Krasch, bom, bang!! "Vad fasan var det?"

Alltså. Om du nånsin har stått på ett par rullskidor så vet du att det där med att bromsa kan vara lite trixigt. Du vet också att man inte precis vänder på en femöring med de där hjulförsedda, fullkomligt livsfarliga manickerna. Lägg till regn och blöta löv och du har en formidabel dödsfälla. Så känns det i alla fall emellanåt.

Idag blev allt det här väldigt tydligt för mig. Jag hade äntligen masat mig ut i friska luften och rullade fram i makligt tempo. Och när jag åkte längs en nyasfalterad sträcka med ganska mycket blöta löv traskade det upp en varelse ur diket och ställde sig mitt på vägen. Och den flyttade sig inte!

Innan jag hann reagera hade jag kraschat rakt in i en - fasan.

Av någon anledning finns det massvis med fasaner i den här stan. Och de är helt långsamma och korkade. Och uppenbarligen döva. Det är liksom inte så att en rullskidåkare kommer smygande.

Stackars fasan. Jag blev livrädd och den blev förmodligen ännu räddare. Den for upp som ett skott och såg först ut att vilja ge igen på rullskidåkaren som stört hens eftermiddagspromenad, men verkade ångra sig och flaxade iväg. Jag hoppas att den inte fick för svåra men.

Själv tänker jag se mig väldigt noga för nästa gång jag ger mig ut, och ser jag en fasan så får väl jag skutta ner i diket, för den kommer förmodligen inte göra det.

En rullskidåkare, en annan gång. Utan fasan.

Balanserad träning

En helt vanlig tisdagkväll i Halmstad. Ett gäng rullskidåkare. Några koner. Och en tränare som säger "åk slalom" och efter en stund "gör det på en skida". Balansträning deluxe.

Och sen, efter lite distansåkning, tar vi trapporna ner från Galgberget. Då konstaterar Jesper att ju mer han åker, desto mindre cool känner han sig på rullskidorna. Ungefär som det där originalet från när man växte upp, den där konstiga killen som gjorde märkliga saker som ingen förstod. Jag håller med. En rullskidåkare kommer aldrig passera som coolaste killen i stan. Folk man åker förbi tycks aldrig sluta stirra. Men det är okej. Jag får min dos coolhet när jag leker triathlet. Jag kan stå ut med att vara en töntig rullskidåkare emellanåt.

Zickzack kring koner, sen trampa runtrunt kring ett par utplacerade vätskebälten...

...och sen slalom på en skida. Skämskudde på det, jag kan knappt stå still på en skida, än mindre åka.

Jamen då peppar vi skidsäsongen då!

Jag vet vad du tänker: Men asså, den där gamla vasaloppsbruden verkar ha gått och blivit helt triathlonifierad. Ska hon aldrig ta tag i skidträningen?! Och på sätt och vis har du rätt. Jag har triathlon i varenda skrymsle och vrå av mig själv. Jag fnissar för mig själv när jag tänker på den 17 augusti och Kalmar nästa år (du fattar! Idag är det exakt elva månader kvar tills jag får stå i vattnet i Kalmarsund och gråta till Just idag är jag stark!) och jag smider storslagna planer inför nästa års säsong. Planerna innehåller allt från mer fokuserad träning till lottovinster så att jag också kan skaffa mig en tysk älskare.

Men innan dess ska det åkas ett Vasalopp. Jo, så är det. Och även om den riktiga skidpeppen inte har infunnit sig ännu så vet jag att jag kommer att gilla att vara den där snoriga, vallakladdiga och köldslagna skidåkaren framåt januari-februari. Det är ju något visst med att fara fram i nypistade spår och lyssna på tystnaden och kolla på snötjocka granar som ser ut som nån som frossat lite väl mycket på julbordet. Eller, för all del, att fara fram i isiga konstsnöspår på en tre meter bred snöbädd insprängd i en solig granskog en vårvinterdag.

