid: 8.23
Tid från segraren: 3.57
Tid från medalj: 1.45
Placeringar från medalj: 369

2012
Segrartid: 4.08
Medaljtid: 6.12
Min tid: 6.39
Tid från segraren: 2.31
Tid från medalj: 27 minuter
Placeringar från medalj: 98

Andra jämförelser man kan ägna sig åt om man vill vara lite kaxig är min tid kontra Johans. Vi har ju trots allt lagt ner ungefär lika mycket tid på vinterträning, även om jag tränar mer volymmässigt fördelat över året.

2011
Johan: 5.58
Jag: 8.23
Diff: 3.25

2012
Johan: 5.08
Jag: 6.39
Diff: 1.31

(Och med det vill jag förstås inte säga att Johans prestation i år är sämre än min, hallå, han förbättrade sig med 800 placeringar! Och jag är fortfarande så stolt över honom att jag håller på att gå av på mitten. Men det säger ändå något om min utveckling.)

Det är kul med siffror när de visar roliga saker!

Skidorna är rengjorda och paraffinerade (av Johan, min hjälte) i väntan på nästa års säsong. Och om nån undrar så är det i princip bara SCS:en längst till vänster som är mina, och så får jag låna de gamla (och för långa) Kneissl-skejtskidorna till höger när jag vill skejta. Foto: Johan.

Vasaloppet 2012 - ett glädjerus

Förlåt, men det här kommer bli en liten roman. Hoppas du orkar hänga med.

Efter förra årets lopp, som i mångt och mycket blev en besvikelse efter debutårets euforiska upplevelse, så skrev jag såhär som svar på Majkens kommentar om det där med åkare som hänger på och inte hjälper till att dra:

"Jag tar det helt klart som en morot, jag ska åka ifrån varenda en nästa år, och verkligen se det som en bra grej när de väljer att åka bakom mig, det betyder ju att jag åker på bra och att de behöver min hjälp."

I år gjorde jag just det. I ett gigantiskt flow som dök upp efter Oxberg någonstans drog jag på som bara satan, och åkte om åkare efter åkare. Några hakade på, och jag njöt av att vara den starkare kvinnan, den som folk åkte efter och som kunde hjälpa till att dra fram trötta medåkare.

Det märkliga med årets lopp var nämligen just det - att jag blev starkare och piggare ju längre loppet led. Efter en första dipp i backarna upp mot Risberg där jag fick jobba hårt mentalt för att inte knäckas när det gick tungt så gick allt bara uppför. Ja, förutom när det bokstavligt talat gick nerför då. Som i backarna efter Evertsberg. Jag körde omkull i en snödriva där spåren plogats bort helt och hållet, men klarade mig helskinnad och utan att riva med mig några andra i fallet. Skönt. Jag känner mig fortfarande inte tillräckligt säker på skidorna för att våga dra på helt och hållet utför, utan valde medvetet att lägga mig i högerspår så jag kunde ta det lite försiktigare både efter Evertsberg och efter Hökberg. Fick se mig omåkt av ganska många åkare, men sörjde inte så mycket över det. Särskilt inte eftersom jag rätt snabbt stakade ikapp igen. Och med tanke på alla högar med vurpande människor som jag rent reflexmässigt lyckades parera, och alla blodiga ansikten jag såg efter målgång så är jag rätt glad över att jag klarade mig så bra som jag gjorde.

Nånstans efter Evertsberg började jag dessutom prata med mig själv - jag uppmanade mitt skidälskande jag att njuta, att se mig omkring och ta in varje ögonblick. Snart skulle denna fantastiska dag vara över, och jag fick inte missa en sekund av den. Jag kom i samspråk med en kvinna i spåret bredvid, och vi konstaterade nästan i mun på varandra att det vore fint om spåren fortsatte efter målet i Mora, för en sån här dag vill man bara åka skidor i resten av livet.

