Värmeträning på Kap Verde

I år är inte året då jag tänker komma värmeoförberedd till Göteborgsvarvet och Stockholm marathon. Ni kommer inte hitta mig avsvimmad i ett dike när den där märkliga försommarhettan får för sig att dyka upp lagom till att det är dags att tävla.

Jag ska nämligen träna värmetålighet på Kap Verde med start i morgon.

Eller ja, jag ska åka på semester, och nu försöker jag bara övertyga mig själv om att det är bra idé att springa på lika bra på semestern som jag skulle gjort hemma. Det här är vad jag ska göra allra minst:

Ett långpass på cirka 21-25 kilometer med fem kilometer tröskel mitt i.
Ett intervallpass - 8min tröskel, 3x3min i 5.00min/k-tempo, 8min tröskel. Plus upp- och nerjogg.
Två distanspass a 10k i lätt distanstempo.

Ett par morgonjoggar vore trevligt att hinna med också.

Vad tror du? Kommer jag fixa det här bland alla palmer, all vit sand och all fantastiskt god mat? För att inte tala om alla böcker man kan läsa, alla sovmornar man kan ta och alla paraplydrinkar man kan häva i sig.

Ge mig styrka.

Kap Verdisk strand. Bild lånad från fritidsresor.se

Två timmars löpning med blodsmak

Ibland känner man sig rätt hård. Som i lördags. Jag föreställer mig hur bilisterna jag mötte brast ut i ett "Wow! Vilken hårding!" eller kanske något ännu lite mer överväldigat när de såg min frustande uppenbarelse.

Jag sprang nämligen och spottade blod.

Hårdheten var dock bara på ytan. Jag sprang inte intervaller igen, jag sprang långpass. I smärtsamt vacker vårsol studsade jag fram med uppkavlade ärmar, glad som en lärka över att det var varmt och över att jag ätit bra frukost i lagom tid så jag inte hade äggen i halsgropen medan jag sprang.

Men när man springer långpass måste man ju dricka ibland. Och jag hade med mig ett vätskebälte med små flaskor med sådan där snabbkork som man drar ut och liksom sprutar vatten ur. Jag öppnade en flaska, drack och skulle sedan stänga den igen genom att sätta korken mot läppen och trycka ihop det hela.

Då fastnade jag.

En läpp som sitter fast mellan en kork och en flaska är inte en glad läpp. Blodet sprutade (eller rann kanske är mer korrekt) och verkade inte ha några som helst intentioner att sluta. Det rann nerför hakan och det rann in i munnen. Följaktligen fick jag spendera den närmsta timmen blodspottandes med en hård blodrännil (nåja...) från mungipan ner till hakspetsen.

Visst anar man lite blod i mungipan...?

Fredagsfirande

Är det inte vackert så säg! Det tar vi helg på.

Orientering eller yoga?

Jag är inne i ett flow av sällan skådat slag. Jag vill göra ALLT! Ikväll finns möjligheten att antingen välja core och yoga på gymmet, eller egen styrketräning och orienteringsträning med Halmstad OK. Hur göra?!

Å ena sidan längtar jag efter yoga med min favorityogi som bara genom att finnas till gör mig lugn och tillfreds med livet. Å andra sidan vill mina fötter inget hellre än kliva ner i mina X-talons och leka skogsmulle i ett par timmar. Det är dessutom något med den där kartan och kompassen som får mig att känna mig som världens lyckligaste löpare.

Apropå världens lyckligaste löpare förresten. Jag har funderat en hel del över det här med vad jag har för mål med träningen. För tillfället är det ju Stockholm marathon jag siktar på, med ett hastigt påkommet Göteborgsvarv strax innan. Och så ska jag ju bli sydsveriges bästa rullskidåkare. Men på sätt och vis känns det här inte som mina viktigaste träningsmål. De är saker jag ägnar mig åt för stunden, och som motiverar mig just nu.

Istället har jag mer och mer landat i tanken att målet med min träning är njutning. Jag skiter egentligen högaktningsfullt i om jag lyckas komma under fyra timmar på maran, eller om jag springer halvmaran på 1.45 eller 2.00. Men om jag får tillbringa tid i min favoritskog, om jag får springa backintervaller tills jag får blodsmak i munnen av ingen annan anledning än att jag har lust att springa just backintervaller och om jag får yoga för att jag njuter av det och inte för att det är bra för en löpare med smidighetsträning, då mår jag bra. Det finns ingen anledning att stressa ihjäl sig för att uppnå träningsmålsättningar. Jag är ingen elitidrottare, jag är en lycklig motionär.

Orientering i favoritskogen i höstas.

Tjällossning och utanjackapremiär

Under mina senaste löppass har mitt huvud varit skönt befriat från tankar. Jag har mest funderat på om det skulle vara möjligt att installera någon form av stänkskärm på hälkappan på skorna så man slapp bli helt lersprejmålad över hela baksidan. Det pågår nämligen tjällossning på mitt favoritberg och jag har haft lera upp till anklarna idag. Men å andra sidan har jag sprungit årets första pass utan jacka! Förvisso med väst och långärmad tröja, men ändå.

