Mission completed

När Fredrik Byström från Sollefteå SK körde in som förste man mellan målflaggorna på Orsa ski marathon idag var jag redan ute på andra varvet. Jag klarade således mitt uppdrag - att inte bli varvad.

Annars var det inte mycket som gick rätt under det här loppet. Jag ägnade det första varvet åt att fundera på om jag skulle bryta vid varvning, men när jag väl nådde skidstadion hade jag lyckats övertyga mig själv om att ett brutet lopp på grund av seghet inte kommer vara sådär jättekul i morgon. Jag hade till och med fått mig själv att tro att kroppen kändes pigg och glad och att 21 ytterligare kilometrar skulle bli en baggis. Så blev det inte riktigt. Jag körde andra varvet tio minuter långsammare än första, och hade en näraväggenupplevelse någonstans runt 30k. Men jag höll mig på rätt sida efter att ha överlagt med mig själv och kommit fram till att jag inte behövde stressa. I mål skulle jag komma ändå, och jag behövde ju faktiskt inte bry mig om tider och resultat. Det enda jag behövde tänka på var att trycka ner varannan fot så gott det gick i de mjuka, sladdriga spåren när det gick uppför, och leta fram varenda liten magmuskel på de platta partierna.

3.41.08 stannade klockan på när jag passerade mållinjen, och även om det är en tid jag gärna hade putsat tio minuter på så känner jag mig rätt nöjd ändå. Ibland önskar jag att jag hade lite mer tävlingsinstinkt och jävlaranamma, och kunde bita ihop när folk börjar köra förbi mig. Men istället lunkar jag på i mitt eget tempo och bryr mig bara om mig själv. Det spelar ingen roll hur många jag har före eller efter mig, bara jag kan känna att jag gjort mitt bästa. Och det tycker jag oftast att jag gör. Men kanske är mitt bästa ännu bättre om jag kunde väcka tävlingsdjävulen till liv nånstans därinne...?

Nu längtar min kropp efter vila, och det ska den få. Imorgon lämnar vi det här paradiset och far hemåt.