Hej från Fårö!

På udden till vänster om mitt huvud på bilden bor jag i natt. På en strand, med havsutsikt och morgonsol. Tänkte bara säga det. Ja just det, jag har badat i klarblått vatten, ätit pannkakor stekta på Trangiaköket till frukost och ikväll får jag förhoppningsvis duscha. Livet är rätt härligt!

Det går bra nu

9k varav 5k progressiv löpning där snabbaste kilometern gick på 4.53. Det är vad jag har sysslat med ikväll. Benen känns grymt pigga!

Nu packar jag tältet och sovsäcken för en vecka på en cykelsadel på Gotland. Har en känsla av att min cykelovana rumpa kommer protestera högljutt redan efter två dagar...

Nu har maran lämnat kroppen!

Det här med att springa marathonlopp för första gången i livet är en spännande grej. Och då tänker jag inte bara på själva loppet, utan framför allt vad som händer sedan, när målsnöret passerats och det är dags att reparera vad man brytit ner. Jag har aldrig haft en liknande period förut, det jag skulle kunnat jämföra med vore isåfall tiden efter min första ultra, men då blev jag skadad så det är inte samma sak.

De senaste fyra veckorna har varit en enda lång bergådalbana träningsmässigt. Ena dagen har jag varit sjukt sugen på att springa, men lyssnat på förnuftet och låtit bli eftersom kroppen behövde vila. Andra dagar har jag varit så kräktrött på löpning att jag funderat på att bli bowlare eller nåt annat istället. Jag har verkligen ansträngt mig för att lyssna på vad kroppen säger och inte pressat mig till någonting.

Efter två veckor drygt sprang jag mitt första postmaraintervallpass. Tusingar som flöt riktigt bra och kändes fina. På distanspassen har jag låtit kroppen välja tempo, och förvånat konstaterat att jag sprungit snabbare på samma ansträngningsnivå, jag som trodde det skulle vara tvärtom den här perioden.

Några längre distanser har det dock inte blivit. Allt över milen har känts lite tufft, och det har jag accepterat och låtit vara. Tills igår.

De senaste dagarna har jag längtat efter och sett fram emot midsommarspringfesten som skulle ta mig till den riktiga midsommarfesten tre mil söder om Halmstad. Jag skickade sommarklänningen med en vän med en bil och behövde således inte släpa på mer än mig själv och lite vatten. Perfekt! Klurade lite på bästa vägen, och när fina Anette tyckte att jag skulle ta vägen om henne så hon kunde möta upp mig och springa med en bit så var saken klar. Även om tre mil för mig själv är nog så bra, så är två mil för mig själv och en mil tillsammans ännu bättre.

Jag gav mig själv ordentligt med tid. Startade hemifrån fyra timmar innan jag behövde vara framme, allt för att få plats med fikastopp och allmänna trötthetspauser. Så tuffade jag iväg. Lämnade stan efter fyra kilometer och hamnade bland böljade åkrar. Ovanför mitt huvud hade strandskatorna det knepigt i motvinden, men nere vid marken var inte blåsten så farlig.

Efter en stund dök det upp två gulklädda löpare en bit längre fram. Det var Anette som hade fått med sig Lasse ut på turen. En liten tempoökning blev det då, för det här är snabba löpare vi snackar om (Anette är som en vind och var åtta sekunder från eliten i Stockholm marathon!). Skönt att få trumma på litegrann. Efter alldeles för kort tid var vi framme hemma hos dem, och jag tog fikastopp nummer ett. Ett glas saft och en banan senare gav jag mig av igen.

Jag, Lasse och Anette

Hittills hade det varit rätt flack löpning och en rätt återhållsam vind. Men jag visste att nu skulle det bli annorlunda. Men för min del finns det ingen prestige i att springa hela tiden är jag är ute på såna här fikaäventyr - jag tycker snarare att det är skönt att gå i uppförsbackarna och kunna dra på litegrann på sträckor där det är platt. Man får liksom se till att fördela energin så vettigt man kan. Backarna kom och gick hur som helst, och plötsligt var jag i Veinge, med en knapp mil kvar till målet. Efter lite irrande hittade jag en glasskiosk där jag stannade till, inspirerad av Zingo. Långpassglass liksom!

