Vasaloppet 2013 - ett jäkla slit (men personbästa ändå)

Årets Vasalopp kommer gå till historien som det tyngsta någonsin. Och det har väldigt lite att göra med eventuella kvarvarande fökylningssymptom.

Jag börjar med tre saker jag upptäckte i söndags:

1. Kroppen orkar betydligt mer än man tror.

2. Det är alltid en bra idé att kolla vilka skidor man tar med sig till startledet. Det är lätt att det blir fel annars.

3. Och så den viktigaste - själv är bäste dräng. Även i vallaboden.

Roland är noggrann. Det här är andra paret han vallar upp. Jag är imponerad av folk som orkar.

Det stora äventyret började nämligen som vanligt i vallaboden. Eller i carporten vid huset nån kilometer från Berga by där klubbens snabbaste åkare får bo (premiär för mig och Johan där - han åkte ju nämligen så bra förra året att han hamnade i tredje ledet. Själv har jag förvisso varit snabbaste (det vill säga enda) tjej i klubben ett tag, men det kanske inte räknas när man harvar runt bland de bakre leden...). Det blåste nåt fruktansvärt, och vädret och snön var inte ens i närheten av vad det skulle vara på söndagen, så att testa några skidor var det inte tal om. Det var i vanlig ordning bara att läsa igenom alla miljoner vallatips och köra på det som man tyckte verkade vettigt. Och eftersom alla märken lovade kallvalleföre så fick det bli så.

Men här gjorde jag mitt första misstag.

En erfaren kille tittade på vårt grundvax och sa "Det där kommer inte hålla. Vallan kommer försvinna. Testa den här istället!" och höll fram en burk av ett annat märke. Och vad gör vi? Vi följer hans råd, trots att vi hittills varit oerhört nöjda med vår egen grundvalla i ett par år.

Nåväl. Skidorna blev vallade och sen var det plötsligt morgon och vi vandrade bort till starten. Där tog jag Johans skidor och ställde mig i kön till led sex. Där stod jag i godan ro en stund tills jag upptäckte att det var Johans skidor och inte mina. Behöver jag säga att paniken liksom kom krypande? Hur som helst, jag lyckades hitta Johan och byta tillbaks, och folk i min kö var snälla nog att låta mig ställa mig på samma köplats igen.

Strax innan start. Jag har lyckats hitta mina skidor igen och börjar känna mig sådär nervösglad som man ska.

Jag lyckades hamna i främre tredjedelen i mitt led, men trots det tog de första tre kilometrarna till toppen på startbacken över 35 minuter (jämfört med 40 minuter från led sju 2012 och 50 minuter från led åtta 2011). Så himla, himla segt. Men jag var vid gott mod, solen sken, kroppen var pigg och jag hade bra fäste uppför på min VR45 toppat med aningen VR60 vid tårna.

Sen började helvetet ganska omgående.

Redan strax efter Smågan började jag märka att det gick tungt. Först trodde jag att det berodde på att kroppen min var trött och seg efter fökylningen tidigare i veckan, men jag kände efter och insåg att nä, jag är pigg. Kroppen mår bra. Jag är visserligen inte lika mycket en stakåkare som jag varit förr om åren eftersom jag varken styrketränat eller åkt rullskidor i nån större utsträckning under säsongen, men riktigt så kass att jag ska bli omåkt av hela världen är jag ju inte. Jag kom till Mångsbodarna och nerförsbackarna och där fattade jag vad som var fel. Hela jädra startfältet verkade glida om mig nerför trots att jag stod på allt vad jag hade. Jag hade vansinnigt dåligt glid!

Här gäller det att inte bli bitter och less. Det är bara att trycka på så gott det går, försöka vila i nerförsbackarna och utnyttja sin styrka uppför. Och det var precis vad jag försökte göra. Jag åkte om massvis med människor upp mot Risberg och Oxberg till exempel, men fick sen frustrerande nog se samma människor passera mig på platten igen.

Jag kämpade mig genom den lite böljande terrängen efter Oxberg förbi Gopshusbacken och Stadiums helt hysteriskt störiga och dåligt placerade sponsorkontroll där det blev tvärstopp eftersom det inte gick att åka förbi alla människor som stannade till för att dricka. Men sen kom de små backarna upp mot Hökberg och då började kroppen verkligen säga ifrån. Fästvallan hade slitits bort och jag fick slita som ett djur uppför när jag knappt kunde använda benen. Och här någonstans började jag fundera på att kanske valla om, men som vanligt tar det emot något ofantligt att stanna när man väl har uppe farten. Även om det knappt är styrfart.

