Vad har jag gjort?

Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Om mindre än tre dygn är det tänkt att jag ska stå på startfältet i Transtrand och skida för en medalj i Vasaloppet, men just nu känner jag mig väldigt osäker på om det blir start överhuvudtaget.

Jag är nämligen sjuk.

Igår bröt förkylningen från helvetet ut. Jag har snor i hela jäkla huvudet och känner mig lika pigg och fräsch som en välanvänd tvättsvamp. Än så länge inget halsont, och det är ju en ljusning mitt i misären...

Det känns bara så fruktansvärt orättvist! Jag vet att det kommer fler Vasalopp och jag vet att det finns värre saker som kan hända. Men ändå. Jag kände mig så himla lycklig över att vara i form, över att känna längtan och glädje över något igen - och jag tycker att jag förtjänar att få köra det här förbannade loppet, att få njuta av nio vackra skidmil och att kämpa för den där prestationsmedaljen.

Än ska jag väl inte kasta in handduken. Jag kurerar mig med en häxbrygd som jag lärt mig av Hallands just nu mesta skidåkare, Mikael som åker alla Vasaloppen under veckan för andra året i rad, nämligen ingefärsvatten med honung och lime. Jag kokar helt enkelt några centimeter ingefära skurna i slantar en stund i tillräckligt med vatten för att fylla en liten termos innan jag lägger i saften av en lime och en stor sked honung. Smakar starkt men lent. Dessutom äter jag apelsiner och äter alla färgglada grönsaker jag kommer över och håller alla tummar jag har.

Imorn vilar jag hela dagen. När sjutton jag ska orka valla skidorna vet jag inte. Men mår jag inte bra på lördag morgon blir det ingen start för mig. Snälla, håll en tumme eller två!

Ingefära, honung inhandlad på senaste dalaresan och lime. Kom igen kroppen!

Världens värsta nackspärr

Häromdagen kände jag mig som en skröplig tant på väg mot närmsta grav. Jag var ynklig, hade ont och övervägde en alternativ karriär som knypplare eller nåt annat som innebär minimal kroppsanvändning - allt på grund av något som skulle visa sig vara en nackspärr.

Det var innan jag hälsade på naprapat-Gabriel och naprapat-Anna. Jag fick nämligen kungligt mottagande när jag kom till Halmstad naprapatklinik och fick träffa båda två. Ibland har man tur.

Det verkar vara nackspärr, sa Gabriel efter att ha känt, vridit och vänt.

Nackspärr?! tänkte jag. Jag som nästan bytt karriär och allt. Och så var det bara en fånig nackspärr. Skämskudde fram!

Well, Gabriel förtydligade sig en sekund senare och kallade min spärr för "kraftig". Phew. Skämskudde bort.

Hur som helst. Mild massage och tejp erbjöd Gabriel, sen kom Anna med nålarna och jag fick min första akupunkturupplevelse nånsin. Det var... bisarrt och framför allt den ena nålen kändes som om den fick med sig hela mitt innanmäte när Anna drog ut den igen. Men det hjälpte! Tack och lov.

Så nu sitter jag här, en vecka efter soffbärarincidenten och känner mig som en ny människa. Vilken tur att det finns människor som kan rätta till saker man ställer till.

Tejpad och akupunkterad direkt efter naprapatbesöket.

Gå inte i skidspåren!

Som en liten varning till flanörer som tycker att preparerade skidspår är en superbra plats att promenera på: Akta er för arga skidåkare i Nässjötrakten. Jag säger då det. Handgemäng kanske är lite onödigt, men ibland är det nära att även jag brister när folk inte har vett att ha sina promenader nånstans där ingen lagt ner massa tid, energi och pengar på att preparera och hålla i ordning skidspår de korta veckor om året som vi faktiskt har snö.

Nåja. Idag har ytterligare en solig skidåkardag lagts till handlingarna. Vi kom ut lite senare än igår och fick trängas med hundar, barn och virriga föräldrar i de nypreppade spåren. Hundarna var få till antalet och hölls i koppel av nybörjarskidåkare, och de kom man lätt förbi i ytterspår. Alla små barn som liksom studsade fram på skidorna gjorde mig så lycklig att jag åkte runt och smålog mest hela tiden. I alla fall till de virriga föräldrarna dök upp och åkte i bredd alternativt ställde sig på tvären tillsammans med sina barn mitt i nerförsbackarna. Föräldrar som inte har vett att kolla upp om det är något särskilt de behöver tänka på (till exempel vilket av höger och vänster spår som är lämpligast att hålla för att åkandet ska flyta smidigt för alla inblandade) och sedan förmedlar det till sina barn, såna kan jag gärna vara utan.