Glassen gick ner, och jag hittade en supercharmig unge som hjälpte mig ut ur den lilla byn på rätt håll. Det här är inga trakter jag är i i vanliga fall, och utan karta visste jag knappt vad som var upp och ner och fram och bak. Han skickade iväg mig längs en cykelväg som kan ha varit den rakaste i hela världen. Jag tyckte mig nästan se huset dit jag skulle om jag kisade...

Efter Veinge friskade vinden i, och jag fick parera kastvindar från höger i stort sett hela tiden. Pausade lite när jag fick lä en stund, för att liksom hämta andan. Men annars flöt det på bra, och jag kände mig hur pigg som helst i benen.

Plötsligt såg jag Lagan glittra en bit längre fram. Jag var framme! Skuttade över bron in till stan och sprätte runt stolt som en tupp längs ån de sista två kilometrarna. Jag hade sprungit över tre mil, och jag hade gjort det med en härlig känsla hela vägen. Inget ont nånstans, ingen överdriven trötthet - bara den där sköna känslan som man kan få ibland när man börjar fundera över hur fantastiskt det är att kunna förflytta sig för egen maskin över såna sträckor där de flesta andra inte skulle kunna tänka sig något annat än att färdas med bil.

Det här passet blev verkligen mitt kvitto på att nu är det klart, nu är jag färdigåterhämtad. Så nu kan satsningen på en snabbare mil börja!

Midsommarfest nummer ett

Festen har börjat! Tre mils springkalas hemifrån till platsen för midsommarfesten nummer två i ordningen. Där bjuds det mer traditionellt firande med sill och grejer. Glad midsommar!

Runners high!!!

Vem behöver religion, kemiska substanser eller sprit när det finns löpning?! Jag har haft en sån runners high ikväll så det finns inte! Hela min kropp liksom gnistrar och glittrar, och jag kan inte sluta le.

Jag hade inte tid med mer än 5k löpning, och hade tänkt hålla ett lugnt tempo. Men benen bara trummade på, och så fick jag dessutom syn på ett välbekant, kortklippt huvud på en väldigt solbränd kropp en bit längre fram. Sprang ifatt Susanne och fick småprata lite om springgrejer tills hon vek av hemåt. Hennes underbara energi och härliga glädje fyllde på min egen nästan omättliga, rusiga kropp, och jag liksom studsade fram. Flög förbi andra löpare och ett gäng kids som liksom alla andra kidsgäng måste kläcka ur sig nåt muppigt i stil med "men vafaan va alla springer nurå, hörru, öh, va snabbt det går då" och jag skickade iväg ett lyckligt leende och hoppades på att kanske nån av dem nån gång skulle få ha det lika bra som jag just i den stunden.

Det låter ju verkligen helt frireligiöst, men jag måste bara få skriva det - jag älskar verkligen att springa! Och jag tror tammetusan att jag är kär i varenda löpare därute, alla er som jag fått förmånen att springa ihop med, skratta ihop med, prata lite skit med, och alla er som jag nån gång kommer få göra allt det där med! Löpning är livet!

Sköna Susanne i söndags. Hon hade trappat ner litegrann sen hon kom hem, sprang bara en timme på morronen och en på eftermiddagen... :)

Nya tider och morgonträning

Lagom till veckan innan semestern så har jag sett till att skaffa mig nya arbetstider. För några veckor (med paus för två veckors ledighet) är det slut med revelj och uppstigning innan klockan fem, istället har jag oftast den helt obegripliga arbetstiden 9.30-17.45. Mina första dagar med den här ordningen har var totalt kaos. Jag fick inte plats med nåt annat än jobb, mat och sömn.

Jag är verkligen en supermorgonmänniska som jobbar som en kung mellan klockan halv sex och lunch. Och när jag jobbat klart har jag sedan hela eftermiddagen på mig att göra allt jag har lust med. Visst kunde jag önska att jag kunde vara lite mer människa runt kl 22 på kvällen också någon gång, men trötthet på kvällen är ett lågt pris att betala för långa eftermiddagar.