Precis då dök ett annat sponsortält upp, och när en kille stod och ropade "vill du ha hjälp med valla?" svängde jag tvärt av spåret och slängde fram skidorna åt honom. Lite kletig VR65 på fästzonen och jag kunde äntligen använda benen igen. Dessutom blev faktiskt glidet något bättre.

Sista njutningsfulla stunden på loppet var backarna ner från Hökberg. Jag gick ut i vänsterspår och forsade förbi alla som plogade och hoppades att farten skulle räcka till Läde. Vilket den förstås inte gjorde...

Jag vinglade framåt, kämpade mig till Eldris och för första gången i min vasaloppshistoria var 9-kilometersskylten inte något vackert. Jag tänkte istället "fy saaatan, nio kilometer kvar! Det är en evighet, jag kommer DÖ!". Spåret verkade ta nya omvägar runt Hemus innan jag kom in i Moraparken och det var först när jag närmade mig Auklandbron som jag insåg att jag faktiskt skulle klara det.

Skärmdump från svtplay.se. Jag vinglar i mål precis i mitten på bilden.

Jag var så fruktansvärt glad och stolt över att vara i mål och jag inte hade lyssnat på rösten inom mig som försökt få mig att bryta åtminstone sedan strax innan Hökberg, men som dök upp redan efter Risberg nån gång när jag märkte hur trött jag blev av att slita så med stakningen och ändå bli omåkt av åkare efter åkare.

Dessutom är jag stolt över att jag trots allt det här slitet ändå placerade mig bättre än förra året, det känns faktiskt helt osannolikt. Men sant.

När jag analyserar loppet såhär i efterhand så är den troligaste förklaringen till mitt dåliga glid den där fästgrunden som jag bestämde mig för. Glidet blev nämligen sämre och sämre ju mer fäste som slets bort, och det verkade som att grundvallan liksom sög sig fast i snön. Att jag aldrig lär mig. Jag vet själv vad som är bäst för mig och mina skidor. Jag ska sluta lyssna på sistaminutentips från folk.

Lite siffror:

Tid: 7.03.55 (förra året 6.39.15)

Plac i damklassen: 257 (274)

Placering i Smågan: 301 (380)

Plac totalt: 5409 (5916)

Om jag ska åka nästa år? You bet.

Amenvafan. Nu tar jag den där medaljen!

Nittio sekunder. Nittio frikkin sekunder. Det var marginalen upp till femte led när jag körde Ymerloppet i Borås i lördags. I Orsa förra helgen var det en bit över två minuter. Men nu alltså. Nittio sekunder.

Andra gånger när jag missat en seedningsgräns så har jag inte varit så bekymrad. Jag har gått igenom mina lopp efteråt och konstaterat att jag körde på toppen av min förmåga, och hur gärna jag än skulle vilja det i efterhand så hade jag inte haft nån chans att plocka de där 58 sekunderna eller vad det nu handlade om.

Men i lördags. Jag kände mig urstark. Loppet gick på konstsnöspåret vid skidstadion i Borås, på en 4,2 kilometer lång slinga. Tio varv. Hyfsat kuperat, med både rätt jobbiga stigningar och långa, sköna utförslöpor. En perfekt bana för den här skidåkaren den här säsongen - jag har ju gått och skaffat mig starka ben, du vet. Som ett lokomotiv som liksom forsade fram med obegränsad kraft.  Jag kan peka ut flera tillfällen då jag kunde ha bitit ihop och sugit mig fast i åkaren framför mig eller bara helt enkelt spottat upp mig lite och hållit tempot istället för att slacka och tänka att äsch, jag kommer ändå klara 2.50, jag kan ta det luuuugnt (nåja)...

Men nu är det såhär. Jag kom i mål på 2.47.29. Gränsen för femte led gick vid 2.46. Jag är således parkerad i led sex, samma led som jag nådde i Orsa. Gott så. Jag är stolt över det. Och stolt över att vara så nära femte led. Det hade jag aldrig trott i inledningen av den här säsongen.

