Fotont och cykelfunderingar

Jag har ägnat halva min dag åt att komma fram i en helvetesjävlatelefonkö till min vårdcentral (som jag gjort ett aktivt val för att få tillhöra, eftersom de skryter om att vara den mest tillgängliga vårdcentralen både vad gäller öppettider och hur snabbt man kan få hjälp...) och ännu har jag inte fått prata med någon annan än en förinspelad röst som bett mig lämna namn och nummer så ska de ringa upp mig senare. När då, undrar jag. Om ett halvår?

Suck. Jag blir gnällig och ledsen av hur mina fötter mår just nu. Vänsterfoten har en typ inflammerad trampdyna bakom stortån som ömmar vid varje steg, på högerfoten sitter en stor blodblåsa på knölen på insidan nedanför stortån som gör att jag får gå runt i sandaler för att det gör alldeles för ont att ha på mig vanliga skor och dessutom gissar jag att foten behöver andas.

Det kanske är så enkelt som att jag behöver byta skor. Men jag vill inte chansa. Jag vill ha någon form av utlåtande från sjukvårdsutbildad personal innan jag ger mig i kast med något sånt.

Och tills dess att vårdcentralen behagar ringa upp mig sitter jag här och surar. Och blir lite ledsen. Jag läste idrottsläkaren Dan Leijonwalls svar hos Petra Månström apropå att löpträningen emellanåt känns mer tung än lustfylld och att det kan handla om att vi slarvar med återhämtningen. Han nämnde termen "runoholics" och jag kände mig extremt träffad. Det är inte så att jag dör om jag inte får springa, men ibland känns det bara så fruktansvärt hopplöst tråkigt att tvingas vila. Och nu invänder vän av ordning förstås att "vaddå, de är ju bara måndag, du sprang igår och hade lopp i lördags, har du ens hunnit vila?" och det är förstås sant. Men jag sitter här och grottar ner mig i eventualiteter. Det kan ju bli så, och det verkar dessutom rätt troligt, att jag får löpvila ett tag för att fötterna ska läka, oavsett vad orsaken till mitt onda är. Och det är den löpvilan jag sitter här och plockar ut i förskott. Dumt kanske, jag vet, men sån är jag.

För att trösta mig själv i all misär sitter jag och läser om cyklar. Kanske skulle ett sätt att råda bot på min löpviloångest vara att lägga massa tusenlappar på en schysst cykel att fara omkring på? Jag blir tokig om jag inte får vara utomhus och röra på mig, och som det är nu är det inte ens ett alternativ att promenera. Verkligen jättekul. Hur som helst så hålls jag ju distraherad, för jag kan ingenting om cyklar och vet inte ens var jag ska börja för att förstå vad för slags cykel jag ska ha. Jag kan hålla på och läsa i evigheter.

Eller kanske tills vårdcentralen hittar mitt telefonnummer på den där telefonsvararen nån gång när de grävt fram den ur spindelväv och bråte?

Det är ju här jag vill vara! En glad löpare med hela fötter och med en medalj i handen!