En ormande kropp

Note to self: Att simma en gång i veckan är värdelöst. Då hinner jag glömma hur man gör mellan gångerna och det blir bara tråkigt. Att simma tre gånger i veckan däremot - då börjar vi snacka!

I Nissan i onsdags fick jag veta att jag simmar krokigt. Jag lägger i armarna i kors ovanför huvudet, liksom på fel sida "mittlinjen", och det gör att jag sicksackar mig fram och får kraften åt fel håll. Jag fick i uppdrag att tänka på att dels sträcka ut armarna och göra mig lång, och att överdriva nerslaget - att liksom lägga i armarna så att det känns som att jag har dem alldeles för långt ut. Då gör jag nämligen förmodligen rätt.

När jag får tips och råd om saker att förbättra blir jag numera inspirerad och peppad. Det fanns en tid i mitt liv då jag blev förbannad på alla besserwissrar omkring mig som ska rätta och peta, men nuförtiden har jag kommit ur tonårsfasen och insett att jag inte alltid vet bäst. Således suger jag i mig omgivningens kunskap som en dammsugare och gör mitt bästa för att förvalta mina nya lärdomar.

Inför morgonens simpass har jag studerat klippet nedanför, och om man slutar titta innan Colting ska göra sin avslutande analys där han är tvungen att förklara att han minsann simmat 4000 meter innan han hoppade ner i rännan så kominteochsägnåtomminteknikförrändusimmatlikalångtsomjag! så är det riktigt bra. Jag har stirrat på Mikael Berndtssons armar och försökte härma det hela i bassängen, och jobbat på att undvika att "orma mig fram" som Colting kallar det.

Och det gick bra!!!

Som en torped forsade jag fram, inte minsta lik en orm längre. Hoppas jag.

Godmorgon världen!

En halvtimme. Det är allt som behövs. En halvtimmes frihet, frisk luft och morgontrötta fötters trippande på grusstigar. Sedan är dagen igång, gruset i ögonen är borta och livet känns nästan perfekt.

Nissan. Stilla. Men under ytan lurar strömmen.

Sol!

Hejhej! Är man ute i god tid (före sex!) så hinner man plaska med tårna i vattnet och lukta på blommor också.

Mot strömmen

En klubbkompis som ska simma Vansbro i helgen lurade med mig ner i Nissan ikväll. Eller ja, jag tar väl varje tillfälle jag får att simma i öppet vatten när det är folk i närheten. Ensam vågar jag mig inte ut, jag behöver någon med livräddarkunskaper i närheten för att ens våga doppa tårna. Och det är inte alltid jag kan ställa Johan med ett kastspö på strandkanten (han muttrar något om att jag skrämmer fisken - jag förstår inte vad han menar!) och dessutom är det roligare när folk är i vattnet istället för ovanför och håller mig sällskap.

Hur som helst. Det är mycket vatten i Nissan, och det är strömt. Det kunde jag räkna ut bara genom att titta på vattnet medan jag pressade ner min solvarma kropp i våtdräkten. Men riktigt hur strömt fattade jag inte förrän vi hade simmat med strömmen en stund och skulle vända tillbaks. Hej vattenväggen! Och eftersom jag är mer lik en elefant än en fisk i vattnet så var det under mycket pustande och frustande jag paddlade mig tillbaks till utgångsläget. Och när jag väl tagit mig dit tyckte Daniel och Marie-Louise att det var en bra idé att simma dubbelt så långt medströms för att få dubbelt så långt motströms tillbaka. Där insåg jag mina begränsningar och tog samma sväng igen tillsammans med Caroline. Och tror du inte att strömmen hade tilltagit! Jag vet inte om den kan göra det i åar från en minut till en annan, men så kändes det i alla fall.

När vi till slut fick fast botten under fötterna efter andra varvet var jag helt slut. Jag har ingen aning om hur långt vi hade simmat (1000? 1200?) men det kändes som ett par varv runt jorden. Minst.

Efter lite tekniktips från Anders och Roger som stod på strandkanten och höll koll på oss kände jag mig färdig. Och jäkligt sugen på att simma mer. Här ska tekniktränas! Det duger inte att vara askass på att simma om man ska simma nästan 4000 meter i Kalmarsund om en dryg månad.