Hur som helst. Mina tre första dagar med jobb fram till strax innan kl 18 fick jag hicka. När ska jag träna egentligen?! Men så igårkväll kom jag på det - morgonträning! Jag kan hänga på låset på gymmet, jag kan springa en runda i morgonsolen... Plötsligt hade jag dessutom tänkt mig två träningspass om dagen (underbara tanke! Jag har ALDRIG tidigare kunnat göra sådär som en del andra, kunnat köra lugnt på morgonen och intervalla på eftermiddagen, för hur morgonpigg jag än är så springer jag inte före klockan 5...). Hur det blev så vet jag inte, för jag har ju fortfarande ingen tid över när jag slutat jobba.

Well, jag gör ett försök i alla fall. Imorse körde jag ett sjukt bra styrkepass på gymmet där jag ökade på många vikter och verkligen krämade ur musklerna ordentligt. Att jag kunde göra det berodde förstås på att jag hade gott om tid på morgonen för att kunna äta en ordentlig frukost först, smälta den någorlunda och sedan träna. Och nu sitter jag med springsugna fötter och längtar tills jag jobbat färdigt. Då hoppar jag i tightsen och springer ut i skogen. Sen varvar jag ner med yoga. Man kan om man vill!

Nu ska jag ut och springa!

Mitt eget midnattslopp

Två saker:

1. Även fast det är ljust är det mörkt.

2. När det är mörkt och man inte ser lika bra som man brukar så skärper de andra sinnena sig. Halmstad luktade asäckligt i natt.

Annars har jag haft det rätt trevligt. Kvällens löpsällskap bestod av en arg katt, en vindsnabb räv, en korkad hare och två haschrökande ungdomar.

"...nu vänder det"

Folk verkar i allmänhet vara pessimister. Jag vet inte hur många som sagt nåt i stil med att nu blir det bara mörkare och mörkare eller nu vänder det idag. Hey, vi har haft årets längsta dag, och snart har årets kortaste natt passerat, ta vara på den! Det ska jag göra. Löparkläderna är strax på, på fötterna får det bli VFF och sedan cyklar jag ner till havet och sprintar omkring på stränderna en stund, inspirerad av Sara.

Njut av ljuset!

Västra stranden, en annan gång.

Ett ultraidolmöte

Jag erkänner helt ogenerat att jag mött två av mina absolut största löparidoler idag. Att Portugal-Sverige skulle vara en bit kaka för ultra-Rune var inte så överraskande, men att Susanne skulle springa så snabbt (över en vecka snabbare än de trodde från början!) och dessutom göra det med sån löparglädje och sån strålande energi när hon aldrig gjort något liknande är verkligen imponerande.

När de kom springandes mot kyrkan där jag och ett tjugotal andra löpare samlats för att möta upp dem så kom de nästan skuttandes. Skrattande plockade Susanne upp kameran för att dokumentera oss, när det ju var vi som skulle ta kort på dem! Dessa helt otroliga två äventyrslöpare, det kändes nästan overkligt att se dem komma när jag följt dem på avstånd via pod, artiklar och telefonsamtal så länge.

Efter lite kramande och hejjande påbörjade vi sista milen på Susannes löprunda. Hela vägen in mot mål kom det folk till mötes med ojämna mellanrum med blommor, hejarop och kramar. Det var som ett millångt upplopp fyllt med hyllningar! Underbart. Och vi fick höra historier från resan, om hur de inte haft tråkigt eller tröttnat på varandra en sekund under de dryga två månader de spenderat med varandra dygnet runt. Det enda men Susanne påstår sig ha är ett litet sår i högra örat, eftersom hon hela tiden sprungit på pratglada Runes vänstra sida...

Under löpturen hittade jag dessutom ett par Falkenbergslöpare som precis som jag är sugna på att ta sig an Halland springandes under en vecka. Så vi får väl se om vi kan samordna det hela.

