Oduschad och mätt på raw chokladpudding

Jag har alldeles för mycket fritid. I alla fall har jag det när jag inte spenderar åtta-tio timmar i veckan på en cykel eller i ett par löparskor. Vad gör alla icketränande människor hela dagarna?

När man är däckad av förkylning är det egentligen inga problem. Då orkar man ändå inte göra någonting av all den där tiden. Men när man börjar bli frisk, då är det något helt annat. Igår till exempel. Då ägnade jag alldeles för mycket tid åt att googla nya frisyrer. Sånt har jag aldrig tid med annars, och anser mig inte behöva tid till det heller.

Igår lyckades jag kanalisera nästanfrisk-rastlösheten i något ganska konstruktivt, i alla fall om man tycker det är konstruktivt att hitta på nya saker att äta som smakar choklad. I flera dagar har jag hört om folk som gjort chokladpudding rawfoodstyle, och som den chokladjunkie jag är så kunde jag inte låta bli att prova. Ungefär såhär till två rätt stora portioner:

En avokado

Lite honung

Nån deciliter vatten

Några matskedar kakao

Några valnötter, typ en deciliter kanske

Fyra färska dadlar

Eftersom jag lyckats bränna upp min mixer häromdagen när jag provade att göra rawfoodbrownies (sa jag att jag är en chokladjunkie?) så fick jag använda handkraft. Nötterna hackade jag i en kvart för att få dem så finhackade som möjligt, och själva blandandet skötte jag med en gammal hederlig vevvisp (föregångaren till elvisp - två vispar som snurrar likadant som på en elvisp fast det hela drivs med en liten handvev! Mycket bra grej). Det blev fluffigt men med lite småbitar i. Och förstås alldeles fantastiskt gott. Johan fick en av portionerna, och han slickade nästan skålen.

En annan sak som händer under sjukdom är att jag i vanlig ordning glömmer bort att duscha eftersom jag inte tränar. Fast jag säger som Anna som häromdagen konstaterade att det bästa med att vara sjuk är att man slipper att duscha så ofta. Sen får man bara hålla tummarna för att sjukdomen inte varar i flera veckor, då kommer det väl börja växa mossa på tårna.

Egentligen ska man säkert inte ha grädde till om det ska vara äkta rawfood. Det skiter jag i. Grädde är det godaste jag vet, så grädde och ett par bananskivor fick det bli!

Förkyld? Stanna hemma! Eller?

Idag är en sån där fantastisk dag då jag egentligen borde älska hösten. Krispigt kyligt ute, lite vind som rufsar runt bland de gula löven som ligger utströsslade på trottoarerna och sådär hög och klar blå himmel som bara en oktoberdag kan åstadkomma.

Men just nu är jag ynklig. Förkylningen från helvetet har drabbat mig och det är således otroligt, otroligt synd om mig.

Eller nä. När jag beklagade mig nyss för en kollega så sa han typ "va, så länge vi har jobbat ihop har du väl aldrig varit sjuk!" så jag kanske inte ska klaga. Även om han förstås inte har helt rätt. Jag låg i princip däckad många dagar i januari 2011 till exempel. Men okej, jag är sällan sjuk. Fast de senaste dagarna har huvudet varit gröt, näsan tjock och kroppen har gått in i nåt slags slomotionmode. Ingenting fungerar som vanligt. Bara att gilla läget, vila, dricka mycket vatten och vänta ut det här snorandet.

Det är lustigt det där förresten med hur man letar orsaker till att man blir sjuk. I torsdags, dagen innan jag började känna de första små symptomen, spenderade jag hela dagen i en direktsändning utomhus. De regnade och var kallt som satan. Och på kvällen sprang jag kenyanska intervaller ihop med klubben och sen stod jag och babblade alldeles för länge ute i kylan efteråt. Genast går min hjärna igång och tänker "aha! Där har vi det" Dumma jädra Therese som går runt och fryser, klart hon blir förkyld då!". Fast jag vet att nerkylning inte har det minsta med förkylning att göra. Jag har helt enkelt haft förkylda människor omkring mig och blivit smittad. Krångligare än så är det inte.

Vilket leder mig till nästa fundering. Jag läste nyss Petras "öppna brev" på Maratonbloggen - en uppmaning till alla förkylda människor att stanna hemma från jobbet och sluta springa runt ute i verkligheten och hosta loss. På sätt och vis håller jag med. Jag fattar inte varför feberyra och i princip däckade människor inte stannar hemma och kurerar sig istället för att springa runt och sprida förkylningsvirus till människor omkring sig. Men det finns ju grader i helvetet, och det finns omständigheter som inte går att råda på. Imorse hade jag gärna lagt en extra kudde under huvudet, snytit mig en gång till och snörvlande somnat om igen istället för att kliva upp innan tuppen, sätta mig i en bil och köra till Kungsbacka för en fem timmar lång och ganska slitsam radiosändning. Men vem skulle jag ringa och väcka i svinottan och skicka iväg istället?

