Jag och Evy Palm

"Tänk vad lyckliga vi kan vara som får ha det såhär, att vi kan springa här och må så bra." Det utbrast hon under ett distanspass tillsammans med en löparkompis någon gång under elitkarriären i slutet på 1980-talet. De hade sprungit ett par mil i högt tempo och hade någon halvmil kvar, och det var ett sånt där tillfälle då det bara går upp för en hur fantastiskt livet är. Och den löparglädjen finns fortfarande kvar i min främsta löparförebild, den nu 69-åriga Evy Palm som jag träffade imorse. Nuförtiden springer hon mest på mornarna, fyrafem mil i veckan, berättade hon, och jag fick lite känslan av att hon har hittat tillbaks till samma känsla nu som då i mitten på 1970-talet när hon och en kompis började jogga tillsammans - då var det inga tider som jagades utan de stannade gärna och käkade hallon och plockade svamp om de såg gula kantareller nånstans i skogen.

Jag tycker om att tänka på Evys karriär. Det är liksom aldrig för sent. Ibland brukar jag tänka att det är så orättvist att jag inte fick börja springa och åka skidor när jag var pytteliten, för då hade jag haft gott om tid på mig att bli världsbäst. Men Evy får mig att tro att det kan gå ändå. Jag tycker om att tänka på hennes fantastiska svenska rekord på halvmaran som hon satte 1988 och som det tog ända till förra året innan Isabellah Andersson kunde slå - Evy sprang på 1.11 som 46-åring! Fantastiskt. Och det var härligt att få träffa henne och bli inspirerad. Och lite starstruck...

Vi sprang en halvmil tillsammans längs strandpromenaden och runt Fästningen och Societen i Varberg, och mesta delen av tiden hade jag direktsändningsutrustning på ryggen. Bra träning med lite extra vikt... Intervjun kan du lyssna på och läsa här.

Jag och Evy! Att jag ser vindögd och galen ut beror på att jag försöker se på den lilla spegeln på kameran om vi syns på bilden...