Det här är livet

Du kanske undrar vad jag gör? Jag upplever det som att jag står och velar vid ett vägskäl. Är mitt liv som det ser ut nu, med de saker jag ägnar mig åt, det liv jag vill leva? Vad jag än kommer fram till när det gäller den saken så lever jag. Här är några glimtar ur mitt liv den senaste tiden:

I min kropp finns en oro. Vi konsumerar alldeles för mycket och alldeles för ohållbart. Jag vänder och vrider på mig själv för att komma på rimliga saker jag kan göra för att minska min egen miljöpåverkan. Funderar på att skaffa egna höns. Här är jag på studiebesök.

Och när vi ändå är inne på miljöpåverkan - idag presenterade IVL en ny rapport om att närodlat inte alltid är det bästa för klimatet, utan vi måste tänka på vad vi äter snarare än var det är producerat. Mindre kött, mer vegetariskt, var en av slutsatserna. Men jag tänker att man kan göra både ock - jag drömmer om att kunna lite mer om odling och med hjälp av bra jord och några pallkragar tänker jag och Johan experimentera med grönsaker i sommar.

Samtidigt utforskar jag omgivningarna kring vår nya bostad. Här går Hallandsleden på väg mot Danska fall och sedan vidare mot fina naturreservatet Gårdshult. Snart slår bokarna ut och då kommer det gnistra och glittra i den här dalgången.

Johan tog med mig på en tur upp till en höjd som jag tror kallas Ivars kulle i folkmun. Här har man utsikt ut mot havet ett par mil västerut. Häftigt, minst sagt. När vi kom dit hade någon eller några ägnat sig åt svedjebränning, så hela kullen var alldeles sotig.

Loppförberedelser i vårsolen. För ett par veckor sedan arrangerade min klubb ett av Hallands vackraste terränglopp, Simlången runt, och vi hjälptes åt att göra i ordning banan. Och för varje dag som går älskar jag min nya hembygd mer och mer.

Samtidigt blir det varmare och varmare ute. Jag cyklar med benvärmare till jobbet på morgonen, och när det är dags att rulla de två milen hemåt efter lunch går det att cykla i kortbyxor. Så fort andan och lusten faller på ska jag byta däck på crossen och anpassa den för vårvägarna.

På lördag kör jag säsongens första cykellopp - Hallandsloppet som går över tio mil på fina halländska vägar. Då hoppas jag kunna hitta lite av känslan som finns i den här bilden när jag och triathleten Jessica tillsammans med orienteraren Henrik (bakom kameran) rullar tillbaks mot kusten efter en tur i bergen på Mallis.

I Uppland hittade jag det vackraste vårtecknet i helgen - blåsipporna som liksom tussilagorna fullkomligen svämmade över alla breddar. Det kommer nog bli sommar även i år. Och den här sommaren kommer bli magisk.

Ironman? Not so much!

Den ständiga frågan - vem är det som går runt och kapar bort löparben och byter bort dem mot telefonstolpar? Jag vill ha mina triatletben tillbaks! Det är bara att lägga dem på postlådan, du behöver inte ens säga vem du är eller be om ursäkt, jag blir glad bara jag får något av kött, ben och blod att ta mig fram med längs löparstråken.

Årets första brickpass är nämligen avklarat. Jag sprang i tjugo minuter som kändes som en evighet. Och i vanlig ordning känns det som en omöjlighet att jag ska stå på startlinjen i Kalmar om några månader. Fy satan. Men första gången är alltid värst. Jag håller tummarna för att benen hunnit anlända till nästa gång!

Fin springväg i alla fall!

Cykling på Mallorca dag 6 och 7: Klungskräck och regn

Vissa saker tar tid att bygga upp och bara ett ögonblick att rasera. Som tryggheten i en klunga. Jag ska inte sticka under stol med att jag kände mig måttligt sugen på att ge mig ut och cykla i någon större grupp i fredags, dagen efter min vurpa. Därför blev jag väldigt glad när Jessica, en av Halmstads unga, coola triathleter ville cykla i bergen med mig alldeles ensam medan de andra gav sig iväg söderut mot Cala Pi.

