Domino i Vasaloppet

När jag ser det här klippet känns det som en oerhört dum idé att åka nio mil nästa söndag. Förra året lyckades jag parera varenda en som föll som spön i backen framför och omkring mig, men i år kanske det inte går lika bra. Men såhär från sidan om genom en kamera ser det ju fantastiskt roligt ut...

Botemedel mot oinspiration

Igår ville jag knäcka stavarna och repa mina skidor till oigenkännlighet. Varje staktag var ett helvete och jag ville helst av allt blunda bort allt det fula omkring mig. För det är varken särskilt vackert eller inspirerande att åka långpass (det blev inte ens ett långpass för vi hann inte åka längre än 90 minuter, och jag var inte särskilt ledsen över det...) varv på varv på ett konstsnöspår där underlaget är mer brunt än vitt och där omgivningarna är i den där äckliga vårvinterfasen då all växtlighet ser ut som något katten släpat in och pissat på. Och det är inte särskilt roligt att behöva åka en timme enkel väg för att överhuvudtaget komma till det där bruna spåret. Jag var bara oerhört trött på hela grejen och önskade mig långt bort från vallakladd, bakhala isklumpspår och förhårdnade fingrar.

Men det var igår.

Idag var det nya tag och ett annat spår. I Åkullas fantastiska bokskogar i Varbergs inland ligger Hallands andra konstsnöspår, och där skulle det köras intervaller idag. Hela spåret är 2,7k långt, och 600 meter av dem ligger som en liten blindtarm runt en så kallad stadion. Platt och härligt. Som gjort för en tvåminuters stakningsintervall. 2x5x600m med 45 sek vila och 2 min setvila var planen. Och förutom när jag fastnade bakom folk som inte hade vett att flytta på sig utan glatt åkte i bredd i värsta mormorsfarten så körde jag varje varv på 2.14-2.15 och kände mig som en klocka. Varvet inleddes med en raka i motvind, och ungefär halvvägs på varje varv var jag så slut att jag ville avlida. Precis som det ska vara alltså. Men sen kopplades den där reservkraften in som alltid tycks finnas nånstans under intervallpassen, och jag lyckades hålla farten uppe och humöret på topp.

Efter 6k nervarvning i makligt tempo kändes kroppen mör men lycklig och jag insåg att det finns sätt att råda bot på brun snö och gråvädersdepp - lite tempo för tusan! Distanspass är aldrig roliga när man inte har kul sällskap eller något fint att titta på. Men släng in lite intervaller och du blir fokuserad och får tunnelseende. Inte en chans att den bruna snön får plats i huvudet då.

Oinspirerande miljö på Ätrans konstsnöspår...

Halt och lytt

Man är aldrig så medveten om att man har en fot som när man har en blåsa under den. Jo just det, precis där, under trampdynan. Det var visst ingen bra idé att springa progressivt tempopass på löpband med inläggen i snabbspringarskorna för första gången nånsin. Jag har haft de dära inläggen sedan i november, men bara använt dem i mina DS trainers. Har gått hur bra som helst. Men nu fick jag alltså för mig att trycka ner dem i de orangea Type A3-snabbisarna, och då jävlar blev det gnäll och gnöl från trampdynorna. Jag tänkte inte så mycket på det under passet, men idag har jag fått halta. Surt. Ska det verkligen vara såhär?!

Det vackraste kroppen kan göra

Tack Bill Koch, eller Bengt Hassis eller vem det nu är jag ska tacka för att jag får njuta av skejtande skidåkare på internationella tävlingar nuförtiden. Jag tror att skejt är det vackraste en kropp kan göra. Det är rena drömmen att sitta framför sprinten på VM tillsammans med mina egna skidor som jag håller på att rengöra och bara njuta av alla fantastiska åkare.

Utan vallaprofil får vardagsrumsgolvet tjäna som vallabord.

