Vad har jag gjort?

Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Om mindre än tre dygn är det tänkt att jag ska stå på startfältet i Transtrand och skida för en medalj i Vasaloppet, men just nu känner jag mig väldigt osäker på om det blir start överhuvudtaget.

Jag är nämligen sjuk.

Igår bröt förkylningen från helvetet ut. Jag har snor i hela jäkla huvudet och känner mig lika pigg och fräsch som en välanvänd tvättsvamp. Än så länge inget halsont, och det är ju en ljusning mitt i misären...

Det känns bara så fruktansvärt orättvist! Jag vet att det kommer fler Vasalopp och jag vet att det finns värre saker som kan hända. Men ändå. Jag kände mig så himla lycklig över att vara i form, över att känna längtan och glädje över något igen - och jag tycker att jag förtjänar att få köra det här förbannade loppet, att få njuta av nio vackra skidmil och att kämpa för den där prestationsmedaljen.

Än ska jag väl inte kasta in handduken. Jag kurerar mig med en häxbrygd som jag lärt mig av Hallands just nu mesta skidåkare, Mikael som åker alla Vasaloppen under veckan för andra året i rad, nämligen ingefärsvatten med honung och lime. Jag kokar helt enkelt några centimeter ingefära skurna i slantar en stund i tillräckligt med vatten för att fylla en liten termos innan jag lägger i saften av en lime och en stor sked honung. Smakar starkt men lent. Dessutom äter jag apelsiner och äter alla färgglada grönsaker jag kommer över och håller alla tummar jag har.

Imorn vilar jag hela dagen. När sjutton jag ska orka valla skidorna vet jag inte. Men mår jag inte bra på lördag morgon blir det ingen start för mig. Snälla, håll en tumme eller två!

Ingefära, honung inhandlad på senaste dalaresan och lime. Kom igen kroppen!

Sista rycket på skidorna

Skiiers high. Det är grejer det. Och liksom när det gäller runners high så kan den dyka upp när man minst anar det. Fast igår kände jag det på mig. Jag menar, vad sägs om skidåkning på natursnö på en ödslig myr långt bort från ära och redlighet (nåja), i strålande solsken och ett par plusgrader? Jag körde på blanka skidor och stakade järnet. Drygt två kilometer uppför ut på myren, två kilometer nerför tillbaka. Fem varv. 21 kilometer totalt. Och hjärtat var så lyckligt att jag nästan dansade fram.

Fantastisk myråkning på natursnö, visserligen med lite genomslag. Men med fulskidorna på så går det finfint!

Hejhej!

Lycklig var jag även under den gångna helgen. Nästan sju mil skidor skrapade jag ihop på SK Hyltes kuperade konstsnöspår tillsammans med Sofie och Magnus från Hyltes kanske mesta skidåkarfamilj. Så jäkla gött att kunna ha träningsläger med mycket skidåkning på hemmaplan, och särskilt när man får åka ihop med roliga människor. Sofie och jag är hyfsat jämna, och det är kul med sparring. Jag fick ihop ett bra längre distanspass med hårt tempo, ett stakintervallpass och ett lite kortare distanspass då jag framför allt fokuserade på stakningen eftersom mina ben var ordentligt trötta.

Sofie och Magnus (vars tolvåriga son för övrigt stakade ifrån mig på en av mina stakintervaller.... Lagom knäckande!) och Johan.

Nu väntar mest vila fram till söndag. Jag hade egentligen tänkt köra ett hårt, kort stakningspass ikväll, men jag har bestämt mig för att hoppa över det eftersom jag känner mig snuvig.

Världens värsta nackspärr

Häromdagen kände jag mig som en skröplig tant på väg mot närmsta grav. Jag var ynklig, hade ont och övervägde en alternativ karriär som knypplare eller nåt annat som innebär minimal kroppsanvändning - allt på grund av något som skulle visa sig vara en nackspärr.

