På gränsen av min egen förmåga

Det är alldeles för lätt att ägna sig åt mysträning. Springa den där milrundan man gillar i samma tempo som man brukar, för att det är skönt. Cykla några mil i solskenet och välja den plattaste rundan för att det är härligast.

Igår fick jag däremot bekänna färg.

På tisdagar är det klubbträning, och tanken är kortare, lite hårdare pass jämfört med lördagarnas distans. Men eftersom jag är distansjunkie och dessutom har förmånen att sluta jobba strax efter lunch varje dag så brukar jag ge mig ut på cykeln upp till ett par timmar innan jag möter upp klubbkompisarna vid sexsnåret. Således hade jag cyklat fyra mil hyfsat kuperat men ändå rätt så lugnt innan jag mötte upp de andra Burecyklisterna.

Och det skulle visa sig att jag var den enda (utöver kvällens tränare) från min nybörjargrupp som tyckte att det var höjden av lycka att cykla en regnig tisdagkväll. Jag och tränar-Jan fick med oss en kille till som identifierar sig som MTB:are och som egentligen bara kör racer för att få upp cykelmilen ordentligt. Vi bestämde oss för att köra lagtempo i fyra-fem mil i regnet, och gav oss iväg. Jag lade mig sist till en början, och de båda killarna var noga med att uppmuntra mig att säga ifrån om tempot blev för högt. Men jag bestämde mig tidigt för att nu jävlar ska det inte mesas.

Och plötsligt insåg jag att vi låg där och körde i 34km/h. Jag pressade och kämpade för att inte tappa hjulet framför mig, och ibland ville jag bara ge upp. Men jag bet ihop. Det var trots allt jäkligt häftigt att forsa fram i den där farten som jag sällan kommer upp i ensam, och som min nybörjargrupp inte når tillsammans eftersom vi alla har ett lägre distanstempo och vi har kommit överens om att anpassa oss efter den långsammaste cyklisten.

Under de fem mil jag cyklade ihop med grabbarna snittade jag över 30km/h, trots att jag kroknade ordentligt efter tre-fyra mil och började tappa ordentligt i uppförsbackarna. Jag pressade på gränsen till min egen förmåga, och jag ramlade innanför dörren efter passet med en trötthetskänsla jag aldrig tidigare haft efter en cykeltur. Riktigt häftigt!

Cykelmöjligheterna kring Halmstad är bannemig oändliga. Bilden är från i torsdags när jag cyklade världens skönaste runda längs Kustvägen norrut mot Falkenberg.

I våtdräktslimbo

Det här med våtdräkter alltså. Jag fattar ingenting.

Den senaste månaden har jag ägnat nån timme här och där åt att scanna nätet på information om vilken våtdräkt jag ska ha. Ringt Lena i Motala och ställt tusen frågor. Jag har hittat miljoner modeller och märken och till slut bara lagt händerna för öronen, blundat och sjungit en sång i ren desperation. Procrastination is my middlename, oh yes.

Men nu börjar det bli bråttom. Jag hade tänkt köra min första triathlon på antingen sprint eller olympisk distans den 10 juni. Och exakt hur många veckor är det dit? Jo, mindre än två. Herrejesus. Egentligen borde jag nog bara stoppa huvudet i sanden en stund till och glömma bort att jag ens funderade på att bli triathlet.

Suck.

Simstadion Brottet med tempererat havsvatten öppnar idag! Åtminstone nåt jag har koll på när det gäller simning...

Grymma brudar vs Axa 1-0

Ibland får jag bara spel. Vill ställa mig och skrika. Himla med ögonen. Sucka djupt och teleportera mig till framtiden där folk tänker längre än näsan räcker.

Som imorse. Jag läste om den där Axa summer games-tävlingen Mördarbacken. Stora prispengar. I alla fall om man är kille, 20000 kronor. Små om man är tjej, 5000 kronor. Men det blev ett jädra liv, som tur är. Sofy, denna välformulerade och skärpta kvinna, röt till ordentligt. Malin likaså. Osportsligt-Lina skrev ett skarpt inlägg. Miranda härjade på Facebook.

Och plötsligt händer det.

Arrangörerna lägger sig under skämskudden och ändrar sig. 15000 spänn till vinnaren i båda klasserna. Förutsatt att det blir tolv deltagare i respektive klass. Tydligen hade de motiverat de olika prissummorna tidigare med att det är så få som deltar i damklassen. Som om det skulle rättfärdiga nåt. Vinner man så vinner man ju. Själv är jag inte i närheten av Falun där eventet hålls, så jag kan inte delta. Men jäklar vad häftigt det vore om damklassen kunde bli fylld till bredden, så att de där arrangörerna en gång för alla lär sig att tjejer också kan. Förihelvete.

Nya cykellärdomar och rullfunderingar

Är det inte nån som sagt att man ska lära sig tre nya saker varje dag? Just nu känns det som att en av de där tre sakerna är cykelrelaterad i princip varje dag. Häromveckan fick jag veta att den som tar på sig trosor under cykelbyxorna inte kommer till himlen, eller i alla fall lättare får skavsår och ont i rumpan. Jag testade att cykla utan trosor och voila! Vilken upplevelse. Som att sitta på ett fluffigt moln.