Jag hade tänkt blogga om årets första rullskidpass för någon vecka sen. Jag förväntade mig nämligen i vanlig ordning skrik och panik och trillningar åt höger och vänster. Men jag höll mig på benen och mådde inte nämnvärt dåligt nånstans i kroppen efteråt. Då tyckte jag att det fick vara. Mellanmjölkpassen får nöja sig med en stillsam kommentar på jogg.se.

Men så mycket kan jag säga att nu är skidsäsongen igång. Jag är till och med så peppad att jag tar med mig rullskidorna ut även på löppassen:

Rullskidlöpare...?

Fast nä. Så roligt är det inte. Skidorna på bilden är One ways carbonskidor som jag lånade hem av en kompis efter ett backlöpningspass. Är sugen på att investera i nåt lite fräschare än mina gamla aluminium-Elpex som rasslar som en traktor för tillfället.

Hallands rullski 2012 - the movie!

I söndags rullade knappt femtio skidåkare drygt ett halvt Vasalopp i Hallands inland från Simlångsdalen till Hyltebruk. Supergiganten Tobias Westman var med såklart, och han var lika kaxig som vanligt och när det drog ihop sig till spurtstrid hade tvåan Dan Moberg inte en chans. Det skiljde måhända bara nån sekund mellan de båda, men Westman hade det som vanligt under kontroll. Och på damsidan var råstarka Fia Jobs ensam i D21, som vanligt. Förra året stökade en bruten stav till hennes lopp, men hon slog ändå banrekordet med någon minut. I år krossade hon sitt eget rekord med hela 13 minuter! Fia är grym. Hon hade dessutom ett mindre koppel herrar som låg bakom henne typ hela vägen...

Min fina klubb SIF arrangerade tillsammans med SK Hylte, och Johan dokumenterade det hela. Så, I give you Hallands rullski 2012 - the movie. Rullskidsporr när den är som bäst!

Det går finfint!

Som du ser, så är hon vid gott mod.

/Gästbloggaren Johan

Mina bästa tips

Det tipsas ju hit och dit i träningsbloggvärlden. Man får tips om hur man tränar effektivast, hur man bygger muskler snabbast och hur man gör för att hålla för ett marathon. Till exempel.

Jag vill förstås inte vara sämre. Så här är de - mina supertips för att livet som rullskidåkare ska bli så bra som möjligt:

1. Slipa stavspetsarna. Särskilt när du ska ut och åka på köldhård asfalt i Halmstad en helt vanlig onsdagkväll i januari. De tio minuter du sparar på att låta bli att slipa rullar snabbt iväg medan du kämpar med trubbspetsar mot stenhård, kall asfalt som i sin tur gör sitt bästa för att sabba rullet på dina skidor.

2. Ställ inte skotorkmaskinen i köket. I alla fall inte om du har tänkt använda den till dina rullskidpjäxor. Värme + inpyrd svett = inte hallondoft som sprider sig i hela lägenheten.

Ja, det var väl ungefär det. Lycka till!

Mycket seriös rullskidåkare.

Rullskidssnorkkning

Ju starkare man blir och ju längre man kan ta sig för egen maskin, desto onödigare känns det att åka bil. Det blir nästan som en sport att så ofta som möjligt ta sig till ställen med kolhydrater som bränsle snarare än bensin och annat dumt. Idag hade jag inte ens två timmar på mig att ta mig ungefär fem-sex mil, något som är praktiskt omöjligt på rullskidor för mig. Men jag tog mig åtminstone en bit skidandes innan jag skuttade upp på en buss som nu tar mig resten av vägen. Så var dagens träning utförd och jag har fått lite sol och frisk luft på en dag som annars mest kommer bestå av inomhusugglande.

Men "snorkkning", vad är det för ord? kanske nån vän av ordning undrar. Många av er har förstås koll på transportlöpargudinnan som gett namn åt företeelsen, men annars så finns hon här.

Och just det - gårdagens sjukkänsla gick över. Antar att det bara var kroppen som ville ha en vilodag. Idag är jag piggare!

