Täby extreme challenge-wannabe

När startplatserna till TEC - Täby extreme challenge, släpptes i höstas eller när det nu var, så framlevde jag några dagar i evinnerlig vånda och ångest. Skulle jag anmäla mig eller inte? Svaret på den frågan blev inte Facebooks ständiga "servern uppfattade förfrågan som förvirrande och kan inte bearbeta den", men det var bra nära. Det blev inte. Sorgligt men sant. Jag hade andra saker att hålla på med, och hur otroligt det än kan låta så förstod jag att jag inte skulle vara i ultraform till den 14 april.

Men nu har jag myglat mig in ändå. Som pacer.

Detta fina, fantastiska uppdrag. När trädrötterna på den lilla milslingan känns höga som berg, när en kilometer känns som tio mil, när mörkret känns som allra ondskefullast och vidrigast - då finns jag där som en stöttepelare i stormen. Inte åt alla startande, för det kommer jag inte hinna med. Jag är trots allt bara en person, även om det stundtals kan kännas som att jag har tillräckligt mycket saker och tankar att hålla reda på så det räcker gott och väl för tio personer. Men åtminstone en stackars löpare kommer få lyssna på mig när jag pladdrar om viktiga saker som planeter och utomjordingar, grodregn och fågelattacker och inte minst död, förstörelse och Luthers katekes. Några av mina favoritämnen. Så, nu vet du Zäta. Och jag är redan anmäld, så du kan inte ångra dig. Det enda du kan göra är att springa fortare än vad jag orkar göra. Det blir jättebra.

Senast det begav sig i ultrasvängen för mig - The skånska gästgifvaregårdar ultra experience under valborgshelgen förra året.

För den lekamliga nödvändighetens och nyttans skull

I helgen händer det storslagna grejer. Världens bästa löparklubb har träningsläger, och jag ska vara med. Jag, som häromveckan konstaterade att jag har fått hybris och tror att jag kan springa jorden runt fast jag egentligen bara är i form för att lufsa runt kvarteret, ligger lågt inför helgens löparbataljer och har således valt att plocka ut två hela dagar i sträck från vilodagskontot. Jomen, jag har ett sånt. Jag kan plocka ut hur mycket som helst från det och det blir aldrig vare sig tomt eller övertrasserat. Superbra uppfinning. Jag må vara lite stissig när jag har helt träningsfria dagar, men har man bestämt sig för att helga vilodagen så har man.

När jag tittar på helgens schema så vattnas det i munnen. Teknik och intervaller, backar och terräng, styrketräning som väcker muskler man inte visste fanns... Och avslutningsvis varvar vi ner med ett litet långpass på söndag förmiddag.

Kan man ha en bättre helg? Ja, det skulle förstås vara om man hade hunnit med sju-åtta mil på cykeln också. Men man kan inte få allt!

Lycklig löpare på språng. Dock lite tidigare i vintras, när det fortfarande fanns snö på marken.

Cyklisternas gyllene regler

Kortärmat till långbenat är totalförbjudet, strumporna ska vara korta och vattenflaskorna måste vara likadana om man har med sig fler än en. Så långt är jag med. Men jag tycker att något saknas i cyklisternas gyllene regelsamling - nämligen när det är tillåtet med långpassglass. Det enda som är helt klart när det gäller förtäring är att det enda kaffet som är tillåtet är espresso eller macchiato. Men jag har en känsla av att jag var väldigt ocyklistig när jag stannade till efter fyra mil idag och åt en citrongräddglasstrut i solen.

Men jädrars vad gott det var. Och vilken underbar cykeltur jag har haft. Jag ville aldrig åka hem.

Sämre vyer kan man ha.

Och jag undrar om det inte är så att glass får man äta alltid, oavsett tidpunkt och tillfälle.

