Badasscykling

Tio grader och en väderprognos som lovade mer regn än uppehåll. Det är såna här dagar som agnarna skiljs från vetet. Vissa cyklister stannar hemma, andra ser det som en utmaning och ser fram emot att få kämpa lite extra.

När klockan slog tio och den lilla, gröna Bureklungan rullade iväg konstaterade jag att i det här gänget är jag förmodligen både den med minst antal cyklade mil och den med lägst tempo i benen. Men vafan. Det är bara att köra.

Lade mig sist tillsammans med Jonas och medan övriga klungan tog femminutersförningar i medvinden så låg vi längst bak och jag fick en hel del värdefulla tips om hur jag kunde förbättra min cykelteknik. Kändes lite läskigt att cykla i klunga igen, jag har vant mig av med det under Ironmanträningen då jag fokuserat på långa, ensamma pass för att träna min mentala kapacitet, men till slut vågade jag ligga hyfsat nära i alla fall.

Efter det obligatoriska fikastoppet drog regnet igång ordentligt, och jag peppade upp mig och bestämde mig för att följa med runt och då drog vi igång en belgisk kedja. Jag hängde med några varv, men så kom en förrädisk liten backe och jag knäckte mig totalt. Sista milen fick jag kapitulera och lägga mig längst bak igen och då var det en kamp bara att ligga på hjul och inte tappa alltför mycket.

När jag bromsade in hemma stannade klockan på knappt nio mil på 2.50, det vill säga ett snitt på nästan 32km/h. Jag är helt slutkörd, men så fruktansvärt glad. Det här kan vara det roligaste cykelpasset på länge. Det är nästan så jag börjar fundera på att skaffa en vintercykel bara för att kunna cykla typ jämt...

Det är inte bara punkteringar som gör att man måste stanna ibland. Krister bangar inte ett cykelpass bara för att han har jour på jobbet, men då måste han svara i telefon ibland... Foto: Erik.