Botemedel mot oinspiration

Igår ville jag knäcka stavarna och repa mina skidor till oigenkännlighet. Varje staktag var ett helvete och jag ville helst av allt blunda bort allt det fula omkring mig. För det är varken särskilt vackert eller inspirerande att åka långpass (det blev inte ens ett långpass för vi hann inte åka längre än 90 minuter, och jag var inte särskilt ledsen över det...) varv på varv på ett konstsnöspår där underlaget är mer brunt än vitt och där omgivningarna är i den där äckliga vårvinterfasen då all växtlighet ser ut som något katten släpat in och pissat på. Och det är inte särskilt roligt att behöva åka en timme enkel väg för att överhuvudtaget komma till det där bruna spåret. Jag var bara oerhört trött på hela grejen och önskade mig långt bort från vallakladd, bakhala isklumpspår och förhårdnade fingrar.

Men det var igår.

Idag var det nya tag och ett annat spår. I Åkullas fantastiska bokskogar i Varbergs inland ligger Hallands andra konstsnöspår, och där skulle det köras intervaller idag. Hela spåret är 2,7k långt, och 600 meter av dem ligger som en liten blindtarm runt en så kallad stadion. Platt och härligt. Som gjort för en tvåminuters stakningsintervall. 2x5x600m med 45 sek vila och 2 min setvila var planen. Och förutom när jag fastnade bakom folk som inte hade vett att flytta på sig utan glatt åkte i bredd i värsta mormorsfarten så körde jag varje varv på 2.14-2.15 och kände mig som en klocka. Varvet inleddes med en raka i motvind, och ungefär halvvägs på varje varv var jag så slut att jag ville avlida. Precis som det ska vara alltså. Men sen kopplades den där reservkraften in som alltid tycks finnas nånstans under intervallpassen, och jag lyckades hålla farten uppe och humöret på topp.

Efter 6k nervarvning i makligt tempo kändes kroppen mör men lycklig och jag insåg att det finns sätt att råda bot på brun snö och gråvädersdepp - lite tempo för tusan! Distanspass är aldrig roliga när man inte har kul sällskap eller något fint att titta på. Men släng in lite intervaller och du blir fokuserad och får tunnelseende. Inte en chans att den bruna snön får plats i huvudet då.

Oinspirerande miljö på Ätrans konstsnöspår...