I helgen har jag lärt mig lite mer triviala saker. Som hur man hänger hjälmen på styret när man tar fikapaus och hur man sätter fast glasögonen på hjälmen när man inte har dem på sig. Mycket viktigt.

Dessutom hamnade jag i en diskussion om det här med klungkörning och hur nära man ska ligga framförvarande cyklist. Jag fick som total nybörjare veta att ju närmare desto bättre. Därför kämpar jag ständigt mot min egen feghet och koncentrerar mig på att ligga så nära jag vågar utan att tumma på säkerheten. Läste på cykla.se en förvisso lite dåligt underbyggd artikel om effekten av att ligga på rulle i relation till avståndet mellan cyklisterna, och trots att jag inte vet om den stämmer helt och hållet så tycker jag att det är spännande. Luftmotståndsiffrorna har jag läst på flera ställen, och det tyder ju på att även siffrorna när det gäller avståndet bör stämma. Och tänk om det är så att det optimala avståndet är upp till en halv meter? Då kan man ju förena säkerhet med nytta utan att förlora något på det. Oftast så hamnar jag ungefär tjugo-trettio centimeter bakom i snitt, för de som jag cyklar mest ihop med är alla precis som jag lite ovana vid klungkörning och då blir det lite ryckigt och för att inte riskera att köra in i nån så håller jag det avståndet.

Men jag är väldigt nyfiken - vilket är egentligen bäst avstånd? Jag inser ju att olycksrisken ökar ju närmre man ligger, och ju längre man är ute med tanke på att man blir tröttare med tiden. Men teoretiskt, hur nära är optimalt?

Fika i Laholm efter att vårt lilla gäng tränat på belgisk kedja av och till de senaste milen. Och fått massa bra tips från fotografen Erik.

Varför sitta och fika när man springa?

Solen skiner nåt alldeles vansinnigt över Halmstad just nu. Och termometern bör ha sprängts med tanke på hur hett det är. Men jag är inte den som klagar!

Jag hade lite grejer att smida planer om idag med världens bästa och gladaste Susanne, och när man ska pyssla med sånt med henne så sätter man sig inte ner med en kopp kaffe och diskuterar, nä, man ger sig ut på en löptur. Hon är mästare på att se träningsmöjligheter i det mesta, och vi pratade en hel del om det - om att få in träningen naturligt genom att springa eller cykla dit man ska istället för att ta bilen. Transportträning helt enkelt! Hon om någon borde ju veta hur man gör, med tanke på att hon sprang hem från Portugal förra våren...

Vi tog en slingrig stig längs Nissans östra strand ut mot Sperlingsholms gods, en stig som jag hittade för ett par år sedan när en annan av Halmstads finest var här och hälsade på, nämligen Ingmarie. Och Susanne berättade att bara häromdagen hade hon sprungit just den här rundan med en annan av mina löparidoler, Anette Kroon som startar i SM-klassen på Stockholm marathon nästa vecka. Startnummer 152 har hon där, och jag ska heja mig blå framför tv:n nu när jag ju inte kan springa själv.

Nåja. Solen sken från en klarblå himmel och trots värmen blev jag aldrig särskilt trött. Sällskap har ju en tendens att göra löprundorna lättare! Efter en tur upp på en gammal gravhög, en sväng längs en för mig helt ny stig (även om jag sprungit början på den en gång när jag höll på att sätta i halsen av skräck, men då vände jag illa kvickt) och ett par steg genom en liten, liten skvätt skugga så sa vi hejdå till varandra och jag sprang de sista tre kilometrarna ensam. Under tiden funderade jag över varför jag inte gör det här oftare. Ringer Susanne och bestämmer springdejt menar jag. Just nu är jag sprudlande lycklig och full av idéer, och det är tack vare den här fantastiska kvinnan.

Svettiga men glada efter 15k på soliga landsvägar och roliga små stigar.

Silar mygg och sväljer flugor

Under kvällens mil runt Djurgårdskanalen (ja, jag är tillbaks i Stockholm en snabbis. Det är ett himla flängande just nu!) konstaterade jag att nu är det slut på det där med att springa runt och suga i sig syre genom en vidöppen mun. Min munhåla tycks nämligen vara alla flugors favorittillhåll. Det värsta är när de kommer farandes med blixtens hastighet som om livet deras hängde på en skör tråd, för då hinner de i värsta fall långt ner i halsen innan jag hinner fatta vad som händer. Oerhört omysigt, men samtidigt ett litet sommartecken...

Solnedgång! Fint att springa i.

Cykelsöndag med rabarber på

Jag har haft en helt fantastisk dag! Femton mil cykel, med ett depåstopp på en dryg timme med energipåfyllning i form av rabarberkräm och lek med ett av mina söta syskonbarn efter drygt nio mil. Det låter nåt det va? Synd att jag inte kan ha rabarberkräm och ett tvåårigt syskonbarn utplacerat på strategiska ställen på Ironman också. Eller det kanske jag kan?