För övrigt måste jag säga att det här med att börja följa ett träningsprogram kan vara det smartaste jag gjort. Sedan förra veckan springer jag i princip enligt marathon under 4.00 från jogg.se, och det var längesen jag kände mig så peppad och motiverad att springa. Jag modifierar förstås lite efter mina egna förutsättningar, men det är skönt att ha ett upplägg att luta sig mot och skönt att slippa fundera ut passande intervallpass. Den här veckan vill programmet till exempel att jag springer sjukt långa intervaller, och bara två stycken. I tröskelfart. Det hade jag aldrig kommit på. 2x12 minuter med 3 minuters vila. Jag skötte mig utmärkt när jag tog mig an det här passet idag, och gick som en klocka. Nöjd!

Västklädd löpare!

Som en klocka var det ja. Skärmdump från Garmin connect.

Favoritmuskel (och min träningsväska)

John och Sofie är kloka löpare. De gillar sitt hjärta. Det gör jag också, men för tillfället har jag, och har egentligen haft hela vintern, en helt annan favoritmuskel. En muskel som inte ser mycket ut för världen men som betyder desto mer för en skidåkare, nämligen triceps. Känns nästan lite löjligt att tycka om en så liten muskel så mycket. Det gick till och med så långt att jag stod på kvällarna under vintersäsongen och specialstuderade mina armar från olika vinklar framför spegeln när jag borstade tänderna. Har triceps inte blivit liiiite större månntro...?

Och det roliga i kråksången är att det inte tar slut bara för att det är vår och jag byter skepnad till löpare - för jag tänker ju bli rullskidåkare på riktigt också. Så all tricepsskåderi är fullständigt sanktionerat även framöver! Har man starka armmuskler ser man dessutom bättre ut naken, eller i linne för den delen. Och det kan inte ett hjärta skryta med.

Apropå att träna armmuskler så var jag på gymmet igår och gjorde just det. Gjorde ungefär som vanligt, det vill säga lade på lite mer vikt när jag körde triceps, gjorde fler reps på hantelrodden än förra gången, glömde ta med mig hänglås till skåpet... Igår var nämligen en ovanlig dag. Jag hade med mig träningskläderna till jobbet och gick direkt till mitt gym, för om jag inte hade gjort det hade jag aldrig tränat igår. Då hade jag fastnat hemma och fått ingenting gjort. Till saken hör att jag bor i princip vägg i vägg med mitt gym, så jag brukar gå dit ombytt och duscha hemma. Så jag har ingen rutin på det där med att packa en träningsväska. Därför glömmer jag saker, och speciellt hänglås till skåpet. Det har lett till att jag numera har en fin liten samling hänglås hemma, och den samlingen bara växer och växer. Och fråga mig inte varför jag inte bara går hem och hämtar det förbannade låset när jag nu märker att jag har glömt det, för det har jag inget bra svar på.

En del av samlingen. Borde alltid ligga i min träningsväska, men gör det ack så sällan.

Stoppa pressarna! En jätte"nyhet"!

I januari-februari någon gång fick jag ett nervöst infall och började äta extra c- och b-vitamin för att jag out of the blue fick för mig att det skulle hålla mig frisk till Vasaloppet. Jag brydde mig inte om att kolla upp om det var sant eller inte, och nu i efterhand kan jag bara konstatera att jag höll mig frisk. Om vitamintillskotten hade någon som helst betydelse kommer jag aldrig få veta, och i ärlighetens namn tror jag att de hade marginell betydelse, eller nä, snarare ingen betydelse.

Jag gillar inte kosttillskott. Om jag måste välja mellan mat och inte mat när jag ska ha i mig näring så väljer jag helst av allt mat. Och nu visar det sig att när Livsmedelsverket kollat innehållet i över fyrtio olika tillskott (framför allt bantningspreparat och prestationshöjande medel) så innehåller de flesta hälsofarliga substanser. Men ärligt talat, för mig känns det inte jättenytt att det inte är superbra att trycka i sig tillskott när det finns mat. Men det kanske bara är jag.

Succéorienteraren är i mål

Jag är tillbaka från skogen. Men jag vet inte riktigt om det jag sysslade med kan sorteras in under "låta bli att springa vilse i strandskogen". Jag var totalt borta åtminstone tre gånger och fick fråga var sjutton jag var på kartan (man får göra det när man springer öppen klass och inte har några orienteringskunskaper tänker jag...). Folk var så snälla och visade mig och förklarade massa saker som jag inte begrep.

Förresten, vad kallar man det när man får för sig att man är tillräckligt bra för att springa medelsvår, lång bana fast man aldrig tidigare sprungit utan skugga? Hybris, kanske?

Jag kom hur som helst i mål efter 1.50. Då hade jag hittat mina elva kontroller och sprungit åtta kilometer. Snubben som sprang min bana snabbast sprang på ungefär en tredjedel av tiden... Men så var jag nästan sist i mål också. Först blev jag jätteförvånad när ett helt gäng ropade "heja Therese!" när jag kom springandes mot målet, men sen tittade jag mig omkring och såg att hela TC var i princip tomt på folk. Då insåg jag att de som hejade var funktionärer som hade stenkoll och som stod och väntade in oss fyra som fortfarande var kvar ute i skogen...

Men tro inte att jag känner mig nerslagen! Ånej, jag är snarare superpeppad. Jag klarade att hitta alla elva kontroller själv (förutom en då, som jag och en liten kille hjälptes åt med - fast han snackade massa skit och sa att han skulle förvilla mig och tyckte att jag skulle ställa mig bakom en tall och blunda tills han sprungit iväg till nästa kontroll. Fast då jämförde vi kartor och insåg att vi sprang olika banor och då tyckte han att vi kunde hjälpas åt och hitta den där förbannade höjden i slyskogen) och jag kan bara bli bättre!