Nu är jag inte förkyldare än att jag klarar av att fungera hyfsat normalt idag. Jag håller mina eventuella nysningar långt borta från andra människor och jag gör så gott jag kan för att inte sprida mitt virus vidare. Ett virus som för övrigt smittade som mest i typ onsdags, innan jag ens visste att jag skulle bli förkyld.

Suck. Jag ser fram emot den där dagen då snoret plötsligt inte rinner längre och då hörseln inte går omvägen via näsan så att allt som folk säger omkring mig fastnar i snoret en kvart innan det når min hjärna. Det är så mycket enklare att fungera i samhället när man hör vad människor säger.

Jag misströstar för övrigt inte. Efter regn kommer sol, har jag hört. En förkylning är ju som värst i tre-fyra dagar och även om den är riktigt segdragen så brukar den ha klingat ut helt efter ett par veckor. Det är ju inget alls i sammanhanget.

Veckans träning: Vila, vila och vila

Det kliar i hela min kropp. Ungefär ända sedan jag vaknade dagen efter Ironman Kalmar har jag velat sätta mig på min cykel och dra iväg ut på nya landsvägar och lukta på den annalkande hösten. Och shit vad jag ville springa kilometer efter kilometer längs havet och uppochner för svindlande kullar. Men jag lät bli. Oavsett vad min hjärna sa till mig så behövde min kropp återhämtning och vila. Totalvila från träning.

Det handlar om två saker:

För det första måste min kropp laga sig efter den enorma påfrestning som en Ironman innebär. Även om jag aldrig fick särskilt ont någonstans (mina enda skavanker var ett skavsår på vänster häl, en blåsa på höger fot och en märklig smärta i vänster axel som gjorde att armen blev lite svag och konstig - allt gick över inom ett par dagar), så har min kropp kämpat ordentligt och den förtjänar att få ta det lugnt.

För det andra måste jag fortsätta att älska träningen. Jag vet nämligen att om jag kör igång igen mitt i ruset efter en fantastisk tävling så kommer jag att få en motivationsdipp ganska snart. Jag må vilja cykla jorden runt just för ögonblicket, men det är en illusion. Jag vet det. Jag har gått på den grejen alltför många gånger och efter några veckor antingen börjat få ont nånstans eller blivit helt håglös och träningsosugen. Och där vill jag inte hamna.

Istället strosade jag runt på Österlen med Johan, cyklade en sväng på Bornholm och ännu en liten sväng på Ven tillsammans med en vän. Jag har promenerat och funderat. Bearbetat min fina dag i Kalmar. Pratat om den, tänkt på den. Jag har varit en lite annan människa - min hjärna har inte riktigt fungerat som vanligt. Jag har haft svårt att koncentrera mig, och jag har verkligen behövt ta det lugnt och bara vara. Och jag har varit så lycklig. Ingen tomhetskänsla, ingen "åh nej, min stora utmaning är över, vad ska jag hitta på nu!". Bara glädje.

Det var först i slutet på veckan, kanske i fredags, som jag kände mig som mitt vanliga jag igen. Jag började känna mig lite mer skärpt, jag blev spralligare och lika rastlös som vanligt. Och jag började planera för det kommande året.

Idag är sista vilodagen. Imorgon tränar jag igen. Jag längtar!

Östersjön kan vara den kallaste pöl jag nånsin badat i. Jag njöt inte just det här ögonblicket kan jag säga.

Men stranden nedanför Knäbäckshusen strax söder om Stenshuvud var underbar. På alla andra delar av Österlen blåste det som tusan, men när man gick ner genom skogen och kom ut på den smala strandremsan kom man till Medelhavet.  Och nästan ensamma var vi också. Fantastiskt.

En annan sak alla borde göra på Österlen är att besöka Friden. Underbart goda pizzor på ekologiska och närproducerade ingredienser. Och coolt ställe som verkligen ligger vid vägs ände en bit inåt land från Kivik.

Fast apropå mat är det inte mycket som slår ungsbakad färsk torsk med smörstekta rödbetor och tomater till. Och en IPA från lokala bryggeriet Stockeboda.