Känns hur som helst urbra att jag börjar få upp distansen lite på cykeln. Det är trots allt bara tre månader kvar till start!

Cykellycka! (och ja, ett kardinalfel, jag vet. Man ska tydligen inte cykla bararmad på det här viset, cykeltröja är ett måste! Men det var så jädra varmt!)

Istället för Stockholm marathon

Får man inte springa Västerbron gånger två den 2 juni så får man göra det en annan dag istället. Närmare bestämt på Kristi himmelfärdsdag. Jag lämnade nämligen kylan och blåsten på västkusten i torsdags och for till huvudstaden för några dagar. Och efter en lång tågresa föreslog Johan att jag skulle ut och springa en sväng på eftermiddagen. Jag hade faktiskt inte ens själv tänkt tanken, det brukar bli morgonjoggar när jag är iväg på det här sättet. Men nu hade vi inte bokat bord förrän klockan 19 så jag hade gott om tid på mig att springa en liten sväng.

Och valet var självklart. Är man en liten lantis som hamnat i Stockholm och bor så man nästan ser Västerbron så måste man ut och springa på den. Det blev en tur genom Rålambshovparken, upp på bron, ner till Tanto, sen virrade jag omkring lite på Söder innan jag hittade tillbaks ner till Södermälarstrand och kunde ta mig över till Kungsholmen igen via den där fina, lilla bron.

När jag sprang maran förra året vet jag att det inte precis var Västerbron som var min värsta del av banan utan det var helt klart Gärdet och Djurgården. Jag höll på att avlida av tristess där ute. Men okej, att kämpa sig upp på bron på andra varvet var lite marigt, det får jag erkänna. Och medan jag sprang i solen med utsikt över Riddarfjärden i torsdags så funderade jag massor på Stockholm marathon. Jag mindes lyckoruset under första varvet, jag rös när jag tänkte på kampen den sista milen och jag log stort när jag återupplevde känslan av att komma in på Stadion och se målet en bit längre fram. Jag tänker springa det där jädra loppet någon gång i framtiden igen!

Tjusig utsikt

Åhejåhå. Upp, upp, upp!

Googlar man Stockholms bästa frukost hamnar man bland annat på Vurma på Kungsholmen... 

...där det enligt uppgift serveras stans godaste gröt på bland annat quinoa och pumpafrön. Underbart!

Och så kunde jag inte låta bli att släpa med Johan till Bianchikafét förstås. Lite dregglande över cyklar och hjälmar och sen en chokladboll på det!

Löparglädjen är tillbaks med besked!

Alltså, jag vet att jag inte ska ropa hej. Det leder i princip alltid till dåligheter. Men jag kan inte låta bli:

Jag älskar löpningen igen!

När ska jag lära mig att komma ihåg att allting går i vågor och i cykler och att ingenting är roligt hela tiden, men ibland är det så roligt att man skrattar hela vägen?

Sen är ju det faktum att mina ben springer lika ivrigt och kvickt som en ettrig terrier inte precis något som stör. Jag vet inte vad det är som händer, men jag är så pigg och glad! Jag tänker att cyklingen den senaste tiden borde ha gjort mina ben trötta och tunga, men icke! Igår efter cyklingen sprang jag en kort stund, och de där fem kilometrarna liksom flög iväg, i ett tempo som jag inte borde varit möjligt egentligen.

Jag är så lycklig!

Min vackraste löparomgivning. Bokskog är den bästa skogen!

Andreas ska cykla hela Sverige på 100 timmar

Minns du Andreas Lindén? Extremidrottaren från Borås som skulle skida genom Sverige i januari 2011 när hela landet var täckt av snö. Men han gav sig tyvärr av från Smygehuk någon vecka för sent, och töandet satte stopp för hans framfart en bit norr om Motala.

Nu ska han cykla Smygehuk-Treriksröset istället. Och det ska gå på max 100 timmar. Om han följer rutten och inte hamnar fel en enda gång handlar det om 2100 kilometer och 10 441 höjdmeter.

Om han ska klara det här kan han inte stanna någonstans på vägen. Han kan inte stanna för att sova, inte för att äta, inte ens för att byta kläder.

Jag är mållös.

Den 16 juni ger han sig av. Följ honom på Facebook, på hemsidan eller på Twitter.

Andreas Lindén. Bild lånad från sverigeloppet.nu

Det är under vilan som...

...kroppen bygger upp sig? Jo, så är det förstås. Men det är också under vilan som hjärnan går på högvarv. Det är då som de mest fantastiska saker utspelar sig i fantasin. Idag har jag till exempel sprungit otaliga millopp, och alla har haft det gemensamt att jag persat och dessutom haft omänskligt roligt. Den otroliga smärta som det innebär att springa en mil snabbt existerar inte i min fantasi. Shit vad jag längtar efter att flyga fram i löparskorna!

