...och en vurpa. Ingredienser i en fantastisk skidvecka!
Jag har tillbringat den senaste veckan i mitt vinterparadis - Orsa Grönklitt. Många mil har lagts under skidorna, många goda skidåkarmåltider har slunkit ner i magen, och kroppen och själen är lugn och mjuk som bomull. Jag känner mig som en prinsessa!
Ett litet seedningslopp har skidats också. Gick helt okej. Och jag har upptäckt spännande saker med 2013 års version av skidåkar-Therese. Mer om det en annan dag!
När väderprognosen lovar 18 meter i byarna och regn så skiljs agnarna från vetet. Således var vi en rätt liten klunga som samlades för några timmars cykling imorse. Så liten att vi slog ihop 9:30-gänget med elitmotion, det vill säga de som tänker cykla Vättern på sju respektive åtta timmar. Det betyder i regel att subbarna får en lite lättare tur när de får vänta in oss motionärer på toppen av varje backe, medan vi motionärer får det desto tuffare. Särskilt idag när Peter som lagt rundan tycktes ha inlett en kärleksrelation med varenda uppförsbacke i Halmstad kommun...
Nåja. Backe upp och backe ner i nästan två timmar och jag hamnade stundtals riktigt långt efter när backarna dessutom gick på grus. Grusvägar alltså. Jag undrar när jag ska bli kompis med dem.
Efter en kaffe och en lussekatt hängde jag på gänget som skulle ta kortaste vägen hem, och där någonstans slog väderprognosen in. Det där med 18 sekundmeter alltså. Man minns inte hur det känns förrän man hamnar rakt mot vinden igen. Kombinerat med västkustspecialaren "vågrätt regn" i sin allra kallaste och vassaste form blev den sista timmen på cykelturen nästan lika tuff som de två första.
Men det fina med cykling i kallt spikregn och vildsint motvind är att det känns som att vattnet i simbassängen håller 40 grader efteråt. Den lilla halvtimmen simning värmde och mjukade upp varenda liten söndercyklad muskel i min kropp. Underbart.
Och för att göra det hela ännu bättre så har jag inspirerad av Ingmarie plockat fram den gamla spikmattan igen. Med Sigur Rós i högtalarna och piggar i hela ryggen låg jag och njöt av den lugnande och varma känslan som dyker upp i hela kroppen efter en stund. Om det inte vore för att det är dags att gå och sova snart så hade jag nog aldrig klivit upp från den där mattan.
Hela jag luktar havtorn och jag har ätit helt himmelsk salmalax, äppelkompott och kungsflundra. Inte tillsammans förstås, men ja, du fattar. Och huden är helt varm och mjuk efter att ha blivit marinerad i varma källor och arombastur. Jag har tillbringat det senaste dygnet på Sankt Jörgen park på Hisingen i Göteborg, ett galet snyggt hotell med en prisbelönt spa och riktigt schysst mat. Fast vi lyckades tajma vårt besök med typ en av fyra dagar under året då de håller spaavdelningen stängd för storrengöring, så igår kväll när vi hängde runt i poolerna var spaet i princip som smutsigast... Well, det var inte direkt något jag märkte.
Efter en lång frukost, lite huvud- och ansiktsmassage och en sväng på gymmet under förmiddagen åkte vi hem. Och jag känner mig nog allt lite mer harmonisk och lugn efter det här dygnet. Det är som en omstart, en välbehövlig sådan. Nu känner jag mig hyfsat redo för en kall vinter och en typiskt stressig period på jobbet.
Jag erkänner. Jag önskade att jag hade haft Bianchin med mig till Lanzarote. Vi hyrde en bil en dag och körde runt ön, och överallt var det cyklister. Och det såg så himla härligt ut! Nästa år vill jag åka på cykelresa!
