Långsamlöparblues

Jag ska inte sticka under stol med att löpningen går trögt just nu. Det var längesen jag fick den där himlastormande känslan av kärlek till att springa under ett löppass, och jag längtar efter den. Men ibland tänker jag att nä, det kanske inte är värt det. Kanske är jag inte löpare längre? Kanske är ett dåligt knä och en stressad vad kroppens sätt att tala om för mig att lägg ner - löpning är inget för dig.

De där tankarna har malt runt i huvudet på mig under dagens långsamma mil i bokskogen intill mig. Mitt mål med dagens pass var att ligga lågt i ansträngningsnivå. Som på långpass, fast ett kort pass eftersom jag känner mig sliten och inte har sovit så mycket och inte kände att två timmars löpning var lämpligt just idag. Det känns konstigt att springa så långsamt när jag inte ska hålla på i ett par timmar, men jag måste ta den lugna löpningen på allvar igen. Börja om. Bygga starka löparben.

(men jag ska ärligt säga att den bästa stunden var när jag efter min lilla mil fick dra på framför kameran genom bokskogen... snabb löpning, upp på tårna, fram med bröstet... Jag kanske ska bli sprinter...?)

Men jag är lite less. Löpningen är precis raka motsatsen till cyklingen just nu. Där cyklingen är kärlek, virvlande lycka och fascination är löpningen osäkerhet, försiktigt tassande och motsägelsefulla känslor. Det känns så konstigt. Jag har ju en gång älskat det här.

Löpning med blandade känslor - men samtidigt med en smak av sommar. Foto: Johan.