En riktig skitbörjan

Jag har varit på en väldigt vacker plats i helgen - den lilla badorten Arild på Kullberg. Mindre och inte lika exploaterat som Mölle, och ungefär tusen gånger finare. Jag var där på någon slags retreat. Fick massage (en hel timme!) och åt mat som var sådär god att jag inte ville äta upp för då skulle det goda vara slut för alltid. Jag tittade på vackra hus, spanade på märkliga fåglar och konstaterade att Kullaberg i mars är som 1000 meter upp på Ryfjället väster om Tärnaby i juli. Så lång tid tar våren på sig att ta sig an olika delar av Sverige.

När jag somnade i lördags hade jag en plan för söndag morgon. Tidig uppstigning för att sedan springa mig själv pigg medan världen långsamt vaknar till liv, en snabb dusch och sedan låååång frukost på den helt otroliga restaurangen där det skulle visa sig att i stort sett varenda smula var egentillverkat. Jag hade dock glömt att jag aldrig springer på mornar. Morgonen är min bästa arbetstid, inte min bästa träningstid. Andra morgonjoggar har oftast slutat i ilska och frustration över att kroppen inte gör som jag vill, och just den här specifika morgonjoggen skulle dessutom innehålla ett visst mått av... ska vi kalla det kroppsutsöndringar av ett slag man inte vill råka ut för när man springer? Say no more. Jag konstaterar bara att jag blev sjuk igårmorse och att det tog 28 plågsamma minuter att ta mig runt fyra kilometer längs en gråmulen strandkant och genom tomma fårhagar.

Kul början på löparåret.