Men jag har haft en fin vecka även utan cykel. Morgonjoggarna fick göras på en stenlagd strandpromenad, några svarta vulkanstränder såg jag inte nånstans. Vem har lurat i mig att sanden är svart på Kanarieöarna? Och eftersom jag är en badkruka som tycker att allt under 23 grader är omänskligt så blev det ingen havssimning. Måste jobba på det nästa sommar. Det blir tufft att simma i Kalmarsund om jag ställer såna krav på vattentemperaturen...
Fotograf: Johan
Förutom några morgonjoggar bestämde vi oss för att springa till de vackra stränderna på Papagayohalvön en förmiddag. Det som såg ut som klippor precis vid havsbandet på håll visade sig mer likna grushögar när man kom upp på dem. Men snacka om mäktiga vyer!
Det var riktigt roligt att springa i värme igen!
En morgon efter frukost vandrade vi upp på vår närmsta vulkan. En promenad på sisådär fyra kilometer upp på kanske trehundra meters höjd.
En av dagarna ägnades alltså åt en biltur runt ön. Vi hade hört talas om att det skulle finnas vinodlingar, men hur stora de var hade vi inte riktigt greppat. När vi kom in i La Geriadistriktet och såg hur murarna med varsin vindruvsplanta bredde ut sig över bergväggarna blev vi helt stumma.
Vi bodde på södra delen av Lanzarote där det för det mesta var frånlandsvind och dessutom en massa vågbrytare överallt. På norra delen av ön låg vindarna på in mot land och vi fick äntligen lite vågor.
Men ibland är det förstås bra med vågbrytare, så att de små härliga barnen man reser med kan leka som de vill utan att risker att försvinna ut i havet.
I den lilla byn Haria hittade vi en lustig liten butik där en långhårig hippie sålde sjukt roliga skor i alla möjliga färger. Ett par med nån slags myra på fick följa med mig hem.
På en vulkanö finns det förstås grottor också. Djupa, fina grottor.
En av de mäktigaste grejerna var nationalparken Timanfaya som består ungefär av en tredjedel av det område som täcktes av lava under de senaste vulkanutbrotten för trehundra år sedan. Det var mörkt, tyst och oerhört märkligt att åka runt bland de svarta bergen.
Nästa gång jag reser söderut hoppas jag det blir i sällskap med en cykel. Fy tusan så roligt det vore!
Jag kommer aldrig att glömma gårdagen. Vet knappt hur jag ska kunna berätta om den utan att börja grina. Och det är väl lika bra att jag varnar för ett lååångt inlägg...
Foto: Sveriges Radio.
Det var en nervös löpare som trippade iväg bredvid Susanne och babyjoggern Fanny igår morse. Fullmånen lyste upp vår väg, och medan vi sprang ägnade sig programledarna för morgonprogrammet i P4 som jag jobbar med åt att uppmana folk att ringa fler gånger och skänka mer pengar och samtidigt ge oss fler metrar att springa. När vi startade hade vi två mil på kontot. Tre timmar senare hade vi över fem. Och det bara fortsatte att komma in samtal.
Foto: Lars Karlsson
Foto: Lars Karlsson
Jag var nervös eftersom jag inte visste var jag hade min kropp. Skulle den orka? Det visade sig att den skulle orka alldeles utmärkt. Vi tog oss fram i sakta mak genom ett yrvaket Halland. Efter någon mil stannade vi och knackade på hos en förskola för att be barnen hjälpa oss att måla små plakat vi kunde ha med oss på färden som berättade vilka vi var och vad vi gjorde. Efter lite frukost gav vi oss iväg igen.
Solen sken och vi kunde inte valt en bättre dag att göra det här på. Knappt någon vind, och en behaglig temperatur. När vi kommit halvvägs till Falkenberg och var i den lilla orten Steninge med alla fina klippor stod det en kvinna i en korsning med två bananer i händerna. Hon tackade oss för vad vi gjorde, gav oss en stor kram och jag kände mig helt stum.