Starkare än någonsin förr

Inspirerad dels av Fia och Gustaf som radar upp stentuffa backpass och 4x4-minutrare och dels av Johan som på nyårsaftonens grispass i minusgrader peppade mig till att tro att jag kan mer än vad jag tror om jag bara vågar ta i, så stakade jag iväg i solskenet i eftermiddags. Jag ville se vad som hände om jag vägrade ge mig när det blev tufft, om jag hela tiden tänkte på att staka tekniskt rätt och om jag verkligen gjorde mitt bästa för att få ut mesta möjliga kraft i åkningen. Det är svårt att lyckas med det när man kör själv, för då går det att fuska lite. Med någon annan bredvid mig maskar jag inte, jag vill liksom inte vara svagast och sämst. Men den här gången skulle mitt huvud få kämpa lite, tänkte jag.

Så efter ett par inledande kilometrar innehållandes uppvärmning och Högalidsbacken (femhundra meter lång och med sisådär tjugofem meters stigning) dundrade jag på. Varje gång tanken på att andas ut och ta det lugnt någon minut dök upp så stoppade jag den långt bak i huvudet och stakade istället tre snabba, hårda tag och fick upp farten en aning. På slätten kom motvinden och sidvinden en stund, men jag fokuserade på horisonten på solen långt där framme och lyckades hålla uppe farten. Jag höll mig ifrån att kolla på klockan oftare än var femte kilometer och lekte gissningsleken istället däremellan. Jag försökte gissa tempot och om jag trodde att det gick långsammare än jag tänkt mig så var det bara att ta i lite till.

När jag klockade 20 kilometer och rullade sista kilometern som gick lätt utför så hade jag åkt mina snabbaste två mil på träningshjul någonsin. Och detta utan att känna mig tröttare än vanligt! Istället var jag full av energi och helt euforisk. Jag som trodde att den här kroppen inte orkade hålla ett högre tempo än jag tidigare harvat runt i under mina distanspass! Visserligen skiljer sig underlag och väder och vind så mycket från pass till pass, så helt jämförbart är det inte. Men de blöta vägbanorna och motvinden på slätten gjorde inte passet till de mest lättåkta jag gjort.

Hur som helst är jag jävligt nöjd! Jag känner mig urstark!

Nyårsaftonsrullskidåkare i tävlingstights. Fint ska det vara.

Årets sista träningspass

Frost i gräset, is på marken och minusgrader. Perfekt för rullskidor! I alla fall om man vill ha det riktigt slitigt. Det blev arton tuffa kilometrar med stakningsspurter uppför backarna. Underlaget sög något djävulskt, men det var såklart en riktigt bra avslutning på träningsåret 2011. Gott nytt år!

...och där tjänade jag minst hundra placeringar

På väg hem från julfirandet i måndags tog vi en liten avstickare till Tranemo, hemorten för min skidklubb. Anledningen var att jag hade ett litet paket där, innehållandes tävlingsdräkt och träningsjacka i klubbens fina, rödvita färger.

Igår på ett slitigt rullskidpass i blåsten provade jag inte tävlingsdräkten, men väl klubbjackan. Och hade jag inte haft den hade det förmodligen varit ännu slitigare och jag hade åkt ännu långsammare. Man skräpåker liksom inte när det står Tranemo IF på ryggen! Tänk då hur det kommer bli när jag ålar mig i tävlingsdräkten. Den kommer att hjälpa mig till nya höjder på Vasaloppet.

Snyggejackan och ett par riktigt smutsiga rullskidor som åkt genom alldeles för mycket slask och lera.

Snölängtan och träningsångest

Jag kan inte låta bli att tänka på förra året. Vid den här tiden på året åkte jag skidor. Hela tiden. Jag försökte utnyttja varje ljus timme efter jobbet till skidåkning. Och det är natursnö vi snackar om.

I år finns det inte ens konstsnö på rimligt avstånd. Jag blir så ledsen.