I Oxberg slogs räknemaskinen i huvudet igång. Totalt sifferförvirrad ägnade jag elljusspåret mot Gopshus åt att försöka räkna ut när jag skulle kunna vara i mål. Kom till slut fram till att jorå, nån minut under sju timmar skulle jag nog kunna klara! Bara tanken på sjutimmarsgränsen gjorde mig lycklig. Tänk att få säga att jag åkt på sexfemtionio! Vilken lycka!

Backarna upp mot Hökberg kändes som en piss i rymden, och jag konstaterade glatt att det var en bra idé att åka och träna i Vasaloppsspåren tidigare i vinter. Nu kändes det som att jag kunde sträckan Oxberg-Hemus som min egen ficka, och det var tryggt och skönt.

Jag for så snabbt jag vågade ner från Hökberg och funderade lite över glid och fäste medan jag åkte. Jag hade riktigt bra skidor! Visst, det var folk som gled om mig, men oftast var det tyngre män som förmodligen hade fördel av sin vikt. Och fästet kändes riktigt lyckat. Jag hade inga problem uppför, om man bortser från trängseln som gjorde att det var svårt att åka tekniskt bra. Så jag åkte och kände mig så jäkla stolt. Varenda  drag med borsten och all irriterad hud på klistertummen var såååå värt det! Jag hade vallat själv, och jag hade gjort det bra!

Och det var inte bara skidorna som var bra, hela kroppen var fantastisk! Jag kände mig så himla glad över alla rullskidsmil och alla ovallade snömil på skejtskidorna - min kropp kändes urstark. Jag låg på i uppförsbackarna och stakade där andra diagonalade, och mellan Läde och mål kändes det som att jag stundtals forsade fram mellan spåren och passerade hundratusentals åkare. Riktigt så bra var det förstås inte, men jag hittade ett skönt flyt och kunde under långa perioder ligga i vänsterspår och känna att jag hörde hemma där. Jag åkte helt enkelt snabbast i fältet!

En liten, liten djävul dök för övrigt upp på axeln nånstans strax efter Eldris. Varje gul väst som jag passerar är förstås en liten seger (placeringsjägare javisst!), men lite längre fram fick jag syn på en speciell gul väst som satt på en blåklädd kvinna som jag kände igen. Först tänkte jag att jag såg fel, men ökade samtidigt farten just in case. Jag ville ju komma förbi! Och när jag kom närmare såg jag att det var hon - en halländsk åkare som jag tycker är stencool och som alltid varit snabbare än jag. Djävulen på axeln fick mig att staka järnet förbi, men inom mig kände jag mest förvåning. Hon måste haft en dålig dag, minns jag att jag tänkte.

Och så var de då här, de sista tre kilometrarna. För den som inte upplevt det så kan jag inte beskriva det bättre än att målet liksom suger en framåt. De sista tre kilometrarna är som ett enda långt upplopp, där glädjen över att snart ha klarat av den här enorma prestationen som ett Vasalopp är liksom lyfter en framåt och skickar in enorma mängder energi i kropp och hjärna. Jag fick med mig en kille som hakade på mig sista biten som berömde mig för min styrka och som hjälpte till att dra oss fram och förbi ett flertal åkare mot slutet. Jag trampade runt i kurvan under vägen, styrkestakade uppför Auklandbron och så låg den där framför mig i all sin prakt - upploppsrakan. Med den extra lilla kullen, som knappt kändes i min lyckorusiga kropp. Killen jag fick med mig på slutet stannade till en sekund på toppen och gjorde nåt så fint som att ge mig en liten applåd för att jag stakade mig uppför backen och helt rörd och lycklig stakade jag efter honom fram mot målet.

Jag korsade mållinjen så jävla lycklig. Målfållan var full med fotografer som trängdes runt den danska kronprinsen som just kommit i mål (trots att han startade tre led före mig...) och funktionärerna stressade på oss åkare mer än vanligt för att vi inte skulle stanna kvar och glo. Men jag kunde inte bry mig minde. Jag var i mål, jag hade krossat alla mina egna förväntningar på mig själv och jag hade haft så förbannat roligt nästan hela vägen!