Jag vet att jag håller kompassen på fel håll, men såhär såg i alla fall terrängen ut.

Färdig!

Glad fejkorienterare!

Tävlingsdags!

Jag fick ett infall och nu är jag på väg att försöka låta bli att springa vilse i en strandskog.

Långpasslördag!

24 november. Tre och en halv månad. Så lång tid är det sedan jag sprang lika långt som jag gjort idag. Så gissa om jag är nöjd! Det spelar ingen roll att dagens långpass är nästan en mil och över en timme kortare än de pass jag brukade kalla långpass i somras, för nu är jag på gång igen!

Den skada jag drog på mig i början på hösten förra året gjorde mig rätt skraj ett tag. Jag tappade löpsuget, och fick heller inte springa förrän skadan hade läkt. Nu var det ju egentligen inte hela världen, eftersom jag istället lärde mig älska rullskidåkningen, och när vintern sen väl kom så var den vit och fin och jag fick återigen chansen att tillbringa många timmar på mina skidor. De löppass jag hann med mellan varven (efter att jag fått behandlig hos en naprapat och dessutom skaffat inlägg) hjälpte mig mest att underhålla löpmusklerna, jag blev inte precis en bättre löpare under vintern.

Så nu står jag här. Det är mitten på mars och drygt två månader till mitt livs första Stockholm marathon. Och nyckeln till att överleva loppet är långpassen. Jag har fortfarande ett starkt och fint hjärta tack vare skidåkningen så konditionen är det inget fel på. Men min kropp måste lära om och vänja sig vid löpningen igen. Så därför skyndar jag långsamt. I min värld betyder det ungefär det här:

16 kilometer på 95 minuter: Aningens för snabbt för att kvala in som lätt löpning i rätt pulsspann, men jag skyller på att jag är som en kalv på grönbete. Några korta ruscher en tredjedel in i passet, för att väcka musklerna och påminna kroppen om hur man springer högt och snyggt hann jag med också.

Dagens lilla runda. Skärmdump från Garmin connect.

Dagens underlag, i alla fall på delar av rundan.

Ett fint idrottsminne

Jag betar vidare på bloggutmaningslistan. Jag hoppade ju runt lite grann i måndags när jag var sjuk och behövde påminna mig om vad som inspirerar mig, så då berättade jag om en punkt som kommer lite längre ner på listan, nämligen mina inspirationskällor. Men nu är jag tillbaks i ordningen igen.

Det finns så många minnen kopplade till idrott att det är svårt att välja något. Många av dem har jag redan skrivit om här på bloggen eftersom jag under de senaste två åren har gjort så mycket roligt som involverat löpning och skidåkning, så därför tänkte jag gå lite längre bak i tiden.

När jag började på högstadiet så hamnade jag i klass F. Mina tre bästa vänner gick i samma klass, annars var det en hel del nya människor, och många som jag kände till men aldrig pratat med. Vi var den "töntiga" och lite aviga klassen. I A gick pluggisarna, B var den coola klassen, C var sportnördarna, i D gick teaternissarna, i E gick naturvetarna och i min klass gick alla som var konstiga.

Under tre år samlades vi kring detdär. Vi var konstiga, och då var vi det tillsammans. Ingen trodde att vi kunde något eller skulle bli något (med vissa undantag förstås, vi var varken dumma eller utan visioner, men underdoggrejen är ett bra kitt när man ska skapa sammanhållning). Vi var alltid sämst i alla idrottssammanhang, i skolhandbollsturneringarna gjorde vi knappt ett enda mål och vi var rätt bra på att snacka oss ur coopertest och annat på idrottslektionerna. I princip var det bara jag i klassen som sysslade med idrott utanför skolan.

Sista veckan på läsåret var det tradition att genomföra en slags klasstaffett. Delsträckorna sprangs, simmades, orienterades och cyklades bland annat. Vi lyckades såklart inget vidare varken i sjuan eller åttan. När vi gick i nian stod jag och väntade på en klasskompis som sprang sista orienteringssträckan och sedan skulle jag springa min sträcka bort till målområdet där tre sträckor skulle springas runt en form av arena. Jag hade inga direkta förhoppningar om att vi skulle ligga före fler klasser än kanske sjuorna och kanske någon åttondeklass. Men så plötsligt ser jag honom, min klasskompis! Och han är före åtminstone tre av de andra niorna! De andra hade orienterat bort sig! Jag tar stafettpinnen från den tröttkörda men leende klasskompisen och springer för allt vad jag är värd mina kilometrar. Med blodsmak i munnen lämnar jag över till den som ska springa tredje sista sträckan. De andra i klassen som redan gjort färdigt sina sträckor står och hejar, jag får en kram och en klapp på ryggen och sedan väntar vi. Vi låtsas om att det inte är så viktigt att det går bra för oss, vi är ju inga sportnördar liksom. Men när sista man springer i mål på en femte plats (tre nior och en åtta var bättre än oss) är det en sån jävla seger! Vi, de ohälsosamma skolkarna och snackarna, vi kom femma av öve tjugo klasser!

Det var en händelse som inte hade någon som helst betydelse för vår framtid. Ingen i klassen upptäckte att de var naturbegåvningar i orientering eller så, men det var en seger där och då. Vi hade lyckats tillsammans.