Att möta sina rädslor

Häromdagen när jag var ute och cyklade alldeles själv så ägnade jag åtminstone en kvart åt att förbereda mig mentalt på att jag snart skulle korsa en järnväg. En alldeles vanlig, simpel järnväg. En sån som korsar vägen i nittio grader, och som inte är särskilt knepig (till skillnad från vissa andra). Men jag har utvecklat en fobi för järnvägsövergångar i kombination med racercyklar och tunna hjul, så jag fann mig själv tvärbromsandes just före rälsen. Jag hann klicka ur skorna precis innan jag välte rakt in i en förbidundrande lastbil och med lätt gråthicka konstaterade jag att vissa upplevelser sitter djupt. Den här gången ledde jag cykeln över järnvägsövergången, och kanske kommer jag göra det nästa gång också. Men snart måste jag komma över den här, förvisso motiverade men ändå, rädslan.

Foto: Roger.

En sak som jag däremot inte känner mig minsta nervös inför sedan i lördags är att cykla i klunga. Med varsam hand förde ledarna Susanne och Mats i CK Bure mig och ett gäng andra mer eller mindre vana cyklister ut ur Halmstad och söderut mot Laholm. Vi fick några förhållningsregler (titta inte bakåt och var försiktig med bromsarna) och lite instruktioner om hur sjutton det går till när man cyklar i grupp. Eftersom jag är cykelnewbie så har jag ingen koll på terminologin, men två i bredd skulle vi cykla förutom när det var väldigt smalt för då skulle vårt lilla gå-till-matsalen-på-lågstadiet-hand-i-hand-led pressas ut till ett led. Jag lyckades hamna någonstans mitt i högerledet till en början, och kände mig skräckslagen. Jag menar hallå, även om Susanne sagt till oss att vi verkligen inte behövde ligga med hjulen precis bakom varandra så kändes alla omkring oroväckande nära ändå.

Men faktiskt, det tog bara ett par kilometer, en nerförsbacke och en uppförsbacke och sedan kändes det hela mycket naturligt. Kanske var det lätt att acceptera den lilla känslan av obehag med tanke på det jag fick i utbyte - nämligen vindskydd och lyckan att ha folk omkring mig att prata strunt med.

Faktum är att lördagens 66 kilometer med fikapaus halvvägs inte bara var det roligaste cykelpasset jag gjort någonsin, det var ett av de härligaste passen obeaktat träningsform som jag varit med om. Det spelar i samma liga som det tvådelade långpasset en solig julidag 2010 och ultraintervallsdagen hösten 2010, och nosar till och med nästan på gästgiverilöpningen i Skåne förra våren. Men bara nästan.

Så, jag ger klungcykling med CK Bure fem glada cyklister av fem möjliga.

Foto: Roger.

Premiär för cykelträning i grupp

Jag ska strax ut på mitt livs första organiserade cykelpass ihop med andra människor, i det här fallet CK Bures nybörjargrupp som enligt uppgift kör långpass med fikastopp på lördagar. Jag finner tusen anledningar i mitt huvud till att vara nervös, men jag funderar på att stänga av oroscentret av hjärnan och bara köra. Hur fel kan det bli?

Vårkänslor och löparhybris

Idag har det varit ett stort dimlock över Halmstad, ett dimlock som nästan, men bara nästan, fick mig att ställa in eftermiddagens cykelpass eftersom jag blev uttråkad bara av att titta ut genom fönstret.

Så nu struntar vi i dagen och njuter lite av gårdagen istället. Då var det nämligen vår här i stan. Mina ben spratt så till den milda grad att jag tjurrusade iväg 17 kilometer i ett tempo långt över min nuvarande kapacitet. Eller ja, långt över var väl att ta i, men jag sprang åtminstone så hårt första milen att sista sju blev en ren plåga. Men vad gör väl det när solen skiner, temperaturen ligger på tretton grader och havet glittrar.

Jag konstaterar dock att det inte bara var vårkänslorna som fick mig att rusa iväg. Den bild av mig som löpare som jag har i huvudet stämmer inte riktigt överens med verkligheten. Jag måste komma ihåg att senaste gången jag sprang två mil eller mer var på Markusloppet i oktober förra året! Efter det kom en cykel och ett trilskande löparknä in i bilden. Men som vanligt lider jag av hybris och tror att 17 kilometer är en skruttdistans som jag springer i sömnen.