Tyvärr tror jag inte att det kommer bli verklighet av just den här fantasin. Årets enda planerade millopp är Falkenbergs stadslopp i slutet på juli, men det loppet hade jag tänkt kombinera med en liten cykeltur både dit och hem. Inte läge för pers kanske. Men springa fort går ju ändå! Jag får helt enkelt se fram emot alla intervallpass som jag kan hitta på.

En annan sak som jag har upptagit min tankeverksamhet idag är hur otroligt pigg och sugen på att simma jag kommer bli när kommunens utomhusbassänger öppnar för säsongen. Simstadion Brottet som ligger precis vid havet och där femtiometersbassängen är fylld med tempererat havsvatten är en av mina favoritplatser i stan. 28 maj slår de upp portarna. Jag hoppas verkligen att jag ska hitta simglädjen där igen, för som det är just nu kan jag inte tänka mig något tråkigare än att ligga och stirra ner på en bassängbotten i en simhall.

Ja, sånt funderar jag på medan jag vilar såhär dagen efter tävling. Som tur är ska jag både cykla och springa i morgon, då slipper jag tänka så mycket.

Under upploppet på Varbergsloppet 2011. Varmt och jävligt. Men snabbt och roligt!

Jubileumsloppet 2012 - ett backigt helvete

Det finns platser i världen man för alltid kommer att minnas. De tre milen mellan Älekulla och Nösslinge via Källsjö är en sån. Efter att ha spenderat en god stund på cykeln i uppförsbackarna där idag känner jag en djup hatkärlek till denna plats i Varbergs inland. Ja, jag älskar förvisso att cykla. Ja, det var vackra omgivningar. Men fy satan i gatan vad jobbigt och jävligt det var! Backarna tog aldrig slut! Och de blev liksom brantare bara man tittade på dem.

Jag brukar för övrigt alltid vara den som kastar mig över uppförsbackarna när jag är ute och tränar. Lycklig som ett barn. Ju längre backar desto roligare. Men efter dagens prövning tror jag att jag ska ligga lågt ett tag och inte kaxa mig så jäkla mycket.

Nåja. De tolv milen i Varbergs inland fick jag cykla i stort sett själv idag. Jag fick lite draghjälp i sammanlagt två mil i klungor jag hittade, men annars fick jag sköta loppet på egen hand. Fältet spreds nämligen väldigt fort, och jag lyckades aldrig hänga på något bra gäng. Och även om det var rysligt tungt emellanåt så känns det riktigt bra att ha kämpat mig igenom det här själv. Trots allt så har jag arton mil att cykla av egen kraft i augusti...

När jag väl tagit mig igenom de där hiskeliga uppförsbackarna hade jag fyra mil kvar till målet. Jag hittade lite kraft någonstans långt inne, och fick sällskap en bit av en kille som jag växeldrog med i motvinden. Men när vi blev ikappåkta av en större klunga när det var femton kilometer kvar till mål lyckades jag inte riktigt hänga på. Jag fick en liten, liten lucka i en nerförsbacke, och sen var det kört. Det kom en vindpust, och jag var avhängd.

Men vafan, jag hade ju kört hela loppet själv i princip, så då kunde jag lika gärna rulla över mållinjen ensam. Och det gjorde jag, helt slutkörd efter 4.20. För första gången efter ett cykelpass fick jag lägga huvudet mellan benen i tio minuter och hämta andan innan jag kunde röra mig. Känns som ett bra betyg på min insats.

Nu har jag inget cykellopp inplanerat på ett bra tag. Känns riktigt tråkigt faktiskt!

Strax innan start. Massa, massa cyklister! Tydligen deltagarrekord på det här loppet hörde jag. Roligt!

Men vad gör jag här när Göteborgsvarvet är där?

Sitter och tittar på tv-sändningen från Göteborgsvarvet och trånar. Varför är jag inte där?

Det enkla svaret på den frågan är förstås eftersom jag inte prioriterar halvmaraträning i år. Och om jag vill utveckla svaret en aning så handlar det också om att ifall jag vill springa en halvmara så finns det ungefär tusen andra halvmaror att satsa på. Varvet är ingen persbana.

Men ändå.

De springer så fint, kenyanerna. Och det är ju för tusan Göteborg! En av de bästa städer jag vet. Och det ser så härligt ut. Jag får dock rapporter från göteborgare jag känner att det ser härligare ut på tv än vad det är i verkligheten. Det blåser och är inte särskilt mysig temperatur.

Nåja. Vad är väl en bal på slottet?

Aspeppad i Slottsskogen förra året.

Cykling + löpning = sant

Jag gör en Sara och berättar vad jag håller på med just nu i ett schemalagt inlägg: Jag gömmer mig från de hårda vindbyarna som har invaderat Halmstad genom att cykla på vägar skyddade av skog. Och jag kör ett kort cykelpass med styrkefokus. Backar i låg kadens på tung växel.