Det var innan jag hälsade på naprapat-Gabriel och naprapat-Anna. Jag fick nämligen kungligt mottagande när jag kom till Halmstad naprapatklinik och fick träffa båda två. Ibland har man tur.

Det verkar vara nackspärr, sa Gabriel efter att ha känt, vridit och vänt.

Nackspärr?! tänkte jag. Jag som nästan bytt karriär och allt. Och så var det bara en fånig nackspärr. Skämskudde fram!

Well, Gabriel förtydligade sig en sekund senare och kallade min spärr för "kraftig". Phew. Skämskudde bort.

Hur som helst. Mild massage och tejp erbjöd Gabriel, sen kom Anna med nålarna och jag fick min första akupunkturupplevelse nånsin. Det var... bisarrt och framför allt den ena nålen kändes som om den fick med sig hela mitt innanmäte när Anna drog ut den igen. Men det hjälpte! Tack och lov.

Så nu sitter jag här, en vecka efter soffbärarincidenten och känner mig som en ny människa. Vilken tur att det finns människor som kan rätta till saker man ställer till.

Tejpad och akupunkterad direkt efter naprapatbesöket.

Klant-Therese lommar iväg till naprapaten

I förrgår var jag en god människa. En kompis behövde hjälp att bära en soffa uppför en lite knixig trapp och jag erbjöd mina tjänster. Jag är ju ändå rätt stark och man hjälper ju sina vänner så gott man kan.

När jag stod där med soffan i händerna och lutad mot överkroppen och huvudet och försökte pressa den uppför trappan medan min kompis stod längre upp och drog så gott han kunde så kände jag hur det inte kändes riktigt bra i nacken och mellan skulderbladen. Men soffan kom upp och jag sträckte ut musklerna och kände mig nöjd med dagens värv.

Ända till igår eftermiddag. Då började en mild smärta krypa sig på i övre delen av ryggen. Den milda smärtan eskalerade, och i natt kunde jag knappt sova eftersom det gjorde ont hur jag än låg i sängen. Idag vrider jag på huvudet med stor möda eller helst inte alls eftersom jag då får en strålande smärta rakt upp i nacken och ner mellan skulderbladen.

Klantigt, Therese, oerhört klantigt!!

Nu är det jag som lommar iväg till naprapat-Gabriel och hör sen. En Vasaloppsåkare kan inte gå runt med ryggsmärta som inte är träningsvärk, det är ju för töntigt.

Amenvafan. Nu tar jag den där medaljen!

Nittio sekunder. Nittio frikkin sekunder. Det var marginalen upp till femte led när jag körde Ymerloppet i Borås i lördags. I Orsa förra helgen var det en bit över två minuter. Men nu alltså. Nittio sekunder.

Andra gånger när jag missat en seedningsgräns så har jag inte varit så bekymrad. Jag har gått igenom mina lopp efteråt och konstaterat att jag körde på toppen av min förmåga, och hur gärna jag än skulle vilja det i efterhand så hade jag inte haft nån chans att plocka de där 58 sekunderna eller vad det nu handlade om.

Men i lördags. Jag kände mig urstark. Loppet gick på konstsnöspåret vid skidstadion i Borås, på en 4,2 kilometer lång slinga. Tio varv. Hyfsat kuperat, med både rätt jobbiga stigningar och långa, sköna utförslöpor. En perfekt bana för den här skidåkaren den här säsongen - jag har ju gått och skaffat mig starka ben, du vet. Som ett lokomotiv som liksom forsade fram med obegränsad kraft.  Jag kan peka ut flera tillfällen då jag kunde ha bitit ihop och sugit mig fast i åkaren framför mig eller bara helt enkelt spottat upp mig lite och hållit tempot istället för att slacka och tänka att äsch, jag kommer ändå klara 2.50, jag kan ta det luuuugnt (nåja)...

