Jag har ONT (igen)

Ibland är livet bara så förbannat orättvist. Jag ska försöka låta bli att gnälla och istället se nån slags ljus sida av det här om en stund, men just nu känns det verkligen inte roligt.

Var ute och sprang med klubben imorse, ett längre distanspass med inslag av fartlek. Och efter en dryg timme började helvetet igen. Trots att det känts så bra innan, både tidigare under passet och under all träning jag gjort i veckan. TÅ-HELVETE! Som ett hammarslag som fortplantar sig som blixtar ut i trampdynan. Jag justerade löpsteget och försökte landa lite mer med hela foten och det lindrade lite. Men smärtan fanns där hela tiden. Bara till att börja gå små korta bitar och låta foten vila. Jag blev så arg och ledsen att jag nästan började grina, svor gjorde jag visst också. En av mina ultralöparkompisar hajjade till - "herregud, du måste ha fruktansvärt ont, jag har aldrig hört dig svära innan!". Och jo, så var det nog. Fruktansvärt ont.

Det märkliga med det här ontet är att först är allt frid och fröjd och kroppen känns följsam och allt är så bra, och sen bara PANG så är det som om domedagen är kommen och helvetets eldar har stigit upp till jordens yta.

Det är visst så att man inte kan löpvila bort den här smärtan. I morgon är det jag som ringer tillbaks till naprapaten och ber honom få ordning på det här.

Det blev för övrigt ett par DS trainers igår. De satt som en gräddtårta på foten, och jag ser fram emot att nån gång inom en inte alltför avlägsen framtid få se vad de går för ute på vägarna.