Postvasaloppetblues

Jaha. Där kom den. Det tog en vecka, sen small det till i huvudet och i kroppen. Den där känslan av att ingenting känns riktigt roligt. Det är tomt, som ett vakuum.

Nä, jag lider inte av någon allvarligare form av depression. Jag har bara drabbats av postloppblues.

Den gamla dängan, höll jag på att säga. För ungefär så är det. Jag vet att det kommer att hända när jag bockat av ett stort lopp, och jag vet att det inte är så mycket att göra. Härda ut. Inte stressa igång med träningen. Men inte heller ge efter för den del av mig som säger att nä, nu är det lika bra att lägga ner det här med träning helt detärändåmeningslöst.

För det är ju inte meningslöst, inte egentligen. Det känns bara inte så roligt och inspirerande just nu. Eller nä, det stämmer inte heller. När jag satt på jobbet för ett par timmar sedan och spanade ut genom fönstret drömde jag om cykelturer i solen. Jag mätte rundor på jogg.se och log lyckligt bara av tanken på att få sväva fram längs asfalterade vägar. Det är liksom nästan skottpengar på att inte vara utomhus och jaga endorfinkickar när våren är så vacker som den är idag. Men så fort jag klev utanför porten och kisade ut i solskenet så kände jag bara att nä, jag orkar inte röra mig snabbare än en snigel, och om jag måste lägga energi på att byta om till träningskläder så kommer jag att börja gråta.

Ingen idé att kasta sig upp på cykeln då, direkt. Bättre isåfall att titta framåt. Lägga upp träningsschema. Fundera över bästa sättet att bli tillräckligt stark för att överleva och må någorlunda bra under 16 timmars Ironman.

Frågan är bara hur länge jag måste leva med den här känslan. När det är dags att säga nä, nu räcker det. Upp i sadeln med dig, ut och kämpa lite!

Det är trots allt snart bara fem månader kvar till den 18 augusti.

Ett litet vårskutt tog jag trots allt på gårdagens längshavetlöpning. Så än finns det liv i den gamla kroppen!