Astronomisk tidsångest

Jag har gjort något jag inte borde ha gjort. Jag har kollat resultatlistorna i mina två tänkta Vasalopps-seedningslopp. Eller ja, om jag var en lugn och stillsam person som inte hetsar upp mig och får prestationsångest så borde jag verkligen ha gjort det, för det är ju egentligen en god idé att kolla upp vilka tider man behöver göra i ett lopp för att det ens ska vara meningsfullt att köra. Men jag är ingen lugn och stillsam person utan prestationsångest. Jag är snarare en våldsamt hysterisk person som har en tendens att stressa upp mig nåt alldeles vansinnigt över fel saker.

Och nu sitter jag här och vet inte riktigt vad jag ska göra med vetskapen att den kvinna som hade sämst tid i Ulricehamnsloppet förra året åkte 42k på 4.08. I Stråkenloppet ser det lika illa ut. Ska jag ha ångest? Ska jag försöka övertyga mig själv om att det kommer att ordna sig? Ska jag lägga mig på soffan och förtränga allt vad skidtävlingar heter och se till att missa bussen till Sälen den 6 mars?

Skidåkarnas hoppa ut i skogen-grej

Det här är lite äckligt så om du har svårt för kroppsutsöndringar bör du väl sluta läsa nu.

Jag har varit ute och härjat på golfbanan igen och den här gången har jag kört tempo och ägnat mig åt stakningsintervaller under en fantastisk solnedgång. Och det som jag funderade över under mina intervaller var att det finns en motsvarighet till löparmagen som ibland tvingar en att skutta ut i skogen när man tränar alternativt springa genom varenda bajjamajja när man springer lopp, och det är att man liksom käkar snor. I alla fall så kände jag mig som en snuvig femåring med den där elvan under näsan mest hela tiden. Och det går liksom inte att bli av med det på annat sätt än att gegga ner hela handsken eller göra en bonnasnytning. Men hur man än beter sig så är det ändå lite som rinner in i munnen. Asäckligt.

Och en helt annan sak apropå skidor. Klättringen i Tour de ski måste vara något av det galnaste i skidvärlden. De faller ju som stormbrutna tallar när de väl kommit över mållinjen! Och det är helt fascinerande hur Lukas Bauer under delar av backen kunde ligga på 91 procent av max när andra låg på typ 95-97. Jag kan bara föreställa mig hur långsamt det skulle gå för mig att ta mig uppför den där backen med samma puls som Bauer...

Skidtävlingsfunderingar

Den här dagen går verkligen i skidornas tecken. Vi har hunnit se Domracheva skjuta på fel tavla och Helena Jonsson komma tvåa i skidskyttet, och nu är det damernas slalombackelopp i Tour de ski som gäller. Detta samtidigt som Johan sitter och fixar med sin Vasaloppsplats och vi planerar för säsongens skidtävlingar för egen del. På onsdag bär det av till Åkulla för en deltävling i Hallands Tour de ski. 5k för min del, 7,5k för Johan. Ska bli festligt att se hur snabbt jag kan åka och om jag kan haka på de andra tjejerna. Fast när vi suttit och kollat på resultatet i cupen de senaste åren så har det knappt varit några tjejer med i D21-klassen. Jag kanske får åka med de 15-åriga killarna istället...

Och innan nästa deltävling på touren den 27 januari ska jag hinna med ett första seedningslopp i Mullsjö den 24 januari, nämligen Stråkenloppet på 40k. Sedan följer jag med Johan till Ulricehamn och åker 42k ett par veckor senare.

Behöver jag säga att jag älskar att tävla...?

Njuta av vädret-skidåkning

Det är något rätt lustigt med den här vinterköldknäppen som landat över Halland (och resten av Sverige också för den delen). Den plockar fram så mycket energi hos folk! Idag var jag, Johan och en kompis och provade på golfbaneskidåkning på Bäckavattnets golfbana mellan Halmstad och Simlångsdalen, och herremingud vad mycket folk det var! Alltifrån seriöst tränande åkare med tights och välvallade skidor till termosgängen och de halvmeterhöga barnen som liksom gick runt i snöhögarna med skidor som mer liknade långa fötter. På den strax över fyra kilometer långa slingan på den fint kuperade banan var man liksom aldrig ensam. Alltid någon framför, alltid någon bakom. Och då och då någon som kom farandes bakifrån, skrikandes "Uuuur spååååår!" och som nästan satte skidspetsarna i vaderna på mig innan jag skräckhickandes hoppade undan i sista sekund. Var kommer alla skidåkare ifrån? Varför har de ens skidor? Jag trodde att folk så här långt söderut, och särskilt vid kusten, hade glömt bort vad skidåkning var, eller i alla fall att det var något man själv kunde utöva. Men det är förstås hur underbart som helst att folk åker!

