Och domen över mitt knä lyder...

Alltså. Man borde inte tillåtas låta bli yoga som löpare. Jag har en gång skrutit om att jag är relativt smidig och dessutom otroligt bra på att hålla igång med yoga och annan smidighetsträning. Nu tar jag tillbaks allt jag en gång sagt och hävdar motsatsen. Man får härmed tillåtelse att kalla mig fröken kylskåp. Värst är det med mina lårbaksidor, ljumskar och insida lår. Jag fattar inte hur jag lyckats få dem så stela och korta.

Jag har alltså varit på yoga ikväll. Och jag ber rodnande kroppen om ursäkt för det långa uppehållet och lovar att ta tag i det här.

Men det var egentligen inte yogan som var det viktigaste med kvällen, utan min lilla löptur. Den skulle inte bli så lång, och den skulle avbrytas vid smärta. Medan jag tog de första trippande stegen insåg jag att jag inte hade tänkt så långt som att det skulle göra ont. Eller ja, med hjärnan hade jag ju tänkt på det, men hjärtat var helt övertygat om att det skulle gå bra. Men medan jag sprang slog det mig med full kraft. Tänk om! Jag valde genast en lite mer enslig löprunda, för om det började göra sådär ont igen skulle jag förmodligen börja grina och det ville jag göra ensam.

Så jag sprang. Fem minuter. Tio minuter. Stannade och pratade med en kompis jag mötte. Tolv minuter. Och där var knät. Eller? Ingen smärta, men en annorlunda känsla. Tänkte på Daniels ord om höften och fixade med hållningen. Känslan försvann.

Femton minuter. Lugn andning, lycklig känsla. Tjugo minuter. Mörkt. Var tog mina gatlyktor vägen? Lika bra att springa bort från min lilla ensliga stig och ut på en väg, jag ser ju ingenting. Tjugofem minuter. Känslan igen. Vad är det här? Trettio minuter. Ingen smärta, men känslan är kvar. Ska jag vända hemåt nu? Nä, jag fortsätter. Trettiofem. Stannade till på ett av mina gym och snackade med en annan kompis. Fyrtio minuter. På väg hemåt. Trött i högerbenet. Trött av att tänka och känna efter. Fyrtiofem. Trippande steg, hur var det med hållningen nu igen?

Femtio minuter. Hemma.

Har jag ont? Känns knät?

Man kan säga såhär: Det här benet springer inte ett maraton i morgon. Men det är på bättringsvägen! Naprapat-Gabriel kommer att bli stolt.