Återhämtning på Österlen

Just nu regnar det och blåser storm i vindbyarna på Österlen. Vi är i det gamla fiskeläget Brantevik och i en ugnsform ligger färska torskfiléer från Skillinge och rimmar sig lite. Folk omkring oss pratar om meditation, qi gong och att hitta sig själv. En festlig kvinna i en keramikbutik i Kåseberga pratade så stolt  och härligt om sin man drejaren att jag nästan ville ta med henne hem.

Jag trivs.

Stranden nedanför Vitemölla. Det enda dåliga med att promenera där när man återhämtar sig efter en Ironman är att man hellre vill springa men bör låta bli. Foto: Johan.

18-gradigt vatten i Brantevik. För kallt för mig utan våtdräkt...

Vad gör man när man hittat upp till Ale stenar? Jo, provar balansen förstås! Den var bra idag. Det var den inte häromdan kan jag lova. Foto: Johan.

Vid Dag Hammarskiölds Backåkra finns det en fin meditationsplats. Så fort tyskarna med sina kameror och barn hade travat iväg var det riktigt fint att sitta där och titta på havet.

I Simrishamn finns Apotekarns trädgård med massa kryddor och träd som man kan köpa. Vad sägs om en egen 20 år gammal vinranka för 2500 spänn? Känns nog sådär kul när man lyckas glömma bort att vattna den så den dör.

Ironman Kalmar 2012: Dagarna efteråt

Jag vet inte hur ofta de senaste dygnen som jag har fått stanna upp i något jag gjort och ta ett djupt andetag för att inte börja störtgrina. De senaste månadernas funderande, fixande, tränande och nojande mynnade ut i en lördag jag aldrig kommer glömma, och alla känslor ligger så nära under huden.

När jag var yngre var en Ironman något knäppskallar sysslade med. Det var inget en normal människa kunde överleva, det var över min fattningsförmåga. Men i takt med att jag utmanat mig själv att göra det ena efter det andra de senaste åren så närmade jag mig sakta det där omöjliga äventyret. Och är det något jag har lärt mig längs vägen så är det att ingenting är omöjligt. På riktigt. Kan jag gå från att knappt ha sprungit ett steg till att tre och ett halvt år senare bli en Ironman så kan ingenting vara omöjligt.

De senaste dagarna har jag varit beredd på en helvetisk träningsvärk. Men den har inte kommit. Visst, det var lite knepigt att gå nerför trappor direkt efter loppet (Orka mera!-inspirerad film kommer, jag lovar Anna!) och kroppen var öm på i princip varenda kvadratcentimeter när det var dags att sova. Men smärtan avtog sjukt fort, och på andra dagen kändes det ingenting. Jag tolkar det som att jag genomförde loppet precis som jag hade tänkt - på en vettig ansträningsnivå och utan att riskera att göra mig illa. Och min kropp är en baddare på återhämtning. Jag skulle också kunna tolka det som att det fanns mycket kvar att ge - och det finns det. Men det var inte meningen att jag skulle köra livet ur mig den här gången. Det kommer fler lopp. Jag sprang dessutom i mål som 21:e bästa svenska kvinna - det är inte dåligt för en debut!

Något som jag däremot lagt märke till dagarna efter loppet är att jag har svårt att sova. Dessutom verkar min kropp inte vilja tillgodogöra sig all vätska jag ger den, och jag blir sjukt kissnödig. Och medan jag vandrar omkring i sakta mak på Österlen så märker jag att benen fort blir stumma, och jag orkar inte så mycket. Men det är förstås helt okej. Jag är i återhämtningsfasen, och där tänker jag stanna ett tag.

Samtidigt arbetar hjärnan för fullt. Vill jag göra det här igen? Vill jag isåfall göra det i Kalmar? Eller vill jag åka utomlands? Jag börjar ana svaret på mina frågor...

Ironman och Ironman. Chips var sjukt gott efter målgång.

Ett par dagar efter var det väldigt skönt att slå sig ner vid havet i Verkeåns naturreservat på norra Österlen.

Mina vader fick bada i det kalla Östersjövattnet, men jag är alldeles för badkrukig för att göra som Johan och kasta mig ut i typ 16-gradigt vatten.

Fjärilar och frihet

Igår gjorde jag mina sista arbetstimmar på de närmsta tre veckorna. Känner mig fri. Tre veckors sammanhängande ledighet. Det var längesen jag hade det. Passade på att ta en vilodag inför tre dagar med tuff mängd. Idag - långpass löpning. I morgon - Ride of hope Halmstad-Göteborg följt av en löptur förhoppningsvis. På måndag - långdistanscykling i nya omgivningar i Västergötland.

Efter det är det dags för några snabba, hårda pass. Och lite ÖV-simning. Sen är det tid för nertrappning för att kroppen ska få möjlighet att hämta hem all träning jag gjort den sista tiden.