För övrigt har jag sprungit idag. På löpband, tro det eller ej! 6k snabbdistans. Givetvis framför sprintkvalet på tv...

Ett Vasalopp i mörkret?

Idag invigs VM och i morgon börjar det på riktigt. Äntligen!! Att titta på när folk åker skidor är nästan det bästa jag vet, det kommer tätt efter att åka skidor själv. Jag är helt kär i skidlandslaget och jag tror stenhårt på framför allt Marcus Hellner, Anna Haag och Emil Jönsson. Och eftersom jag dessutom är nästan lika kär i Marit Björgen som Sverker Sörlin och hela Norge verkar vara så kommer jag inte ens bli ledsen om det blir hon som tar alla gulden även om jag hellre skulle se att Sverige får vinna lite också.

Och apropå VM så fick jag veta idag att det finns 260 mil skidspår i Nordmarka runt Holmenkollen. 260 mil! Helt sjukt. Och av dem är nio mil på elljusspår. Utmanings- och äventyrsdjävulen vaknade till liv i mig med den informationen:

Vem hänger med mig och åker ett natt-Vasalopp nästa vinter...?

Inte Norge precis, men inte långt ifrån - i Mattila, Värmland bara några km från norska gränsen. Där skulle en natt-Vasa inte vara möjlig pga obefintliga elljusspår.

Nervös i kvadrat

Begreppet "freak out" har en jävligt löjlig svensk översättning. Hur låter "flippa ur" liksom? Inte i närheten av lika seriöst jobbigt.

Men okej då. För konsekvensens skull ska jag hålla mig till svenskan, det ser så fånigt ut när man skriver på svengelska.

Så. Jag håller på att flippa ur. Totalt. Det är mindre än två veckor kvar till Vasaloppet, och eftersom Vasaloppet är typ dubbelt så långt som de flesta andra lopp jag kör så är det kanske inte mer än rätt att jag är lite mer nervös inför Vasan än inför alla andra lopp. Men det är bara det att istället för att nervositeten ökar i takt med antalet kilometrar (det vill säga, 9 mil = typ dubbelt så läskigt som 4,2 mil) så ökar den istället i kvadrat - vilket leder till att jag redan nu, två veckor före loppet, är ett nervvrak.

Jag vet att jag konstaterade igår att jag åkt hundra mil skidor. Det är inte pyttelite. Verkligen inte en piss i rymden. Men det tycks inte min hjärna fatta idag. Istället tycker min hjärna att jag har ägnat mig åt allmänt slöande och mystränande sedan september förra året. "Jamen jag har ju faktiskt kört intervallpass på skidorna, och dessutom något som kan likna snabbdistans! Och tävlat på rullisarna!" försöker jag. Men nej. Hjärnan rynkar på näsan och hävdar att det där inte har med saken att göra.

Typiskt också att den här känslan dyker upp på en planerad vilodag. Jag sitter här och vet att kroppen just nu som bäst ägnar sig åt återhämtning och reparation och att den är glad och nöjd över att jag tar det lugnt, men det är bannemig svårt att få tyst på den där rösten i huvudet.

Men egentligen vet jag ju att det är nervositeten som talar. Och enligt den kan man fan aldrig bli tillräcklig tränad, aldrig förberedd nog.

Två veckor. Det är kort tid, men samtidigt lång. Helst skulle jag vilja att det var på söndag jag skulle åka. Jag börjar bli otålig.

100 mil

Idag sprängde jag 1000-kilometersvallen. Träningsdagboken säger nämligen att den här kvinnan tagit sig 1005 skidkilometrar den här säsongen! Det mesta på snö, men åtminstone en tredjedel var på rullisarna i höstas. Och då har jag ändå en hel, hård träningsvecka kvar att fullständigt frossa i konstsnö och sladdrigt västkustvårvinterväder innan det börjar bli dags för vila och uppladdning...