Och efter det springer jag. Ja, jag springer. Man måste ju göra det om man har fått för sig att man ska vara en triatlet. Men den senaste tiden har det varit dåligt med så kallade brickpass för min del, jag har helt enkelt varit lat. Lite för trött efter cykelpassen, och längtat lite för mycket efter att få duscha och äta. Men nu är det sagt. Jag har berättat för dig att jag springer, och då kan jag ju inte gärna låta bli.

För första gången i CK Bure-kläder också!

Inget Stockholm marathon för mig

Vissa beslut sitter långt inne. Jag funderar fram och tillbaks, väger fördelar och nackdelar. Skriver listor. Diskuterar med vänner. När det gäller Stockholm marathon blev till slut pro-listan alldeles för liten jämfört med con-listan.

Å ena sidan - maran är sjukt rolig att springa. Jag känner många som ska dit och som jag skulle vilja träffa, och jag skulle så hemskt gärna vilja springa in på de där löparbanorna på Stadion igen och se alla människor på läktarna.

Å andra sidan - maran är inte årets viktigaste lopp. Det är inte ett lopp som är värt att springa om det leder till att jag pajjar vaden igen. Eller någon annan del av kroppen som inte är redo att springa 42k asfalt. Även om jag försöker övertyga mig själv om att jag ska ta det lugnt och lyssna på kroppen så vet jag att jag inte funkar så. Jag kommer vilja springa relativt snabbt. Och jag kommer vilja ta ut mig och slita. Det ökar risken för skada. Plus att ett maraton kräver en viss nertrappning av träningen före loppet, och för mig en hyfsat lång återhämtning efteråt. Förra året minns jag att det tog tre veckor innan jag var redo att börja träna hårt igen. I år skulle det isåfall innebära att efter återhämtningsveckorna skulle jag ha mindre än två månader kvar till Ironman Kalmar. Det känns inte optimalt.

Men framför allt är det skaderisken jag oroar mig för. Jag vill inte göra något förhastat!

(nu ska jag bara vänja mig vid tanken på att jag har kastat över 800 kronor i sjön. Försiktighet och sunt förnuft är inget man kan få läkarintyg för och därmed startavgiften tillbaka. Och som vi alla vet så är Stockholm marathon ett sånt där lopp som tycker att de inte behöver erbjuda möjlighet till namnbyte till löpare som av någon anledning inte anser sig kunna springa loppet, och jag har ingen lust att sälja min plats till någon som ska springa i mitt namn. Det känns bara konstigt.)

Stockholm marathon 2011.

Riktig cyklist reder sig själv

Jag har lyckats med bedriften att få punka på samma däck två gånger på kort tid. Eftersom jag är sån nybörjade på det här cykleriet så drog jag först inga större slutsatser än att nästa gång jag ska ut på en liten sväng själv innan jag möter upp klubbkompisarna för ett träningspass så ska jag ha lite större marginal så jag slipper maxa i 15 kilometer för att hinna till mötesplatsen i tid efter slangbyte.

Men när jag kom hem kikade jag på däcket och efter lite rådfrågning insåg jag att det nog var dags för ett däckbyte. Hålet på däcket skulle kunna svälja en mindre val, så det var inte särskilt konstigt att jag fick punka en gång till, och dessutom var det otroligt slitet.

Och nu jädrar är det fixat. Nytt däck på plats, på rätt håll och allt. Och jag har gjort det själv. Medan jag satt där och petade in däcket på fälgen så bestämde jag mig. Allt som rör min söta, fina Bianchi ska jag lära mig. Jag vill inte vara långt ute på landet och inte förstå varför cykeln låter konstigt och vad jag ska göra åt det. Jag vill inte behöva be om hjälp om det är saker jag rimligen borde kunna fixa själv. Det finns ingenting som är mer frustrerande än att känna sig korkad.

Så. Det var bara det.

Verkstad i hallen.

En helt annan sak förresten. Igår blev jag bjuden på trerätters. Och cykelvin. Fint va?

Min jobbigaste styrkeövning

Häromveckan läste jag om den danska långdistanstriathleten Rasmus Henning hos Sofie Lantto. Han hade många kloka saker att säga när det gäller träning, men framför allt fastnade jag för klippet med Rasmus tips på styrketräningsövningar med pilatesboll för triathleter. Åtta övningar som tränar framförallt coremuskulaturen och som också utmanar balansen.



Idag, när ett surt regn dragit in över Halland och jag ändå har vilodag från cyklingen, så passade jag på att prova.

En övning som jag skippade direkt och ersatte med en enkel planka med armbågarna på bollen var den sista på klippet. Aldrig i livet att jag skulle fixa att hålla balansen på två bollar och dessutom försöka mig på konsten att rulla dem fram och tillbaks sådär.

Flera av övningarna brukar jag göra i vanliga fall också, men inte tillsammans alltid. Lårcurlen med boll är en favorit, men idag var utmaningen att göra den mycket striktare än jag brukar. Sidplankan med fötterna på bollen kämpade jag tappert med, men fick erkänna mig besegrad och slänga upp fötterna på en bänk istället.

Lite sned bild, men ganska okej rak kropp. :)

Det som Rasmus kallar för "danish special" i klippet brukar jag göra fast utan armhävningen. Tänkte att så jädra mycket jobbigare kan det väl inte vara att lägga till en armhävning, eller?