Om två veckor gäller det. Man brukar säga att nervositeten är som fjärilar i magen. Jag tror bannemig jag har fjärilar överallt.

Här tillbringade jag min vilodag. En av favoritplatserna vid havet i Halmstad. Sand mellan tårna är inte min grej.

I återhämtningsläge

En sak har jag lärt mig under de senaste åren som löpare och skidåkare - att inte stressa igång efter en ordentlig urladdning. Är jag osugen på att springa eller cykla så låter jag bli. Ingenting blir bättre av att jag tvingar mig att komma igång med träningen, det blir snarare sämre. Det vet jag av erfarenhet. Jag kör på, det känns bra ett tag tills det inte gör det längre. Då faller jag ner i något som liknar en depression. Jag orkar ingenting och livet känns asjobbigt.

Enligt min preliminära plan ska jag cykla långt och lugnt på lördag, och springa dito på söndag. På fredag kanske jag testar lite fart i springbenen. Fram till dess tar jag långa promenader. Och simmar lite. Och njuter av min prestation. Kanske tar jag en morgonjogg. Jag får se.

Saker man hittar på en morgonpromenad 1: Ett kvinnohuvud i gips nerstoppat i en stubbe.

Saker man hittar på en morgonpromenad 2: En kvinnokropp i gips utan huvud. Vafan?!

För den lekamliga nödvändighetens och nyttans skull

I helgen händer det storslagna grejer. Världens bästa löparklubb har träningsläger, och jag ska vara med. Jag, som häromveckan konstaterade att jag har fått hybris och tror att jag kan springa jorden runt fast jag egentligen bara är i form för att lufsa runt kvarteret, ligger lågt inför helgens löparbataljer och har således valt att plocka ut två hela dagar i sträck från vilodagskontot. Jomen, jag har ett sånt. Jag kan plocka ut hur mycket som helst från det och det blir aldrig vare sig tomt eller övertrasserat. Superbra uppfinning. Jag må vara lite stissig när jag har helt träningsfria dagar, men har man bestämt sig för att helga vilodagen så har man.

När jag tittar på helgens schema så vattnas det i munnen. Teknik och intervaller, backar och terräng, styrketräning som väcker muskler man inte visste fanns... Och avslutningsvis varvar vi ner med ett litet långpass på söndag förmiddag.

Kan man ha en bättre helg? Ja, det skulle förstås vara om man hade hunnit med sju-åtta mil på cykeln också. Men man kan inte få allt!

Lycklig löpare på språng. Dock lite tidigare i vintras, när det fortfarande fanns snö på marken.

Inställt pga sjukdom

Idag var dagen då jag skulle få revansch i Ryfors strax utanför Mullsjö. Stråkenloppet var mitt livs första seedningslopp när jag körde det i januari 2010, och det var en riktigt jävlig upplevelse. Men till årets lopp hade jag hunnit hämta mig (eller ja, för tusan, jag hämtade mig förstås rätt fort och sedan dess har jag åkt ett och annat långlopp och njutit av många mil på tävling...) och blivit sugen på att köra igen.

I år skulle det inte bli samma bana som sist jag åkte, då var det snö i överflöd och arrangörerna kunde spåra 21 kilometer som kördes två varv. I år har de i stället skottat ihop 8,5 kilometer på en golfbana, och det blir således fem varv att forcera. Och varje varv börjar med en backe på 50 höjdmeter...

Men jag står inte på startlinjen i Ryfors idag. Jag har nämligen gått och skaffat mig halsont. Känns ruskigt tråkigt, för jag var så laddad för att köra loppet. Men det är inte värt att riskera något. Om jag vilar och tar det lugnt idag och i morgon så är jag förhoppningsvis pigg och glad i slutet på veckan. Då bär det av till Orsa för en veckas träningsläger, och då har jag verkligen inte lust att vara sjuk. Så håll tummarna för att det här går över fort!

Efter målgång 2010. Nöjd över att äntligen ha besegrat de där spåren...

Hej Sverige och världen!

Jag hade mina funderingar på att blogga från min vulkanö, men bestämde mig till slut för att logga ut från internet totalt. Och du anar inte hur skönt det var! Hjärnan har fått en välbehövlig paus och jag känner mig totalt utvilad. Nu har jag landat i ett blåsigt och höstigt inferno och försöker hitta adventsstämningen. Det går verkligen sådär. Men kanske är det så att Vinterstudion om en timme kan ändra på det? Efter en vecka med sol längtar jag efter snö...

Papegojhalvön var ett av de vackraste ställena vi var på förra veckan.