I trettonhelgen har jag och Johan ett rum bokat i Gopshus, i princip på Vasaloppsspåret. Men av de rapporter jag får från trakten så verkar det i princip vara barmark på massa ställen i Dalarna. Urtråkigt!

Hur ska det gå? Kan man åka Vasaloppet utan att åka särskilt många mil skidor tidigare under säsongen? Hur kommer det kännas? Hur kommer det bli? Jag känner mig orolig.

Rullskidorna används åtminstone ganska flitigt. Igår fyrtiofem minuter annandagsrunda mellan hemkomst från julfirande och bio...

...och på juldagen testade jag något så absurt som terrängrullskidor som man kan köra på grusväg. Kändes skumt. Och eftersom det var lite mantagervadmanhaver-läge med lånade pjäxor i storlek jättestora och tio centimeter för långa stavar så var det mest på leknivå. Festligt var det hur som helst.

Motvindshelvete

Ibland känner man sig stark. Nästan oförskämt stark. Man njuter av känslan och blir gärna lite övermodig. Till exempel kan man efter fyra kilometers lätt rullskidåkning tänka att "nämen om man skulle ta och köra en liten omväg så passet blir dubbelt så långt som jag tänkte från början...?" och när man svängt av och tagit sig ut på den lite längre rundan är det plötsligt inte så lätt längre. Då har man upptäckt att det visst blåser lite idag och att de där första fyra kilometrarna var det medvind.

Jag har verkligen haft kanske tidernas jobbigaste rullskidpass. Vasaloppet var ingenting mot de här två milen på fullkomligt urblåsta och uselt asfalterade vägar runt Halmstad. Det blåste så mycket att jag fick köldhuvudvärk!

Men inget ont som inte har något gott med sig. Sista två kilometrarna på rundan går utför och idag med sidvind. Rena rama återhämtningen, således. Och där fick jag sällskap av en triatlet på cykel som tyckte att det var dags för mig att haka på Halmstadtriatleternas simträning. Ska jag bli triatlet får jag lägga på ett kol, liksom. Och det är ingen ursäkt att jag är dålig på att simma. Man blir inte bättre om man låter bli. Så nu jäklar. På torsdag ska jag simma med übercoola triatleter.

Vilka skidskor/skidpjäxor ska man välja?

Okej, du har valt vilka rullskidor du vill ha. Nu måste du bara hitta lämpliga skidskor också. Hur ska du veta vilka som är bäst?

Det enkla svaret är egentligen att de skor som är bäst är de som sitter bäst på dina fötter. Bestäm dig för en summa du är beredd att ge för dina skidskor och prova alla skor som ligger i den prisnivån. Köp de som passar dina fötter.

Jag visste ingenting om någonting när jag köpte min första rullskidutrustning för drygt två år sedan. Jag var lite snål och köpte ett par "fina" skidskor på rea, ett par Madshusskor i silver och blått. De satt helt okej, men jag borde ha köpt de som kostade några hundra till som passade mina fötter bättre. Dessutom hade de en snörning som liknar Salomons snabbsnörning, det vill säga ett tunt snöre som man liksom drar i och reglerar med hjälp av en plastbit som håller snöret så fastspänt som man vill, men den var inte alls lika bra kvalitet. Den lossnade ofta, framför allt när det var kallt ute. Jag reklamerade dock och fick vanliga snören att stoppa i istället, och nu funkar de utan problem. Jag använder dem bara till rullskidåkning.

Men du kan absolut använda samma skidskor till rullskidorna som till snöskidorna. Själv har jag en tendens att frysa riktigt ordentligt om fötterna och märkte en enorm skillnad när jag köpte nya skidskor i vintras (ett par Alpina RCL) med tjockare sula och mer foder. Och när jag köpte de nya skidskorna valde jag att ha dem enbart till snö, för de håller lite bättre då. Rullskidskorna får jag spola av och hålla ordning på noga för att de inte ska bli väldigt slitna av allt grus och vatten som skvätter upp när jag är ute och åker under hösten. Men som sagt, det är inte nödvändigt att ha två par.