Foto: Sveriges Radio.
Hela vägen var det sen så att vi inte kunde springa särskilt långa stunder utan att vi fick små hejarop från bilister som passerade, eller så blev vi ikappcyklade av folk som bara ville säga hej och ge oss en kram. När våra magar började kurra vid lunchtid hade vi just bytt kommun från Halmstad till Falkenberg, och vid det första huset efter kommungränsen stod Eva i sin trädgård och gav oss en applåd. Vi vågade oss på att fråga om vi kunde få äta vår mat i hennes kök, och hon öppnade sitt hem för oss. Helt otroligt! En pastasallad och dagens första kopp kaffe senare kom hennes man hem. Han stirrade fundersamt på Fanny som stod i hans trädgård, och sedan klev han in och hittade oss i köket. Smått chockad sa han "men...här har jag lyssnat på er på radio hela morgonen, och nu sitter ni i mitt kök!". Varmare och snällare människor får man leta efter!
Foto: Sveriges Radio.
Efter lunchen kom den tuffaste stunden under dagen för mig. Jag fick ont i magen då och då och jag började tänka på hur långt det egentligen var att springa minst 6 mil som vi fått i uppdrag att göra då. Men nånstans strax innan fyra mil hade jag hunnit bli piggare. Jag skrattade med Susanne åt massa dråpliga historier om felspringningar, vi drömde tillsammans om andra platser att springa mellan och vi var överens om att ingenting är omöjligt här i livet. Och plötsligt kommer det ut en man på farstutrappen till ett hus precis vid vägen, han sträcker upp armarna i vädret och skriker "I love you!" till oss. När något sånt händer går det absolut inte att känna sig trött och lite orolig.
När vi närmade oss Falkenberg hade vi fått ordnat eftermiddagsmat till oss av en av Susannes kollegor. Det var svårt att äta, jag hade ett lätt illamående. Men vi fick i oss tillräckligt för att ta oss vidare. Efter att ha pratat med en journalist från den lokala morgontidningen tuffade vi vidare in mot centrala stan. Vi hade då sprungit över fem mil, och vi visste att det skulle bli något slags mottagande vid den gamla anrika Tullbron inne i stan. Men det som hände där överträffade alla förväntningar. En delegation stod med en stor "Välkommen till Falkenberg"-skylt och ballonger och grejer, och vi fick applåder och stora leenden från något som kändes som en jättestor folksamling. Kommunrådets sekreterare (kommunrådet själv hade tyvärr behövt springa på ett möte eftersom vi blivit lite senare till Falkenberg än vi först hade trott) gav oss bland annat dricka och godis som en gåva från kommunen.
Foto: Sveriges Radio.
Efter lite kaffe var det sedan dags att springa vidare. Vi visste att vi hade åtminstone 13 kilometer till att springa innan vi var klara för dagen. Vi lämnade allt stoj och stim inne i stan och letade oss norrut. Nu var det bara vi, Fanny och våra egna rytmiska steg mot marken. Jag konstaterade att det knappt märktes att vi sprang. Det var som att promenera. Visst, jag kände en lätt trötthet i ryggen och magen, men jag såg inget slut på löpandet. Jag kunde fortsätta för alltid!
Efter lite trixande och felspringning upp på en större trafikerad väg kom vi ner mot havet igen. Vi kom till fiskeläget Glommen där vi bestämde oss för att ta en lite sightseeing medan vi sakta närmare oss 65 kilometer. Inne bland husen stannade sedan plötsligt en bil tvärt, och ut hoppade en kille och hans sjuåriga dotter. Han förklarade att han kört runt med sin bokbuss hela dagen och trots att han velat möta oss någonstans så hade han inte kunnat det. Och nu var vi plötsligt där, i hans kvarter! Han bubblade och pratade med oss en stund innan vi skiljdes åt efter ett mindre kramkalas.