Det bästa sättet att spendera en vilodag på

Jag består just nu av 4,5 deciliter mindre kropp. De 4,5 decilitrarna ligger i en blodpåse uppe på sjukhuset och har det bra, i väntan på att bli kontrollerade och sen förhoppningsvis välanvända.

Jag älskar att lämna blod. Visserligen är den där nålen sjukt stor, och det är inte alltid sköterskorna lyckas med bedriften att träffa rätt i mina konstiga ådror, men det spelar liksom ingen roll. Trots lite yrsel och skit så mår jag så himla bra när jag ligger där i stolen och ger bort en liten bit av mig själv till någon som behöver den bättre. Jag har blodgrupp 0, och kan därför ge till alla andra blodgrupper men bara få från min egen. Viktigt, viktigt att såna som jag går till blodcentralen och delar med oss. Och jag blir glad över att det alltid är fullt med folk i stolarna när jag är där. Alla våra 4,5 decilitrar tillsammans kan ju rädda liv!

Men som löpare är det där med Hb-värdet inte alltid sådär himla bra. Senast jag fick ge blod var för ett år sedan, och då låg jag bra när det stack mig i fingret, men sedan visade det sig att det verkliga värdet var 118 g/l. Alldeles för lågt för en blodgivare. Därför fick jag ett brev från nån form av läkare som informerade mig om att numera blir det bara en gång om året för mig, istället för tre. Surt att jag som så gärna vill ge inte får, när det finns så många andra som kan men som inte vågar.

Hur som helst. Idag visade sticket i fingret Hb 137, men eftersom fingerblodet alltid visar högre än det verkliga värdet så trodde sköterskan att jag låg precis på 125 som är det som kvinnor ska ligga på för att få ge. Sköterskan godkände hur som helst och nu finns det alltså lite, lite mindre av mig själv i mig. Och Cancerfonden har fått några kronor till.

Tänk vad bra man kan ha det på en vilodag ändå!

Allt är väldigt blodigt i mitt liv känns det som. Det är inte bara i blodpåsar och
längs cykelvägarna här hemma som mitt blod finns. Den här bilden är från
i våras när jag lade lite blod i ett dike när jag snubblade över en sten på Kap Verde.

Nu har maran lämnat kroppen!

Det här med att springa marathonlopp för första gången i livet är en spännande grej. Och då tänker jag inte bara på själva loppet, utan framför allt vad som händer sedan, när målsnöret passerats och det är dags att reparera vad man brytit ner. Jag har aldrig haft en liknande period förut, det jag skulle kunnat jämföra med vore isåfall tiden efter min första ultra, men då blev jag skadad så det är inte samma sak.

De senaste fyra veckorna har varit en enda lång bergådalbana träningsmässigt. Ena dagen har jag varit sjukt sugen på att springa, men lyssnat på förnuftet och låtit bli eftersom kroppen behövde vila. Andra dagar har jag varit så kräktrött på löpning att jag funderat på att bli bowlare eller nåt annat istället. Jag har verkligen ansträngt mig för att lyssna på vad kroppen säger och inte pressat mig till någonting.

Efter två veckor drygt sprang jag mitt första postmaraintervallpass. Tusingar som flöt riktigt bra och kändes fina. På distanspassen har jag låtit kroppen välja tempo, och förvånat konstaterat att jag sprungit snabbare på samma ansträngningsnivå, jag som trodde det skulle vara tvärtom den här perioden.

Några längre distanser har det dock inte blivit. Allt över milen har känts lite tufft, och det har jag accepterat och låtit vara. Tills igår.

De senaste dagarna har jag längtat efter och sett fram emot midsommarspringfesten som skulle ta mig till den riktiga midsommarfesten tre mil söder om Halmstad. Jag skickade sommarklänningen med en vän med en bil och behövde således inte släpa på mer än mig själv och lite vatten. Perfekt! Klurade lite på bästa vägen, och när fina Anette tyckte att jag skulle ta vägen om henne så hon kunde möta upp mig och springa med en bit så var saken klar. Även om tre mil för mig själv är nog så bra, så är två mil för mig själv och en mil tillsammans ännu bättre.

Jag gav mig själv ordentligt med tid. Startade hemifrån fyra timmar innan jag behövde vara framme, allt för att få plats med fikastopp och allmänna trötthetspauser. Så tuffade jag iväg. Lämnade stan efter fyra kilometer och hamnade bland böljade åkrar. Ovanför mitt huvud hade strandskatorna det knepigt i motvinden, men nere vid marken var inte blåsten så farlig.

