Det finns smärta och så finns det smärta

Jag är lite öm i mina axlar, eller egentligen i mjukdelarna mellan axlarna och nacken. Där placerade jag nämligen ett däck under militärträningen i onsdags. Jag har fortfarande inte riktigt lärt mig hur man springer med ett däck på axeln utan att det skumpar och guppar och orsakar blåmärken.

Hur som helst. Medan jag gick och ojade mig lite över den lilla ömheten när jag promenerade hem från jobbet så kom jag att tänka på en tidig morgon längs E12:an öster om Tärnaby. Medan jag och Johan stapplade fram längs asfalten hängandes på stavarna, ömsom sovandes, ömsom förbannandes gud och hela världen så frågade Johan vilka ställen som gjorde ondast på mig. Han bad mig göra en topptrelista. Det var inte helt lätt eftersom hela kroppen kändes som ett enda stort sår. Men smärtan i fötterna som gjorde det omöjligt att fortsätta gå (samtidigt som kölden gjorde det omöjligt att stanna) toppade listan, alla kategorier. Det var en allt överskuggande smärta, en smärta som aldrig ändrade intensitet utan som bara malde och malde sönder mitt förstånd tills jag inte kunde tänka på något annat än att mina fötter satt i slutet på mina ben och att jag helst av allt inte ville att de skulle sitta där eftersom de ju hade börjat brinna.

Det går inte att oja sig över lite ömhet i axlarna när man börjar tänka på den typen av smärta. Och tanken på den smärtan ska jag ta med mig i morgon när jag springer i ösregn längs havet i ett försök att inte komma sist i klubbmästerskapen i halvmaraton - för hur ont det än börjar göra någonstans i min kropp, hur mycket låren än protesterar, hur mycket skavsåret på min högerfot än pulserar och skriker så kommer det inte ens vara i närheten av den smärtan. Det ska jag tänka på, och så ska jag fortsätta springa, ända in i kaklet.