Underställsfestischism

I senaste numret av den den lokala, postironiska gratisnöjesblaskan finns det ett slags moderep där de klätt upp ett gäng lantbrukare i lantischica kläder, placerat dem på hästryggar och tagit bilder med sådär drömskt, tonat ljus. Och så har de ställt frågor till lantbrukarmodellerna som "vad är det mest bonniga med dig?". En tjejbonde svarade "Jag har en festisch för underställ. Det borde förbjudas för det är så fult, men det är extremt skönt."

Om det är bonnigt att gilla underställ så är jag bonnig. Från hjärtat ut i fingerspetsarna. Jag gillar mina underställ minst lika mycket som jag gillar mina löpartights, och det vill inte säga lite.

Jag gillar underställ så mycket att det var åsynen av Johan käkandes frukost i underställ en morgon för drygt två år sedan som fick mig att bli kär. Eller i alla fall inse att jag var det.

Och eftersom jag gillar underställ så står jag ut med denhär nyfallna snön utanför dörren. Jag står ut, för då får jag låta bli att packa undan vinterträningskläderna ett tag till.

Om jag springer nåt nuförtiden? Jodå. Jag klafsade runt i blasket en dryg timme tidigare idag och provade intervallfunktionen på min Garmin. Det funkade alldeles utmärkt. Intervaller är bannemig sjukt roligt.

En höstunderställsvariant med tillhörande skräp från löpstyrka i en lövhög

En mil bland lera och femtusenmeterslöpare

I'm back! Ingen sjukdom knäcker den här löparen minsann.

Jag hade storslagna planer på att dra igång ett seriöst träningsprogram den här veckan. Det är ett maratonprogram som ska få mig att springa Stockholm marathon på fyra timmar, och med lite modifikation ska det nog funka för Göteborgsvarvet också.

Och det här programmet sa att igår skulle jag springa en mil i behagligt tempo. Jag sprang ingen mil igår. Jag låg hemma och tyckte synd om mig själv. Så istället fick den där milen springas idag, trots att programmet sa intervaller. Intervallerna kan vänta. Man springer inte intervaller det första man gör efter att man kräkts upp hela sitt innanmäte under ett dygn.

Minsann, vilken mil det blev! Behagligt tempo skulle ligga någonstans runt 6.10min/k, men idag ville min kropp ha mer. Behagligt visade sig vara 5.35min/k. Och vem är jag att protestera? Dessutom fick jag trevligt sällskap ett par kilometer av en äldre herre som sprang med toppluva och som på svengelska berättade för mig om sitt liv som femtusenmeterslöpare. Han tyckte att jag borde springa lite snabba kortdistanser, som millopp, för att lätta upp maratonträningen, ungefär på samma sätt som han sprang åttahundra meter ibland, bara för att väcka de snabba muskelfibrerna. Smått absurt, en mil är ju inte kort. Men i relation till maraton så visst. Jag tyckte att han verkade klok, och snäll. Det här är verkligen en sak jag älskar med löpningen - alla fina möten! Jag har ingen aning om vad mannen heter, men jag vet att han älskar att springa och att han tycker att det är roligt med vårsol och lera kring fötterna. Det räcker för mig.

Åh, vad jag känner mig fånigt glad idag!

På väg upp på Galgberget...

...där jag sprang bland boklöv och lera...

...och då ser man ut på det här viset efteråt! Särskilt om man hellre hoppar i lerpölarna än springer runt dem.

Mina inspirationskällor

Jag älskar verkligen att följa skidlandslaget under världscupen och under mästerskap. Jag fascineras av hur de kan pressa sina kroppar till det yttersta, och lider med dem när det inte räcker, gläds med dem när de når ända fram.

Men de är inte mina största inspirationskällor. Nej, de människor som inspirerar mig mest finns på mycket närmre håll:

I november förra året sprangs det många mil runt om i landet under ett enda dygn. Vi pysslade med ultraintervaller. På stigar och gator i och runt Simlångsdalen höll jag och min klubb till. Vi har några stycken ultrarävar, men de flesta har aldrig sprungit längre än maraton, och många håller sig även under den distansen. Var tredje timme gav vi oss ut, och sprang (eller i mitt fall - rullskidade) en mil. Sen vila, och på det igen. En av alla som deltog var Eskil. Eskil är vår tränare. Han springer kuperade halvmaror på 1.19, han snittade 43 minuter per mil under ultraintervallerna och han springer varenda backe han utsätter oss för minst ett par gånger extra, väsandes "älska smärtan" i örat på oss andra. Och varje söndag dyker han upp, leende, med ett nytt, spännande träningspass. Han ser inga hinder, och det inspireras jag av. Backarna gör oss till bättre löpare, dåligt preppade skidor gör oss starkare... När han skulle beställa en ny motorsåg till jobbet valde han i motsats till alla andra den tyngsta. "Så att jag får lite mer träning".

En annan som deltog på ultraintervallerna var Anette. Hon hade aldrig sprungit ultra innan. Däremot springer hon snabbt som vinden på maraton och halvmaraton, och hon har flera SM-medaljer i bland annat K35 och K40. På Berlin maraton förra året var hon topp-200! Anette inspirerar mig på många sätt. Hon jobbar och sliter, precis som alla andra. Hon har familj, precis som alla andra. Och mitt i allt tar hon sig tid att springa och träna så oerhört fokuserat. Jag har så vitt jag kan komma ihåg aldrig träffat Anette utan att hon har ett stort leende i hela ansiktet, och frågar man henne om hon vill hänga med och testa något nytt träningspass så är hon den första att säga ja. Hennes glädje och förmåga att finna sin egen tid inspirerar mig.