Efter en stund dök det upp två gulklädda löpare en bit längre fram. Det var Anette som hade fått med sig Lasse ut på turen. En liten tempoökning blev det då, för det här är snabba löpare vi snackar om (Anette är som en vind och var åtta sekunder från eliten i Stockholm marathon!). Skönt att få trumma på litegrann. Efter alldeles för kort tid var vi framme hemma hos dem, och jag tog fikastopp nummer ett. Ett glas saft och en banan senare gav jag mig av igen.

Jag, Lasse och Anette

Hittills hade det varit rätt flack löpning och en rätt återhållsam vind. Men jag visste att nu skulle det bli annorlunda. Men för min del finns det ingen prestige i att springa hela tiden är jag är ute på såna här fikaäventyr - jag tycker snarare att det är skönt att gå i uppförsbackarna och kunna dra på litegrann på sträckor där det är platt. Man får liksom se till att fördela energin så vettigt man kan. Backarna kom och gick hur som helst, och plötsligt var jag i Veinge, med en knapp mil kvar till målet. Efter lite irrande hittade jag en glasskiosk där jag stannade till, inspirerad av Zingo. Långpassglass liksom!

Glassen gick ner, och jag hittade en supercharmig unge som hjälpte mig ut ur den lilla byn på rätt håll. Det här är inga trakter jag är i i vanliga fall, och utan karta visste jag knappt vad som var upp och ner och fram och bak. Han skickade iväg mig längs en cykelväg som kan ha varit den rakaste i hela världen. Jag tyckte mig nästan se huset dit jag skulle om jag kisade...

Efter Veinge friskade vinden i, och jag fick parera kastvindar från höger i stort sett hela tiden. Pausade lite när jag fick lä en stund, för att liksom hämta andan. Men annars flöt det på bra, och jag kände mig hur pigg som helst i benen.

Plötsligt såg jag Lagan glittra en bit längre fram. Jag var framme! Skuttade över bron in till stan och sprätte runt stolt som en tupp längs ån de sista två kilometrarna. Jag hade sprungit över tre mil, och jag hade gjort det med en härlig känsla hela vägen. Inget ont nånstans, ingen överdriven trötthet - bara den där sköna känslan som man kan få ibland när man börjar fundera över hur fantastiskt det är att kunna förflytta sig för egen maskin över såna sträckor där de flesta andra inte skulle kunna tänka sig något annat än att färdas med bil.

Det här passet blev verkligen mitt kvitto på att nu är det klart, nu är jag färdigåterhämtad. Så nu kan satsningen på en snabbare mil börja!

Viloeftermiddag med Vasaloppstouch

Efter knappt två och en halv mil på sega ben imorse är det nu vila som står på schemat. Och vi har förstås tagit oss till Vasaloppsmuseet...

Återhämtning: Första hjälpen

Liksom igår tänker jag spendera förmiddagen framför Vinterstudion. Kan man inte åka själv så får man väl njuta av att se på när andra gör det.

För jag tränar inte idag. Jag tränade heller inte igår, och inte i fredags. Trots att jag är feberfri sedan i torsdagskväll och känner mig pigg och kry.

Jag har nämligen bestämt mig för att den här gången ska jag inte rusa iväg. Jag ska vänta ut sjukdomen ordentligt.

Det händer saker i huvudet när kroppen säger ifrån. Jag blir liksom generad. Det är pinsamt att ha så dålig självkännedom att man hela tiden kraschar. Det är pinsamt att tvingas avbryta ett planerat träningsschema, pinsamt att ha målsättningar som man inte kan uppnå när man inte kan träna som man vill eftersom man hela tiden blir avbruten av sjukdomar eller perioder av dålig motivation.

Under den här senaste sjukveckan har jag funderat en hel del, och analyserat hösten och vintern. Och det finns många saker jag skulle gjort annorlunda nu såhär i efterhand. Det är förstås lätt att vara efterklok och hålla på att ångra sig, men det tänker jag inte göra. Jag tänker istället lära mig av mina misstag.

Som jag ser det har jag brustit på framför allt tre saker:

Jag har varit dålig på att periodisera min träning. Istället har jag tränat ungefär likadant hela tiden, med följden att jag varken utvecklats eller haft särskilt roligt. Samma intensitet och samma mängd. Du hör ju.

Jag har varit dålig på att vila. Och den slutsatsen kan tyckas konstig eftersom jag faktiskt haft väldigt många vilodagar den här hösten/vintern jämfört både med samma tid förra året, och jämfört med motsvarande period under löpträningshalvåret. Men jag har inte varit så bra på att ta tillvara vilan. Jag har vilat ofokuserat, och mest eftersom jag inte haft lust att träna. Och när jag verkligen har haft behov av att vila har jag struntat i det.