För övrigt så ska jag sluta gnälla. Jag träffade ett gäng från Malmö i skidspåren utanför Falkenberg i helgen. De hade åkt dit över dagen för att träna eftersom det var närmsta skidspåret de hade. Och det är inte direkt nästgårds. Så även om jag har vår fast jag vill ha vinter så har jag i alla fall konstsnö inte alltför långt bort från mig.

Snö, trots allt. Även om den är konstgjord.

Ska vi byta väder med varann?

Hallå alla stockholmare som gnäller över snön och ert vinterväder! Så här ser det ut där jag försöker åka skidor den här helgen. Ska vi byta väder med varann?

Jag och Evy Palm

"Tänk vad lyckliga vi kan vara som får ha det såhär, att vi kan springa här och må så bra." Det utbrast hon under ett distanspass tillsammans med en löparkompis någon gång under elitkarriären i slutet på 1980-talet. De hade sprungit ett par mil i högt tempo och hade någon halvmil kvar, och det var ett sånt där tillfälle då det bara går upp för en hur fantastiskt livet är. Och den löparglädjen finns fortfarande kvar i min främsta löparförebild, den nu 69-åriga Evy Palm som jag träffade imorse. Nuförtiden springer hon mest på mornarna, fyrafem mil i veckan, berättade hon, och jag fick lite känslan av att hon har hittat tillbaks till samma känsla nu som då i mitten på 1970-talet när hon och en kompis började jogga tillsammans - då var det inga tider som jagades utan de stannade gärna och käkade hallon och plockade svamp om de såg gula kantareller nånstans i skogen.

Jag tycker om att tänka på Evys karriär. Det är liksom aldrig för sent. Ibland brukar jag tänka att det är så orättvist att jag inte fick börja springa och åka skidor när jag var pytteliten, för då hade jag haft gott om tid på mig att bli världsbäst. Men Evy får mig att tro att det kan gå ändå. Jag tycker om att tänka på hennes fantastiska svenska rekord på halvmaran som hon satte 1988 och som det tog ända till förra året innan Isabellah Andersson kunde slå - Evy sprang på 1.11 som 46-åring! Fantastiskt. Och det var härligt att få träffa henne och bli inspirerad. Och lite starstruck...

Vi sprang en halvmil tillsammans längs strandpromenaden och runt Fästningen och Societen i Varberg, och mesta delen av tiden hade jag direktsändningsutrustning på ryggen. Bra träning med lite extra vikt... Intervjun kan du lyssna på och läsa här.

Jag och Evy! Att jag ser vindögd och galen ut beror på att jag försöker se på den lilla spegeln på kameran om vi syns på bilden...

En liten tjuvtitt...

Jag har inte bara sprungit färdigt min morgonjogg, jag har dessutom arbetat färdigt för den här veckan. Nu blir det gymmet en sväng, sen ska jag berätta om min fina morgon. Kan du gissa vem jag träffat?

Vem där?

Testing, testing

Jag har förflyttat mig några mil norrut för att provspringa en runda för en speciell morgonjogg med speciellt sällskap i morgon bitti. Jag längtar!

Ånglok och rumpor

Man snackar ju ibland om att man ska visualisera hur man uppnår sina drömmar, eller i träningssammanhang hur man gör det perfekta intervallpasset eller vad det nu kan vara.

Själv jobbar jag ännu mer konkret med bilder just nu. Igår stakade jag varv på varv på ett av våra konstsnöspår här i Halland, med en enda bild fastnålad framför ögonen - nämligen en bild på ett gammalt ånglok. Jag har nämligen kommit på att när jag tänker på ett ånglok så blir min kropp urstark. Jag föreställer mig att jag är som de där medarna som sitter mellan hjulen, som rör sig i oavbruten, jämn takt. Lika jämnt ska min kropp arbeta. Jag jobbar på att nöta in en speciell vinkel i armbågsleden, och en framåtfällning som kommer exakt samtidigt i varje stavtag. Jag vill ha stakningen i muskelminnet.