Plötsligt var det bara målrakan kvar, och en stor folksamling dök upp kring hörnet. Det kändes som att löparhalmstad gått man ur huse för att ta emot sin hjältinna och det var rysligt känslosamt att springa in under målportalen några steg bakom Susanne och Rune.

Några hurrarop, champagneglas och tal senare skingrades gänget där på gräsmattan i den oansenliga stadsdelen i Halmstad. Och om jag tyckte att det kändes vemodigt att säga hejdå och lämna platsen så kan jag knappt föreställa mig hur det känns för super-Susanne. Hur sjutton gör man för att återvända till det vanliga livet efter ett sånt här äventyr? En lång nerjogg lär det bli i alla fall, som varar ett par mil om dagen i några dagar...

Kramkalas i Trönninge där ett tjugotal löpare anslöt.

På väg igen! Och i nästan varje korsning stod någon som hejade och ville gratulera Susanne.

Bara nån kilometer kvar nu, och tempot ökade markant...

Framme!

Susannes man Ingemar hade fixat målportalen, och det blev champagne och grejer. Och åtminstone femtio personer stod och väntade och applåderade!

Fantastiska Susanne!

I väntans tider...

Vi börjar bli ett gäng nu som väntar på Susanne och Rune. Vi har fått rapporter om att de håller 8min/k, att de är glada och pigga och att de borde vara här om nån kvart.

En mil med Susanne och Rune

Susanne Johansson och Rune Larsson har verkligen pinnat på de sista dagarna på sin långa resa genom Europa. Istället för att springa sådär fem mil om dagen så har de istället kommit upp i sju-åtta. Helt otroligt med tanke på att de sprungit i över två månader!

Hur som helst, i morgon når de Halmstad. De räknar med att vara här nån gång vid lunchtid, och jag tänker haka på ett gäng från Halmstad OK som ska möta upp dem vid Trönninge kyrka klockan 11. Därifrån är det en dryg mil kvar. Men man kan såklart ansluta varsomhelst längs den sista biten - från Trönninge går färden via Ginstleden förbi Fyllinge och Eurostop, upp mot Snöstorps kyrka, över E6:an till Sannarp och sedan mot målet i Frennarp.

Häng med vettja!

Myrtl och jag

Det här är en konstig vecka. När jag tittar i min träningsdagbok är allting rött. Rött är kod för "övrig träning" på Jogg.se, och där sorteras bland annat styrketräning och yoga in. Och just det har jag pysslat med. Tusingarna i tisdags är veckans hittills enda löppass, och kanske blir det bara ytterligare ett, kanske två om jag springer lite lätt distans imorn. Tänk om jag kunde vara såhär duktig på att alternativträna annars också! Visserligen är flera av posterna i dagboken en kvart med Myrtl. Jomenvisst, jag har varit så duktig. Myrtl varje dag sedan jag bestämde mig för det. Visserligen har det bara gått tre dagar, men i alla fall. Och i det fallet kan man verkligen använda ordet "duktig". Jag är som du kanske vet rätt allergisk mot när folk kallar mig duktig, för oftast är det i sammanhang där jag inte alls håller med. Duktig är man när man gör något man måste eller som man vet är bra för en fast man inte alls vill. Typ som att gå och lägga sig fast man just då har sjukt roligt, eftersom man måste upp sisådär klockan fyra dagen efter och vara alert och sitt bästa jag.

Myrtl är liksom inte skitkul och jag känner mig rätt fånig när jag står där på alla fyra och gör det där som jympaledaren i den lilla bruksorten jag växt upp i kallade för kissande hunden i slutet på 90-talet. Men det tar bara en kvart av min dag, och en kvart av tråkighet kan man stå ut med.

Förresten ljög jag lite innan. Det kommer bli minst två löppass till den här veckan. Ikväll ska jag fortsätta på vägen mot att bli en något bättre orienterare. Jag tränar för övrigt ihop med en VM-löpare. Bara en sån sak.

Orientering i Halland är rätt vackert.