Solen började försvinna vid horisonten och österut steg månen upp som ett gigantiskt rosa klot. Löparhöga och överväldigade av allt det vackra omkring oss räknade vi sakta ner meter för meter. Vi hade landat på 67400 meter som våra P4-lyssnare ville att vi skulle springa, men vi kunde inte låta bli att jämna ut siffrorna lite. När vi passerade den magiska gränsen där samtalen tog slut skickade jag iväg ett tyst tack till alla som gjort det här möjligt, och sedan puttrade vi på i mörkret bort mot sju mil.
Foto: Sveriges Radio.
Drygt ett halvt dygn efter att vi startade i Halmstad slog siffrorna om till 70 kilometer på min klocka, och vi stannade.
Det hela kändes ofattbart. Ett par mil norr om Falkenberg, omgivna av åkrar och öppet hav och ett allt tätare mörker stod vi. Nu var äventyret slut för den här gången. Men vi har redan skissat på en ny plan. Och jag tänker aldrig mer säga annat än att jag är ultralöpare.
Igår tillbringade jag en massa timmar för mig själv på väg mellan inlandet och kusten. Jag knäppte fast fötterna på rullskidorna hemma hos mina föräldrar på gränsen mot Småland och tog en cykelled över bland annat vackra naturreservatet Virsehatt in mot Halmstad. Det är så otroligt skönt med långpass på rullskidor! Tiden bara försvinner, och asfaltstuggandet och de monotona rörelserna gör att jag ibland kan hamna i ett rent meditativt tillstånd. Tankarna flyger och jag kan titta på min egen skugga och känna mig helt hög av kärlek till min egen kropp och till de rullande små livsfarliga grejerna jag står på.
Totalt blev det fem mil alldeles ensam. Distansrekord på rullskidorna med åtminstone två mil, om inte mer. Kan inte minnas att jag åkt mer än 25k sammanhängande förut. Och knappt hade jag kommit hem förrän jag började fundera på nästa långpass. Jag gillar verkligen grejen med att förflytta sig mellan två platser istället för att köra en runda. Jag känner mig aldrig så stark som när jag tar mig en lång sträcka (en sträcka som andra helst inte vill prata om utan att i samma mening använda ordet "bil") för egen maskin, utan motor. Så kanske att jag ska ta tåget till Falkenberg och rulla hem nästa gång? Måste bara kolla så den västliga, halländska vinden har en liten paus. Sidkastvindar som är mer regel än undantag på den här kusten är inte bra för stavföringen...
Kan man kalla det triathlonträning när man cyklar 2,5 kilometer till simstadion, springer 6 kilometer, simmar en kilometer och sen cyklar hem igen? Oavsett vilket så har det varit en grymt skön kväll.
Insåg efter att ha blivit påmind om saken hos Ingmarie att det snart är slut på sommaren, det vill säga, snart stänger utomhusbaden. I mitt fall simstadion Brottet, som har en ynka vecka kvar på sina öppettider. Lika bra att njuta så länge det varar. Ska nog försöka plaska omkring i den där fantastiska tempererade havsvattenbassängen varje dag jag hinner den här veckan.
Skruttecykeln fick transportera oss till simstadion...
...och just utanför simstadion går Prins Bertils stig förbi. Lopptrötta ben sedan i lördags fick rastas tre kilometer ut längs havet och tre kilometer tillbaks igen...
...och sen ner i plurret! I den här bassängen skulle man få vara alltid!
Jag har varit på en väldigt vacker plats i helgen - den lilla badorten Arild på Kullberg. Mindre och inte lika exploaterat som Mölle, och ungefär tusen gånger finare. Jag var där på någon slags retreat. Fick massage (en hel timme!) och åt mat som var sådär god att jag inte ville äta upp för då skulle det goda vara slut för alltid. Jag tittade på vackra hus, spanade på märkliga fåglar och konstaterade att Kullaberg i mars är som 1000 meter upp på Ryfjället väster om Tärnaby i juli. Så lång tid tar våren på sig att ta sig an olika delar av Sverige.
