Som alltid när jag träffar min fina, fina L blir jag sjukt sugen på att bo i en riktig stad i ett riktigt land. Halmstad känns som helvetet på jorden när det blir dags att sätta sig på bussen eller tåget tillbaka från civilisationen. Usch. Men nåja. Ritz igår, vi var sjukt snygga och jag hade väldigt roligt. Stötte ihop med en del gamla kompisar som jag väl hade sådär stor lust att prata med, men när vi väl sa hej kändes det bara rätt trevligt. Jag, A och L viskade ihop små strategier för att sno champagneflaskan från killarna som stod bredvid. Insåg dock att det skulle bli svårt att rymma från ett så trångt ställe med någon slags värdighet och med flaskan i behåll så vi lade ner det projektet. Det fick bli coctails istället. Och det är ju inte fy skam. Sen kom mina favoritbröder inramlandes och jag fick plötsligt en känsla av att vara tillbaka i tiden några år, då när allt var lite enklare och lite roligare. Fast det varade inte så länge, för vem har tid och lust att gå runt och längta till gamla dar? Nä precis.

H var precis som H brukar vara. Bara hon kan få för sig att gå och be dj:n sänka ljudet för att hon inte hör vad folk säger omkring henne. Hon fick inte sin vilja igenom, vilket störde henne lite kan jag tro. Och B berättade för mig om alla sina äventyr i Sthlm, alla coola människor han ska intervjua, alla spännande ämnen och saker han får skriva om. Blev lite avundsjuk och sugen på att göra nåt betydelsefullt.

Sen, hemresa. Nu, lite halvsur över att jag det inte var jag som hade en biljett till det där Ryanairplanet till Gatwick. Eller till någon annanstans för den delen. Jag önskar att mitt jobb fanns på en lite mer spännande plats än den här skruttstaden.

Fast jag vet ju så väl att jag kommer tycka att livet är rätt bra också här inom några dagar. De där längta bort-grejerna dyker upp med jämna mellanrum, och så frågar man sig vad i hela jävla friden det är man pysslar med, men sen kommer den ganska småputtriga och trevliga vardagen och man liksom vänjer sig. På gott eller ont.