Skidåkning på natursnö på hemmaspåren!

I fredags morse när det började snöa lite lätt i Halmstad så vet jag att att jag tänkte "nämen skit också, nu kommer det ju inte gå att åka rullskidor längre!". Sen rodnade jag lite och insåg att den rätta tanken istället borde vara "jävlar, nu kanske man snart kan åka skidor på snö häromkring!".

Och idag gick det.

Långhulten. Foto: Therese.

Vi åkte iväg ett par mil inåt land, upp till Långhultamyren som ligger ett antal hundra meter högre upp än min lilla kuststad. Där är alltid mer snö än här nere, och det är lika häftigt varje gång man kommer körandes uppför backen som leder fram till den Natura 2000-skyddade myren och märker både hur temperaturen sjunker och hur snötäcket blir märkbart tjockare.

Vi hade inga förhoppningar om spår, men vi visste att snön åtminstone skulle vara packad, och det räckte för oss. Men när vi kom fram var våra fina spårare ute och körde med skotrarna, så snart hade vi så bra spår som gick att göra på den snö som kommit på den blöta och förhållandevis varma marken. Men eftersom jag inte åkt skidor tillräckligt länge för att ha hunnit degradera ett par klassiska skidor till fulskidor så valde jag att köra på skejtskidorna och enbart staka mig runt spåren.

Sagoskog! Foto: Therese.

Det kändes jättebra! I en mil. Sen blev det en kamp - skidåkarglädjen versus trötta stakningsmuskler. Och den förra vann en jordskredsseger. Satan i gatan vad roligt jag har haft det idag! Jag har känt mig superstark, jag har njutit av ett magiskt snölandskap ihop med ett helt gäng skidentusiastiska vänner och jag är så glad, så glad!

Gänget! Foto: Jesper.

Skidglädje. Foto:  Jesper.

Snubben till vänster brukar vara ungefär sju gånger starkare än jag. Men idag var det jag som var starkast i stakningen! I alla fall i de första sju kilometrarna... Foto: Therese.