Annars var det ett rätt jobbigt pass idag. Gårdagens tempokilometrar märktes i benen och jag fick kämpa för att ta mig de där 18 kilometrarna som jag hann med. Det blev liksom snarare ett titta på naturen och njuta av vädret-pass idag. Gott nog.

Gissa var jag har varit!

Ja, inte i Sälen förstås. Men i Ätran! Och kanske är det lite fånigt, men de har alla vasaloppskontrollerna utmärkta längs 3-kilometersspåret, och det peppar lite. Kul att kunna jämföra tiderna vid Eldris på varje varv liksom... Spåren är fantastiska och jag har åkt över femton snabba kilometer. En underbar kväll!

Den som gapar efter mycket...

Under helgen på Långberget gick jag runt och var stöddig över att jag inte hade träningsvärk nånstans i min skidovana kropp. Inga ömma ljumskar, inga trötta triceps.

Men nu såhär några dagar senare inser jag att det är som bakfylla - om man bara fyller på med träning, träning, träning (eller ja, öl, öl och öl som under alla de där festivalerna som genomlevts under åren) så skjuter man liksom upp smällen till några dagar senare. Och igår kom den. Sju skidpass på några få intensiva dagar kanske ska sätta sig i triceps. Särskilt när man toppar dem med ytterligare ett pass på i princip okuperad bana där jag i princip bara ägnade mig åt stakning.

Igår låg jag för övrigt på soffan och åt choklad istället för att åka skidor. Kände mig nästan kriminell med tanke på det fantastiska snölandskapet utanför fönstret. Men det ska tas igen idag! Efter jobbet bär det av mot nya spår!

Ett år jag vill minnas

Jag har haft ett fantastiskt år. Om man jämför med 2008 så är 2009 faktiskt ett år jag vill minnas. Det var året då jag blev lite mer mig själv på något sätt. 2008 ägnade jag mig åt alldeles för mycket dåliga saker som inte alls gjorde mig lycklig. Men 2009 hände det något. Minns januari och februari lite som i en dimma visserligen. Ont i ryggen. Lite paranoia. Träningsnarkomani. Men sen! Det här är vad jag minns och kommer ta med mig:

Vasaloppsidén: Jag låg på soffan hos en vän och såg målgången och tänkte "ja, varför inte?". (Och nu är det visst bara sextio dagar kvar och jag börjar förvisso tänka snarare "varför?!"). Men hur det än är så är det just den här idén som är ursprunget till det mesta av allt annat som har hänt det här året.

Hemmaberget i Badgastein

Carvingglädje i Alperna: En vecka av underbar skidåkning med en underbar människa. Carvingparadis, utflykter och strålande sol.

Vårruset, mitt första "lopp"

De första trevande löpstegen: Under veckan i Alperna bestämde jag mig för att börja springa. På måndagen när vi kommit hem köpte jag skor, och sen började jag. Sakta men säkert. Och drömmarna började växa.

I mål efter Varbergsloppet

Efter ett underbart Stockholm halvmaraton

Alla lopp: När jag anmälde mig till mitt första millopp som gick av stapeln den 6 juni trodde jag då inte att jag skulle klara att springa en meter mer än 3k. Men det gick. Och det blev fler. Underbara Varbergsloppet på personlig rekordtid, geggiga Laholmsloppet med Sara och Grabben, Midnattsloppet där jag nästan satte min måltid på milen och övervann demoner, Stockholm halvmara som jag anmälde mig till bara några veckor innan, efter en jublande skön och lång löprunda där jag överträffade mig själv.

Skottland

Vandringsivern: 2009 var året då semester slutade innebära att lata sig. Jag gick ett Vasalopp på fyra dagar tillsammans med Johan längs West Highland Way i Skottland. Över stock och sten. Sen testade jag plötsligt på orientering också. Jag är ingen skogsmänniska, så jag vet inte riktigt var den här ivern kom ifrån.

Glädjen över att min kropp är som den är: Det är inte alltid som jag och min kropp varit överens. Men löpningen gjorde något med mig. Plötsligt kände jag bara sån otrolig stolthet över vad jag kan och orkar, vad jag presterar.

Innan jag sprang 2,5 mil för första gången

Långpassen och ultradrömmarna: Rätt fort fattade jag att det inte var en snabb löpare jag var, eller ville bli. Jag vill bli uthållig! Springa långt! Knaprade kilometer för kilometer och kom längre och längre. Och kanske blir ultradrömmarna verklighet 2010?