Men nu är det såhär. Jag kom i mål på 2.47.29. Gränsen för femte led gick vid 2.46. Jag är således parkerad i led sex, samma led som jag nådde i Orsa. Gott så. Jag är stolt över det. Och stolt över att vara så nära femte led. Det hade jag aldrig trott i inledningen av den här säsongen.

Stärkt av detta började jag kika lite i resultatlistorna för de tre senaste årens Vasalopp. Jag konstaterar att medaljtiden för tjejer har motsvarat en placering mellan 4000 och 4400 bland herrarna. Och var hittar man de åkarna? Jo, i femte led.

Hm.

Med det sagt så har jag bestämt att det får vara nog med mesande trots allt. Okej, för ett par veckor sedan kände jag inte alls för att satsa på Vasaloppet. Jag ville inte sätta någon onödig press på mig. Men nu börjar tävlingsdjävulen vakna inom mig. Jag tar det som ett tecken på att jag är på väg tillbaks till mig själv!

När jag ställer mig bland alla de där andra nästan 16000 skidåkarna i starten den 3:e mars så går jag för medalj. Det får bära eller brista.

(Men jag lovar att inte släppa mitt mål att ha roligt längs vägen. Nån måtta på tävlingshetsen får det vara!)

På väg mot varvning i lördags.

Uppseedad till sjätte led i Vasaloppet!

I lördags körde jag årets första seedningslopp inför Vasaloppet, traditionsenligt blev det Orsa Grönklitt ski marathon. Inför loppet hade jag egentligen inga förväntningar på mig själv, jag ville köra så hårt och bra jag kunde, men med tanke på min osäkra form så lät jag bli att sätta upp ett mål för loppet.

Men jäklar vilket lopp det blev.

Orsa ski marathon går två varv på en 21 kilometer lång bana som är rätt varierad. Till stora delar är det platt eller flackt uppför eller nerför, men första kilometern består av en rätt stadig stigning, och efter kilometer 16 blir det brant och knixigt. Till exempel kilometer 18, då ska du upp från banans lägsta punkt till den högsta. Även de sista två kilometrarna är rätt jävliga.

Förr om åren när jag kört loppet har jag fasat för stigningarna och älskat platten, men i år blev det lite annorlunda. Jag vet inte om det är cyklingen som gjort mina ben starka, eller den obefintliga rullskidåkningen som gjort min överkropp svag, men jag har transformerats från en stakåkare till en rätt stark skidåkare uppför. Medan jag tappade en del på platten så stormade jag om i uppförsbackarna, och även om det är lite frustrerande att bli ifrån- och omåkt på stakpartierna så är det oerhört mäktigt att känna sig stark uppför. Jag fick en sån enorm egokick!

Årets version av loppet var lite tyngre än förra året - då var snön snabb och det gick fort framåt. I år hade det kommit en hel del nysnö dagarna innan och kylan gjorde snön rätt kärv tyckte jag. Men det var å andra sidan lätt att få fäste med Blå extra. I normala fall brukar jag deppa ihop lite i slutet på första varvet när det är tvåvarvslopp, och lagom till varvning har jag en tröttdipp som får mig att tänka att det är lika bra att bryta. I år kom aldrig den dippen. Istället kände jag mig urstark vid varvning och jag kunde ge mig ut på de avslutande 21 kilometarna med en pigg känsla.

