Det där med halvmaror...

Jag VET att jag sa rätt högt och tydligt efter målgången på Prinsens minne i lördags att det där med halvmaror inte är min grej. Jag orerade om att jag aldrig skulle ställa mig på startlinjen på en halvmara igen. Jäkla hittepå liksom, varför springa livet ur sig i två mil när man kan springa lugnt och länge istället?

Men minnet är kort som en snörstump, och igår kom startbeviset till Stockholm halvmaraton nerdimpandes i brevinkastet. Stockholm halvmaraton som var min första halvmara någonsin, loppet som jag bestämde mig för att springa efter en magisk 19 kilometersrunda en onsdag i augusti 2009, och som skulle bli tredje gången gillt om jag springer i år. Och det är ju klart jag ska springa! Jag minns inte ett dugg av smärtan och besvikelsen under Prinsens minne, nu känner jag bara revanschlust. Helt sjukt.

Och jag kommer gå för sub 1.45 igen. Det får bära eller brista. Med lite mer realistiska förväntningar så kommer jag inte bli lika besviken om det går åt helvete. Det är ju så att om man satsar hårt på något som man ligger på gränsen att klara av, då kan det spricka ordentligt om man inte är på topp. Och det är bara att gilla läget då. Men går det så går det! Och här ska inte mesas.

Shit vad laddad jag känner mig nu!

Efter målgång på 2.01.42 på Stockholm halvmaraton 2009.