Jag har inte lyssnat när huvudet sagt stopp. Under perioder har jag varit fruktansvärt omotiverad, och jag har struntat i att fundera ordentligt över varför det blir så. Problemet är inte att jag varit osugen på att försöka att uppnå mina mål, men jag har haft som en mental spärr nrä det gäller träningen. Och jag har trott att jag ska kunna klättra över den spärren om jag bara tränar vidare, men motståndet har bara vuxit.

Och de här tre delarna av träningshelheten ska jag rätta till under den närmsta tiden, har jag tänkt. Mer om det senare.

Nu har jag hur som helst en liten första hjälpen-plan för att jag ska komma ur den här sjukperioden helskinnad och inte trilla tillbaks. Och den planen innehåller mer vila än en tidigare version av mig själv hade tyckt varit nödvändigt. Den kommande veckan ska jag träna lugnt och försiktigt, och vänta med konditionsträning till på fredag:

Måndag: Styrketräning med fokus på mage, axlar och triceps. Nedvarvning med simning.
Tisdag: Yoga
Onsdag: Styrketräning med fokus på ben och mage/rygg.
Torsdag: Evt yoga, annars simning.
Fredag: Löpning, lätt distans 5-8k, alternativt skidåkning 10-12k.
Lördag: Helvila och skidvallning.
Söndag: Västgötaloppet, 42k.

Jag har funderat fram och tillbaka på Västgötaloppet, som är ett av två seedningslopp jag tänkt köra inför Vasaloppet. Jag har inte som målsättning den här säsongen att seeda upp mig, utan loppen är tänkta att ge mig lite tempo över en längre distans utan att jag nödvändigtvis måste köra slut på mig. Och om jag kan köra Västgötaloppet på det viset så kommer jag inte oroa mig för återhämtningen (som kan bli lite för lång om kroppen inte är redo för att köra hårt, och i värsta fall kan jag fortfarande ha lite nedsatt immunförsvar och drabbas av nya förkylningar). Alternativen är att gå ner till halva distansen, eller att inte köra alls. Och det sistnämnda har jag inte lust med. Jag får se till att bestämma mig för att hålla mig på mattan.

Nu ska jag tillbaks till fornstora toppformsdagar!!

I väntan på mr Frisk

Oj vad det blir konstigt när man är sjuk. Är man van att träna minst fem dagar i veckan blir det alldeles fasligt mycket tid över när man inte kan träna. Vad gör folk som inte tränar med all den där tiden?

Två andra saker jag kan konstatera efter tre dagars superförkylning:

1. Man kan ju tro att när man gör av med mindre energi ska man bli mindre hungrig. Så funkar inte jag. Jag äter som en häst när jag är sjuk.

2. Jag blir en äcklig, otvättad slusk när jag är sjuk. Och det beror inte på att jag är sängliggande och inte orkar tvätta mig, utan på att jag glömmer bort att duscha. Hur ska man komma ihåg att duscha när man inte tränar?

Jag jobbar hur som helst hårt på att bli frisk. Halsontet kom och gick i tisdags och är numera helt borta, men det blir ingen konditionsträning förrän tidigast i morgon.

Snuvad på träningen

Jag sitter och känner mig duktig. På riktigt duktig, inte duktig som i "åh vad duktig du är som tränar så mycket", en kommentar som Ulrika träffande jämförde med att påstå att man är duktig för att man ligger på soffan och kollar på tv-serier. Duktig är man inte när man gör något man älskar. Duktig är man när man gör något man tycker illa om men som man med förnuftet förstår är bra för en.

Och idag är jag duktig. Och vuxen. Jag tränar nämligen inte eftersom jag är snuvig och skrapig i halsen. Och jag har inte minsta lust att orsaka följdsjukdomar bara för att jag är en idiot som inte har vett nog att vila när kroppen säger ifrån. Jag ska springa och åka skidor i resten av mitt liv, vad gör en enda liten extra vilodag då? Det är jävligt vuxet att ha kommit till den insikten.

Det har liksom inte alltid varit så. Det fanns en tid i mitt liv då en oplanerad vilodag vände upp och ner på min tillvaro. Det var den tiden då jag levde på gymmet och liksom studsade när jag satt på min kontorsstol på jobbet eftersom jag hade så svårt att vara still. Visst, jag kan sura lite över att bli sjuk eller ha ont nånstans och behöva vila nu också, men av helt andra skäl. Förut var jag den som gick och gick och gick när alla på arbetsplatsen utrustades med stegräknare i nån slags stegtävling - jag skulle förmodligen gått dygnet runt om jag hade kunnat lösa det där med sömnen på något sätt. Och jag skulle inte ha promenerat för att det var det roligaste man kunde göra, utan för att det blev som ett tvång.

