Ironman Kalmar 2013: En gång är ingen gång, två en tradition

Årets upplaga av IM Kalmar bjöd på höga vågor, bisarr motvind och ett jädra slit. Men också glädje, styrka och en helt magisk känsla av närvaro.

Vi tar det från början, väl?

Det var ett himla snack om väder och vind inför lördagen. Ska det blåsa? Hur många sekundmetrar? Och hur jobbigt kommer det bli?

Skitsamma. Blåser det så blåser det. Oavsett ska vi simma de där 3,8 kilometrarna och cykla de där 18 milen. Må så vara att det kanske blir i höga vågor och med en motvindsvägg att forcera i tempobågen. Vi har alla samma vind att kämpa mot och med, och vi gör ju trots allt det här för att vi älskar det, eller hur? Och vi älskar på något märkligt sätt också smärtan, den där nästan outhärdliga tröttheten och värken, för vi vet att den går att komma över, den går att bemästra och vi kommer att vinna över den. Och springa leende över mållinjen.

Där ute simmar vi. Nånstans. :)

Eftersom jag upptäckt det underbara med öronproppar när jag simmar så hade jag murat igen öronen redan 6.50, så jag missade både nationalsång, Kentas Just idag är jag stark och när protriathleterna släpptes iväg kl 6.55. Men startskottet gick inte att ta miste på. Pang, och så var vi iväg. Ut i Kalmarsund, ut i vågorna. Som vanligt nojade jag över simningen, men inte över min egen insats, utan över att bli överkörd, sparkad och manglad av mina medtävlande. Men jag klarade mig rätt bra från diverse incidenter (förutom det där med att folk ska hålla på och simma bröstsim runt bojarna, lägg av med det! Vattenpolocrawl är en bra grej om du känner att det blir trångt och jävligt och svårt att crawla - ingen mår bättre av att du sparkar vilt omkring dig i nåt slags försök att komma framåt!), och kände mig helt upprymd där uppe på vågtopparna. Hittade ett skönt flyt och kunde verkligen jobba med vågorna. Jag var lycklig som en fisk och ville aldrig kliva upp ur vattnet. Eller jo, det ville jag när jag kom in i kanalen in mot växlingen, för där hade någon släppt ut all smuts och skit som gick att hitta i hela Kalmar med omnejd. Mörkt, skitigt och äckligt. Hur som helst sprang jag upp glad som en lärka efter en fantastisk simtur, och efter att ha meckat lite med våtdräkt och grejer rullade jag ut mot Öland.

Precis efter växlingen, och efter att ha parerat en vurpa när en kille bredvid mig inte riktigt har koll på sig själv och cykeln och välter medan han försöker få fast fötterna i pedalerna. Osmidigt.

Ölandsbron med sidvind från sydost, det vill säga nästan lite halv medvind, var magisk. Jag rullade om folk uppför och nerför och kom ut på ön med gott självförtroende. Sen kom motvinden. Fy satan vad jag slet på väg söderut. Fick se mig omcyklad av i princip hela startfältet kändes det som, men jag gnetade på i mitt tempo och njöt av den fina turen ändå. I varenda trädgård och korsning satt folk och hejade, och det är så himla, himla häftigt! Peppade mig själv med att snart kommer medvinden, så fort vi kommer över på östra sidan, och jodå, den kom. I ett par mil. Sen skulle vi över på västra sidan igen. Och då kom väggen. Det kändes som att jag inte kom en meter. Där och då, med kanske åtta mil kvar på cykeln, knäcktes den här järnkvinnan. Jag trodde jag var van vid motvind, västkusttjej som jag är, men det här var helt sanslöst.

Supergrymma Håkan som körde sin tredje Ironmandistans i Kalmar, och som är den som fått med mig på hela triathlontåget, på väg ut på sista sex milen på cykeln.

Och så jag då, en stund senare. Glad att få lite medvind en stund. :)

Lösningen? Ät, drick, prata med dig själv, sjung. Tala om för din motvilliga hjärna och kropp varför du gör det här, lyssna inte på eventuella motargument och bara kör. Jag kom över på Kalmarsidan och hade bara sex mil kvar. Ett par stycken där det gick att kötta lite, ett par stycken på vindlande småvägar och sen motvind igen. Minns inte så mycket av den här delen, minns bara att jag fick ruggigt ont i högervaden, det kändes som att den var på väg att lämna det här jordelivet. Fick trampa på så gott det gick med vänsterbenet och knapra energitabletter med magnesium och sånt och inbillade mig att det hjälpte. Fick syn på min järnmansvän, världens coolaste Håkan som tuffat på bra i motvinden och som hade sprungit nån kilometer redan och kände mig helt stolt. Vi är så jäkla bra!

