Före...
Klockan är snart ett och det är dagen efter. Känslorna just nu är mest frustration och tomhet. Jag vet att det kommer vändas till revanschlusta snart, jag känner redan hur det kryper litegrann i huvudet och jag funderar så smått på att fylla i anmälningsformuläret inför nästa års lopp. Men just nu tillåter jag mig själv att vara lite ledsen över att det inte gick som jag ville igår.
Det har som du kanske märkt varit lite upp och ner med löpglädjen för mig den senaste tiden. Men jag hittade en positiv känsla under de senaste dagarna, och inför starten igår kändes kroppen och hjärnan redo, jag ville verkligen komma under två timmar, eller snarare under 1.55. Det var målet. Nervositeten var på plats, nästan lite väl närgången faktiskt. Jag oroade mig över lite för mycket saker, saker som jag annars brukar känna "äsch, det löser sig" inför. Jag var hela tiden lite, lite sen till allt. Men jag hittade mitt startled i god tid, hann stå och tjöta lite med folk, träffade en av mina klubbkompisar och ultraförebilder Rikard Kelloniemi medan jag värmde upp och hann snacka lite ultradrömmar och Norge med honom, och fick lite goda råd av erfarna Varvslöpare som peppade mig. Det kändes helt enkelt strålande i startögonblicket.
Men det var trångt, jävligt trångt. Redan innan Älvsborgsbron började folk gå i bredd så att det blev svårt att ta sig förbi, och jag snittade en kilometertid på 5.50 på första femman. Urkasst. Problemet var bara att när jag insåg det så grottade jag ner mig i hur mycket snabbare jag skulle behöva springa resten av loppet nu, och hur jobbigt det skulle bli, istället för att rota fram jävlaranammat i mig och ge mig fan på att bli den där snabba, starka urmänniskan som jag vill vara.
Och det blev värre. Vid 10-nånting kilometer fick jag krampkänning i baksida lår, och efter det kändes benen som stumma stockar en bra bit. Fick i mig vatten och energidryck och hämtade mig något, åtminstone fram till Göta älvbron. Där hade jag lovat mig själv att få gå en liten, liten bit för att få igång benen igen. Det skulle jag inte gjort. Jag skulle ha plockat fram mina mantran, jag skulle ha odlat pannbenet och jag skulle ha förträngt de tunga benen. För när benen väl fick gå så ville de inte göra annat. Hasade mig fram småspringandes upp till Avenyn och förbannade varenda människa som stod omkring och hejade och ropade "kom igen, det ser bra ut, kämpa på!". Ser bra ut?! Skojar ni?! Jag kände mig slagen, knäckt och urkass. Inte precis bästa känslorna för att lyckas på ett lopp...
Men så fick jag tag i en av alla de där vattendränkta tvättsvamparna vid Poseidon, och plötsligt vände något i kroppen. Jag fick ork, kraft och lust igen (det kan förstås ha berott på Enerviten som jag klämde vid läppstiftet och som kickade in just då...) och hämtade upp mitt löpsteg och sprang riktigt bra genom Vasastan och upp förbi Skanstorget. Linneplatsen passerades och jag hade äntligen, äntligen hittat känslan igen. Surt som fan förstås att det kom de sista två-tre kilometrarna... Jag försökte rusa förbi så många som möjligt på slutet, kryssade mellan alla yra höns som gick i bredd på den lilla gångbron över Dag Hammarskiöldsleden och såg tydligen riktigt stark ut sista biten berättade vänner som stod och hejade. Kändes lite som en revansch på nåt sätt.
Upploppet...
Pinnade på och nådde upploppet och kostade på mig ett leende och en segergest när jag kom över mållinjen. Men egentligen var jag mest bara besviken, ledsen och arg. 2.06. Vad är det för tid? Och var kom de där stockbenen ifrån?
Om en stund och en omgång Alfapet ska jag ge mig ut och återhämtningsjogga. Sen ska jag fundera över vad jag ska göra för att bli bättre nästa gång. Jag har trots allt ett pers på Stockholm Halvmara att ta mig an om jag har lust. Dit är det elva-tolv veckor, och på den tiden skulle jag kunna satsa som fan. Om jag har lust.
En stund efter målgång...stolt över att jag kom i mål, men inte nöjd.