Men den tiden är över. Jag tycker om mig själv och min kropp alldeles för mycket för att ramla dit igen.

Så jag vilar. Vilar och väntar ut halsskrapet. Och längtar efter helgen. Då har det förmodligen fallit några centimeter snö till över mitt län, och det är dags att plocka fram kallvallan och visa att den här tjejen har ambitionen att klättra ett antal hundra placeringar den 6 mars nästa år.

Pelotta mig

Jag har klistrat konstiga pryttlar i mina skor. Pelotter. Små knölar som liksom ska pressa upp mitt främre fotvalv och rätta till lederna så att de inte klämmer ihop mina nerver. Första steget innan det blir formgjutna inlägg. Håhåjaja.

Igår var jag på behandling numero två hos Bosse Naprapat. Och den här gången kom baskemig tårarna. Han höjde effekten på stötvågsapparaten och försökte avleda min uppmärksamhet genom att fråga ut mig om massa löp- och lopprelaterade grejer, men det lyckades inget vidare. Kändes mysko att ligga där och grina.

För övrigt kan jag berätta att jag nu varit löpfri i åtta dagar i sträck. Nio om man räknar idag. Dessutom har jag totalvilat i fyra dagar i sträck. Fredag till måndag. En evighet för att vara mig. Planerad vila i fredags, ett inställt offroadrullskidspass i lördags, planerad vila i söndags på grund av att jag istället lekte lopparrangör och till slut ett inställt pilatespass igår eftersom jag prioriterade att hälsa på släktingar och familj och gulla med världens sötaste systerson. Och plötsligt var de fyra. När hände det senast?

Min kropp har ju uppenbarligen bestämt sig för att vara skruttkroppen nummer ett, och jag försöker att inte bli ledsen över att jag inte får springa just nu. Men det är tufft att vänta. Jag kan inte känna lika stor lust till rullskidåkningen som till löpningen, därför får jag kämpa lite för att komma mig för att ge mig iväg på passen. Det är på nåt vis lätt hänt att det råkar bli en extra vilodag istället.

Men nu är träningsveckan snart igång. Snart - distanspass på rullisarna följt av sjuttifem minuter yoga. Imorn - morgonvattenlöpning. Torsdag - rullskidsklubbträning. Fredag - vattenlöpning. I helgen - kanske ett litet löpsteg....?

Vanlig syn nuförtiden. Hjälmen och reflexvästen kombineras bäst med hjul under fötterna.

Numera i min sko. Knöligt men säkert jättebra.

Ännu ett exempel på en vacker oktobervy som jag gärna skulle insupa springandes istället för frånjobbetcyklandes.

Men okej, jag är rätt glad ändå. Det finns ju ett slut på eländet nånstans. Jag hoppas just nu på att kunna springa långa terräng-DM 23 oktober. Snälla kroppen?

SLÖSERI!

Ska det verkligen få vara såna här fina höstdagar när jag har gått och skaffat mig Mortons tå och springförbud?

Vilovånda och loppdrömmar

Det är lätt att känna sig helt jävla sjuk i huvudet när man efter en träningslös torsdag sträckläser både Vasalöparen och Pölderkatalogen samtidigt som man ligger på soffan och känner sig upprörd över att JUST JAG måste ägna mig åt vila JUST NU. I alla fall när man tvingar sig själv att hitta perspektiven och påminner idiothjärnan att det bara är några futtiga dagar sedan man sprang sitt livs första ultralopp.

Jag måste ju inte springa precis hela tiden!

Nåja. Just nu ägnar jag mig åt drömmeri av den högre skolan. Hittade just Holaveden Ultra, ett terrängultralopp genom småländsk urskog med en historia av röveri och diligensrån. Vore det inte för att varken tiden eller tårna räcker till så skulle jag lätt ha stått på startlinjen till Helvetets portar nästa helg.

Men den tanken är ju bara att lägga ner. Jag får istället drömma mig bort bland Alpinapjäxor, högfluorvalla och underställ och hoppas att jag vaknar upp i Kiruna imorn istället för i gråtråkiga Halmstad.

En liten Uppsalabild. Skulle tro att jag inte sprungit särskilt långt när bilden togs, annars skulle jag väl inte vinka och le sådär fånigt.

Vila när den är som bäst

Det är tropisk hetta i Halmstad. Jag tog cykeln och flydde till havet med en vän. Kanske den bästa postloppvilan!