Svaret på den frågan var, jo, det kan det. Sådär jobbig att jag stönade, stånkade och i princip skrek. Efter några varv med Rasmus specialbolltriathletövningar så utser jag härmed "danish special" till min absolut jobbigaste styrkeövning.

Bollstyrka is the shit. Jag är helt slut nu.

Uppjoggen som aldrig ville ta slut

Du vet hur det kan vara med intervaller. Man går och gruvar sig. Vet att imorn är det dags. Man vet att det kommer göra ont och vara allt annat än behagligt under tiden. Men känslan efteråt...!

Jag har blivit förhållandevis bra på att skrämma iväg mig ut på mina intervallpass (när jag nu väl springer några...), men nu har min hjärna upptäckt ett nytt sätt att förhala det hela - nämligen genom att aldrig påbörja den första fartökningen.

Vad tusan?!

Här har man liksom lagt upp en plan. Tänkt att efter tolv minuters uppjogg i sakta mak så ska det klickas på klockan och första tusingen springas. Men plötsligt har det gått en kvart. Sjutton minuter.

Kom igeeen!

Bråkar med hjärnan och kommer överens om att när klockan når arton minuter då jädrar.

Och tro det eller ej, men jag kommer iväg. Och även om det inte är behagligt att springa tusingar följt av tvåhundringar, allt med hyfsat kort joggvila, så är det njutningsfullt. Havet är stilla på min vänstra sida, himlen ovanför är alldeles klarblå, hundarna jag möter är snälla, underlaget är mjukt och snällt mot mina ben och jag är pigg.

5x1000m i uppskattad (eller kanske önskad...) tävlingsfart på milen + 5x200m i maxfart senare är jag färdig. Vaderna är trötta och förtjänar omsorg och stretch, och jag är stolt och nöjd med att ha genomfört exakt det jag hade lovat mig själv att göra. Och som en liten bonus fick jag imponerade tillrop av ett litet gäng unga tonårskillar i handbollsoutfits som väl förmodligen var ute på lite egen fysträning, beordrad av tränaren. Nån av dem kläckte ur sig ett "wow" när jag susade förbi på min sista tvåhundring...

Nästa gång ska jag dock ha en lite klarare strategi när det gäller uppjoggen. Här ska inte hållas på och mesa och dra ut på det hela.

En slitande och lite sned löpare mellan tusing tre och fyra. Kortärmat och kortbenat. Nu finns det ingen återvändo. Långtightsen kommer inte på igen förrän på andra sidan den här sommaren.

Hallandsloppet 2012 - en vindpinad historia

Minuter innan startskottet går.

När man måste luta sig så mycket åt vänster att det känns som att man snart ligger ner på backen för att kunna parera en byig sidvind så är det lätt att man börjar undra vad tusan man pysslar med. Och när man då börjar tänka på att det är 94 kilometer kvar till mål så är det lätt att börja misströsta.

Men vafan. Bit ihop, borra ner huvudet och kör, Therese!

Jag har aldrig varit med om en liknande motvind när jag cyklat innan. För det mesta låg vinden på från sidan eller snett framifrån, och det var en ren fröjd när vägen svängde så att vinden kom rakt mot mig så att jag slapp vingla så hemskt och vara rädd för att dö.

Jag ägnade första halvan av loppet åt att hitta mig en klunga att bita mig fast i. Allt som oftast fick jag se mig omcyklad av medtävlare som hade sån fart att jag hade svårt att haka på. Men i Steninge började en klunga formas med jämnstarka cyklister som höll ett tempo som var på gränsen vad jag klarade av. Jag försökte hänga med, men tappade dem strax innan Heberg, det vill säga efter en knapp mil. Men då blev jag sporrad av en kille som jag cyklade ihop med att vi skulle jaga ifatt, och det gjorde vi till slut. Sen ägnade jag resten av loppet åt att klistra mig fast så gott det gick längst bak i den emellanåt ganska stora klungan. Då och då tappade jag greppet och fick pinna på som satan i nerförsbackarna för att hinna ifatt igen, och kanske var det inte det optimala upplägget. Men jag hade att välja på att kämpa mig kvar i klungan, eller att ligga och köra själv. Och det sistnämnda var egentligen aldrig ett alternativ.

Jag klarade mig bra på min flaska Enervit under de första sju milen, men när sista kontrollen närmade sig bestämde jag mig för att stanna. Som tur var gjorde ungefär hälften av klungan det med. Jag hällde i mig en kopp kaffe med mycket socker och en mugg vatten, och sen bar det iväg igen. Kaffe brukar funka som värsta knarket i slutet på Vasaloppet, och jag tänkte att det inte kunde skada i det här loppet heller...

När vi hade åtta-nio kilometer kvar löstes klungan upp och de som hade krafter kvar körde på ordentligt i motvinden. Själv svor och spottade jag i den vägg av vind som mötte mig efter en kort period av medvind (har du hört nåt så galet!) och trampade för allt vad jag var värd. Som tur var så började vi komma ifatt cyklisterna som körde korta banan, och även om de cyklade på gamla damcyklar med picknickkorgar så njöt jag av att köra om lite folk igen...

