Cykling på Mallorca dag 6 och 7: Klungskräck och regn

Vissa saker tar tid att bygga upp och bara ett ögonblick att rasera. Som tryggheten i en klunga. Jag ska inte sticka under stol med att jag kände mig måttligt sugen på att ge mig ut och cykla i någon större grupp i fredags, dagen efter min vurpa. Därför blev jag väldigt glad när Jessica, en av Halmstads unga, coola triathleter ville cykla i bergen med mig alldeles ensam medan de andra gav sig iväg söderut mot Cala Pi.

Vi cyklade de tre transportmilen till den gulliga lilla staden Bunyola och sedan bar det av uppåt. Fem kilometers klättring upp till Coll de Hono på 540 meters höjd var det som gällde, svetten rann, backarna var tuffa och jag kämpade dessutom med mina växlar som inte funkade helt bra efter vurpan. Till slut struntade jag i att växla och körde hela backen på lättaste växeln, något som är jobbigare än det låter. Det är svårt att få upp nån fart på så lätt växel och benen får tugga på som tusan. Men upp kom vi, och medan stora, tunga moln tornade upp sig över oss körde vi igenom passet mot Orient där vi stötte på Henrik som hade lämnat sin klunga för att ta sig an Orientbackarna på andra hållet, och han följde glatt med nerför med oss.

Vägen ner mot Alaró gick längs bergskanten med magnifik utsikt ut över en stor dal, gissar jag i alla fall. Jag vågade mig inte på att titta. När det går i över 50 kilometer i timmen nöjer jag mig med att ha blicken på vägen för att kunna se eventuella stenar och annat skräp som jag helst vill undvika att köra över...

De stora svarta regnmolnen låg som en olycksbådande skugga över bergen i väster medan vi cyklade i solsken och värme nere på slätten, och turligt nog höll de sig kvar där. Så när vi rullade in på strandpromenaden igen var det efter tio varma, soliga mil. Mina vurpade ben hade överlevt ett tufft pass och mådde uppenbarligen bra. Klungskräcken försökte jag göra något åt under veckans allra sista cykeltur som dessutom kördes i regn och bara några få plusgrader. Jag tuffade på i min sexmannagrupp och blev liksom så illa tvungen att köra nära mina kompisar, för vinden tilltog och blev så ihärdig till slut att vi fick trampa järnet i nerförsbackarna för att överhuvudtaget komma någonstans.

När jag klickade ur pedalerna för allra sista gången den här Mallisveckan kändes det både sorgligt och lite skönt. Skönt eftersom kroppen hade svarat så bra och jag hade fått till 63 riktigt magiska mil längs öns vackra vägar - jag hade verkligen inte kunnat önska mig mer, men sorgligt förstås eftersom nu var det över. Inget mera Mallis. Hem till minusgrader, grusiga vägar och underställ.

Men samtidigt - det kommer en vår nästa år också. Och då finns det många bergstoppar att erövra. Det blev till exempel inte Sa Calobra i år. Puig Major hoppade vi också över. Liksom Cap Formentor. Men nästa år, då. Jag längtar redan.

Jag och min klunga! Minus Viktor som tar bild. Viktor och Conny gjorde för övrigt sitt första pass eftersom de kom ner till Mallis dagen innan, så de fick göra ett hästjobb och dra större delen av tiden.