Vi cyklade de tre transportmilen till den gulliga lilla staden Bunyola och sedan bar det av uppåt. Fem kilometers klättring upp till Coll de Hono på 540 meters höjd var det som gällde, svetten rann, backarna var tuffa och jag kämpade dessutom med mina växlar som inte funkade helt bra efter vurpan. Till slut struntade jag i att växla och körde hela backen på lättaste växeln, något som är jobbigare än det låter. Det är svårt att få upp nån fart på så lätt växel och benen får tugga på som tusan. Men upp kom vi, och medan stora, tunga moln tornade upp sig över oss körde vi igenom passet mot Orient där vi stötte på Henrik som hade lämnat sin klunga för att ta sig an Orientbackarna på andra hållet, och han följde glatt med nerför med oss.

Vägen ner mot Alaró gick längs bergskanten med magnifik utsikt ut över en stor dal, gissar jag i alla fall. Jag vågade mig inte på att titta. När det går i över 50 kilometer i timmen nöjer jag mig med att ha blicken på vägen för att kunna se eventuella stenar och annat skräp som jag helst vill undvika att köra över...

De stora svarta regnmolnen låg som en olycksbådande skugga över bergen i väster medan vi cyklade i solsken och värme nere på slätten, och turligt nog höll de sig kvar där. Så när vi rullade in på strandpromenaden igen var det efter tio varma, soliga mil. Mina vurpade ben hade överlevt ett tufft pass och mådde uppenbarligen bra. Klungskräcken försökte jag göra något åt under veckans allra sista cykeltur som dessutom kördes i regn och bara några få plusgrader. Jag tuffade på i min sexmannagrupp och blev liksom så illa tvungen att köra nära mina kompisar, för vinden tilltog och blev så ihärdig till slut att vi fick trampa järnet i nerförsbackarna för att överhuvudtaget komma någonstans.

När jag klickade ur pedalerna för allra sista gången den här Mallisveckan kändes det både sorgligt och lite skönt. Skönt eftersom kroppen hade svarat så bra och jag hade fått till 63 riktigt magiska mil längs öns vackra vägar - jag hade verkligen inte kunnat önska mig mer, men sorgligt förstås eftersom nu var det över. Inget mera Mallis. Hem till minusgrader, grusiga vägar och underställ.

Men samtidigt - det kommer en vår nästa år också. Och då finns det många bergstoppar att erövra. Det blev till exempel inte Sa Calobra i år. Puig Major hoppade vi också över. Liksom Cap Formentor. Men nästa år, då. Jag längtar redan.

Jag och min klunga! Minus Viktor som tar bild. Viktor och Conny gjorde för övrigt sitt första pass eftersom de kom ner till Mallis dagen innan, så de fick göra ett hästjobb och dra större delen av tiden.

Cykling på Mallorca dag 5: Crash boom bang (och lite kärlek)

När vi rullade in genom alléerna som ledde in till bergsbyn Valldemossa i eftermiddags så hade jag redan skrivit det här inlägget i mitt huvud. Jag ville berätta hur det känns att se bergen torna upp sig framför cykeln och veta att snart, snart få jag cykla serpentinerna upp genom Sollerpasset, snart får jag ta i och lämna marken under mig. Jag ville tala om för dig hur sagolikt vackert det är bland bergen, hur ofattbart lyckligt lottad man känner sig när man tar sig ner längs bergssidorna och närmar sig en rosa by med gröna fönsterluckor.

Jag ville berätta om hur det känns att susa fram i 60 kilometer i timmen ner längs långa, böljande backar, hur otroligt mycket det värker i händerna efter ditt livs första riktigt långa nerförskörning i serpentiner (när ska man våga sluta bromsa så förtvivlat tro?) och jag ville framför allt berätta hur en kropp kan kännas sprickfärdig av kärlek till livet och alla vackra äventyr.

