Skidmilen rasar in på kontot

Med tanke på att jag har bestämt att skidsäsongen 2012/13 kommer att bli en mellansäsong (mer om det i ett kommande inlägg) för mig så känns det rätt bisarrt att jag vid den här tiden i år har åkt dubbelt så mycket skidor på snö jämfört med förra säsongen. Fyrtio fina mil har det blivit hittills. Nu råkade visserligen snön och kylan komma tidigt den här säsongen så det är inte så jättekonstigt, och förra säsongen åkte jag sjukt mycket mer rullskidor än i år. Men ändå. Man blir trots allt bra på det man tränar, och hur skidlikt rullskidor än är så är det inte snöskidor.

Helgen spenderades hemma hos föräldrarna på miniträningsläger. SK Hylte har gjort superfina spår på sin kuperade konstsnöanläggning - de får plats med dubbla klassiska spår och kan ändå ha en tre-fyra meter bred skejtbädd! Helt magiskt.

Min kropp bär fortfarande spår av en lång tids stress, och jag märker att den inte alltid är att lita på. Vissa dagar är allt guld och fantastiskt, andra dagar känner jag mig skröpligare än en nittioåring. I lördags förmiddag till exempel bara skenade pulsen och jag blev helt matt utan att ha minsta spår av mjölksyra nånstans. Igår däremot var varenda litet skrymsle av mig sprängfyllt med kraft och energi, och jag stormade fram uppför backarna.

Skidbubblan är för övrigt helt magisk. Känslan i kroppen och hjärtat när jag flyter fram över snön en gnistrande kall vinterdag är lika himmelsk som en ljummen sommardag ensam i cykelsadeln längs en landsväg vid havet. Helt ensam med naturen, fri att välja vilka intryck som ska få plats i kroppen.

Glad skidåkare med nya skejtlagg!

Ännu gladare skidåkare efter att nya skejtlaggen blivit ordentligt inkörda.

Glad men förbannat trött skidåkare efter riktigt grisigt och hårt distanspass på de klassiska skidorna. Ljumskarna skrek och kroppen darrade efter genomfört värv.