När jag somnade i lördags hade jag en plan för söndag morgon. Tidig uppstigning för att sedan springa mig själv pigg medan världen långsamt vaknar till liv, en snabb dusch och sedan låååång frukost på den helt otroliga restaurangen där det skulle visa sig att i stort sett varenda smula var egentillverkat. Jag hade dock glömt att jag aldrig springer på mornar. Morgonen är min bästa arbetstid, inte min bästa träningstid. Andra morgonjoggar har oftast slutat i ilska och frustration över att kroppen inte gör som jag vill, och just den här specifika morgonjoggen skulle dessutom innehålla ett visst mått av... ska vi kalla det kroppsutsöndringar av ett slag man inte vill råka ut för när man springer? Say no more. Jag konstaterar bara att jag blev sjuk igårmorse och att det tog 28 plågsamma minuter att ta mig runt fyra kilometer längs en gråmulen strandkant och genom tomma fårhagar.
Den här helgen har jag åkt nästan fyra mil på mina Fischer. Igår kämpade jag mig fram 17 kilometer på VR45 i nydragna spår i all nysnö. Jämför man med förra helgens glidarpass på stenhårda, supersnabba isspår så var det som natt och dag. Samma puls trots nästan en minut lägre tempo... Men jag kunde inte annat än instämma i en av mina skidåkarvänners glädjetjut när vi stakade oss fram i den mjuka, fluffiga vintervärlden - det var så sagolikt vackert att ögonen tårades. Mina axlar var dock fulla av mjölksyra redan efter fem kilometer efter mitt axel- och armpass på gymmet i fredags, så jag ägnade stor del av tiden åt att teknikträna diagonalåkningen.
Och så idag då. Vi vaknade till ännu mer snö (hur är det här möjligt egentligen?! Hur mycket snö kan vi få?) och gav oss iväg tidigt, tidigt till spåren. Men vi kom nästan före skoter-Kenneth så vi fick vackert skrota runt i värmestugan tills han kommit iväg och packat slingan så vi kunde ge oss iväg och spåra.
Så kom vi på den goda idén att ge oss ut på milen. Eftersom snön föll innan tjälen hade satt sig så är det ett himla meck att åka runt på myren. Skotrarna kör ner sig i det blöta, och det hinner aldrig frysa eftersom det bara kommer mer och mer snö. Så där var det bara att ta fram alla benmuskler man hade och snöpulsåka. Att ta hjälp av armarna var det liksom inte fråga om, för eftersom det inte gått att packa snön sjönk stavarna flera decimeter på sina ställen. Men vilken känsla! Ett tyst, vitt landskap där vi i princip bröt ny mark. Längdskidåkningens motsvarighet till puder liksom.
Jag åkte två varv och började stöna och grymta på slutet på sista varvet, du vet sådär som man gör när man är i slutet på ett riktigt långt lopp och när hjärnan slutat kommunicera civiliserat med resten av kroppen via nerverna utan istället försöker tala benen tillrätta genom diverse djuriska läten. Jag var helt slut. Ljumskarna och rumpan brände efter att i princip ha fått jobba konstant i två mil och balanssinnet hade checkat ut. Det är en himla skillnad att åka i rälsspår och att spåra själv - det är lika vingligt som rullskidåkning men mycket jobbigare eftersom man dessutom måste kämpa lite mer för att få fäste.
Men för tusan, det var en helt UNDERBAR skiddag! Rena lyxlivet, skidåkning både lördag och söndag!
Dessutom kan jag konstatera att med helgens knappt fyra mil har jag nu åkt ett Vasalopp under de senaste dagarna. Det är nio mil mer än jag hade åkt vid den här tiden förra året!