Well. Jag överlevde de där 17 kilometrarna igår, och jag hade en underbar eftermiddag. Framöver lovar jag att skaffa mig lite mer verklighetsförankring och satsa på att sakta men säkert bygga upp kroppen för långdistans igen.

Stranden Vita bandet längs världens bästa kustremsa i världens bästa stad.

Hit längtar jag! Till fokuserade simpass i tempererat saltvatten under klarblå himmel.

Och på den här vägen skulle jag gärna bo...

Skadestatistik från Vasaloppet

Med anledning av klippet från backarna ner mot Risberg under årets Vasalopp där folk föll som plockepinn så blev jag nyfiken på hur det egentligen är med skador under loppet. Vad jag redan visste var att under hela Vasaloppsveckan var det bara tre procent som bröt något lopp, och under själva Vasaloppet var det bara 459 personer som inte tog sig i mål, det motsvarar 3,2 procent av de startande. Båda de här siffrorna är rekord för Vasaloppsveckan.

Men vad innehåller de här siffrorna egentligen? Tommy Höglund som är sportchef inom Vasaloppsorganisationen berättade för mig att just i Risbergsbacken var det femton personer som ramlade så illa att de behövde åka till sjukhus med nyckelbensbrott, armbrott och axelskador. Totalt i hela loppet var det 25 personer som behövde tas till sjukhus. Så Risbergsbacken var värsta olycksstället kan man lugnt säga.

Utöver de som behövde vård på sjukhus så var det dessutom ett hundratal som behövde hjälp av sjukvårdarna på de olika kontrollerna, och då var skavsår det allra vanligaste problemet.

På sätt och vis kan man ju säga att om 125 personer av 14229 startande av olika anledningar behövde vård i någon form, så är det inte så farligt. Men samtidigt - ett enda brutet nyckelben är väl ändå ett för mycket.

Och jo, det var många som ramlade i år när spåren var så snabba och hårda, berättar Tommy Höglund. Och därför har de kontrollerat backarna efter loppet och funderar nu inför nästa år hur de ska göra för att minska skadorna i Risbergsbacken och backarna efter Hökberg. Platta till backarna är förstås inget alternativ, men han förklarar att det kan handla om att bredda, räta ut kurvor och jämna till svackor. Bra initiativ!

Och som lite kuriosa - under Vasaloppet delas det ut ungefär 400 stavar. Att döma av hur många brutna stavar jag såg på startgärdet och i första backen så kändes det som att de flesta bröt sina stavar just där...

Johan på vårt lilla träningsläger där vi hade vår bas i Gopshus. Såhär ser det ut i Hökberg när den är en helt vanlig fäbod och ingen Vasaloppskontroll. Och bara femhundra meter från där Johan står börjar nerförsbackarna ner mot Läde.

Skidåkarplockepinn innan Risberg

Jag är glad att jag passerade det här stället sisådär 15-20 minuter innan det här klippet filmades. Faktum är att jag knappt minns att det är en nerförsbacke ner mot Risberg, men jag har fått berättat för mig att det brukar se ut på det här viset just här under Vasaloppet. Jag måste haft en blackout eller nåt.

Riktigt läskigt hur som helst. Undrar hur många som fick skidor, stavar och diverse kroppsdelar pajjade.

Vikten av sömn

Natten efter Vasaloppet sover jag som en prinsessa. Det spelar ingen roll att hela klubben ligger hullerombuller runt omkring och låter som ett större sågverk, det spelar ingen roll att luften i madrassen pyser ut och jag hamnar på golvet - jag sover tungt och vaknar så utvilad att det känns overkligt att jag kört nio mil skidor dagen innan.

Och nu vet jag varför. (Jag visste nog varför innan också, men det här med att begripa vad som är bra för en är inte det lättaste...)