Det är aldrig för sent. Det har jag fått lära mig under de senaste åren. Och en av de första som sa det till mig var Ingmarie när vi sprang ut till en av hennes favoritskogar i somras. Jag surade som vanligt lite över att jag inte fått bli löpare tidigare i livet för nu har jag ingen chans att bli världsmästare, och då påpekade hon att det finns många exempel på människor som inte blivit matade med löpning sedan de var bebisar och som ändå blivit grymma löpare. Och Ingmarie själv är ett fantastiskt bra exempel. Hon om någon ger mig löparglädje i varenda liten cell i min kropp när jag träffar henne, och att läsa hennes blogg är som en liten lyckoinjektion. Just nu satsar hon på New York marathon, och underkastar sig ett grymt träningsprogram med fler intervaller än jag ens vågar tänka på. Och hon gör det med sån energi att jag blir helt yr!

Där har du dem, mina tre stora inspirationskällor. Och det inte det faktum att de alla springer snabbare än vad jag gör som inspirerar mig, det är deras inställning och glädje.

Eskil

Anette

Ingmarie (och jag)

En riktig skitbörjan

Jag har varit på en väldigt vacker plats i helgen - den lilla badorten Arild på Kullberg. Mindre och inte lika exploaterat som Mölle, och ungefär tusen gånger finare. Jag var där på någon slags retreat. Fick massage (en hel timme!) och åt mat som var sådär god att jag inte ville äta upp för då skulle det goda vara slut för alltid. Jag tittade på vackra hus, spanade på märkliga fåglar och konstaterade att Kullaberg i mars är som 1000 meter upp på Ryfjället väster om Tärnaby i juli. Så lång tid tar våren på sig att ta sig an olika delar av Sverige.

När jag somnade i lördags hade jag en plan för söndag morgon. Tidig uppstigning för att sedan springa mig själv pigg medan världen långsamt vaknar till liv, en snabb dusch och sedan låååång frukost på den helt otroliga restaurangen där det skulle visa sig att i stort sett varenda smula var egentillverkat. Jag hade dock glömt att jag aldrig springer på mornar. Morgonen är min bästa arbetstid, inte min bästa träningstid. Andra morgonjoggar har oftast slutat i ilska och frustration över att kroppen inte gör som jag vill, och just den här specifika morgonjoggen skulle dessutom innehålla ett visst mått av... ska vi kalla det kroppsutsöndringar av ett slag man inte vill råka ut för när man springer? Say no more. Jag konstaterar bara att jag blev sjuk igårmorse och att det tog 28 plågsamma minuter att ta mig runt fyra kilometer längs en gråmulen strandkant och genom tomma fårhagar.

Kul början på löparåret.

I mina öron när jag tränar

När jag började springa för ett par år sedan så hade jag min Ipod med som ständig följeslagare. Jag hade vissa pepplåtar som jag körde till intervallerna och andra som följde med på långpassen. Sen upptäckte jag det vilsamma i att lyssna på P3 Dokumentär när jag skulle vara ute i en timme eller längre, och gick i stort sett igenom hela poddarkivet under en period.

Numera springer jag ofta till tystnaden. Det började egentligen när jag plockade fram skidorna. Jag kan inte ha något annat i öronen under skidåkningen än själva skidljuden. Stavspetsarna mot den gnisslande snön, svischandet under belagen... det finns ingen vackrare ljudbild! Och när jag vande mig av med att ha lurar i öronen under skidåkningen så glömde jag ofta bort dem under löpningen.

Och helst av allt har jag för övrigt rösten från någon av mina träningsvänner i öronen!

Min idrottsbakgrund

Uppsalaflickorna. Så hette en liten gymnastiktrupp för väldigt små tjejer som övade i en gymnastiksal i närheten av huset där jag tillbringade några av mina första sju uppväxtår. Jag minns det som att jag gick dit en gång, blev skraj över att behöva hoppa från en trapets över nån läskig plint och kände mig otymplig och ful i jämförelse med de andra söta, små tjejerna. Så trots att jag väldigt gärna ville vara en sån där tjej som sprang runt i tights och gymnastikdräkt och var smidig och vän så lade jag ner hela projektet.

Istället satsade jag på lagsporter som involverade en boll. Jag flyttade till Hallands volleybollmecka när jag fyllde sju, och tre år senare stod jag för första gången på en volleybollplan. Inte för att jag brann särskilt mycket för volleyboll egentligen, men det var liksom den sporten man satsade på i min klass och på min skola. Jag provade förvisso fotboll också, och hade ett par glimrande ögonblick som trettonåring när jag nästan gjorde mål i en match. Tyvärr hade jag dålig koll på reglerna och fattade inte att jag var totalt offside. Några matcher senare hade det regnat kraftigt och planen var vattensjuk. Jag fastnade med foten vid sidlinjen när jag gjorde ett uppspel och rätt var det var hamnade knät på ett ställe där det inte skulle vara. Ur led var det nog aldrig, men det gjorde fruktansvärt ont och jag lade ner fotbollskarriären kort därefter.

Jag gnetade istället på där på volleybollplanen tillsammans med mitt lag, och till slut var vi inte längre barn utan ungdomar. Jag, som var kort och inte jättespänstig, blev specialtränad till att ta mig an uppgiften att agera passare på planen. Som passare är man spelmotor och det är egentligen en riktigt bra position i laget. Men man får aldrig avgöra, aldrig göra de där snygga spikearna som publiken jublar åt. Men jag fann mig i situationen och mitt lag var under högstadietiden ett av Hallands bästa.