Första rullskidsförsöket

Rullskidsprojektet: Ska man åka Vasaloppet kanske man måste övervinna en del rädslor. Som hjul på fötterna-rädslan. Jag kom aldrig längre än 10 mil lite drygt på 14 pass, men baskemig vad stolt jag är över att jag fixade det!



Skidåkningen: Ett knappt år efter att jag bestämde mig för att åka Vasan så fick jag äntligen ställa mig på de där skidorna. Och även om jag hunnit bli lite mindre kaxig med tiden så älskade jag nästan varje ögonblick. Jag är inte bara en löpare med ultradrömmar, jag är en skidlöpare också.

Nu hoppas jag bara på att 2010 kommer bli minst lika bra.

Och där passerade jag Vasadistansen

Milspåret

Ensam med snön

Den fantastiska myren!

"Det heter faktiskt skidlöpare!"

Min skidtränare berättade idag att han köpte skidor för en krona paret på en utförsäljning för några år sedan. Visserligen rätt gamla grejer, men perfekta att ha när föret är sådär och man inte vill pajja belaget med all sten som går igenom i spåren. Han hade ett tjugotal par skidor i taket i sitt garage, alla med olika användningsområden. På ett av dem satt en sån där Vasaloppslapp som man får med sitt startnummer. 33 stod det på den. "Äsch, det är för Skatevasan", sa skidtränaren och viftade bort min beundran när jag påpekade det hela. Kändes som bästa stället att hänga när man vill valla. Fick mig lite skidhistorier till livs också. Och även om jag ännu inte blivit någon vallaexpert så är det baskemig hur kul som helst att stå och spekulera i bästa vallan för dagen.

Förresten älskar jag Simlångsdalen. Jag älskar all entusiasm, all energi som liksom genomsyrar hela byn. Parkeringen vid Långhultamyren var proppfull och medan jag och mina vänner hängde i spåren dök det upp folk från höger och vänster som alla var lika sugna på att skida några kilometrar. Det snackades valla, Vasalopp, utrustning, snö och drömvintrar och alla var ett enda stort, varmt leende.

Och när den varma chokladen runnit ner i strupen och vi lämnade myren för den här gången kunde jag konstatera att jag härmed tagit mig över Vasaloppsdistansen. 91,5 kilometer totalt.

Trettondagsskidåkning!

Sista dagen på Långberget

Jag har styrt upp en skidåkardejt med ett gäng på fyra fina människor. Om en timme bär det av till Simlångsdalen! Där har det fallit bortåt två decimeter snö och våra snögubbar har varit ute hela morgonen och fixat med spåren. Jag har huvudet fullt av valla och tekniktips, termosen står står på värmning i väntan på att fyllas med choklad, och ostmackorna är bredda. Bring it!

Åh, ljuva löpargemenskap!

Säga vad man vill om vädret, men det sorterar verkligen ut männen från mössen. Eller löparna från mössen kanske man borde säga.

Det var rätt tomt i snöhögarna, det var jag och hundpromenerarna. Och en enda löparklädd kille som jag mötte i trapporna på väg upp till elljusspåret. Han liksom log med hela ansiktet, och när jag frågade hur det var uppe på berget glittrade det i hans ögon. "Massa lössnö på trean, men det går nog att springa vettu", sa han och log ännu mer. Han hade svettpärlor i pannan och gick sådär segt men ändå skuttande som man gör när man är helt slut efter ett löppass, men så glad och nöjd att man inte kan låta bli att studsa fram.

Och när han fortsatte sitt skuttande nerför trapporna upptäckte jag att jag minsann log fånigt jag också. Log åt att det är så jävla skönt att ha hittat löpningen, och åt att det finns andra därute som känner samma kärlek som jag för det där sättet att sätta den ena foten framför den andra. Sån kärlek att det inte spelar någon roll att det är oframkomlig snö här och var, eller isgata. Allt som betyder något är hur skönt det känns i hjärtat och själen när kilometer läggs efter kilometer.

Ett broddtomt Halmstad

Det har yrsnöat hela dagen och på marken ligger säkert snart en decimeter snö! Och jag är på broddjakt. Men det tycks fler ha varit, och det redan igår. De är nämligen slut. Överallt! Blir till att slira runt den där milen i eftermiddag.

Årets första långpass

På tredje dagen kom den. Långturen. 18 kilometer ut på myrarna. 18 som blev 20 till slut. Kylan bet i kinderna, solen följde med oss hela vägen och det var så vackert, så vackert. Bara ett enda spår att följa, skateåkarna fick hålla till någon annanstans.

Den här dagen kom också helgens första dipp. Redan innan vi hunnit fem kilometer kraschade jag. Orkade inte. Ville inte. Armarna darrade. Tårarna trängdes i ögonen. Vaddå åka 18 kilometer?! Andas in, andas ut. Nä, nu kör vi. Jag kan.