Mina skidskor som får följa med när jag ska åka på snö. De har ett litet spänne
på hälen som gör att man kan reglera hur tight de sitter kring hälen. Bra för mig
som har smala hälar och breda kalleankafötter.

Att tänka på vid köp av rullskidor

Jag får ganska ofta frågor om min rullskidutrustning, vad som är bäst, vad man ska välja, hur man ska tänka om man ska köra både rullskidor och snöskidor, kan man använda samma stavar och skidskor och så vidare. Så jag tänkte att jag skulle berätta det lilla jag vet.

Årets säsong är min tredje, så jag anser fortfarande att jag är nybörjare. Jag har inte hunnit prova så många olika grejer ännu, men jag kan ju ge lite tips för någon som precis som jag för tre år sedan tänker prova på rullskidor för första gången!

Och jag tänkte börja med det viktigaste - vilka rullskidor man ska köpa.

Jag åker på ett par Elpex Wasa 610, en rullskida med stomme av aluminium som beskrivs som en bra nybörjarskida. Lite som en gammal Volvo - stabil, men utan några finesser. Hjulen är något bredare än de flesta andra (det handlar om ett par millimeter) och det är därför den känns så stabil. Men den är också rätt tung, och släpar liksom efter i diagonalåkningen och framför allt i andra växeln, det vill säga stakning med frånskjut. Där upplever jag dem som vingliga. Man kan väl säga att det är en rullskida som gör sitt jobb, men inte så mycket mer.

Det lilla jag har provat andra skidor att jämföra med så kan jag säga att jag upplever Swenor Fibreglass som en skida som är mycket skönare att åka på. Till skillnad från Wasaskidan så består Fibreglass av en laminerad träkärna och glasfiber, och det säger sig själv att en sådan skida blir lite mer flexibel och stötdämpande. Åker man på knögglig asfalt är de båda skidorna som natt och dag. Jag kan säga såhär att hade jag köpt rullskidor idag så hade jag förmodligen satsat på ett par Swenorskidor, men kanske då Swenor Carbonfibre som är ungefär samma skida som Fibreglassen, men lite lättare och anpassad för folk som väger lite mindre. De har dock tio millimeter smalare hjul än min Wasaskida, och det är frågan om jag hade gillat det från första början, när jag kände mig otroligt osäker och vinglig.

Själv blir jag förresten väldigt nyfiken på Marwe Classic 700C när jag läser om den lite här och där. Det är en klassisk rullskida med spärren på framhjulen istället för bak. Låter spännande tycker jag. Rullskidorna försöker ju efterlikna snöskidornas vallafäste med hjälp av en spärr på bakhjulen (förutom i Marwes fall då) som liksom tar emot när man trycker ifrån i frånskjuten, men spärren är väääldigt förlåtande och du kan i princip gå uppför backarna utan att trycka ifrån det minsta eftersom spärren hindrar dig från att åka baklänges. Frågan är om det blir mer skidlikt med spärren i fram? Det vore isåfall grymt!

Men, för att summera - utan att vara expert tycker jag att det viktigaste att fundera på innan man köper rullskidor är vad man vill använda dem till, och hur ovan man känner sig.

Har du aldrig stått på ett par skidor ska du kanske inte köpa de med smalast hjul. Men å andra sidan, har du bra balans i vanliga fall är smala hjul inte direkt någon nackdel. Smala hjul betyder ofta smalare stomme och lättare skidor.

Ska du tävla på rullskidorna? Om du inte tänker köpa två par rullskidor och ha ett par för träning och ett par för tävling så kanske det är värt att kolla upp ifall det finns tävlingshjul till de skidor du köper. Till mina Wasaskidor finns det inga tävlingshjul, men det går förstås att lösa genom att sätta dit smalare hjul av annat märke och sätta distansplattor mellan stommen och hjulen. Men det känns inte helt optimalt. Återigen, hade jag köpt rullskidor idag hade jag köpt Swenorskidor som det finns tävlingshjul till. När jag köpte mina rullskidor visste jag inte ens att man kunde tävla på rullskidor, men när jag fick reda på att det faktiskt fanns rullskidtävlingar kände jag redan till säsong två suget efter att stå där i ett startfält och nervöst vänta på att få dra iväg längs asfalten i jakt på den bästa tiden...