Och dagen bjöd dessutom på några små extra glädjeinjektioner. I omklädningsrummet träffade jag först en sjukt skön tjej med medalj om halsen. Imponerad frågade jag om jag fick kolla på den, har trots aldrig sett en sån i verkligheten innan. Hon frågade förvånat var jag hade min egen. Jag förklarade att den får bara de som åkt vinnartiden + femtio procent. Jaha, sa hon då, jamen jag fick ju en förra året också, så då har jag väl åkt bra då! :) Och i duschen träffade jag Frida som berättade att hon läser min blogg och vi snackade rullskidor, lårkakor och om hur fantastisk underbart det här loppet är. Superroligt! Och sist och slutligen stötte jag ihop med Johan vid matserveringen, också han med en medalj om halsen. Hans första någonsin! Och han hade fullkomligt krossat medaljtiden, han kom i mål med tjugo minuters marginal! Jag blir helt sprickfärdig av stolthet när jag tänker på det.

Jag har mina aningar om varför loppet gick som det gick, men det kommer i ett senare inlägg. Och jag har dessutom redan hunnit fundera på nästa års mål i Vasaloppet, men det är hemligt just nu...

Lite statistik på det kanske:
Tid: 6.39.15 (8.23.01 förra året)
Placering: 274 (514)
Placering totalt: 5914 (nånstans runt 8380 förra året)
Placering bland halländska damer: 4
Snittempo: 13,53km/h
Högsta tempo: 42,5km/h

En klar fördel med att åka lite snabbare - man hinner se prisutdelningen... Här har Jörgen Brink och de andra just blivit hurrade och applåderade.

274:a!

Jag har haft en fantastisk dag. Klättrade nästan 250 placeringar, bara en sån sak. Jag lovar att berätta mer sen, nu ska jag bara njuta, äta och dricka whisky.

Nu jädrar är jag redo!

Efter mycket om och men och diskuterande är skidorna färdigvallade. Klistergrund med några lager VR45 och Blå extra på toppen. Jag är nervös som satan men längtar ändå efter morgondagen. Skidåkning i solsken en hel dag - kan man ha det bättre?

Majken Johansson Henaes: "Jag ska vinna Vasaloppet"

Majken på Tjejvasan 2012. Bild: Ida Wickström/Erik Wickström.

Sist ut i min serie om coola kvinnor i Vasaloppsspåret är en 21-åring som jag är övertygad om kommer gå långt. Snart står hon helt klart högst upp på pallen efter Vasaloppet!

För tre år sedan åkte den då snart 19-åriga Majken Johansson Henaes från Anderstorp sitt livs första Vasalopp. Redan efter tre mil gjorde det ont överallt och hon kom i mål som 415:e tjej. Nu, tre år senare, ställer hon sig på startlinjen i led 3 med målet att bli topp 30.

- Jag åkte mitt andra Vasalopp 2010 utan att egentligen ha tränat jättemycket. Och då gick det bättre! Så jag började fundera. Jag kanske kan bli bra på det här? Jag frågade pappa, och han sa visst, du kan vinna Vasaloppet, men då måste du träna! säger Majken och skrattar.

Ett litet steg på vägen kom hon i tisdags. Då vann hon Halvvasan och fick åka in under målportalen i Mora som första tjej.

- Det var helt galet! Jag hörde dem säga i Hökberg att snart tar vi emot första dam, och jag tänkte mest "jaha, var är hon då?". Och så var det jag! Resten av vägen funderade jag på om jag kanske skulle få en krans på upploppet, men så var det inte...

Majken har åkt skidor sedan barnsben. Hon var två år första gången hon stod på skidor, och hennes föräldrar har hela tiden varit noga med att skidor ska hon bara åka om hon tycker att det är roligt. Hon tror att det är hemligheten bakom att hon kan, orkar och vill lägga ner så mycket tid som hon gör på träningen numera.