Men men. Nu ska jag inte vara sån. Det är trots allt fantastiskt att folk hittar ut i spåren och ägnar sig åt världens roligaste sport. Och jag säger det igen - det är faktiskt helt otroligt att vi fortfarande kan åka här nere i söder, trots mängder av plusgrader!

För övrigt är det bara två skidpass kvar innan Vasaloppet nu. Två! Efter nästa söndag är den här säsongen över. Jag blir ledsen bara jag tänker på det.

Hej led 7! (och hejdå led 6)

Efter ett seedningslopp väntar ett par dagar av oändliga kval. Det är ett enda långt lidande som får sitt slut när Vasaloppets seedningsgrupp sammanträtt klart och någon fått tid och lust att uppdatera de små pdf:erna med tabeller över alla seedningsgrundande lopp som körts. För en liten stund sedan skedde detta.

Jag klickade, och hittade:

Led 7: 3.15
Led 6: 3.00

Och vilken tid trillade då jag över mållinjen i lördags? Jo, 3.00.57 som du kanske minns. Således missade jag sjätte ledet med de där snöpliga 58 sekunderna. Det är inte utan att jag blir lite förbannad.

Men samtidigt. Jag är en såpass mycket bättre skidåkare i år att jag nästan klarar led 6. Förra året var det knappt jag nådde led 8 på seedningsloppen. Det är något att vara glad och stolt över.

Fast just för tillfället tillåter jag mig själv att vara lite sur en stund.

Jag kanske ska satsa på Skatevasan istället? Nä, jag skojar bara. Dessutom är det seedningslopp på söndag igen. Då jävlar!

Snölängtan och träningsångest

Jag kan inte låta bli att tänka på förra året. Vid den här tiden på året åkte jag skidor. Hela tiden. Jag försökte utnyttja varje ljus timme efter jobbet till skidåkning. Och det är natursnö vi snackar om.

I år finns det inte ens konstsnö på rimligt avstånd. Jag blir så ledsen.

I trettonhelgen har jag och Johan ett rum bokat i Gopshus, i princip på Vasaloppsspåret. Men av de rapporter jag får från trakten så verkar det i princip vara barmark på massa ställen i Dalarna. Urtråkigt!

Hur ska det gå? Kan man åka Vasaloppet utan att åka särskilt många mil skidor tidigare under säsongen? Hur kommer det kännas? Hur kommer det bli? Jag känner mig orolig.

Rullskidorna används åtminstone ganska flitigt. Igår fyrtiofem minuter annandagsrunda mellan hemkomst från julfirande och bio...

...och på juldagen testade jag något så absurt som terrängrullskidor som man kan köra på grusväg. Kändes skumt. Och eftersom det var lite mantagervadmanhaver-läge med lånade pjäxor i storlek jättestora och tio centimeter för långa stavar så var det mest på leknivå. Festligt var det hur som helst.

Guds vrede är över mig

Gud, slumpen eller min mamma måste hata mig. Annars skulle den som bestämmer inte låta mig må såhär. Jag har nämligen jordens värsta träningsvärk. Jag ljuger inte om jag säger att jag inte haft såhär ont sedan jag låg och gallstenkräktes på ett hallgolv 2003.

Det är ganska märkligt alltihopa. Jag har sprungit längre, jag har sprungit hårdare. Jag har definitivt gjort värre saker. Ändå är det just nu jag har så ont i höger vad och vänster lår att jag fortfarande (på tredje dagen! Är det inte då man ska stiga upp från de döda? Eller var det till och med tidigare?) känner att jag helst vill gå baklänges nerför trapporna.

På lunchen idag hann jag knalla femtielvatusen trappsteg ner från redaktionen innan jag kom på att jag glömt plånboken. Då fick jag vackert traska upp igen. Bara för att inse att plånboken var inte på skrivbordet utan den låg hemma och ugglade. Då bestämde jag mig för att call it a day och avsluta eventuellt jobb hemma istället. Har jag väl gått ner för trappan två gånger på samma dag så får det vara nog! Jag pallar inte fler nerförstrappor!