Som 16-åringar fick vi bilda klubbens damlag tillsammans med några äldre spelare. Vi vann division 3 och klättrade i tvåan. Men här någonstans började det dyka upp mer spännande saker att ägna fritiden åt. Någon flyttade, en annan skaffade barn.

Plötsligt var vi inte ett helt lag längre.

Så från volleyboll till - ingenting. Inte förrän jag började plugga på universitetet plockade jag upp träningen igen. Då på Friskis och svettis. Jag blev en aerobicsnörd. De följande åren provade jag allsköns gruppträningspass på olika anläggningar i olika städer jag bodde i. Tyckte väl att det var ganska kul. Kombinerade det hela med långa, intensiva promenader.

Och så kom 2009 och löpningen. Och skidåkningen. Och här är jag idag. Med mitt första marathonlopp inom räckhåll.

Volleyboll. Fast mera beach, och mera på lek än som tävling... Och långt efter att jag lade ner volleybollspelarkarriären.

Trettio saker

Inspirerad av flera andra träningsbloggare antar jag Miss Agdas utmaning att ta mig an trettio punkter att skriva om i bloggen. Några får jag fundera lite på, andra är enklare. Och jag kommer nog inte ta dem i någon särskild ordning, och inte heller stöka över dem på just trettio dagar. De kommer när de kommer, helt enkelt.

Här är punkterna - vilka vill du helst läsa om?

1. Min idrottsbakgrund
2. I mina öron när jag tränar
3. Ett fint idrottsminne
4. I min träningsväska
5. Favoritmuskel
6. Mål med träningen
7. Favoritövning
8. Favoritmat
9. Mina inspirationskällor
10. Då mår jag som bäst
11. Favoritkonditionsträning
12. Favoritidrott
13. Mitt bästa kosttips
14. Favoritmellis
15. Då tränar jag allra helst
16. Favoritlivsmedel
17. Mitt motto
18. En fredagskväll unnar jag mig gärna.
19. Hälsa för mig
20. Det här åt jag idag
21. Därför tränar jag
22. Min favoritfrukost
23. Detta skulle jag vilja utöva
24. Favoritidrottare
26. Så sover jag
27. Detta klara jag mig inte utan
28. Där tränar jag helst
29. Detta tränar jag allra helst i
30. Glöm inte att…

(Nummer 25 tycks ha trillat bort. Jag hittar på något eget där istället!)

Varvet all over again

I år hade jag lovat mig själv att njuta av min prestation i Vasaloppet och inte hetsa mig själv med nya utmaningar och mål direkt efteråt. Jag skulle ta en lugn vecka med alternativträning och sedan sparka igång maratonträningen så smått.

Men jag vore inte jag om jag lät bli att hoppa på en utmaning när den serveras på silverfat.

"Vill du springa Göteborgsvarvet och blogga om det på Sveriges Radios webb?"

Vad säger man?

Så nu har jag en startplats i Göteborgsvarvet trots allt. Jag som var kräksur efter förra årets Varv och inte ville springa en meter till längs den där blå linjen på Göteborgs gator.

Årets lopp är dessutom bara en vecka innan Stockholm marathon. Jag tänker att jag ska se Varvet som ett sista långpass innan maran, och inte hetsa. Men det är lätt att tänka och svårare att genomföra. Särskilt eftersom jag inte kommer vara ensam om att blogga om mitt Varv på Sveriges Radios webb. Vi kommer att vara ett gäng, och jag kommer inte kunna låta bli att tänka att jag ska vara SR:s bästa Varvetlöpare.

Strax innan målgång på Varvet 2010.

Istället för missnöje - revanschlust

Det är något speciellt att göra något en andra gång. Ingenting är ju som första gången. Jag kommer alltid minnas första gången jag passerade Smågan i strålande solsken som något vackert, efter att ha traskat uppför tre kilometer backe och sedan krånglat mig fram i sakta mak i trängseln i spåren sju ytterligare kilometrar innan kontrollen dök upp och trängseln lättade ute på myrarna.

Årets första tio kilometer kommer jag istället minnas med otålighet och frustration. Det tog 1.26 för mig att ta mig upp till Smågan i år, det vill säga bara runt fyra-fem minuter snabbare än förra året trots att jag startade ungefär tusen personer längre fram i år. Oerhört störande. Jag hade hoppats att det skulle gå åtminstone lite smidigare

Där och då, med åtta mil kvar, gjorde jag en snabb överslagsräkning och konstaterade att det var kört att räkna med en tid under åtta timmar. Det hade kunnat gå om någon helt magiskt hade plattat ut backarna efter Tennäng och Lundbäcksbackarna strax innan Oxberg, men det skulle ju liksom inte hända.

Nåja.

Jag gnetade på över myrarna som badade i sol, och bortsett från Risbergsbackarna så hade jag det rätt trevligt fram till Evertsberg. Jag överlevde de följande nerförsbackarna (vurpade bara en gång och det var inte ens mitt eget fel. Jag hamnade mitt i nåt slags domino som en snubbe på högerkanten tyckte att det var läge att dra igång - han försökte sig på ett totalt onödigt spårbyte och föll som en knappt gåkunnig bebis tvärs över alla spår och drog med sig en tjej som i sin tur trillade rakt över mig. Jag var snabbt upp på benen igen och svor bara lite medan tjejen och snubben började gräla med varandra.) och nådde Oxberg vid kvart i två. Då hade solen och alla tusentals åkare framför mig gjort sitt med snön. Spåren var mosiga på sina ställen och dessutom blev det plötsligt väldigt tungt att staka. Jag hamnade i en negativ tankespiral och fick för mig att jag var trött, att jag var dåligt tränad och att jag var i största allmänhet usel. Jag gled kortare på varje staktag än mina medåkare och trots att jag dessutom blev omåkt i varenda nerförsbacke så var det inte förrän någonstans innan Hökberg när jag kom i samspråk med en snubbe i spåret bredvid som jag fattade att jag hade dåligt glid.