Stärkt av detta började jag kika lite i resultatlistorna för de tre senaste årens Vasalopp. Jag konstaterar att medaljtiden för tjejer har motsvarat en placering mellan 4000 och 4400 bland herrarna. Och var hittar man de åkarna? Jo, i femte led.

Hm.

Med det sagt så har jag bestämt att det får vara nog med mesande trots allt. Okej, för ett par veckor sedan kände jag inte alls för att satsa på Vasaloppet. Jag ville inte sätta någon onödig press på mig. Men nu börjar tävlingsdjävulen vakna inom mig. Jag tar det som ett tecken på att jag är på väg tillbaks till mig själv!

När jag ställer mig bland alla de där andra nästan 16000 skidåkarna i starten den 3:e mars så går jag för medalj. Det får bära eller brista.

(Men jag lovar att inte släppa mitt mål att ha roligt längs vägen. Nån måtta på tävlingshetsen får det vara!)

På väg mot varvning i lördags.

Uppseedad till sjätte led i Vasaloppet!

I lördags körde jag årets första seedningslopp inför Vasaloppet, traditionsenligt blev det Orsa Grönklitt ski marathon. Inför loppet hade jag egentligen inga förväntningar på mig själv, jag ville köra så hårt och bra jag kunde, men med tanke på min osäkra form så lät jag bli att sätta upp ett mål för loppet.

Men jäklar vilket lopp det blev.

Orsa ski marathon går två varv på en 21 kilometer lång bana som är rätt varierad. Till stora delar är det platt eller flackt uppför eller nerför, men första kilometern består av en rätt stadig stigning, och efter kilometer 16 blir det brant och knixigt. Till exempel kilometer 18, då ska du upp från banans lägsta punkt till den högsta. Även de sista två kilometrarna är rätt jävliga.

Förr om åren när jag kört loppet har jag fasat för stigningarna och älskat platten, men i år blev det lite annorlunda. Jag vet inte om det är cyklingen som gjort mina ben starka, eller den obefintliga rullskidåkningen som gjort min överkropp svag, men jag har transformerats från en stakåkare till en rätt stark skidåkare uppför. Medan jag tappade en del på platten så stormade jag om i uppförsbackarna, och även om det är lite frustrerande att bli ifrån- och omåkt på stakpartierna så är det oerhört mäktigt att känna sig stark uppför. Jag fick en sån enorm egokick!

Årets version av loppet var lite tyngre än förra året - då var snön snabb och det gick fort framåt. I år hade det kommit en hel del nysnö dagarna innan och kylan gjorde snön rätt kärv tyckte jag. Men det var å andra sidan lätt att få fäste med Blå extra. I normala fall brukar jag deppa ihop lite i slutet på första varvet när det är tvåvarvslopp, och lagom till varvning har jag en tröttdipp som får mig att tänka att det är lika bra att bryta. I år kom aldrig den dippen. Istället kände jag mig urstark vid varvning och jag kunde ge mig ut på de avslutande 21 kilometarna med en pigg känsla.

När jag närmade mig första rejäla uppförbacken på slutet av varvet började tröttheten komma, men jag bet i. Blev omkörd av två tjejer som åkte ursnyggt och som hade ett helt band av åkare efter sig som utnyttjade deras fina åkning. Jag tappade den första tjejen, men lyckades bita i den andra, och vi följdes åt sista biten. Sen lyckades jag klanta till mig in på stadion och fick se mig omkörd av henne i sista kurvan vilket kändes lite bittert. Men jag surnade inte ihop för det, för jag körde över mållinjen på 3.05.42, en supertid för att vara jag. Jag hade kört så hårt jag kunde under de förutsättningar jag hade, och kunde faktiskt inte ha gjort något annorlunda. Jag skulle förstås gärna vara starkare i överkroppen, men det är inte så mycket att göra åt det just nu. :)

Och - det roligaste av allt - nu när seedningstabellerna har uppdaterats efter helgens alla seedningslopp så inser jag att mitt resultat räcker för att seeda upp mig ett led till led nummer 6!! Det var så fullständigt oväntat och roligt att jag springer runt på små moln just nu.

Manchester och nydragna spår på Orsa Grönklitt - min favoritplats på jorden just nu.