Hård träning kräver hård sömn. Så är det. Under sömnen reparerar kroppen sig själv, och laddar upp sig inför kommande utmaningar. Kolhydratsladdning my ass, sover du inte ordentligt inför ett viktigt lopp så kan du ladda bäst du vill med mat eller pulver - det spelar ingen roll.

Anna Rask-Sanchez. Foto: Sveriges Radio.

Jag har just suttit en stund och pratat med en riktig sömnnörd - Anna Rask-Sanchez, sjukgymnast och kbt-terapeut med sömnstörningar som specialområde på Varbergs kurort. Hon berättade att anledningen till att jag sover så gott efter hård ansträngning är att då fattar kroppen själv att den behöver komma ner i djupsömn snabbt, och stanna där och laga och fixa ordentligt. Och så gör den det. Vår kropp är bannemig helt fantastisk.

Men trots att kroppen är så bra på att ta hand om sig själv så lider en fjärdedel av Sveriges befolkning av sömnsvårigheter! Jag vet ju själv hur jag kan vara ibland - jag prioriterar inte sömnen. Jag vet att jag borde sova, men jag ska ju bara... Och så blir sömnen lite rubbad, jag blir trött, jag orkar inte träna, jag äter lite sämre och så vidare i en sorglig spiral. Och så är det egentligen så enkelt (men ändå så svårt!) att rätta till. Hur jag än försökte få Anna att berätta den gyllene lösningen på alla sömnbekymmer för mig så kom hon dragandes med de där tre punkterna som vi alla känner så väl:

1. Gå ut! Vi behöver dagsljus under vår vakna tid.
2. Rör på dig! En aktiv kropp blir trött och det blir mer naurligt att sova. Vi orkar inte vara vakna.
3. Stressa mindre! Så enkelt, men så svårt. Och fixar du det inte själv så ta hjälp.

Den sista grejen känns nästan som ett hån emellanåt. Hur sjutton ska jag kunna stressa mindre, det är ju inget jag kan påverka! Jag stressar eftersom det är så mycket måsten. Men vem bestämmer vad jag måste göra? Jo, jag. Och var nånstans på min måste-lista finns sömnen? Den måste jag ju också ha med! Allt handlar i sista ändan om prioriteringar.

Anna pratade också en del om hur vår livsstil gör att sömnen blir lidande. Det mest vettiga sättet att organisera sin dag för en optimal sömn är att slita och jobba från morgonen fram till någon gång på eftermiddagen, därefter ska vi gå ner i varv. Att planera in massa aktiviteter sent på kvällarna är inte någon jättebra idé. När vi är igång under dagen är nivåerna av hormonet kortisol höga, och det behöver de vara för att hålla igång ämnesomsättningen och reglera blodtrycket. Men framåt eftermiddagen och kvällen behöver halterna gå ner för att vi ska kunna förbereda oss för sömn. Varvar vi då upp och sätter igång med massa grejer så stiger kortisolet, och vi får svårare att somna. Kortisol är ju ett hormon som utsöndras hela tiden, men vid fysisk och psykisk stress (och rädsla, det är ju "flykthormonet") utsöndras mer. Och höga halter av kortisol under längre perioder kan göra att blodtrycket höjs, och det i sin tur kan leda till hjärt- och kärlsjukdomar.

Ju mer jag tänker på det, desto mer korkat känns det att slarva med sömnen.

Min bästa kom-ihåg-lista

Ska du ut och cykla? Checka isåfall av följande:

1. Kolla väderprognosen. Visar den ett litet moln med droppar under betyder det regn.
2. Har du sett molnet med dropparna - ta med extra handskar om du planerar att vara ute längre än en timme. Obs! Två timmar är längre än en timme.

Jag kan intyga att du visserligen överlever även utan denna eminenta kom-ihåg-lista, men livet som cyklist blir så mycket roligare om du slipper lägga energi på att fundera över om fingrarna fortfarande lever eller om de håller på att långsamt förtvina i nekros.

Blött? Jorå.

Men jag kom fram. Har nu tagit mig hemifrån ut på landet där min familj bor springandes, rullskidandes (fast åt andra hållet) och cyklandes. Cyklingen var mest tidseffektiv, rullskidåkningen roligast. Men det kan förstås bero på väderförhållandena...

