Orsa ski marathon 2012 - mitt livs bästa lopp

Efter en veckas tuff skidträning är det svårt att säga hur ett långlopp ska gå. Men jag hade bestämt mig redan igår - jag ska under 3.10 och så är det bara. Sen är det ju alltid svårt att säga, skidlopp kan bli så olika beroende på före. Men med tio minusgrader, vindstilla och stabil snötemperatur som gjord för Blå extra så talade allt för ett snabbt lopp.

Och själv kände jag mig urstark! Jag märker en tydlig förbättring i stakningen, och jag kunde staka uppför backar där andra körde med frånskjut. Snacka om att självförtroendet får sig en liten kick då... Kommentarer från sidan av spåret i stil med "åh, hon åker fint" och från medåkare runtomkring som berömde mig för min jämna fart gjorde också sitt till.

När jag varvade förra året hade jag redan funderat i en halvtimme på att bryta. Det här året längtade jag ut på nästa varv och ville aldrig sluta åka. Den enda lilla dippen kom efter drygt 35k på en del av banan som inte är riktigt min grej. Men lagom till uppförsbackarna efter 38k hade jag hämtat mig och blivit taggad igen.

När jag närmade mig stadion tittade jag till klockan och konstaterade att jag skulle behöva ligga på ordentligt för att komma sub3, och de krafterna hade jag inte. Eller så handlade det snarare om att jag var förbannat nöjd med att klara min målsättning med nästan tio minuter och inte kände att jag behövde pressa mer.

I mål kom jag på 3.00.57, och jag är så satans nöjd! Visst, jag kommer förmodligen gnälla en aning om det visar sig att jag hamnar 58 sekunder på fel sida strecket när seedningstabellerna kommer, men då ska jag tänka på att jag genomförde ett nära nog perfekt lopp där jag verkligen gav allt.

Johan, Kajsa och jag - tre glada skidåkare som fixade sina mål med god marginal. Och eftersom vi gjorde det så fick vi skejta uppför slalombacken och ta en öl på Toppstugan.