Kilometerna in mot mål betades av en efter en, och jag var fast besluten om att komma om en kille i blå tröja innan upploppet. Här ska plockas placeringar! Jag försökte vara strategisk och inte gå om för tidigt. Men jag är ingen spurtare, så självklart tog han mig ändå. Jäkla skit.

Nåja. Jag trillade över mållinjen på 3.32 och kände mig som en vinnare. Ansiktet sved efter vinddraget, öronen var alldeles trötta efter blåsmullret och rygg och nacke kändes ömma efter att jag förmodligen spänt mig ordentligt medan jag kämpade med vinden. Men benen var pigga och fräscha, och jag kan glatt konstatera att den här distansen på cykel är inget min kropp gråter över.

Nu låter det väl förresten som att hela loppet bara var en enda lång tunnel av motvind och ädel kamp. Men det fanns förstås ljuspunkter. Solskenet och de fina vägarna mellan Asige och Gräsås. Medvinden och de söta långhåriga kossorna utanför Kvibille. Och den jättefina hejjaklacken bestående av Sofie och Magnus med barnen som flängde och for för att hinna hejja på åtminstone tre ställen längs banan. Jag vet att ni hejjade på flera cyklister, men ni kändes som min alldeles egna lilla klack. Jag lovar att jag kom liiite snabbare uppför den hiskeliga backen mellan Slättåkra och Kvibille tack vare er!

Nästa söndag är det dags för nästa lopp. Då ska jag och min kära Bianchi ta oss an tolv mil i Varbergs inland. Jag längtar!

Jäkligt stolt cyklist efter målgång!

Reparerar löparhjärtat

Inspirerad av Saras 5x6km häromdagen så tog jag mitt pick och pack och provade på nästan exakt samma sak. Jag resonerar som så att när löparhjärtat är ledset behöver det inspiration och nya miljöer. Och lugn och ro. Hökafältet i Mellbystrand vid havet utanför Laholm har jag inte sprungit på sedan Laholmsloppet 2009 då det regnade så mycket att en båt hade varit bättre än löparskor. Och såhär på en fredageftermiddag är det tomt och lugnt. Perfekt med andra ord.

Det finns ett par olika spår att välja på, och jag valde liksom Sara att ta mig an sexkilometersspåret. Det är en flack, tallbarrstäckt stig som slingrar sig genom strandskogen. Mitt mål med dagen var att springa fyra varv på ett eller annat sätt, och det skulle gå långsamt. Pulsen fick inte sticka iväg.

Första varvet ägnade jag mig åt att sjunga (ja, högt och rakt ut!) på Idas sommarvisa och Sommaren är min för att hålla nere tempot. Sjunga är bra, mycket bättre än att prata. Springer du för fort är det omöjligt att sjunga.

Andra varvet hade min hjärna kickat igång och jag gjorde upp storslagna jobbplaner för sommaren. Allt kändes lätt, lätt och jag var lycklig.

På tredje varvet gick jag en bit och småpratade med ett stavgående äldre par som brukade trava runt på Hökafältet då och då. Jag fick veta att det finns en tre kilometer lång extraslinga som ansluter till slingan jag sprang på, och som skulle ta mig ner till vattnet. Lät som en god idé att prova. Och på den tre kilometer korta biten lyckades jag tappa bort mig totalt. Markeringarna gick upp i rök, och jag fick chansa lite. Till slut hittade jag tillbaks, och jag njöt av att få en kort bit teknisk löpning på småstigar och i sand.

Felspringningen gjorde att när jag närmade mig varvning igen så hade jag sprungit mer än en halvmara på ungefär två timmar och en kvart. Jag började känna mig riktigt tom på energi och tog en lite längre paus där jag drack och stretchade lite. Sen bestämde jag mig för att fjärde och sista varvet fick bli kort, helt okej med tanke på att tredje varvet ju blev långt. Jag travade iväg ut på fyrakilometersslingan, och fick verkligen kämpa ordentligt för att ta mig igenom den. Men jag ville så gärna, och jag visste att när jag kom i mål efter 26km så skulle jag vara så nöjd och glad. Jag längtade efter den känslan så intensivt, så på nåt sätt klarade jag av även det sista varvet.

Du förstår vad jag har gjort va? Jag har inte bara sprungit långpass. Jag har återvunnit litegrann av mitt löparsjälvförtroende. Snart är jag tillbaks på riktigt.

Ett festligt litet utomhusgym huserar på Hökafältet också. Inget jag utnyttjade den här gången, men det kändes hemsnickrat och trevligt.

Jag vet inte om den som ritat hjärtat också var på Hökafältet för att återupptäcka kärleken till
löpningen. Men för mig  var det just det som hjärtat symboliserade varje gång jag passerade det.