Mina Elpex Wasaskidor.

Ett superbra sätt att hitta motivationen

Det är lätt att glömma hur effektivt det är att bara koppla av hjärnan emellanåt. Erik, en av mina klubbkamrater, hade i all anspråkslöshet planerat en uppstart på skidsäsongen i form av ett miniträningsläger den här helgen, och i fredags bestämde jag mig för att haka på. Kollade på schemat och bestämde mig för att göra precis som Erik sa utan att knota. Var det tio intervaller stavlöpning/skidgång uppför en slalombacke så var det, liksom.

Nu, drygt sex träningstimmar senare, varav de flesta ren kvalitet, sitter jag helt nöjd på rumpan och bara längtar efter nästa träningspass. Vi har stavsprungit de där intervallerna uppför slalombacken, simmat 50-metersintervaller tills axlar och rumpa skrek om nåd, sprungit superpasset 4x4 minutersintervaller på 90-95 procent av max (fast med minimal löpträning de senaste veckorna bestämde jag mig för att lägga mig strax över tröskeln istället, kändes som en lagom uppstart...) och avslutningsvis kört långpass på rullskidorna. Eftersom jag är långsammast i världen fick jag köra mina dryga 36k alldeles ensam medan de andra rullade 56k i en hastighet som för mig är tävlingsfart, och jag ljuger om jag säger att det var lätt. Shit vad kroppen värkte efter alla mördande intervaller. Jag slet mig framåt och tyckte att hjulen rullade segare än vanligt. Stannade för en vätske- och bananpaus hemma hos löparvännerna Anette och Lasse som bor lägligt längs vägen, och bet sen ihop och plockade fram jävlaranammat för att klara sista 15 kilometrarna. När jag rullade in i stan var det knappt styrfart på mig, och jag vinglade till varenda gång jag behövde stanna för ett rödljus.

Men nu efteråt mår jag bättre än på länge. För att inte tala om hur bra jag mådde under alla träningspassen, kanske undantaget de sista femton kilometrarna på rullisarna då. Det är stor lycka att ha så många bra träningskompisar! Och när motivationen tryter är det verkligen super att låta någon annan bestämma och bara koppla bort den där rösten som säger "amen hallå jag är tröööööött låt mig sitta hemma och uggla", för väldigt ofta mår man bättre av att komma ut och slita häcken av sig på en löparbana.

Och ja just det, höften och rövblåmärket har gett vika. Det syns fortfarande som en osmickrande böld, men det går att springa. Jag är så nöjd! Nu jävlar är jag på gång igen!

Nästan hela gänget som inledde helgen i vår närmsta slalombacke. Liten, men naggande. :)

Tio intervaller uppför var det som gällde.

Jag har inte sprungit med stavar sedan förra hösten och blev verkligen helt slut.

Vi avslutade med att springa uppför i lag om fyra som samtidigt
försökte få med sig en fotboll upp till toppen.

Superjättesist och en ny kompis

Det är danande för tålamodet att syssla med rullskidåkning. I alla fall för mig. Det gäller liksom att inte bli sur och arg och hålla på med onödiga jämförelser. Idag kom jag till exempel ohjälpligt sist på Björnstorps tävling BIF-rullen utanför Eslöv. Ungefär 33k på en varvbana avverkade jag på 1.58.45. Och med ohjälpligt sist menar jag inte bara efter Fia Jobs, utan efter precis alla andra i hela startfältet. Vinnaren och typ topp fem varvade mig när jag hade kanske 11k kvar. Jag hade hoppats att jag skulle komma ut på sista varvet innan de bästa gick i mål, men icke.