- De sa till mig att Majken, det här får du göra om du vill och känner för det. Och när det är så då kan man utveckla kärlek till något. Jag tycket verkligen att det här är jätteroligt!

Hon har turen att ha en förstående arbetsgivare som dessutom är en av hennes sponsorer. Därmed kan hon komma in senare för att hinna med morgonpassen. Och hon är otroligt målmedveten och disciplinerad när det gäller träningen. Inga pass ställs in för att hon är lite osugen.

- När det är något jag vill ha, då lägger jag ner massor med tid och energi på det. Och då kan jag inte ställa in träningen för att jag är lat!

Bäst trivs hon i tävlingstempo. De långa, halvhårda A2-passen är favoriterna.

- Det säger nog en del om mig. Det är tävlingarna som är det roliga! Och jag har alltid tyckt bäst om att hålla på länge. På friidrotten i skolan när vi skulle springa 100 meter så minns jag att jag tänkte "varför kan vi inte springa tusen meter istället?".

Att det skulle bli långlopp och Vasaloppet hon satsade på var alltså inte så konstigt. Och på Tjejvasan i lördags fick hon känna på lite hur det kan vara att vara där uppe, i toppskiktet bland åkarna. Hon startade i elitledet, inplockad som ett slags wildcard.

- Jag värmde upp med Team Exspirittjejerna. Det var nästan det coolaste av allt!

Det uppsatta målet var att komma topp 30 även där. Och det började bra.

- Det var kallt och bra i början. Men efter en mil hade snön blivit varmare, och då försvann mitt glid. Vi hade helt enkelt vallat för kallare före. Så man kan säga att det var mycket slit för ganska lite fart. Med fyra-fem kilometer kvar kom en grupp åkare ifatt, och då var jag så förbannad så dem lyckades jag hålla bakom mig. Men jag kom i mål som 33:a, och det får jag trots allt vara nöjd med med tanke på startfältet.

Men nöjd vad hon inte. I hemlighet hade hon hoppats på en placering bland de 25 främsta.

- Men å andra sidan - hittills har jag förbättrat mig hela tiden, lopp efter lopp. Det var nog bra med en motgång, för jag blir bara ännu mer taggad då. Det första jag tänkte var att nu jäklar ska jag träna!

Om Majken får bestämma ska det vara trögt före på söndag. Hon har en bra motor och kommer bäst till sin rätt när det är slitigt. Och hon förbereder sig för att det kommer göra ont, riktigt ont.

- Samtidigt är det så att numera känns inte nio mil som någon oöverkomlig distans längre. Jag är tränad för det här.

När står du högst upp på Vasaloppets prispall?

- Jag kommer vara topp tre om sex-sju år. Och det enda som kan hindra mig från att nå mitt mål är jag själv. Det är bara jag som kan sätta mina egna gränser.

Ännu en kunglighet i spåret

När nu kronprins Frederik av Danmark bestämt sig för att kasta sig ut i Vasaloppsspåret så kan tydligen inte vår egen prins vara sämre. I detta nu åker Carl-Philip omkring och skejtar nånstans mellan Oxberg och Mora. Ryktet bland åkarna i spåret gör också gällande att den unge herrn tänker spänna på sig skidorna även på söndag och ta sig hela vägen mellan Transtrand och Mora. Vi får väl se hur det blir med det.



Skärmklipp från vasaloppet.se

För övrigt har jag nästan kramp av nervositet just nu. Jag har hört att det kommer bli ett blixtsnabbt lopp för eliten, men samtidigt säger väder-Pia på SVT att det kommer bli dagsmeja för oss lite långsammare åkare. Jag hatar dagsmeja. Och hur sjutton vaccinerar man sig mot att glömma bort att packa ner viktiga saker? Trots ett i det närmaste ceremoniellt packningsförfarande igår så är jag övertygad om att jag har missat nåt.

Hjälp!