Benen är borta. Väck. Kaputt.

Jag cyklade lite igår. Eller ja, lite och lite. Längsta passet hittills. Det var ju så soligt och jag var så peppad. Så det blev sex mil. Dittills hade jag hållt mig till modesta fyra mil ungefär (förutom den gången då jag vurpade till mig en lårkaka och cyklade ungefär tre mil fel). Men nu hade jag bestämt mig för att cykla till Laholms kommun och titta lite på Veinge kyrkby. Det är en fin liten by som ligger ute på slätten. För att komma dit behöver man cykla tre mil, och sen är det tre mil hem också. Och herrejesus vad magiskt det var. Strålande solsken, vindstilla och alldeles öde på vägarna. Nånstans gick en gammal tant runt och sopade grus. Nån annanstans gick en annan tant omkring med en korg med blommor. Och på ett tredje ställe satt en gubbe uppflugen på en traktor och tog en paus.

Och mitt i allt detta - en till en början euforisk Therese. Med tiden, en stund efter att jag hade passerat Veinge kyrkby och tittat på den fina kyrkan och bäcken med bron som är så tjusig, så började jag känna mig matt i huvudet och låren var inte riktigt som de brukar. När jag tagit mig upp för ett gäng långa, lagom sega backar och vinglade förbi huset där en av mina löparinspiratörer bor så funderade jag på att göra en favorit i repris och stanna och tigga till mig en banan. Men det var visst ingen hemma. Så jag och betongbenen for vidare.

Sent omsider kom vi hem. Lite senare på kvällen försökte jag gå i en trappa. Benen stannade kvar nedanför. Och där står de än idag.

Paus! Funderade en stund på att korta av min lilla tur och köra via Tönnersjö. Men då hade jag inte fått se den dära kyrkbyn. Och då var ju hela poängen med rundan borta.

Solsken i blick. Jojjomen.

Vasaloppet 2013 fulltecknat!

Jag vet inte om jag ska tycka att det är festligt eller bara knäppt, men nu är Vasaloppet den 3 mars nästa år fulltecknat. På mindre än två veckor! Det är ju kul att folk vill åka, för Vasaloppet är trots allt kanske det roligaste man kan ägna sig åt, men det är ändå lite knäppt. Man får verkligen inte ha anlag för beslutsångest om man vill syssla med långlopp, varken inom längdskidåkning eller löpning nuförtiden.

Fast Vasaloppet har ändå den goda smaken att erbjuda åkare möjligheten att sälja startplatser och göra namnbyte, vilket ju är mer än man kan säga om Stockholm marathon, Göteborgsvarvet och andra lopporganisationer som med helt obegripliga argument försvarar sitt pengainhåveri. För jag menar, att till exempel Göteborgsvarvet säljer närmare 60 000 startplatser á femhundra spänn styck och sedan i princip kan räkna med att omkring en tredjedel inte kommer till start känns ju sådär lagom girigt. Det är ju lätt att brösta upp sig och säga att man är världens största halvmara när man ändå inte behöver förbereda för att ta hand om alla anmälda löpare utan istället lugnt kan luta sig tillbaks och håva in pengar från folk som inte har en möjlighet att ångra sig. Vasaloppet har å sin sida väldigt hög deltagarprocent (90 procent kommer till start), och alla de åkare som tar sig de nio milen mellan Sälen och Mora blir väl omhändertagna.

Kan Vasaloppet erbjuda namnbyte borde även Göteborgsvarvet kunna det tycker jag, men det kanske bara är jag.

Och till sist, grattis alla ni 15 800 som anmält er till 2013 års lopp! Ni kommer få ert livs upplevelse, jag lovar!

Om jag är anmäld? Självklart!

Här, mellan Hökberg och Läde kommer du få åka, du som ska åka Vasaloppet nästa år. Fast åt andra håller än jag åker på här.

Lär mig nya saker - vår = cykling!

