Smärta är en förhöjd känsla av njutning

Medan klubbkamraterna sprang nån slags t-bana med korta intervaller på platten och i en liten backe så rullade jag 23 kilometer i duggregn och lövhalka (och apropå löven så borde jag kanske anlita forskarna på KTH som kommit på den briljanta lösningen "ta bort löven från spåren" på problemet med lövhalka på våra järnvägar, de kanske kan hjälpa mig förstå hur jag ska kunna rulla stilfullt trots att hjulen försvinner bakåt...?) imorse. Och nu har jag ont. I högertummen. Det är helt obegripligt hur mycket smärta som kan finnas i en liten fingerstump som nötts mot en stav. Men jag får väl skylla mig själv som struntade i vaselin under loppet igår och som otåligt slet bort skavsårsplåstret efter passet idag med effekten att jag fick med mig två lager hud. Och som Anders så snällt påpekade när jag beklagade mig och som tränar-Eskil också brukar skrika efter oss när mjölksyran sprutar - det är bara att bita ihop och älska smärtan. Eller i det här fallet kanske devisen "smärta är svaghet som lämnar kroppen" passar bättre. Mina mjuka, hudtunna tjänstemannahänder kommer snart i vinterform igen, med välplacerade valkar och grejer.

En annan njutning som jag passade på att underkasta mig ikväll var veckans tredje yogapass. Och idag var det som att jag klev upp till nästa nivå i min satsning på rörlighet och smidighet - mina baksidor kändes nämligen mjukare och mer följsamma än de nånsin gjort förut. Nu vill jag yoga hela tiden, eller åtminstone varje dag. Kanske dags att orientera mig i yoga-dvd-djungeln? Tips på dvd:er mottages gärna!