Fast jag har kommit på att eftersom det gör ont oavsett om jag rör mig eller står still så är det ju lika bra att röra sig. Igår dansade jag. Och för första gången kände jag att det var okej att gå loss totalt och till och med sjunga med högt när vår helt galna instruktör Gabi vrålade tillsammans med Shakira. Inte för att jag gjorde det. Men jag kände att det var okej. Så snart kanske.

Ikväll tänker jag mig att yoga kommer att göra susen. Jag klarar inte av en dag till som halt tant!

Skärpning, benen!

Knäckt och butter

Den här ultrawannabeen funderar på att aldrig mer springa en meter. Dagens långpass var så långt ifrån härligt man kan komma. För det första - vem tusan sa åt sommaren att komma dundrandes tillbaka med 27 grader och steksol? Jag som var så nöjd med regn och rusk och längtade efter höstlöpning! För det andra - vem har pajjat mina vader?!

Det var ett himla slit från steg ett, och jag kände mig modlös, knäckt och lite småbitter innan jag ens kommit halvvägs. Och jag skulle bara springa 23k! En piss i Nissan! Hur kan det vara så att 55k känns lätt som en plätt ena dagen och en annan gång känns 7k totalt övermäktigt och idiotiskt? Efter 2k fick jag stanna och stretcha högervaden som betedde sig som ett mongo. Sprang vidare. En kilometer senare fick jag stretcha och massera vänstervadens utsida eftersom den skrek och gormade förnärmat över att jag försökte få den att hjälpa mig att ta mig framåt. Båda benen hämtade sig något efter mina förmaningar och lite gullande, men de blev aldrig riktigt sig själva. Det var förresten ingen endaste liten del av min kropp. För att inte tala om knoppen. Nä, det här passet tänker jag glömma bort och aldrig mer tänka på.

Och jag kommer förmodligen springa igen. Men ikväll tänker jag tycka vansinnigt synd och mig själv och tänka att världen är emot mig.

Med 10k kvar - astrött och halvdöd.

En riktig skitbörjan

Jag har varit på en väldigt vacker plats i helgen - den lilla badorten Arild på Kullberg. Mindre och inte lika exploaterat som Mölle, och ungefär tusen gånger finare. Jag var där på någon slags retreat. Fick massage (en hel timme!) och åt mat som var sådär god att jag inte ville äta upp för då skulle det goda vara slut för alltid. Jag tittade på vackra hus, spanade på märkliga fåglar och konstaterade att Kullaberg i mars är som 1000 meter upp på Ryfjället väster om Tärnaby i juli. Så lång tid tar våren på sig att ta sig an olika delar av Sverige.

När jag somnade i lördags hade jag en plan för söndag morgon. Tidig uppstigning för att sedan springa mig själv pigg medan världen långsamt vaknar till liv, en snabb dusch och sedan låååång frukost på den helt otroliga restaurangen där det skulle visa sig att i stort sett varenda smula var egentillverkat. Jag hade dock glömt att jag aldrig springer på mornar. Morgonen är min bästa arbetstid, inte min bästa träningstid. Andra morgonjoggar har oftast slutat i ilska och frustration över att kroppen inte gör som jag vill, och just den här specifika morgonjoggen skulle dessutom innehålla ett visst mått av... ska vi kalla det kroppsutsöndringar av ett slag man inte vill råka ut för när man springer? Say no more. Jag konstaterar bara att jag blev sjuk igårmorse och att det tog 28 plågsamma minuter att ta mig runt fyra kilometer längs en gråmulen strandkant och genom tomma fårhagar.

Kul början på löparåret.

Halt och lytt

Man är aldrig så medveten om att man har en fot som när man har en blåsa under den. Jo just det, precis där, under trampdynan. Det var visst ingen bra idé att springa progressivt tempopass på löpband med inläggen i snabbspringarskorna för första gången nånsin. Jag har haft de dära inläggen sedan i november, men bara använt dem i mina DS trainers. Har gått hur bra som helst. Men nu fick jag alltså för mig att trycka ner dem i de orangea Type A3-snabbisarna, och då jävlar blev det gnäll och gnöl från trampdynorna. Jag tänkte inte så mycket på det under passet, men idag har jag fått halta. Surt. Ska det verkligen vara såhär?!

