Värme, PB och ett skrapat knä

Köttsår - ett sånt har jag inte haft sen jag började skriva min ålder tvåsiffrigt...

När jag vaknade imorse var jag väldigt glad att det inte är idag jag ska springa en mil så fort jag kan. För även om det var varmt igår så var det i alla fall inte 32 grader och åskkvavt...

Igår sken solen genom ett välkommet soldis, svalkande vindar nådde mig i skuggan vid foten av Varbergs fästning där starten och målet gick. Dagens plan gick i stort sett ut på att försöka hålla ett jämnt tempo några sekunder under 5.00min/k, och när det gällde förberedelserna så var det allra viktigaste för mig att dricka ordentligt innan loppet, och dessutom se till att få i mig salt och vitaminer så att jag inte skulle kollapsa. Förra årets lopp spökade i bakhuvudet, då hade jag superkul under själva loppet men sen blev jag sjuk och jag gissade på vätske- eller saltbrist.

Och plötsligt stod jag där i startfållan. Folk framför började röra på sig och jag försökte hitta mitt tempo. Det är sannerligen inte lätt. Jag är inte van vid att hålla de här hastigheterna och gick ut alldeles för hårt. Första två kilometrarna gick på ca 4.45 var, och  jag kände tendens till syra i benen i uppförsbackarna. Försökte hålla igen och försökte hitta en rygg att hänga på.

Men ju fler kilometrar som gick desto mer kändes det som att jag inte skulle lyckas göra ett bra lopp. Låg hela tiden en bra bit under en kilometertid som skulle räcka till sub 50, men min kropp kändes inte bra i värmen. Stannade till vid vätskekontrollerna och såg till att svalka av huvudet och dricka ett par muggar, men den ojämna farten kombinerat med värmen gjorde att jag fick lite andnöd. Plötsligt slutade benen springa och jag upptäckte att jag gick. Fick ner pulsen ett par slag och återupptog springandet.

Fortsättningsvis var hela loppet bara en enda kamp mot pannbenet. Jag upptäckte att det var väldigt mycket mjukare än jag trodde när det kommer till såna här korta distanser. Det var först när det återstod 2,5k som jag kunde plocka fram jävlaranammat och bestämma mig för att nu får det räcka med självömkan, nu ska jag i mål och det ska gå fort för jag såg sekundrarna ticka iväg och det skulle vara så snöpligt att komma i mål på typ 50.05. Hittade nåt slags flyt, såg en tjej som stannade till och började gå och jag hojtade till henne att det bara är två kilometer kvar och vi har nästan medvind, kom igen! och sen hamnade mitt ansikte alldeles för nära marken. Jag trampade snett på asfaltskanten och gjorde en tjusig actionfilmrullning och försökte skydda alla vitala delar från medlöpare och den stekheta och varma asfalten. Konstaterade att jag skrapat knät lite, reste mig upp och sprang vidare muttrandes. Helvetehelvetehelvete. Lade in sista växeln, spurtade och kände blodsmaken i munnen... och så var det över. 49.24 sa klockan och jag stapplade fram till vattnet, medaljerna och bananerna. Tackade min publik och kikade ner på benet. Där rann blodet i strid ström och jag knallade bort till sjukvårdarna. Där låg solstingade och avsvimmade människor i drivor och jag skämdes lite över att behöva be om ett plåster...

Vad har jag då lärt mig? Jo, jag måste träna mer i 4.50-fart. Jag måste lära mig hur den hastigheten känns. Jag måste träna mitt huvud i den hastigheten. Jag måste lära mig bita ihop och inte känna efter, även när det går fort.

Efter målgång

Jag gjorde lite grann av ett skitlopp, dåligt upplagt och allt det där, men jag klarade mitt mål och idag mår jag strålande.