Spring till Halmstad med Susanne!

Rune, Gudrun och Susanne.

Nu på söndag den 19 juni räknar Susanne Johansson och Rune Larsson med att komma fram till Halmstad som ju är Susannes slutmål på deras långa löpning genom Europa. Rune springer väl vidare hem till sig i Trollhättan vad jag förstår. I alla fall. Rätt många löpare i Halmstadtrakten kommer att springa med sista biten hem till Frennarp där Susannes familj fixar någon form av välkomstgrej, och det är bara för vem som helst att haka på!

Senaste jag har hört är att flera tänker möta upp vid Trönninge kyrka längs Ginstleden som de kommer komma springandes på. Därifrån är det en dryg mil kvar. En mil. Fatta. En mil av fyrahundra. Helt galet.

Hur som helst. Jag kommer lägga upp mer info om hur, var och när här på bloggen, men du kan även kolla in Halmstad OK:s hemsida där sönerna Kalle och Erik håller oss underrättade. På kartan nedanför ser ni vart kyrkan finns!

Tryck här för att lyssna på en intervju med Susanne i P4 Halland igår morse!


Visa större karta

Tusingar och en ny utmaning

För någon vecka sedan såg jag en gigantisk rhododendronbuske i en trädgård, med superfina mörkt rosa blommor blandat med ett par kritvita. Då kom jag att tänka på rhododendronparken på väg ut mot Tylösand längs Prins Bertils stig. Under mina två tidigare försomrar som löpare har jag lyckats missa blomningen helt och fått nöja mig med att springa genom ett berg av tjocka, mörkgröna blad är jag passerat parken. Och det verkar inte som att jag kommer få se några blommor i år heller. Dagens löppass längs stigen nådde inte riktigt ända fram, inte ens halvvägs faktiskt. Men det var meningen också. Hade jag sprungit tusingar ända ut till Tjuvahålan och tillbaks hade det blivit långt många fler än de fem jag bestämt mig för att göra. Och jag gråter inte för det. Det fina med naturen är ju att den upprepar sig, så nästa år får jag en ny chans.

Jag fick hur som helst mina tusingar gjorda. Hittills när jag kört lite längre intervaller så har jag faktiskt fegat en del med tempot, tänkt att nä, jag orkar inte springa fortare än 4.55 per tusing. Men det är ju bara trams. Idag sprang jag istället i 4.40-4.45, ett tempo som jag tänker lära känna ordentligt den närmsta månaden om jag får vara hel och frisk. 4.45 (eller lägre!) är nämligen det tempo jag ska hålla på de två millopp jag ska springa i sommar.

Ett av mina två mål med löpningen den här halvan av säsongen är nämligen milen sub48.

Rätt okej utsikt trots att jag missade blommorna...

Övningar för att stärka höften

Jag tänker testa en sak i två veckor. Eftersom den naprapat jag vill gå till inte har någon ledig tid den närmsta veckan så måste jag hitta på något själv för min höft. Mitt onda är inte i närheten av alarmerande, men det kan bli om jag inte skärper mig. Efter att ha hört mig för har jag i princip konstaterat att mitt onda kan ha ungefär samma orsak som löparknä - min så kallade ITB-sena på utsida höger lår är stel, liksom stora sätesmuskeln (gluteus maximus). En stel ITB-sena kan alltså leda till löparknä, men det onda kan också sätta sig i den lilla muskeln tensor fascia latea som sitter på framsida/utsida höft och som i sin förlängning blir ITB-senan. Och exakt just där den muskeln sitter har jag ont. Inte så det stör, men smärta dyker upp när jag kör hårda pass. Och det ska jag alltså göra något åt.

Jag har förstås redan börjat med en mer noggrann stretching, både av höft, säte och lår. Dessutom behöver jag stärka upp höften och låren. Fick tips om den så kallade Myrtl routine som dyker upp nån minut in i videon nedanför. Så nu ska jag köra det här efter varje pass i två veckor med start idag. Efter det ska jag utvärdera.


Running Times: Part 1 from CoachJayJohnson on Vimeo.