Detta har hänt:

Jag har inte dött eller på annat sätt försvunnit från jordens yta. Men detta har hänt. Livet har förändrats. Jag fick andra prioriteringar ett tag. Började fundera över om träning verkligen är meningen med livet.

Det är det inte, kan jag konstatera nu.

Jag lyckades för övrigt tajma förlossningen till ungefär samma tid på året som mina två Ironmantävlingar. Vad som var värst? Förlossningen, helt klart. Det var smärta upphöjt till tre miljoners miljarder. Ironman gjorde ont, men inte på liv och död. Men det fanns samtidigt likheter. Kroppens och sinnets förmåga att anpassa sig till rådande situation fascinerade mig vid båda tillfällena. Känslan av att vara inne i en bubbla, en plats där vad som händer utanför, i verkliga världen, inte har någon betydelse. Det enda som existerar är du, smärtan och ett slutmål som du drömt om, fantiserat om och längtat efter så länge att du knappt minns hur det var innan den där längtan fanns.

Nu är hen här. Och har varit här i fyra veckor. Livet har förändrats. Men jag är samtidigt samma gamla Therese någonstans där innanför moderskapet. Det är en märklig grej. Dagarna består av vyssja, amma, sjunga, byta blöja, vyssja, amma, sjunga, byta blöja i all oändlighet. Det egna jaget får stå på vänt en stund. Men det kliar i kroppen. Den kropp som under graviditeten inte ville eller kunde träna alls på samma sätt som jag kanske velat. Men nu kliar det. Jag längtar ut på vägarna. Och jag känner mig spänt förväntansfull inför hur livet som förälder kan passa ihop med livet som triathlet, orienterare, löpare och yogaentusiast.