Den lilla kulingen

Med åren har jag kommit att bli vädernörd. Eller ja, kanske snarare i takt med att jag ägnat mig mer och mer åt utomhusidrotter och då kanske särskilt skidåkning. Och nu har jag insett att även cyklingen påverkas en hel del av vilket väder det är. Således är jag ständigt återkommande besökare på yr.no, och där kan man idag läsa om morgondagens väder. I morgon gör jag debut i loppsammanhang på två hjul, då cyklas Hallandsloppet av mig och sisådär 1500 andra människor. Och som vi ska cykla! I västliga vindar av styrkan "liten kuling". Det låter ju inte så farligt, kan man tycka. En gullig liten vind liksom. Men nä. 12 sekundmeter snackar vi om. Och hård vind i byarna, upp mot 17 meter per sekund enligt SMHI.

Från sidan. Sidkastvindar!

Herregud. Jag kommer att dö.

Start klockan åtta, och i den här vinden lär det nog ta ett antal timmar att ta sig hem... Skärmklipp från yr.no

Långsamlöparblues

Jag ska inte sticka under stol med att löpningen går trögt just nu. Det var längesen jag fick den där himlastormande känslan av kärlek till att springa under ett löppass, och jag längtar efter den. Men ibland tänker jag att nä, det kanske inte är värt det. Kanske är jag inte löpare längre? Kanske är ett dåligt knä och en stressad vad kroppens sätt att tala om för mig att lägg ner - löpning är inget för dig.

De där tankarna har malt runt i huvudet på mig under dagens långsamma mil i bokskogen intill mig. Mitt mål med dagens pass var att ligga lågt i ansträngningsnivå. Som på långpass, fast ett kort pass eftersom jag känner mig sliten och inte har sovit så mycket och inte kände att två timmars löpning var lämpligt just idag. Det känns konstigt att springa så långsamt när jag inte ska hålla på i ett par timmar, men jag måste ta den lugna löpningen på allvar igen. Börja om. Bygga starka löparben.

(men jag ska ärligt säga att den bästa stunden var när jag efter min lilla mil fick dra på framför kameran genom bokskogen... snabb löpning, upp på tårna, fram med bröstet... Jag kanske ska bli sprinter...?)

Men jag är lite less. Löpningen är precis raka motsatsen till cyklingen just nu. Där cyklingen är kärlek, virvlande lycka och fascination är löpningen osäkerhet, försiktigt tassande och motsägelsefulla känslor. Det känns så konstigt. Jag har ju en gång älskat det här.

Löpning med blandade känslor - men samtidigt med en smak av sommar. Foto: Johan.

Cykelbränna och punktering

CK Bure samlas! Foto: Mats Carlsson, CK Bure.

Efter 50k längs backiga vägar och med sisådär 10-15k lagtempo på slutet andades jag och min lilla utbrytarklunga ut vid Snöstorp kyrka vid lunchtid idag. Jag hade ägnat de senaste dryga 110 minuterna åt att hitta rätt ansträningsnivå i uppförsbackarna för att inte dra på mig syra, och åt att njuta av det nästan löjligt vackra vädret.

Och än var inte passet över för mig. Medan de andra rullade hemåt påbörjade jag ytterligare 50k i motvinden med en grillmiddag och syskonbarnlek som morot vid målet. Första milen fick jag sällskap, men sedan var det bara jag och cykeln. Och solen. Och ett antal sega uppförsbackar. Och vind, vind, vind.

Ungefär sex kilometer in på min ensamcykelsträcka började det pysa i bakdäcket. Punka. Mitt livs första. Jag sände ett tyst tack till ledarna på Vätternlägret som visat mig hur man byter slang, och började pilla och greja. Långsam och osäker på vad jag sysslade med lyckades jag till slut både byta slang, få fast däcket (med lite assistans av en snäll man som stannade till och petade i den sista biten), sätta dit hjulet igen och pumpa upp däcket någorlunda hårt. Och så var det bara att rulla vidare.

 

 

Cykelverkstad.

När jag närmade mig 70k började jag fundera på hur jag skulle fira. När klockan bläddrade över till 70 hade jag ju cyklat 100 mil i vår! Det slutade med att jag drack några klunkar vatten och sportdryck...

Men värmen, motvinden och tröttheten började ta ut sin rätt. I varje ny uppförsbacke blev jag tröttare lite tidigare än i den förra. När det var två mil kvar hade jag inte så mycket cykellust kvar i min arma kropp. Vid 92k föll min blick på en underbar gräsplätt vid en fors som låg i lä. Där stannade jag till och åt och drack lite och njöt av allt det vackra om kring mig innan jag tog mig an den sista biten, den som skulle visa sig vara den mest kuperade av allt.

 

 

Pigg efter några minuters vila.

När klockan slog över till 100 rullade jag in på garageuppfarten hemma hos mina föräldrar, nöjd, glad och soltrött. Och med en praktfull cykelbränna på armarna.

Så på en och samma dag har jag cyklat mitt livs längsta pass, passerat hundra cyklade mil på den här sidan årsskiftet och dessutom fått min första punktering. En mycket bra cykeldag.