Sen föll jag handlöst, bokstavligen. Framstupa. Det var inte ens en svår nerförsbacke, men vänsterskidan ville nån helt annastans än dit spåret ville, och utan att jag hann reagera befann jag mig uppåner med skidor och stavar åt höger och vänster. Skenbenet värkte, snön fanns överallt. Upp snabbt, för att inte börja frysa. Tyvärr stannade det där fallet kvar i hjärnan, så nästa gång jag kom till samma backe fegade jag och plogade på skatebädden. Urtrist. Men kanske kommer rädslan av sig med mer träning.

Aldrig har varm saft och en banan smakat så gott som efter elva kilometer på vackra myrar och innan man påbörjar fem kilometer uppförsbacke. Jag hade hört om den där förtvivlade backen av både Johan och av några på vandrarhemmet där vi bodde, men det går ju liksom inte att föreställa sig vad fem kilometers uppförsbacke är egentligen. Men det är just det. Fem kilometer utan en enda stunds vila. Inga nerförsbackar. Bara segt, segt uppför. Men stoltheten när man står där på toppen, den går bannemig inte att beskriva!

Och till slut var det över. Vi gick i mål på skidstadion, isiga och danna. Men jag hade gjort årets första långpass - 20 kilometer på 2 timmar och 15 minuter.

Femton kilometer för mig själv

Det blev sovmorgon på nyårsdagen. Ända till klockan åtta. Sedan var tanken att jag skulle köra milspåret.

Snön låg tung på granarna. Och det blåste upp. En isande nordlig vind gjorde att de femton minusgraderna kändes ungefär som det dubbla. Men milen gjordes, och benen jublade och ville ha mer.

Det slutade med att jag gjorde femton kilometer den förmiddagen. Och det är verkligen något magiskt med ensamåkning. Allt som hördes var stavarna som gnagde sig ner i den knakande, gnisslande snön. Och det enda jag behövde tänka på var att trycka ner foten, sträcka ut armen, ta i med magen och åk! Bättre nyårsdag kan man inte ha.

En skidrookies bekännelser

Jag tror alltid att jag ska utföra stordåd. När jag tränade volleyboll i tonåren började vår ena tränare prata om mentala målbilder nån gång när vi var femton år. Vi fick ligga ner på golvet i idrottshallen och blunda samtidigt som vi föreställde oss hur vi gjorde den perfekta spiken, eller den mest timade passningen. Jag stod som ett frågetecken. Var det där något nytt? Att liksom visualisera hur man utför saker med briljans, det sysslade jag ju med hela tiden!

På samma sätt är det med Vasaloppet. När jag anmälde mig tänkte jag att det nog ska gå som en dans. Med lite jävlaranamma så går allt. Och hur känns det nu, efter mina första mil på längdskidor? Lite svajigare, det måste erkännas. Ska jag liksom ta mig igenom nio mil på de där vingliga plankorna? På en och samma dag?

Nåja.

Det var i alla fall vansinnigt kallt när vi anlände till Värmland. 25 minus eller ännu värre nere i Sysslebäck vid Klarälven. Men med höjdmetrarna sjönk temperaturen och vi landade på modesta 15 minus på Långberget. När morgonen grydde vallade vi skidorna och gav oss ut. Teknikträning, teknikträning. Hujedamig. Jag letade fram ett minne nånstans långt inne i bakhuvudet: "Det är svårare att få fäste på skidorna än vad det är på rullskidorna, kom ihåg det!". Ja, det vill jag lova. Samtidigt blev alla stavlöpningsövningar mer och mer logiska. Det är klart att man ska trycka foten rakt ner och inte snett bakåt när man sprättspringer!

Släppte stavarna och diagonalåkte ivrigt påhejad av Johan som peppade och flikade in lite tips då och då. Började få ordning på det hela. Kände mig stark i armar och rygg och klarade dubbelstakningen med glans. Förstod plötsligt glidstegen som jag alltid tyckt varit så krångliga med hjul under fötterna. Klarade sedan att åka 7k i ett sträck på eftermiddagen.

Tolv kilometer in på kontot efter nyårsaftonens skidäventyr. Sen blev det en lång väntan på att klockan skulle bli tolv så jag kunde få sova. Allt det nya råddade till det i mitt huvud och gjorde mig trött. Och jag var dessutom ivrig att få sova så jag kunde vakna till en ny dag med skidåkning...

Sju och en halv mil senare...

Nu påbörjas hemfärden. I benen finns nästan ett Vasalopp. Efter fyra dagar. I mars ska alla de där milen åkas på samma förmiddag. Vojvoj.