Men istället måste jag tala om något helt annat. Efter att vi letat oss ner från bergen och cyklat bra mycket längre än vi först hade planerat eftersom alla i min lilla klunga kände sig pigga och sugna på mer så hamnade vi på en lite större trafikerad väg som ledde oss tillbaka till S'Arenal som är första anhalten på strandpromenaden som leder in till Palma. Med bara typ nio kilometer kvar hakar min klunga på ett annat gäng med lite högre fart, och jag som ligger sist varnar för att jag kanske inte kommer orka men hänger på så gott jag förmår. Men ett plötsligt vingel från killen framför mig som bara ville kolla så jag var med orsakade mitt livs första klungkrasch. Det var bara jag och han inblandade, men vi körde i 35km/h och det blev en jäkla smäll. Jag klarade mig förhoppningsvis med blotta förskräckelsen, en ordentligt blå rumpa och en svullen och skrapad armbåge, medan killen jag krockade med fick åka till sjukhuset för att kolla till sin axel. Det visade sig efteråt bara vara en luxation och han ordinerades två veckor vila, och själv sitter jag här med en lindad armbåge för att minska svullnaden och jag mår rätt bra.

Men jäklar vilken chock. Vilken oerhörd maktlöshet. Du hinner se personen framför dig vingla till, du hinner tänka "fan också". Men du hinner inte reagera.

Förhoppningsvis känns allt bra imorn. Då ska jag ut i serpentinerna igen. Kärleken till bergen slog mig med full kraft idag, och jag längtar dit igen.

En liten bit av 5,5 kilometer serpentin upp till Sollerpasset. Riktigt härlig cykling!

Vackra Deia.

Två av mina medcyklister, Dennis och Janne, i väntan på Dag som kommer nedanför.

Cykling på Mallorca dag 4: Ändrade planer

Det blev ingen cykling idag. Jag vaknade upp och kände mig helt seg i huvudet och ganska trött i kroppen så det fick bli cykelvila. Men i vanlig ordning kan jag inte sitta still, så jag spanade långt efter de triathleter som varit smarta nog att ta med sig våtdräkterna och som gav sig ut i vågorna imorse. Gud vad jag hade velat följa med.

Och i eftermiddags, efter en promenad, lite solhäng (med betoning på lite, jösses vad jag blir rastlös av att sitta i en solstol) och lunch så gav jag mig ut på en kort löptur. Om man bortser från den lilla arga hunden som väldigt gärna ville nafsa mig i vaderna så var det en trevlig sväng längs strandpromenaden bort mot Palma. Allra trevligast var förstås att kunna springa barbent och i linne, hemma lär väl inte det hända förrän i augusti...Vi pratar en del om det här, hur sjutton ska vi göra när vi kommer hem? Vem vill dra på långbyxorna igen? Vem vill släpa ut vintercykeln på helgturerna? Jag hoppas att ni sköter ert därhemma och ser till att jaga bort kylan och gruset lagom till jag kommer hem!

Strandflanörerna fick äran att bli först att se mig i min fina Runningskirt. Jag kände mig snyggast i stan!

Det här ser vi när vi går ut utanför vårt hotell. Ganska okej läge.

Cykling på Mallorca dag 3: Magi och motvindsvägg

Det finns en backe på den här ön som går under smeknamnet "hängmattebacken". Det är en tio kilometer lång uppförsbacke som aldrig tar slut, den liksom stiger i etapper så när man tror att man ser toppen framför sig så är det bara början.

Jag älskar den backen.

Vi har cyklat den två gånger hittills på vår väg upp från Palma och ut på äventyr, och om jag fick bestämma skulle det bli många fler.

Men så är jag kanske lite backstörd också.

Idag har däremot varit totala motsatsen till backigt. Jag cyklade ihop med ett järngäng som stundtals snittade en bra bit över 35km/h längs en helt magisk väg med böljande nerförsbackar och sjukt roliga flacka partier genom ett vidsträckt grönskande landskap från Llucmajor rakt österut mot kusten och den lilla hamnstaden Portocolom. Där åt och drack vi så kungligt som bara hungriga cyklister kan göra innan vi var fem stycken som drog vidare längs en väg som slingrade sig fram en bit upp längs kusten tillbaka. Så länge jag hade byarna och de små fina vägarna att engagera mig i så kunde jag tänka bort motvinden som blev allt ihärdigare ju längre dagen led, men efter kanske tio mil började energinivån sjunka drastiskt och benen skrek sig stumma. En banan och lite choklad senare piggnade jag till, men det var en stukad cyklist som rullade längs nerförbackarna in mot Can Pastilla där vi bor. Jag hade anat väggen i ögonvrån, men när jag satte mig ner med afterbike-ölen kände jag mig så himla nöjd och glad över att jag ändå bet i så bra som jag gjorde och inte sinkade mina cykelvänner särskilt mycket.