En vanlig syn på myren idag - en diagonalåkande Therese
Jag hittade ett par rullskidor i skoterboden. Tänk att ta sig fram på de här antika prylarna! Wessmanskidan, tror att det var den första rullskidan.
Medan klubbkamraterna sprang nån slags t-bana med korta intervaller på platten och i en liten backe så rullade jag 23 kilometer i duggregn och lövhalka (och apropå löven så borde jag kanske anlita forskarna på KTH som kommit på den briljanta lösningen "ta bort löven från spåren" på problemet med lövhalka på våra järnvägar, de kanske kan hjälpa mig förstå hur jag ska kunna rulla stilfullt trots att hjulen försvinner bakåt...?) imorse. Och nu har jag ont. I högertummen. Det är helt obegripligt hur mycket smärta som kan finnas i en liten fingerstump som nötts mot en stav. Men jag får väl skylla mig själv som struntade i vaselin under loppet igår och som otåligt slet bort skavsårsplåstret efter passet idag med effekten att jag fick med mig två lager hud. Och som Anders så snällt påpekade när jag beklagade mig och som tränar-Eskil också brukar skrika efter oss när mjölksyran sprutar - det är bara att bita ihop och älska smärtan. Eller i det här fallet kanske devisen "smärta är svaghet som lämnar kroppen" passar bättre. Mina mjuka, hudtunna tjänstemannahänder kommer snart i vinterform igen, med välplacerade valkar och grejer.
En annan njutning som jag passade på att underkasta mig ikväll var veckans tredje yogapass. Och idag var det som att jag klev upp till nästa nivå i min satsning på rörlighet och smidighet - mina baksidor kändes nämligen mjukare och mer följsamma än de nånsin gjort förut. Nu vill jag yoga hela tiden, eller åtminstone varje dag. Kanske dags att orientera mig i yoga-dvd-djungeln? Tips på dvd:er mottages gärna!
Jag loggade ut från omvärlden och internetvärlden igår och gled ner i en 32 grader varm saltvattenbassäng. Sen klev jag in i en eukalyptusångbastu och tog vägen via det 14-gradiga kallvattenkaret ner i den nästan kroppstempererade sötvattenpoolen. Och där plaskade jag runt tills det var dags för trerättersmiddag. Natten spenderades i puffigaste och skönaste sängen jag sovit i på länge och sen vaknade jag till qigonginspirerad morgonträning och därefter en spirulinaspäckad frukost. Två lugna yogapass och en sväng på gymmet hann jag med också mellan dagens badpauser.
Och nu sitter jag hemma efter ett gäng kesopannkakor och känner mig som en ny människa. Alla borde få ta en paus från livet emellanåt och kliva in i en luddig spavärld. Nu kan jag ta tag i vardagen igen med massa ny kraft och lust.
Havet utanför fönstret en stormig måndageftermiddag. Jag var glad att det inte var där jag skulle bada...
Och på gymmet hade de Powerplate! Men ingen instruktör så jag fick chansa lite på övningar som jag tyckte verkade bra. Det var jobbigt, men roligt!
Det är väl ingen som har missat att jag har nån form av bergsbesatthet. Jag drömmer om berg på nätterna, jag drömmer att jag andas frisk luft och om att få leva i tystnad. I alla fall ibland. Men jag är nog sannerligen ingen bergsbestigare. Igår var jag och Johan på en av södra Sveriges vackraste uddar, eller halvöar eller vad man nu vill kalla det. Pinsamt nog så har jag aldrig tidigare varit där, trots att den bara ligger någon timmes bilväg bort. Kullaberg är det jag talar om. Jag blev helt överväldigad av landskapet! Om man vek av från stigarna kunde man hamna bland klippor som såg så unga ut att man kunde skära sig på dem. Så oerhört vackert och så själavårdande att jag inte kunde önska mig en finare lördag.
Är vi verkligen i Skåne? Känns inte så...
Lycklig Therese!