När jag närmade mig första rejäla uppförbacken på slutet av varvet började tröttheten komma, men jag bet i. Blev omkörd av två tjejer som åkte ursnyggt och som hade ett helt band av åkare efter sig som utnyttjade deras fina åkning. Jag tappade den första tjejen, men lyckades bita i den andra, och vi följdes åt sista biten. Sen lyckades jag klanta till mig in på stadion och fick se mig omkörd av henne i sista kurvan vilket kändes lite bittert. Men jag surnade inte ihop för det, för jag körde över mållinjen på 3.05.42, en supertid för att vara jag. Jag hade kört så hårt jag kunde under de förutsättningar jag hade, och kunde faktiskt inte ha gjort något annorlunda. Jag skulle förstås gärna vara starkare i överkroppen, men det är inte så mycket att göra åt det just nu. :)

Och - det roligaste av allt - nu när seedningstabellerna har uppdaterats efter helgens alla seedningslopp så inser jag att mitt resultat räcker för att seeda upp mig ett led till led nummer 6!! Det var så fullständigt oväntat och roligt att jag springer runt på små moln just nu.

Manchester och nydragna spår på Orsa Grönklitt - min favoritplats på jorden just nu.

Orsa Grönklitt I love you

En röd liten stuga...

...en snö- och istäckt sjö....

...skidmagi... 

...och en vurpa. Ingredienser i en fantastisk skidvecka!

Jag har tillbringat den senaste veckan i mitt vinterparadis - Orsa Grönklitt. Många mil har lagts under skidorna, många goda skidåkarmåltider har slunkit ner i magen, och kroppen och själen är lugn och mjuk som bomull. Jag känner mig som en prinsessa!

Ett litet seedningslopp har skidats också. Gick helt okej. Och jag har upptäckt spännande saker med 2013 års version av skidåkar-Therese. Mer om det en annan dag!

Vasaloppet 2013 - det här är min plan

Om exakt en månad, den 3:e mars ställer jag mig på startinjen i Berga by för fjärde gången. Jag börjar känna de där spåren nu. Ibland när jag funderar över årets lopp så föreställer jag mig själv som en av alla de där sega gubbarna som åker Vasaloppet lika självklart som de dricker förmiddagskaffe med dopp varje dag klockan 11 - det liksom går av bara farten. Inget att fundera över. Bara göra.

Skidåkningen går ganska bra den här säsongen. All annan kompletterande träning går däremot skitdåligt. Själen och kroppen går på sparlåga, och som du vet så ägnar jag mig mest åt yoga. Löparskorna står tysta i hallen förutom vid enstaka infall, cykeln står i vardagsrummet och väntar på att det ska bli mars och simglasögonen ligger och torkar i en korg i badrummet. För att inte tala om rullskidorna. Jag minns knappt när jag stod på dem senast. Men jag försöker låta bli att oroa mig och väntar in den dag då jag längtar efter träningen igen.

Hur som helst. Jag åker skidor. Förvisso går det lite upp och ner, och kroppen är inte helt pålitlig när den är såhär utmattad. Ibland kan jag köra på som vanligt, ibland måste jag ta det lugnare än jag vill.

Men jag märker att tekniken sitter där, jag har kvar min uthållighet, och jag har framför allt kvar den enorma glädjekänslan och kärleken till skidåkningen. De monotona, strikta rörelserna i de olika växlarna gör mig lugn och skapar en liten mental bubbla som jag tycker om att vara i.

Det kommer gå bra det här.

Målsättningen med årets lopp då?

Min långsiktiga plan har sedan förrföra året varit att ta medalj i mitt sjätte lopp, det vill säga 2015. Årets är alltså det fjärde. Efter förra årets fantastiska lopp var jag rätt så övertygad om att jag kunde knipa medaljen redan 2013 och satte upp det som mål mentalt redan då, men omständigheterna har förändrats.

Så, i år åker jag Vasaloppet för att det är roligt. Jag förväntar mig inga makalösa placeringar, men jag förväntar mig att hamna nånstans i trakterna där jag låg förra året, det vill säga nånstans runt plats 250 till 300. Jag vill försvara mitt startled, och allt över det är bonus. Det kanske låter fegt, men jag har inte råd att tappa glädjen. Och jag vet hur lätt det är att försvinna i tidshets och prestationskrav. Sånt har jag nog med i resten av livet.

Njutning istället för press - det är årets Vasaloppsmelodi.