Imorn pratar vi om att cykla upp till Sollérpasset, en tur på drygt 10 mil och 2200 höjdmeter. Backtönten i mig längtar, men resten av mig känner stor respekt för bergen på den här ön. Jag hoppas att kroppen ska vara med mig hela dagen imorn och att väggen håller sig långt borta.

Glad cyklist som just doppat tårna det femtongradiga vattnet i den lagunliknande hamnen i Portocolom.

Sol! Hav!

Cykling på Mallorca dag 2: Bilkrock och vurpa

Imorse regnade det. Verkligen regnade. Och blåste. Dagens äventyr sköts upp en timme i väntan på bättre väder, men när klockan slog elva och ett mäktigt stort gäng Burecyklister stod samlade vid strandpromenaden i Can Pastilla så sken solen igen och temperaturen var på väg upp mot tjugonånting.

Färden skulle gå längs en fin, hyfsat kuperad väg som slingrade sig fram genom ett par byar innan den når fram till Petra. Stigningarna är modesta, och nerförsbackarna lagom okurviga så till och med en harig cyklist som jag vågar ligga på och komma upp i 60-nånting när det går som allra snabbast.

Och det är faktiskt inte i nerförsbackarna som första krocken kommer, utan i byn Sant Joan nån halvmil innan Petra. I de smala gränderna försöker vi cyklister samsas med bilisterna så gott det går, men i en av alla skymda korsningar stannar en bil framför oss väldigt oväntat och jag hinner inte få loss fötterna och få stopp på hela ekipaget utan drösar in i bilens stötfångare där bak. Som tur var går det otroligt långsamt och jag låter bli att välta och få med mig nån annan i fallet.

Men det ska hända värre grejer innan dagen är slut.

Väl framme i Petra slår vi oss ner bland alla de andra cyklisterna på torget och äter nyplockade, solmogna apelsiner och en cykelfika värd namnet innan vi rullade iväg igen. Tanken var att dela upp oss i två mindre klungor varav den ena skulle köra lite norrut innan vi vände hemåt mot vinden medan den andra skulle köra i princip raka vägen hemåt igen. Men innan vi kommer fram till Sineu där vi skulle dela på oss så händer det som inte får hända. På en mindre väg, i en skymd kurva kraschar en av oss rakt in i en mötande cyklist. Det är en otroligt läskig känsla som sprider sig i kroppen när man hör kraschen och innan man vet exakt hur illa det är. Jag och de andra som ligger längst fram i klungan stannar, vänder oss om och får se stackars Mats ligga ihopkrupen på vägen och det far miljoner tankar genom huvudet. Efter ett tag konstaterar vi att både Mats och den tjej som han krockade med lever och kan både röra sig och gå. Det är en hel del blåmärken och skrapsår och smärta i händer och överkropp, men de lever och kan cykla vidare.

En liten klunga på fyra tappra cyklister viker sedan av norrut mot Inca innan vi tar söderut längs en nästan overkligt fin cykelled som går längs en gammal, gammal väg som ibland tar oss genom små allér, ibland längs grönskande odlingar av något slag. Vinden ligger på nästan rakt framifrån och är riktigt grym, men det spelar verkligen ingen roll. Hade det varit sån här vind hemma just nu så hade jag med största sannolikhet kastat cykeln i diket och ringt en taxi, men här är det en helt annan sak. Solen skiner, vinden är ljum och jag älskar varenda sekund.

Tänk om livet alltid kunde vara såhär.

Skönaste gänget inväntar cykelfika i Petra. Här får alla cyklister apelsinklyftor innan man beställer nåt annat! Typ världens godaste apelsiner.

På plats på Mallorca: Så himla rättvist

Jag är i cykelhimlen. Första turen på Mallorca gick upp till klostret Cura på 550 meters höjd. Mitt livs första serpentin har därmed avverkats på cykel, både uppför och nerför. Uppför var en baggis, det var fem kilometer med i snitt 4,5 procents lutning. Ingenting jämfört med Sa Calobra som kommer bli sista cykeldagens prövning. Nerför däremot, det var ett helsike. Undrar hur lång tid det kommer ta innan jag vågar släppa på utför i de där kurvorna?