Jag blev så lycklig för en stund när jag åkte om en snubbe i slutet på mitt sista varv. Men när jag kom i mål och funktionärerna började plocka ihop visade det sig att han hade brutit och bara var ute och slöåkte. Men det är så det är. Jag är inte snabb på rullisarna, och jag kommer knappast bli snabbare så länge jag är rädd för nerförsbackarna. Förresten var det väldigt roligt att åka trots att kroppen kändes seg och inte det minsta följsam och seg, och det räcker som anledning för mig att tävla. Dessutom är det alltid kul att vara med i ett startfält där man får möjlighet att studera åkteknik hos de riktigt bra åkarna. Det är givande att härma och försöka bli bättre. Och jag kom trots allt tvåa i D21, och det innebar att jag fick pris i alla fall...

En ny kompis fick följa med mig hem från där utanför Eslöv också. Jag får ha henne
på prov och testa och se  om hon är något för mig. Gissa om jag är cyklingssugen nu!

Men mojna då!

Jag älskar verkligen västkusten, och särskilt Halland. Men idag är jag inte helt nöjd med mitt vackra län. Jag för nämligen en våldsam kamp med en sjövild sidmotvind som aldrig vill ge sig. Men jag ska vinna!

Den ständiga tvåan

I torsdags körde jag ett distanspass med klubben runt Vilshärad och Gullbrandstorp (och Vapnö IP, men den delen vill jag helst glömma - vi hittade en totalt urbombad väg med mer hålor än asfalt, och dessutom kom dimman inrullandes tillsammans med skymningen, så det kändes som att vi var på Mars och åkte...) på nya tävlingsskidorna. Tänkte att jag skulle testa hur de var över en lite längre distans. Och jo, de gick snabbt. Så snabbt att jag blev nervös emellanåt. Dessutom märkte jag att ena skidan drog till vänster, men det spelade inte så stor roll när jag bytte och satte skidan på vänsterfoten.

Men trots att jag provat skidorna inför dagens tävling var jag ändå riktigt nervös när jag ställde mig på startlinjen och väntade in min minut. Jag startade först av alla som skulle köra långa distansen, men efter de som körde korta. Så jag fick nöjet att köra förbi några åkare innan det blev dags för den stora omkörningen, det vill säga när i stort sett alla andra åkare med några minuters mellanrum åkte om mig. Sista personen att passera tror jag var vinnaren Tobias Westman som startade över en halvtimme efter mig, och han körde om mig med två kilometer kvar till mål...

Jag fattar ärligt talat inte hur det ska gå att åka snabbare än jag gör. Jag trycker på bra i stakningen, det finns liksom inte mer krut. Eller ja, det finns det väl, om jag blir starkare. Men sen har vi det där med nerförsbackarna. Jag kom som bäst upp i 1.48min/k i en nerförsbacke för nån sekund, och jag kände mig lika kontrollerad och balanserad som en ettåring som just börjat gå. Jag undrar när den dag kommer då jag kan utnyttja farten från nerförsbackarna i min fortsatta åkning uppför och på platten.

Well, jag gillade i stort sett varenda sekund ute där på asfalten. Banan var oerhört vacker och rätt lättåkt med bara ett par jobbiga svängar där jag fick bromsa in ordentligt (av rädsla för att åka rakt ut i naturen annars...) och egentligen bara en nerförsbacke att tala om (även om de andra små backarna orsakade lite bekymmer i alla fall för mig). När jag närmade mig målet kunde jag lägga in en lite högre växel, och fick nästan till en spurt... Och när jag passerade mållinjen efter 1.37 var jag tröttare än jag någonsin varit tidigare på rullskidor. Det säger ju nåt i alla fall!

Sen var jag som sagt inte precis först i mål. Snabba Ann-Sofie Brink från Markaryd åkte förbi mig strax innan fem kilometer redan, och hon var minst tio minuter före mig i mål. Så jag kom tvåa. Igen. Undrar om jag någonsin kommer bli tillräckligt bra på rullskidor för att hamna överst på nån slags pall? Tvivlar på det faktiskt. Fia kommer jag ju aldrig att slå till exempel, särskilt inte nu när hon är en av fyra grymma åkare i nystartade teamet Ski team Skåne. Men jag tror inte att jag bryr mig så jättemycket. Jag ska bli den bästa rullskidåkaren jag kan bli, och jag ska definitivt tävla mer på snabba hjul! Det var riktigt, riktigt roligt.