Frustrerad kämpade jag vidare. Nu hade jag dessutom ont. I ungefär tre mil hade jag känt en stegrande smärta under vänster trampdyna som kändes i varje frånskjut. Smärtan kombinerat med dåligt glid som gjorde att jag var tvungen att köra med frånskjut en hel del för att avlasta överkroppen var inte jättehärlig, kan man väl säga. Och det gjorde allt ondare.

Men runt Hökberg hände något som skakade liv i min smärtande och trötta kropp - jag fick en igel i ryggen, en snubbe som jag körde i fatt och förbi någon gång när det var ett par mil kvar. Så fort jag bytte spår så hängde han på, och när jag slet med det dåliga glidet och diagonalade på platten så gjorde han det också, trots att det rimligen borde gått fortare för honom att köra förbi och staka. Jag störde mig mer och mer på killen och försökte öka. Men kilometer efter kilometer låg han där och drog nytta av min farthållning. Inte förrän jag började se svarta prickar framför ögonen när det var sådär tre-fyra kilometer kvar körde han om, men inte på nåt ställe där det funkade för mig att haka på honom och få lite draghjälp, nejdå. Jag surnade, och behöll honom inom synhåll fram till det var en kilometer kvar till mål. Då fick jag en egen liten hejaklack som Johan hade dragit ihop som tjoade och stimmade och peppade mig att dra upp farten. Till slut hade jag nästan häng på killen, och i mål var han bara ett par sekunder före mig.

Och då har han mage att stanna upp och tacka mig för draghjälpen! "Det var du som fixade så jag orkade hålla tempot sista två milen, jag hade aldrig klarat det utan dig!" sa han och såg ut som om jag borde bli glad över det han sa. Jag sa att det var ju fint för honom, och att nästa gång får han gärna hjälpa till lite själv. Eller i alla fall ropa något uppmuntrande när han kör om.

Hur som helst.

Om känslan vid förra årets målgång var total lycka och en benhård övertygelse om att det här skulle jag göra igen så var årets mest lite surmulen. Jag var inte i närheten av att nå mitt mål (min tid 8.23.01 motsvarar en placering runt 8300 i herrklassen, något som ger mig en plats i startled 8 även nästa år. Jag hade ju hoppats på startled 7) och det kändes skit. Men efter lite eftertanke, en tallrik pommes och en öl hade jag landat i min prestation och kommit fram till att jag gjort det bästa loppet jag kunde under de förutsättningar som rådde. Jag behöver ha lite mer tur i första backen för att kunna komma upp lite smidigare, och jag behöver dessutom vara starkare för att orka köra på lite hårdare när det väl lossnar uppe på myren.

För jag ska bli bättre, och snabbare. I år var jag 512:e tjej i mål, förra året var jag nummer 787. Nästa år ska jag plocka ett par hundra placeringar till hoppas jag, och min femårsplan från och med årets lopp är medalj.

Sådetså.

Johan kolhydratladdade förövrigt på ett annat sätt än jag. Han fick totalkramp i Eldris. Hade säkert inte med det att göra förstås... Han gjorde dessutom sitt bästa lopp hittills trots krampen. Där snackar vi pannben.

Jodå. Jag har kommit i mål.

Strålande sol, nio vackra mil och - taskigt glid tyvärr. Men jag kom i mål. Hela historien får du imorn. Tack för hejaropen och alla tankar som skickats till mig idag!

Pirrig men redo

När den här bilden togs förra året hade jag ännu inte passerat under målporten för första gången. Nu har jag kört det här loppet en gång och vet på sätt och vis vad som väntar. Men samtidigt inte. Det här året har jag en målsättning som jag kommer få kämpa på ett helt annat sätt för att uppnå, och det ska bli spännande att se hur jag reagerar på den ansträngningen.

Skidorna är hur som helst färdiga och all uppladdning har verkligen gått precis som jag tänkt. Jag känner mig lugn, men lite pirrig förstås. Jävlar vad roligt det ska bli!

Årets huvudbonad i Vasaloppsspåret?

En av mina kollegor överraskade mig med en Vasaloppskeps nu på morgonen. Tydligen hade man såna här på sig på fyrtiotalet. Inte mycket funktionsmaterial i den inte! Men å andra sidan har den nerfällbara öronlappar, så det känns som jämnt skägg när jag väljer mellan kepsen och min tävlingsmössa...

18795

Förra året var mitt startnummer ett tjusigt palindrom. Så är inte fallet i år. Men jag tror att 18795 är ett fantastiskt startnummer ändå. Jävlar vad jag och min nummerlapp ska åka!

Vill du följa mig via sms så är det bara att göra som Vasaloppet säger att man ska göra - skicka ett sms till 72777 med texten VASA VL 18795.