Det här med att bli triathlet för med sig en massa nya erfarenheter. Som den sagolikt sköna känslan som lägger sig som bomull i hela kroppen när vårsolen värmer ryggen och lilla, fina Bianchin under mig susar fram längs cykelvägarna över slätten någon kilometer från havet. Jag som brukar springa in våren och vara rätt nöjd med det. Men det här var tammetusan ännu bättre!

Årets första cykelpass är därmed avklarat. 45k i lugnt tempo tillsammans med Johan. Vi hittade nya slingriga små vägar, åkte genom småorter jag faktiskt aldrig varit i, och trots den erbarmliga motvinden de första två milen så kunde jag inte varit lyckligare. Det var helt klart värt övertalningskampanjen jag fick ägna mig åt efter arbetsdagen för att ens orka pumpa däcken.

Så, nu är 2012 igång på riktigt. Nu kör vi!

Kameran fick vackert ligga i fickan tills en kisspaus var nödvändig. Och då var omgivningarna inte vackrare än såhär.  Men kolla den snygga blå himlen!

Postvasaloppetblues

Jaha. Där kom den. Det tog en vecka, sen small det till i huvudet och i kroppen. Den där känslan av att ingenting känns riktigt roligt. Det är tomt, som ett vakuum.

Nä, jag lider inte av någon allvarligare form av depression. Jag har bara drabbats av postloppblues.

Den gamla dängan, höll jag på att säga. För ungefär så är det. Jag vet att det kommer att hända när jag bockat av ett stort lopp, och jag vet att det inte är så mycket att göra. Härda ut. Inte stressa igång med träningen. Men inte heller ge efter för den del av mig som säger att nä, nu är det lika bra att lägga ner det här med träning helt detärändåmeningslöst.

För det är ju inte meningslöst, inte egentligen. Det känns bara inte så roligt och inspirerande just nu. Eller nä, det stämmer inte heller. När jag satt på jobbet för ett par timmar sedan och spanade ut genom fönstret drömde jag om cykelturer i solen. Jag mätte rundor på jogg.se och log lyckligt bara av tanken på att få sväva fram längs asfalterade vägar. Det är liksom nästan skottpengar på att inte vara utomhus och jaga endorfinkickar när våren är så vacker som den är idag. Men så fort jag klev utanför porten och kisade ut i solskenet så kände jag bara att nä, jag orkar inte röra mig snabbare än en snigel, och om jag måste lägga energi på att byta om till träningskläder så kommer jag att börja gråta.

Ingen idé att kasta sig upp på cykeln då, direkt. Bättre isåfall att titta framåt. Lägga upp träningsschema. Fundera över bästa sättet att bli tillräckligt stark för att överleva och må någorlunda bra under 16 timmars Ironman.

Frågan är bara hur länge jag måste leva med den här känslan. När det är dags att säga nä, nu räcker det. Upp i sadeln med dig, ut och kämpa lite!

Det är trots allt snart bara fem månader kvar till den 18 augusti.

Ett litet vårskutt tog jag trots allt på gårdagens längshavetlöpning. Så än finns det liv i den gamla kroppen!

En löpares bästa vän

Veckan efter Vasaloppet är inte direkt veckan då kroppen skriker efter hård träning. Jag har lallat runt och gjort det som känts bra. Yogat lite. Sprungit lite. Lunchspinnat. Riktigt skönt att låta lusten styra.

Återgången till löparlivet låter mig återupptäcka två saker:

1. Det finns träningsformer där man inte måste bonnasnyta sig hela tiden och få snor i hela ansiktet.
2. Det finns träningsformer där toapapper är en lika viktig utrustningsdetalj som skor.

Förlåt om jag delar med mig av lite väl mycket nu, men jag var väldigt glad över de här röda små husen längs fantastiska Prins Bertils stig när jag var ute och sprang idag.

Alla motionsstigar borde vara utrustade på samma sätt som Prins Bertils stig här i Halmstad - ett välskött dass per kilometer! Verkligen en löpares bästa vän.