En riktig jävla skitperiod

Det är rätt tyst här på bloggen. Och det beror på att jag har en riktig skitperiod. Hela december har jag varit lite småsjuk, och lite för matt för att känna någon ork att träna när jag väl varit frisk. Och nu ikväll börjar jag känna mig sjuk igen.

Det finns inget som är lika knäckande som att bli sjuk gång på gång. Även om jag vet att det inte är något problem att komma tillbaks efter sjukdom så är det störigt när träningsrytmen blir störd om och om igen.

Jag kommer inte åka dåligt på Vasaloppet på grund av sjukdagarna. Jag kommer inte tappa särskilt mycket i kondition eller styrka. Men jag blir less och tappar intresset.

Usch.

På onsdag är det dessutom tänkt att vi ska resa upp till Mattila och åka skidor hela dagarna. Det vill jag inte missa. Jag kan inte tänka mig något värre än att vara på semester (eller träningsläger kanske man ska kalla det...) och ligga i en sjuk liten hög och inte kunna göra något.

Ganska glad trots allt under dagens korta stakningspass.

Känner mig ynklig

En sak som är bra med att ta hand om sig själv, det vill säga, om man tränar, äter och sover bra, är att man blir sjuk mindre ofta. Jag har till exempel bara varit riktigt sjuk en enda gång på de senaste två åren (min arbetsgivare måste tycka att jag är en riktigt bra investering...). Men idag har jag tagit ut min tredje sjukdag någonsin.

Jag ligger hemma och tycker helt vansinnigt synd om mig själv. Däckad av nån mystisk trötthetssjukdom som började med feber och illamående. Nu har jag bara ont överallt och känner mig ynklig.

Och det som är så typiskt är att man när manväl blir sjuk så blir man det när det finns tusen roliga saker att göra. Som att hänga med på årets första skidträningsdag på fina spår som Ätrans IF gjort i ordning, eller springa, rusa, krypa, skutta och åla uppför tio trappor. Eller bara åka några varv på SK Hyltes fina, kuperade elljusspår. Den här helgen var liksom helgen då jag skulle kunna njuta av att göra precis vad jag ville. Hälsa på familjen. Njuta av snön.

Ja, du hör ju. Ynklig är vad jag är. Suck.

Jag vill vara här, NU!

Jäkla gnällblogg

Om Sara för ett par månader sen hade en jäkla promenadblogg så har jag nog numera en jäkla gnällblogg. Jag har inget roligt att skriva om, inget kul att tänka på. Allt är faktiskt bara skit när det gäller träningen. Det här är elfte dagen utan löpning, och jag har ingen riktig prognos för när jag kommer kunna springa igen. Och, ännu värre, jag börjar bli lite rädd för att ta några löpsteg. Jag är rädd för smärtan per se, men också rädd för att att jag i min springiver ska provocera fram en kronisk helvetestå.

ALLT JAG VILL ÄR ATT FÅ KÄNNA ATT JAG KAN FLYGA IGEN! Jag längtar så mycket att jag blir helt ledsen.

Jag har ONT (igen)

Ibland är livet bara så förbannat orättvist. Jag ska försöka låta bli att gnälla och istället se nån slags ljus sida av det här om en stund, men just nu känns det verkligen inte roligt.

Var ute och sprang med klubben imorse, ett längre distanspass med inslag av fartlek. Och efter en dryg timme började helvetet igen. Trots att det känts så bra innan, både tidigare under passet och under all träning jag gjort i veckan. TÅ-HELVETE! Som ett hammarslag som fortplantar sig som blixtar ut i trampdynan. Jag justerade löpsteget och försökte landa lite mer med hela foten och det lindrade lite. Men smärtan fanns där hela tiden. Bara till att börja gå små korta bitar och låta foten vila. Jag blev så arg och ledsen att jag nästan började grina, svor gjorde jag visst också. En av mina ultralöparkompisar hajjade till - "herregud, du måste ha fruktansvärt ont, jag har aldrig hört dig svära innan!". Och jo, så var det nog. Fruktansvärt ont.