Vi har sisådär sjutton-arton grader, sol och lite blåsigt. Vägarna är fulla av glada cyklister och mina ben längtar efter att bli solbrända och starkare. Och som Jiri, en av mina CK Bure-vänner, konstaterade medan vi rullade bredvid varandra längs en av alla slingervägar genom små söta byar som vi kört idag - det här är så himla rättvist. Att vi är här just nu, och gör något vi tycker så fruktansvärt mycket om. Vi förtjänar det så grymt mycket efter den här långa, kalla vintern.

Imorn står tolv mil med lunch i Petra på schemat. Jag önskar att det var morgon och dags att ge sig iväg nu med en gång!

Dag, Dennis, jag, Mats och Jiri - den tappra skaran som tog sig upp på veckans första höjd, minus Krister som står bakom kameran.

Kartor är skoj. Mats har lagt rundor som ser mycket lovande ut på kartorna, och jag är säker på att de är fina i verkligheten också.

Rapport från en mörk och ödslig cykelväg

Jamen Therese, hur går det med det dära pendlandet nu då? Jotack, rätt så bra. Klockan kvart i fyra är ofantligt mycket tidigare än kvart i fem när det handlar om att kliva ur sängen, dra på sig cykelkläder och dra iväg längs en fasligt mörk cykelväg, men annars ska jag inte klaga. Cykellampan är lika stark som en långtradares helljus och än så länge har vildsvinen hållt sig på sin kant.

Jag har haft fullmånen som sällskap och tiden har liksom flugit iväg. Snart kommer jag bergis tröttna, men det är ett himla göttigt sätt att vakna till liv på sådär på morgonkvisten vill jag lova. Huvudet är igång, kroppen har startat och jag har hunnit avverka ungefär världshistoriens alla stora frågor under mina fyrtiofem minuter på cykelsadeln. Det är nästan så jag känner att om jag bara får tänka en minut till så har jag svaret på frågan om meningen med livet. Så jo, det här pendlandet kommer bli en vana känner jag.

Mitt sällskap de här mornarna - superlampan. Och ett och annat vildsvin som gömmer sig i skogarna omkring.

Det är något jag måste berätta

Det händer storslagna saker i mitt liv just nu. Det håller nämligen sakta men säkert på att packas ner tillsammans med Johans liv i massor med lika stora pappkartonger som otåligt väntar på att förflyttas till en annan plats. Den andra platsen ligger två mil från där jag sitter nu, nämligen i den söta lilla byn Simlångsdalen utanför Halmstad. Byn som ligger vid en sjö i en skog, eller närmare bestämt vid två sjöar i närheten av kanske världens vackraste bokskogar. Och som har skidspår om knuten, eller i alla fall bara några kilometer bort, uppe på höjden där det alltid är fem grader kallare och tio centimeter mer snö.

Det är en dröm som har växt på oss det senaste året, att flytta från stan. Och nu är den snart verklighet. Vi ska bo i ett supersött hus med kaféveranda, kakelugnar i mängder och med en stor trädgård där man kan få plats med en fotbollsplan, morotsodlingar och höns. Om man vill. Annars kan det bli en perfekt plats för kullerbyttor, grillkalas och festivalstämning.

Och inte nog med att vi flyttar och blir mer lantisar än stadsbor - jag kommer också förvandlas till en cykelpendlare. Jag kommer gå från att ha femhundra meter till jobbet och i princip kunna ramla ur sängen rakt ner framför mikrofonen i min sändningsstudio till att ha två oftast blåsiga mil längs en gammal banvall som lutar svagt utför när jag cyklar till jobbet och således svagt uppför när jag ska hem.

Inte så farligt, kan man tycka. Två mil. Vad kan det ta på en hyfsat bra cykel? 45 minuter?

Jag testcyklade med cx:en igår, i nordostlig vind. Motvind alltså. Lite orolig blev jag allt när jag segade mig fram längs den fortfarande lite snöiga och grusiga cykelbanan och såg hur klockan tickade iväg. Rödljusen i stan och vinden på landet sinkade mig ordentligt och det tog mig nästan 55 minuter att cykla mina mil. Och då var det ändå eftermiddag och jag var någorlunda vaken.