Laddad rullskidåkare...

...eller ja, mest lite nervös...

...och tramsig.

Supersnabbasilvertherese

Jag har gått och blivit med tävlingsrullskidor. Eller ja, jag har fått låna ett par som klubben köpt in precis. Alldeles nya och fräscha, och fullständigt livsfarliga. Jag tog ut dem på en tur i hamnen igår tillsammans med Johan och en vän som tänker åka Vasaloppet för första gången nästa år och som behövde lite proffstips från en rullskidåkare som kan sina grejer. Det vill säga Johan. Jag kan ingenting. Jag är glad om jag håller mig på benen.

Johan ordnade lite slalombanor och hinderbanor som vi skulle skida oss igenom. Trampatrampatrampa. Runtruntrunt. Akta sig för kajkanten. Akta sig för brunnar, stenskrot och andras stavar. Hitta balansen även i högersvängar. Finslipa vänstersvängarna. Hacka tänder av kombinationen knölasfalt och hårdare plasthjul.

Känna sig snabb, fri och skitcool.

Jag må vara kanske världens långsammaste rullskidåkare på mina Elpex wasa. Jag må till och med vara långsammare än de flesta också på tävlingshjul. Men oj vad det gick undan ändå! Utan minsta ansträngning (nåja) svischade jag fram i över en minut snabbare tempo än normalt på platten.

Nu känner jag mig sjukt laddad inför hösten. På söndag kör jag Lindenarullen, det vill säga 26k med intervallstart. Jag ser fram emot att bli omkörd av hela startfältet rätt omgående. Om två veckor bär det av ner till Lund och BIF-rullen. 30k masstart. Jag har blivit lovad att den enda branta nerförsbacken i det loppet inte slutar i en kurva utan planar ut rakt och fint. Känns tryggt. Jag har trots allt fortfarande inte kommit över min måttlösa skräck för nerförsbackar med kurvor på slutet.

Åh, allt detta tal om rullskidor gör att jag blir helt vansinnigt sugen på att ge mig ut igen!

Bindgalen rullskidåkare med blixtögon. I full färd med att åka slalom. Fråga mig inte vad min höger hand sysslar med för det har jag ingen aning om.

Rullskidskärlek

Igår tillbringade jag en massa timmar för mig själv på väg mellan inlandet och kusten. Jag knäppte fast fötterna på rullskidorna hemma hos mina föräldrar på gränsen mot Småland och tog en cykelled över bland annat vackra naturreservatet Virsehatt in mot Halmstad. Det är så otroligt skönt med långpass på rullskidor! Tiden bara försvinner, och asfaltstuggandet och de monotona rörelserna gör att jag ibland kan hamna i ett rent meditativt tillstånd. Tankarna flyger och jag kan titta på min egen skugga och känna mig helt hög av kärlek till min egen kropp och till de rullande små livsfarliga grejerna jag står på.

Totalt blev det fem mil alldeles ensam. Distansrekord på rullskidorna med åtminstone två mil, om inte mer. Kan inte minnas att jag åkt mer än 25k sammanhängande förut. Och knappt hade jag kommit hem förrän jag började fundera på nästa långpass. Jag gillar verkligen grejen med att förflytta sig mellan två platser istället för att köra en runda. Jag känner mig aldrig så stark som när jag tar mig en lång sträcka (en sträcka som andra helst inte vill prata om utan att i samma mening använda ordet "bil") för egen maskin, utan motor. Så kanske att jag ska ta tåget till Falkenberg och rulla hem nästa gång? Måste bara kolla så den västliga, halländska vinden har en liten paus. Sidkastvindar som är mer regel än undantag på den här kusten är inte bra för stavföringen...