Det märkliga med det här ontet är att först är allt frid och fröjd och kroppen känns följsam och allt är så bra, och sen bara PANG så är det som om domedagen är kommen och helvetets eldar har stigit upp till jordens yta.

Det är visst så att man inte kan löpvila bort den här smärtan. I morgon är det jag som ringer tillbaks till naprapaten och ber honom få ordning på det här.

Det blev för övrigt ett par DS trainers igår. De satt som en gräddtårta på foten, och jag ser fram emot att nån gång inom en inte alltför avlägsen framtid få se vad de går för ute på vägarna.

Lärdom: Helga vilodagen. Eller veckan.

Ibland blir man bara så förbannad. Tänk att det ska vara så svårt att lyssna på kloka människor och bete sig som en sund och eftertänksam löpare.

Borde jag ha sprungit alls igår? Nej, självklart inte. Borde jag ha sprungit en mil igår? Nej, ABSOLUT inte!

Efter en halvtimmes ren njutning under vackra höstbokar sa det bara pang och min ringtå exploderade i en total smärtorgie. Tänk dig att nån slog med hammare på din tå. Tänk dig sedan att din tå utöver det var ett hudlöst, nyuppslaget sår som nån hällde bensin på och du börjar komma i närheten av den smärta jag kände vid varje löpsteg. Eller okej, det kom liksom smygande och det var bara under de sista tio minutrarna som det var riktigt sådär illa, men nu i efterhand kändes de där tio minutrarna som evigheters evighet.

Och jo, jag hade faktiskt redan innan passet känt att det var nåt knas med min tå. Den var lite domnad. Men inte kunde jag föreställa mig att det skulle bli såhär.

Så himla dumt!

Nu har jag på Ingmaries inrådan ringt till en himlans trevlig naprapat som upplyste mig om att det förmodligen är en nerv som har hamnat i kläm. Och inte behöver jag oroa mig just nu, jag ska bara låta bli att springa hela tiden. I alla fall på land. Och så ska jag inte trycka ner tån i smala skor. Och om det inte har blivit bättre på en vecka så är det läge för den trevlige naprapaten att kika lite på smärtmonstret.

Suck. Jag blir tokig på mig själv.

Och en annan sak som jag fick mig att jag tvivla på min egen intelligens var gårdagens yogapass. Om jag tyckte att jag var stel som en plåtlåda innan sommaren så är det inget mot vad jag är nu. Och hur smart är det att ägna sig åt att förtränga det faktum att avsaknad av yoga och liknande smidighetsträning gör att jag stelnar till snabbare än snabbt och blir lika rörlig som en nittioåring?

Nä, skärpning, Therese!

En tjusig höstbokskog

Jag i en tjusig höstbokskog, innan smärtexplosionen kom

Fotont och cykelfunderingar

Jag har ägnat halva min dag åt att komma fram i en helvetesjävlatelefonkö till min vårdcentral (som jag gjort ett aktivt val för att få tillhöra, eftersom de skryter om att vara den mest tillgängliga vårdcentralen både vad gäller öppettider och hur snabbt man kan få hjälp...) och ännu har jag inte fått prata med någon annan än en förinspelad röst som bett mig lämna namn och nummer så ska de ringa upp mig senare. När då, undrar jag. Om ett halvår?

Suck. Jag blir gnällig och ledsen av hur mina fötter mår just nu. Vänsterfoten har en typ inflammerad trampdyna bakom stortån som ömmar vid varje steg, på högerfoten sitter en stor blodblåsa på knölen på insidan nedanför stortån som gör att jag får gå runt i sandaler för att det gör alldeles för ont att ha på mig vanliga skor och dessutom gissar jag att foten behöver andas.

Det kanske är så enkelt som att jag behöver byta skor. Men jag vill inte chansa. Jag vill ha någon form av utlåtande från sjukvårdsutbildad personal innan jag ger mig i kast med något sånt.