På måndag är det allvar. Då sätter jag mig på cykelsadeln klockan fyra på morgonen, allt för att hinna vara färdigcyklad, duschad och ombytt klockan kvart över fem när arbetsdagen börjar. Det är med skräckblandad förtjusning jag skriver det här. Kommer jag orka? Kommer det kännas roligt? Eller kommer jag ångra mig bittert och falla till föga för alla pessimister omkring mig som säger att det inte kommer gå och att jag och Johan kommer att behöva skaffa en andra bil för att klara av pendlingsgrejen?

Jag hoppas verkligen på det förstnämnda.

Bakom mig - staden. Framför mig - lugnet och lyckan.

Cykelbanan går längs en gammal banvall. Många raksträckor med andra ord...

Jag tror cx:en trivs vid sitt nya hus. Och jäklar vad den trivs som pendlarhoj! Den ville knappt följa med in utan vände genast nosen ut mot vägen igen, redo för nästa pendlingssträcka.

Här ska vi bo från och med imorn!

Rise and shine: Morgonyoga!

Sovmorgon ända till klockan sex idag. Det är ljust när man vaknar, utanför huset sitter människor ensamma i sina bilar på väg mot jobbet. Själv har jag gott om tid för frukost, tidningsläsande och många minuter ensam innan Johan vaknar. Minuter som jag spenderar på yogamattan. Ungefär som i klippet ovanför. Mer behövs inte.

Nu är vi redo för den här dagen va?

Välkommen skidsäsongen 2013/14!

Igår vaknade jag långt före väckarklockan och var sådär spänt förväntansfull som man kunde vara som liten på julaftonsmorgon. Men den här dagen var det ingen inslagen present jag väntade på, utan istället möjligheten att medelst ett par klick och några bokstäver säkra en plats till Vasaloppet 2014.

Du har säkert redan hört allt det där med att platserna bokades upp på nolltid (eller tio minuter för att vara exakt) och att det var många hugade som blev utan. En hets nästan utan dess like och det kan man tycka vad man vill om. Klockan 08.01 hade jag hursomhelst reserverat en startplats åt mig själv och en till Johan, och efter en nätt uppvärmning i form av 180 minuters cykeltur ihop med CK Bure på förmiddagen så inledde vi (det vill säga jag, Johan och större delen av rullskidssektionen i Simlångsdalens IF) skidsäsongen 2013/14 med mitt livs första pass på en Skierg. Mitt gym har äntligen lyckats packa upp maskinerna ur sina lådor och ställt dem på plats, så nu är det liksom bara att börja köra.

Hejåhå!

Fyra 500-metersintervaller följt av två 200:ingar fick räcka den här gången. Skitsvårt att få till tekniken, men skojigt. Här nedanför kör jag min sista tvåhundring, och halvvägs in ser det ut som att jag ska trilla ihop. Då var jag rätt slut, vilket säger en del om intensiteten på de där intervallerna. Men snart ska man väl vara uppe i tusingar och köra typ tio-femton stycken, eller?

Tröstpris till en stukad skidåkare

Johans status på FB för nån timme sen.

Om jag hade det lite jobbigt under årets Vasalopp så är det inget jämfört med hur Johan hade det. Jag hoppas att han inte tänker döda mig för att jag berättar det här, men han lyckades med bedriften att rasa från placering 1547 i Smågan till 3792 i mål. Det betyder att han startade i led 3 och kom i mål på en placering som motsvarar led 5. Fatta, 2000 åkare passerade honom. Ett riktigt skitlopp på urkassa skidor som han ska vara ofanligt stolt över att han överhuvudtaget genomförde. Jag hade förmodligen brutit halvvägs om jag hade haft det lika illa. Föreställ dig att du tycker att det går trögt och att alla åker ifrån dig, och så kommer det upp en klubbkompis bredvid som startat bakom dig och säger "Alltså, jag har så himla dåligt glid, alla bara åker ifrån mig!" och så lägger du dig i rygg på honom bara för att sekunden senare se honom svischa iväg i en fart som du bara kan drömma om. Då kan vi snacka dåligt glid. När du kommer till backarna innan Hökberg är du trött av att ha slitit dubbelt så hårt som alla omkring dig, du har haft åtminstone ett krampanfall i låren och du bestämmer du för att valla om. När du ger dig iväg igen går ena staven av och du får åka med en stav hela vägen upp till kontrollen innan du får en ny. Sista två milen är sedan en enda lång kamp mot huvudet för att inte ge upp hela skiten. Väl i mål är du bara så förbannat glad över att du tog dig hela vägen.