För övrigt så tyder allt (det vill säga väder och vind och grejer) på att det kommer bli rysligt snabba spår på söndag. Det är delvis helt strålande, för det blir lätt att staka när det är platt. Men det betyder också att risken för nerförsbackkrockar ökar markant. Jag är inte direkt någon stjärna på utförskörning och vill helst att det ska gå ganska långsamt alternativt att jag får vara ensam i spåret och kan bromsa lite med ena skidan. Men det går ju inte när det är tusentals andra åkare omkring en. Och tänk dig då att jag förmodligen kommer vara omgiven av en massa åkare som känner precis som jag inför nerförsbackarna... Faktum är att jag inte är det minsta nervös inför backarna upp mot Risberg eller den tunga biten strax innan Evertsberg, nä, vad jag fruktar mest är backarna ner mot Oxberg. Riktigt otäcka.

Hur som helst. Jag tror på en snabb vinnartid, och på att de som siktar på medalj i år kommer att få det jobbigt. Och jag kommer också att få det jobbigt att nå mitt mål - att komma bland de 6800 första i mål. Förra året skulle man haft en tid på runt 7.50 för att hamna där, året innan dess var tiden något långsammare. I år kommer det förmodligen gå fortare. Och eftersom jag är en mes som inte vill åka fort nerför så kommer jag nog förlora en del tid.

Wellwell. Ingen idé att bekymra sig över det. Nu ska jag äta ostkaka.

I vallavardagsrummet

Nu är jag igång igen med vallaprylarna. Mina och Johans skidor är rengjorda, nu ska lite grundglider värmas in. Resten av glidprepareringen gör vi imorn, fästet lägger vi på lördag kväll. Det gäller att vänta in en så säker väderprognos som möjligt!

Stark, oslagbar och superpeppad!

Ju närmare söndag vi kommer desto fler nyfikna frågor får jag om hur formen är. Hur känns kroppen? Hur tror du det går? Hur känner du dig nu jämfört med inför förra årets lopp?

Förra året på just onsdagen innan Vasaloppet kände jag mig som en förlorare. Jag var besviken, nervös och orolig. Huvudet var fyllt av negativa tankar.

Idag är det precis raka motsatsen. Jag känner mig GRYM! Stark, oslagbar och superpeppad!

Faktum är att gårdagens intervallpass kan ha varit säsongens absolut bästa och roligaste träningspass. Jag körde en variant med två set med långa intervaller och i mitten ett set med lite kortare. De längre intervallerna gick i uppförsbacke och de kortare på platten, mellan långintervallerna körde jag längre åkvila, mellan de korta en lite kortare ståvila. Återhämtningen mellan repetitionerna var strålande, jag hade bra tryck i stakningen och förutom en liten tendens till trötthet i ländryggen så kändes hela kroppen urstark.

Jag landade på totalt drygt 108 mil skidor (på hjul och snö) under säsongen. Ungefär 30 fler mil än förra året. Jämfört med förra året har jag tränat lite mindre totalt, och då handlar det framför allt om att jag sprungit mindre. Däremot har jag kört mer styrka jämfört med inför förra årets lopp, och jag har dessutom tränat mer aktivt med styrkan i skidåkningen med en del intervaller och snabbdistans. Så jag tror att jag tränat smartare, vilket känns i, och syns på, kroppen.

Nu är det bara att vänta in söndagen. Vänta, och längta. Bring it on!!

Tävlingsmössan på!

Urladdning och uppladdning

Det verkar som att man gör bäst i att inte lyssna på någon annan än sig själv när det gäller uppladdning inför Vasaloppet. Det finns så många olika teorier om hur man blir sitt bästa jag på söndag både när det gäller hur man ska träna och hur man ska äta. Och ingen av upphovsmännen till teorierna känner mig lika bra som jag själv gör, så därför tänker jag att det är jag själv som har bästa teorin.

Och jag tänker ungefär såhär:

Jag gillar att träna hårt. Gillar att tömma varenda muskel på varenda liten gnutta kraft som finns. Och jag tänker att om jag rensar kroppen på energi så finns det gott om utrymme för att fylla på med ny och fräsch dito.

Jag tror dessutom på att tömma "rätt" muskler. I det här fallet handlar det om skidmusklerna. Därför ska tömningspassen ske på skidor, inget annat.

Jag tycker inte om att äta mer mat än jag orkar och känner är tillräckligt för att jag ska bli mätt. Det får mig bara att må illa och känna mig otymplig. Dålig idé, således.
 
Jag känner mig skeptisk till det här med carboloader. Har dessutom aldrig provat. Känns inte som en bra grej att prova första gången inför Vasaloppet.

Istället för att äta kopiösa mängder eller trycka i mig artificiella kolhydrater så tror jag på att äta "normalt", men träna mindre. På så sätt tillför jag mer energi än jag normalt gör av med, men utan att känna mig som en svullad säl.

Och vad ska man egentligen träna för något såhär tätt inpå loppet? Jo, jag behöver fart och explosivitet. Kanske inte så mycket rent fysiskt, men psykiskt är det nödvändigt. Under vintern har det handlat så himla mycket om att tugga i sig mil efter mil, men nu behöver jag känna en liten kick, jag behöver väcka musklerna och hjärnan och ha roligt i spåret. Därför tänker jag köra hårda, intensiva och korta intervaller ikväll, på mitt sista skidpass.

Och efter kvällens pass blir det inget mer. Lite yoga, lite promenader, kanske ett kortare lätt löppass. Kroppen får ju trots allt inte stelna till. Men fokus blir på vila och på att ladda upp hela mig med längtan efter att åka skidor en halv dag.

Laddar inför kvällens pass med skid-VM på tv och skidor på kaffemuggen...