Och tills dess att vårdcentralen behagar ringa upp mig sitter jag här och surar. Och blir lite ledsen. Jag läste idrottsläkaren Dan Leijonwalls svar hos Petra Månström apropå att löpträningen emellanåt känns mer tung än lustfylld och att det kan handla om att vi slarvar med återhämtningen. Han nämnde termen "runoholics" och jag kände mig extremt träffad. Det är inte så att jag dör om jag inte får springa, men ibland känns det bara så fruktansvärt hopplöst tråkigt att tvingas vila. Och nu invänder vän av ordning förstås att "vaddå, de är ju bara måndag, du sprang igår och hade lopp i lördags, har du ens hunnit vila?" och det är förstås sant. Men jag sitter här och grottar ner mig i eventualiteter. Det kan ju bli så, och det verkar dessutom rätt troligt, att jag får löpvila ett tag för att fötterna ska läka, oavsett vad orsaken till mitt onda är. Och det är den löpvilan jag sitter här och plockar ut i förskott. Dumt kanske, jag vet, men sån är jag.

För att trösta mig själv i all misär sitter jag och läser om cyklar. Kanske skulle ett sätt att råda bot på min löpviloångest vara att lägga massa tusenlappar på en schysst cykel att fara omkring på? Jag blir tokig om jag inte får vara utomhus och röra på mig, och som det är nu är det inte ens ett alternativ att promenera. Verkligen jättekul. Hur som helst så hålls jag ju distraherad, för jag kan ingenting om cyklar och vet inte ens var jag ska börja för att förstå vad för slags cykel jag ska ha. Jag kan hålla på och läsa i evigheter.

Eller kanske tills vårdcentralen hittar mitt telefonnummer på den där telefonsvararen nån gång när de grävt fram den ur spindelväv och bråte?

Det är ju här jag vill vara! En glad löpare med hela fötter och med en medalj i handen!

Utan syre försmäktar vi på detta berg

Världens bästa skor. Tar mig uppför väggbackar fast jag egentligen vill ligga i sängen och sova.

Det här med värmen är verkligen inte bra för karaktären. Att jag ens sprang några korta backar igår är ett under, när jag kom hem från jobbet lade jag mig på sängen flämtade och sömnig och ville inte höra något om nån löprunda. Men så såg vi en kompis komma springande utanför fönstret. Han måste ha varit uppe på Galgberget och snurrat, och då ska väl bannemig inte jag vara sämre!

Jag blir lika överraskad varje sommar. Brukar det verkligen vara såhär varmt? Och hur har jag överlevt hettan förr om åren?

Nä, ge mig tio plusgrader, lite duggregn och frisk, klar luft och jag är game igen!

"När du vilar tränar dina konkurrenter"

Knorr. Jag har en planerad löpvilodag idag. Och det känns sådär skojigt. Jag vill springa!! En konversation på FB för en stund sedan väckte dessutom bergsgeten i mig. Min nyfunna träningskompis är i Boden och springer berg. Hur avundsjuk blir man inte?

En koll på löparklubbens webb i ett försök att klura ut vad tränar-Eskil kan tänkas ha bakom örat inför veckans träningar resulterade bara i att jag snubblade över meningen "medan du vilar tränar dina konkurrenter". Nu skulle jag kunna vara snusförnuftig och kontra med "jomen medan de tränar och sliter ner sin kropp så vilar och bygger jag upp min", men ja alltså, ni fattar känslan. Det är inte roligt att vila när springsuget fortplanterar sig från fötterna upp i hjärnan och ställer till med rastlöshet och annat otyg som är svårt att bli av med på annat sätt än medelst just löpning. Jag har provat med promenader idag, men det var då sannerligen inget bra substitut.

Knorr.

Och nu skiner solen också!! Jag skulle göra vad som helst för att ha tränar-Eskil i hasorna ömsom viskandes, ömsom skrikandes "ÄLSKA SMÄRTAN!" efter min vaggande, raglande kropp just nu.

Varför ser jag så glad ut?

Och vad fan ler du för?

JÄVLA SKIT.

Det gick verkligen jättedåligt igår. Spåren var superkonstiga (stenhårda, isiga och som gjorda för klister tydligen. Första gången jag fick klistra på mina skidor, känns inte som att det var helt nödvändigt att få testa det just den här dagen). Jag hade som ambition att köra ett riktigt hårt pass. En och en halv timme, upp mot 20k och verkligen använda slut på mina skidåkarmuskler. Både armar och ben. Och magen.

Och vad blev det?

En tumme.