Den här kampen belönas nu av skidbutiken Ski & run i Göteborg som förutom att prisa den kvinna och den man som klättrat flest placeringar i årets Vasalopp jämfört med förra året med varsina Swix Triac 2.0-stavar också delar ut ett par Cascoglasögon för årets största placeringsras jämfört med förra året. Johan är solklar vinnare i den sistnämnda tävlingen - årets 3792:e plats är ganska långt ifrån förra årets 1714...

Det finns backar och så finns det backar

Det börjar närma sig påsk, vilket i min värld betyder att det börjar närma sig superfabulousmegafantastic-cykelresa till Mallorca. Jag och mina vänner i CK Bure packar ihop våra pinaler och reser mot fjärran land för att ägna oss åt att nöta mil på den spanska öns backiga (har man sagt mig) vägar.

Som den freebaseande motionär jag är så har jag stoppat cyklingen långt bak i mitt medvetande under vintern och ägnat mig mest åt skidåkning och yoga när träningsandan fallit på. Säsongspremiär utomhus på cykeln gjorde jag i fredags när jag bråkade med motvinden ute på hallandsslätterna i ett par timmar. Samtidigt har mina cykelvänner kört ergometer på vardagskvällarna och långa distanser på helgerna under hela vintern, så jag har lite att ta igen. Således gäller det att vara smart och bygga den styrka jag kan under den korta tid som är kvar innan resan - det vill säga, träna för att kunna träna på träningslägret. Jag vet att det låter fånigt, men alltså, det finns grejer jag gärna vill klara av på den dära spanska ön, som Sa Calobra. Denna mytomspunna backe, detta berg som alltid dyker upp i diskussionerna under cykelfikorna, detta mastodontprojekt på en knapp mil med en snittlutning på sju procent. Jag ryser av ångest och välbehag bara jag tänker på det!

Och vad bygger starka cykelben? Jo, backträning. Min favoritbacke att använda till sånt börjar vid änden av en kohage, passerar en kyrka, en militäranläggning och en motorcykelklubb innan den planar ut på toppen av Galgberget. Jag har cyklat den förr, i fornstora cykeldagar när den tog mig knappt fem minuter från botten till toppen. Den här gången tog den mig sex minuter lite drygt och jag skulle kunna hävda att de grovt mönstrade däcken på min CX hade med saken att göra men jag väljer att kalla det nyväckta och otränade cykelben istället.

Frågan är dock om några intervaller i en två kilometer lång backe som klättrar skrattretande fyrtio höjdmeter gör varken till eller från när det man tränar för är sjuhundra höjdmeter på en knapp mil. Nåja. En backe är en backe är en backe. Det är bättre än ingenting.

Här kan du som aldrig cyklat på Mallorca och inte ska göra det i påsk heller få följa med på en väldigt pedagogisk och rikt illustrerad bestigning av Sa Calobra i bloggform. Titta och njut!

Som att lära sig cykla

Gissa när jag senast befann mig i en bassäng klädd i simkläder, mössa och glasögon?

25 november 2012.

Gissa om jag var nervös, skraj och lite respektfull inför sakernas tillstånd när jag doppade tårna i det blåskimrande vattnet i bassängen i eftermiddags? Skulle jag komma ihåg hur man gjorde? Skulle jag kunna andas? Eller skulle jag helt enkelt drunkna?

Svar: Ja, ja och nej.

Det är märkligt hur kroppen kommer ihåg saker. Jag ska inte säga att jag liknade simmaren i det här klippet för då kommer näsan växa och tungan bli svart, men jag hankade mig framåt och jag varken drunknade eller svimmade av ansträngning. Det är lite som att lära sig cykla - har man väl kommit på knepet så glömmer man inte.

Förresten har jag cyklat lite också. Det är nästan så jag börjar ana triathleten inom mig igen!

Just efter startskottet i Sövde halvironman i somras. Jösses sicket spektakel. Och det här anmäler en sig frivilligt till!