Mina inspirationskällor

Jag älskar verkligen att följa skidlandslaget under världscupen och under mästerskap. Jag fascineras av hur de kan pressa sina kroppar till det yttersta, och lider med dem när det inte räcker, gläds med dem när de når ända fram.

Men de är inte mina största inspirationskällor. Nej, de människor som inspirerar mig mest finns på mycket närmre håll:

I november förra året sprangs det många mil runt om i landet under ett enda dygn. Vi pysslade med ultraintervaller. På stigar och gator i och runt Simlångsdalen höll jag och min klubb till. Vi har några stycken ultrarävar, men de flesta har aldrig sprungit längre än maraton, och många håller sig även under den distansen. Var tredje timme gav vi oss ut, och sprang (eller i mitt fall - rullskidade) en mil. Sen vila, och på det igen. En av alla som deltog var Eskil. Eskil är vår tränare. Han springer kuperade halvmaror på 1.19, han snittade 43 minuter per mil under ultraintervallerna och han springer varenda backe han utsätter oss för minst ett par gånger extra, väsandes "älska smärtan" i örat på oss andra. Och varje söndag dyker han upp, leende, med ett nytt, spännande träningspass. Han ser inga hinder, och det inspireras jag av. Backarna gör oss till bättre löpare, dåligt preppade skidor gör oss starkare... När han skulle beställa en ny motorsåg till jobbet valde han i motsats till alla andra den tyngsta. "Så att jag får lite mer träning".

En annan som deltog på ultraintervallerna var Anette. Hon hade aldrig sprungit ultra innan. Däremot springer hon snabbt som vinden på maraton och halvmaraton, och hon har flera SM-medaljer i bland annat K35 och K40. På Berlin maraton förra året var hon topp-200! Anette inspirerar mig på många sätt. Hon jobbar och sliter, precis som alla andra. Hon har familj, precis som alla andra. Och mitt i allt tar hon sig tid att springa och träna så oerhört fokuserat. Jag har så vitt jag kan komma ihåg aldrig träffat Anette utan att hon har ett stort leende i hela ansiktet, och frågar man henne om hon vill hänga med och testa något nytt träningspass så är hon den första att säga ja. Hennes glädje och förmåga att finna sin egen tid inspirerar mig.

Det är aldrig för sent. Det har jag fått lära mig under de senaste åren. Och en av de första som sa det till mig var Ingmarie när vi sprang ut till en av hennes favoritskogar i somras. Jag surade som vanligt lite över att jag inte fått bli löpare tidigare i livet för nu har jag ingen chans att bli världsmästare, och då påpekade hon att det finns många exempel på människor som inte blivit matade med löpning sedan de var bebisar och som ändå blivit grymma löpare. Och Ingmarie själv är ett fantastiskt bra exempel. Hon om någon ger mig löparglädje i varenda liten cell i min kropp när jag träffar henne, och att läsa hennes blogg är som en liten lyckoinjektion. Just nu satsar hon på New York marathon, och underkastar sig ett grymt träningsprogram med fler intervaller än jag ens vågar tänka på. Och hon gör det med sån energi att jag blir helt yr!

Där har du dem, mina tre stora inspirationskällor. Och det inte det faktum att de alla springer snabbare än vad jag gör som inspirerar mig, det är deras inställning och glädje.

Eskil

Anette

Ingmarie (och jag)