Ångloket symboliserar alltså stakningsmaskinen. Men vad tänker jag då på när jag diagonalar?

Jo, Anders Södergren. Eller närmare bestämt Anders Södergrens rumpa. Bättre tyngdöverföring och höftrörelser har jag då aldrig sett. Om jag tänker tillräckligt på Anders Södergrens rumpa, tänker sådär mycket så jag tror att det är min rumpa som är Anders Södergrens rumpa, då kommer jag bli grym på att diagonala.



Snösmältning pågår. Snart finns det knappt minsta isfläck kvar i min stad. :(



Jag hör hemma här

Trots mitt lite smådåliga lopp i söndags så räcker min tid med god marginal till åttonde led i Vasaloppet. Jag kan alltså konstatera att Västgötaloppet inte var en isolerad lyckoträff, utan jag hör hemma där bland de andra 1599 personerna som står där i åttan. Jag har fortfarande inte kommit på vad jag ska sikta på i Vasaloppet i år nu när jag redan är där jag ville vara. Kanske är sjunde led inte onåbart?

Ett tack

Egentligen är det rätt fantastiskt. Jag har åkt 21 mil under den här veckan, något som tagit mig totalt 18 timmar. Vissa pass innehöll en hel del teknik och färre kilometrar, andra var rena distanspass där farten var hög. Veckan har innehållit en hel vilodag, och en dag med bara 6k. Drygt 20 mil har alltså fördelats på fem dagar, vilket ger i snitt fyra mil per dag. I normala fall skulle jag tränat otroligt mer varierat, och absolout inte mer än hälften så mycket. Men min kropp känns otroligt pigg och glad idag!

Tack kroppen för att du gör det mesta som jag ber dig om! Du är otrolig!

Mission completed

När Fredrik Byström från Sollefteå SK körde in som förste man mellan målflaggorna på Orsa ski marathon idag var jag redan ute på andra varvet. Jag klarade således mitt uppdrag - att inte bli varvad.

Annars var det inte mycket som gick rätt under det här loppet. Jag ägnade det första varvet åt att fundera på om jag skulle bryta vid varvning, men när jag väl nådde skidstadion hade jag lyckats övertyga mig själv om att ett brutet lopp på grund av seghet inte kommer vara sådär jättekul i morgon. Jag hade till och med fått mig själv att tro att kroppen kändes pigg och glad och att 21 ytterligare kilometrar skulle bli en baggis. Så blev det inte riktigt. Jag körde andra varvet tio minuter långsammare än första, och hade en näraväggenupplevelse någonstans runt 30k. Men jag höll mig på rätt sida efter att ha överlagt med mig själv och kommit fram till att jag inte behövde stressa. I mål skulle jag komma ändå, och jag behövde ju faktiskt inte bry mig om tider och resultat. Det enda jag behövde tänka på var att trycka ner varannan fot så gott det gick i de mjuka, sladdriga spåren när det gick uppför, och leta fram varenda liten magmuskel på de platta partierna.

3.41.08 stannade klockan på när jag passerade mållinjen, och även om det är en tid jag gärna hade putsat tio minuter på så känner jag mig rätt nöjd ändå. Ibland önskar jag att jag hade lite mer tävlingsinstinkt och jävlaranamma, och kunde bita ihop när folk börjar köra förbi mig. Men istället lunkar jag på i mitt eget tempo och bryr mig bara om mig själv. Det spelar ingen roll hur många jag har före eller efter mig, bara jag kan känna att jag gjort mitt bästa. Och det tycker jag oftast att jag gör. Men kanske är mitt bästa ännu bättre om jag kunde väcka tävlingsdjävulen till liv nånstans därinne...?

Nu längtar min kropp efter vila, och det ska den få. Imorgon lämnar vi det här paradiset och far hemåt.