Svischade runt en mil på trekvart. Var det jobbigt? Icke. Ett enda staktag tog mig en halvmil, så snabba var spåren. Helt meningslöst. Och fästet försvann rätt omgående i de isiga spåren, så de få gånger det var nån mening med att diagonala så smet skidorna iväg från mig. Inga trötta triceps, inga ljumskar och höfter som fick jobba således.

Dessutom hände något som jag inte räknat med.

Det blev asmörkt.

Ärligt talat borde jag väl varit beredd på det, det är ju ändå mars fortfarande. Men det var ju så klart väder och spåren går ju på rätt öppna myrar så jag tänkte inte riktigt att det skulle bli så farligt.

Men det blev det.

Jag harvade 6k till, med livet som insats. Var livrädd i nerförsbackarna, dels för att jag såg så dåligt, dels för att jag var rädd att fara omkull och bryta handlederna i den stenhårda snön. Hur skulle de se ut såhär dagarna före start?

Med gråten i halsen avslutade jag passet. Det stör mig när mina planer inte håller, och jag fick inte alls till mitt sista pass som jag ville. Så nu vet jag inte hur jag går vidare.

Pannbensträning utan glid

Grängesvålen

Det är vansinnigt vackert runt omkring längdspåren här. I motsats till hur det såg ut i Orsa så finns det faktiskt vyer. Åt ena hållet Städjan som växer sig mäktig över trädtopparna, i horisonten de norska bergen. Och när man har kommit en bit bort så kan man vända sig om och se Grängesvålen där utförsåkarna är som små myror.

Johan

Men alltså.

Ska det verkligen vara så att man måste staka i nerförsbackarna? Jag hade alldeles för mycket fäste på skidorna, så det bet ordentligt. Men det pajjade det redan rätt taskiga glidet (vid de här temperaturerna blir snön helt sträv och stum, och hugger sig fast i skidorna). Jag fick kämpa ordentligt på första varvet på 7,5 kilometersspåret och kände mig som världens sämsta skidåkare när pulsen rusade vid minsta ansträngning. Men det var förbannat kallt, närmare 25 minusgrader, och det var omöjligt att dra ordentliga andetag. Inte konstigt att hjärtat måste arbeta hårt för att få den lilla mängd syre som finns ut i blodet, plus att den stackars muskeln hade att göra för att hålla kroppen varm.

Och vad gör man när man haft ett grispass i 45 minuter? Jo, man fortsätter grisa och hoppas på att de följande 7,5 kilometrarna blir en seger. Nu blev nästan lika helvetiskt som det första varvet, men jag fick ju bygga pannben i alla fall.

Imorn säger jag bara. Ny tid, ny strid.

Sa jag att det var kallt?

Sluta nyårslöfta er!

En humörsvängig Therese

Egentligen borde man väl vara supersnälla tjejen och tycka att det är så himla härligt att folk rycker upp sig, kliver ur soffan och masar sig iväg till gymmet. Att de är peppade. Att de bokar in sig hejvilt på alla pass de kan komma på och gör så gott de kan för att shapea till sig. Att det verkar som att de fattat nåt och vill förändra.

MEN NEJ.

Jag tycker inte att det är härligt. Jag tror att det är en stor lögn. De kommer sitta där på soffan igen om en kvart, för de går ut för hårt. Och DE ÖVERBEFOLKAR ALLA PASS JAG NORMALT GÅR PÅ.

Och dessutom snackar alla såhär års om hur lite de äter och hur smala och snygga de ska bli och om forna, smala, snyggdagar. FEL FOKUS, okej? Strong is the new beautiful, minns du?

Gör om och gör rätt.

Sådär. Nu har jag gnällt av mig.

Jag borde egentligen inte orka vara sur. Jag har just klivit ur bastun och känner mig som en mosad banan. Jag älskar den känslan. Kroppen är liksom rensad. Och just bastun var faktiskt en bra sak med att alla nyårslöftare tagit över mitt gym - för när jag blev tvungen att tänka efter för att hitta på något att göra så blev det en mils löpning (första löpstegen på två veckor! Skidåkningen har tagit över mitt liv!) och sedan 800 meters simning följt av den där bastun. Lite cykling på det och jag hade börjat inbilla mig att jag var en triatlet. Men nej, cykeln fick stå, det är ju ändå livsfarligt före på vägarna. Snömodd och jävulskap.

Så jo, det har varit en bra träningsdag. Trots allt.