Simhjältarna! Marie-Louise, Caroline, jag och Daniel.

Flyt! Fart! Lycka!

Igår morse gjorde jag mitt hittills bästa simpass. Kroppen liksom svävade fram genom vattnet och jag hade så himla bra flyt att jag för en sekund började tänka att jag nog gillar att simma ändå. Det är ju lätt hänt att såna tankar dyker upp när det går bra...

Och flytet fortsatte även fram på kvällningen. I obarmhärtig värme och sol travade jag iväg bort till löparbanorna på Sannarps IP för att möta upp Susanne och ett gäng löpare som ville drillas i åttahundrametersintervaller. Passet var dessutom en del i Sommarlöparen i P4 Halland, en programserie som jag jobbar med på radion. Känns riktigt lyxigt att få träna under arbetstid!

Under uppjoggen snackade Susanne om skillnaden mellan banlöpare och landsvägslöpare, och framför allt om hur man kan jobba med löpsteget och springa högre upp på fotbladet när man vill snäppa upp hastigheten. Några löpskolningsövningar och stegringslopp senare stod vi redo på de röda löparbanorna.

6x800 meter var planen. Gruppen bestod av löpare med olika mycket vana och snabbhet i kroppen, vilket gjorde att jag och de andra som var lite snabbare kanske fick lite onödigt lång vila för att de lite "långsammare" skulle få tillräcklig vila, men det gjorde inte så mycket. Själv gick jag för övrigt ut för långsamt, jag tycker det är riktigt svårt att veta vilken fart det går att hålla när jag ska springa intervaller som är 600 meter eller längre. När jag märkte att jag återhämtade mig ruskigt fort efter första intervallen tryckte jag på mer och mer för varje repetition, och på de sista två låg jag under 4.00min/k-tempo utan några större problem. Kändes riktigt, riktigt bra! Och som vanligt när jag hänger på Sannarp så påminns jag om hur fruktansvärt roligt det är att springa banintervaller. Så, note to self - pallra dig iväg till löparbanorna lite oftare!

Kvällens kämpar! Susanne i rosa linne, tredje löpare från höger.

Halmstad-Värmland på cykel

En hel helg har förflutit utan en enda minut i cykelsadeln. Jag kommer inte ihåg när det hände senast, i april kanske?

Således var det en mycket otålig cyklist som störtade ut från jobbet i eftermiddags och rusade hem till min lilla pärla. Ett snabbt ombyte senare och jag var iväg.

Trampade på i motvinden och njöt av känslan av att ha starka, utvilade cykelben. För även om jag gärna jag hade cyklat jorden runt i helgen så var det riktigt bra för min kropp och knopp att göra annat och liksom hämta in den senaste tidens träning. Återhämtning ftw!

Jag rullade in i den lilla byn Slöinge (med världens bästa stenugnsbageri Solhaga som jag alltid lyckas komma till efter att de stängt) efter drygt tre mil, och sedan styrde jag kosan norrut. Jag tänkte nämligen passa på att ta mig till Värmland när jag ändå var i krokarna. Allt för att få en bra rubrik... ;)

Förresten hann jag även med att stanna till i Stockholm innan dess. Fast Stockholm bestod idag av glada och pratsamma cyklisten Carina från cykelklubben Fredrikshof som jag träffade på i Haverdal, och efter att vi hade pratat en stund och jag insåg att vi var lika fascinerade av triathlon båda två så bjöd jag med henne på typ alla träningspass jag tänker köra den här veckan... Alltid lika roligt att träffa på glada cyklister längs vägarna, och när de dessutom är triathleter så blir jag extra lycklig.

Nåväl. Efter en vända i Värmland så blåste jag på hemåt, och efter en liten sväng i löparskorna summerar jag tre timmars skön träning som start på den här veckan. I morgon bitti blir det simning och imorn kväll löpintervaller. Jag längtar!

Stockholm i Halland - Hofvaren Carina.

Värmland i Halland!