SuperHåkan igen. Alltid lika glad när man får syn på honom, han påstod att han hade ont och att det var jobbigt, men det där leendet kan lura vem som helst.

Men det var en helt annan Therese som kom in till T2 i år jämfört med förra året. Ganska slut i benen, lite modstulen men samtidigt på nåt märkligt sätt glad och övertygad om att det här är minsann inga problem. Hamnade i omklädningstältet tillsammans med ett gäng sköna tjejer som var sådär härligt glada och fina (frågade aldrig om era namn, men en av er var SPIF:are och jag är så himla, himla glad över att ni var så glada, den glädjen tog jag med mig ut på maratonet!) och om och om igen ropade att vi är grymma och såna hjältar. Jag tog på mig leendet och tassade iväg ut på den lilla löpturen. Fick syn på min underbara superhejaklack i form av halva familjen och min egen Ironfamily Johan som är världens bästa supporter. Ni gjorde hela min dag, jag var så glad varenda gång jag fick syn på er!

Seeeegt...

Delar av superhejaklacken, fullt upptagna med att hålla alla världens sociala medier uppdaterade om min framfart. :)

Så. Tre varv löpning kvar innan jag fick springa genom målportalen som en Ironman för andra gången. Och jävlar vilken smärta. Mina ben värkte helt överjordiskt, vaderna var hårda som golfbollar och jag kände mig som ett stapplande bergstroll. Vaggade fram till första vätskekontrollen och eftersom min kropp inte fattade vad jag höll på med så protesterade den genom att vilja gå på toa. Så det fick jag göra. På både första och andra kontrollen. Sen började det flyta på någorlunda, men den där tjocka, tunga och stela känslan släppte inte förrän efter ungefär sex kilometer. Eftersom den lilla delen av min hjärna som går igång på matematik (obs! extremt liten del - nästan underutvecklad) har en tendens att fungera distraherande när den väl brummar igång så satte jag igång att räkna. Funderade över femtedelar och åttondelar och vips så hade första varvet gått och jag fick mitt första armband. Jag hade sprungit första rundan genom ett fullsmockat Kalmar som verkar älska sina triathleter, för j.ä.k.l.a.r vad ni hejar! Jag blir helt gråtfärdig när jag tänker på det. Ni lyfte mig framåt, det kändes stundtals som att jag svävade. Det gjorde jag förstås inte, och andra varvet på löpningen var tung, tung. Jag hade börjat få ont i min vänstra fot, och smärtan ville inte ge med sig. Till slut, efter att jag återigen sprungit genom innerstan, gnällt lite om min onda fot för Johan, fått lite lakrits av densamma och sprungit förbi målportalen för sista gången så upptäckte jag att smärtan började klinga av. Den kom tillbaks varje gång jag tog gåpauser, så då var det ju bara att välja - springa utan att ha ont i foten men ha ont i typ resten av kroppen, eller gå och ha ont i foten OCH i typ resten av kroppen, och dessutom ta evigheters evighet på mig att komma i mål? Lätt val.

Bara tolv kilometer kvar...

Grymma Lina som krigade ordentligt under dagen och kom under 12 timmar!

Gölligt!!!

Så jäkla glad!!!

Eh, ja... så jäkla glad var det ja. :)

På slutet hankade jag mig framåt tillsammans med bland annat en kille från Stockholm city triathlon, och vi peppade varandra att bita ihop och försöka njuta. Sista 3-4 kilometrarna lade jag på ett kol, rätade upp kroppen och tänkte att minsann, här ska inte stå mer än 12.45 i nån resultatlista. Oavsett att jag hade varit tämligen övertygad under hela loppet om att jag skulle ta mig över mållinjen i år igen så var det först med två kilometer kvar som det slog mig att jag faktiskt skulle lyckas. På långt håll hörde jag speakern och allt publikjubel från Stortorget, och då brast det. Tårarna rann medan jag sprang längs växlingsområdet in mot centrum. Publiken bar mig sen på sina axlar och när jag svängde upp på målrakan kände jag mig som en vinnare. All smärta var som bortblåst och jag sträckte armarna i luften när jag korsade mållinjen på 12.44.

Jag är en Ironman. Igen.

Fick dessutom sjukt stor krans av min ena syster Linnea som är florist. När jag hämtade cykeln och promenerade mot hotellet fick jag många blickar och glada grattis. Folk fick gärna tro att jag vunnit nåt, för även om jag inte kom först i mål så är jag ändå en vinnare. :D