På väg ner från ett berg, eller ja, kanske snarare en klippa. Omöjlig att bestiga utan utrustning hur som helst, så vi fick vackert vända.
Long time no see. Jag har hittat en dator på ett uschligt vandrarhem i Oslo och passar på att sno åt mig lite internettid. Datorn kan vara det enda bra med det hær stællet. Usch.
Men Norge ær grymt! Jag har redan børjat planera (halvt på skoj, halvt på allvar) att flytta till Trondheim. Vi spenderade tre underbara dagar dær.
Igår førsøkte vi ta oss upp på Trondheims høgsta topp, Storheia. Den når futtiga 565 møh, læt som en piss i havet nær jag jæmførde med till exempel det læskiga Ryfjællet med sina 1400 møh. Men ett fjæll ær ett fjæll och det ær trevligt att vandra. Så vi tog trikken till Lian och førsøkte hitta rætt bland Trondheim skiklubs alla skidspår och stigar. Det var inte det lættaste. Vi hamnade totalfel och fick ge upp. Sen gick vi næstan vilse på ett eljusspår och kom ner på nåt stælle som hette Bakli och som jag aldrig hade hørt talas om. Men som tur var træffade vi på trevliga løpare som kunde visa oss rætt.
Nu væntar jag på att Johan ska sova klart. Vi tog nattåget till Oslo, och det ær inte precis så att man blir utvilad av att sova i en stol. Men jag pallar inte det dær vandrarhemsrummet, det ær riktigt sorgligt. Så jag ska ut på en tur tænkte jag och kolla omgivningarna. Grefsenkollen heter nån kulle eller strøvområde hær intill som verkar ganska fint.
Snart bær det hur som helst av hemåt igen. Jag tar med mig många fina minnen och många planer før framtiden från den hær dryga veckan i svenska Lappland och i Norge.
Idag tog jag mina tunga ben och traskade längs Kungsleden en bit. Egentligen var planen att vi skulle ta oss till Viterskalstugan, en av STFs fjällstugor, och äta lunch och sen ta oss de sju kilometerna uppför Sytertoppen, men Johan mådde inte bra och ensam bestiger jag inte berg. Men till stugan kom jag och fick mig en underbar naturupplevelse på vägen. Det är något magiskt med allt ovanför trädgränsen! Jag känner mig helt harmonisk där uppe. Mötte några fransmän som hade vandrat hela leden från Abisko, och jag måste säga att jag blev lite sugen. Kanske nästa år...?
Igår kunde jag inte för mitt liv förstå att jag sprang under femminuterstempo i hettan i Varberg i lördags. Med tunga ben såsade jag och Johan fram längs Prins Bertils stig. Vaderna skrek första kilometern och undrade vad jag höll på med, men när musklerna blev varma kändes benen som prinsessben. Men den åsktunga och bikramvarma luften var svår att andas och min efterjobbettunga kropp ville inget hellre än att slänga sig i havet och lägga ner det där med springandet. Men just när vi kommit till Grötvik där vi parkerat cyklarna och där vi skulle kasta oss i det blå så var det som om världen sveptes in en dyster slöja. Vinden tilltog och himlen blev askgrå. Vattnet blev inom ett ögonblick huttrande kallt och svettkroppen ville först inte byta ut den klibbiga värmen mot kylskåpshavet. Men efter lite övertalning dök vi i, och jäääävlars vad skönt det var! Ett dopp i havet efter svettjobb och svettlöpning en rekordvarm dag är bannemig som att vinna 250 miljoner på Lotto.
Livet är fantastiskt vackert ibland. Som idag. Jag älskar att bo på västkusten. Ingenstans är ljuset vackrare, ingenstans känns havet så nära (samma hav och stränder såg för övrigt ut såhär för mindre än en månad sen...). Två timmars kraftfull stavpromenad i solnedgången har gjort mig lugn, harmonisk och redo för en magisk helg.