Draglok på snabbt cykelpass

När jag läser Linas racereport från simningen igår blir jag förgrymmad på mig själv. Jag hade förmodligen haft jätteroligt om jag pallrat mig iväg till Varberg igår. Men men. Jag fick en himla fin kväll på hemmaplan också. Svidade om till gröna Bure-tröjan och cyklade i vanlig ordning åttahundrametersbacken upp till parkeringen där vi brukar samlas inför träning. När alla var samlade var vi massor av cyklister, ett helt grönt hav. Och det var bra, för vi hade besök av en reporter från den svenska versionen av cykeltidningen Cycling plus som kommer med sitt första nummer i augusti. Han skulle visste göra reportage om klubben. Jag ställde glatt upp på gruppbild, men sen rullade min lilla klunga på till en början fyra personer (stackars Caroline har haft problem med knät en längre period och vände efter ett tag) iväg och överlämnade åt subgrupperna att svara på frågor.

Tanken med dagens pass var att köra Lilla Hallandsloppet baklänges, en runda på ca 36k. Men vi avvek från planen rätt ordentligt. Dels ändrade vi rutten och lade till en längre backe, dels trampade vi på i bra tempo. Jag låg framme och drog tillsammans med Mats hela vägen och vi snittade många kilometer över 30km/h. Jag fick kämpa med mina ben som kändes rätt trötta efter veckans löp- och cykelintervaller, så jag bet ihop och var kanske inte den mest sociala cyklisten precis...

Men vad gör väl det när man får till ett riktigt härligt cykelpass! När vi kom tillbaks till samlingsplatsen hade vi kört drygt fyra mil med ett snitt på strax över 29km/h, och detta i en fantastiskt vacker och varm sommarkväll.

Den avvikande, vitklädda snubben i mitten är Daniel från svenska versionen av Cycling plus som visst skulle göra rep om CK Bure.

Mes-Therese stannar hemma

Idag skulle jag debuterat i öppetvattenloppsammanhang. En kilometer simning i havet i Varberg var det tänkt att jag skulle ägna mig åt i Varberg open water med start kl 16 i eftermiddag. Men jag sitter fortfarande hemma i Halmstad och känner mig opepp. Jag har fått olika rapporter om vattentemperaturen, trodde först att det inte var mer än 14 grader men Lina meddelade senast att det nog är 16. 16 är överkomligt. Jag skulle inte ha dött. Men inte ens den glada nyheten fick igång mig. Jag är så fruktansvärt osugen på att simma!

Det är dumt. Jag hade behövt tävlingen för träningens skull. Jag behöver vistas i vatten tillsammans med massa människor för att känna på hur det är att bli sparkad i huvudet.

Men nu får jag vänta till den 15 juli istället. Då blir det en halv ironman i Sövde. Fram till dess måste jag skärpa till mig med simningen. Den här veckan kommer jag bara hinna med ett kort simpass i bassäng och förmodligen inget i öppet vatten. Annars har det hittills gått ganska bra med min målsättning att simma ett pass i bassäng och ett i sjö eller hav varje vecka. Jag får ta igen det nästa vecka istället.

Sim-Therese.

Intervallandet fortsätter - nu på cykel

Det har blivit lite väl mycket distans och mellanmjölk den senaste tiden. Inte så konstigt. Jag har gått in för att få massa, massa mil i mina cykelben. Och det ger ju trots allt resultat. Jag har blivit en starkare cyklist - det märks inte minst på att tempot har höjts utan att ansträngningsnivån har ökat.

Men idag, när jag svidat om från jobbutstyrseln till cykelkläderna, så var varken kroppen eller hjärnan sugen på att ligga och rulla ute på vägarna i flera timmar. Benen längtade efter att få kämpa lite! Så jag trampade iväg på en liten uppvärmningstur som slutade vid botten av favoritlångintervallbacken - Vapnöbacken som från botten till toppen är nästan två kilometer. Då börjar den förvisso ganska platt, och efter cirka fyrahundra meter kommer en ganska platt sträcka på ungefär trehundra meter, men därefter är det en lång, seg stigning som brukar bita bra när jag springer uppför backen, och det borde ju vara samma på cykel.

Det var det.

Backen är som sagt två kilometer och har en stigning på fyrtio höjdmeter. Den tog mig strax under fem minuter att ta mig upp varje gång, och jag körde med hyfsat tung växel och låg kadens. Låren brann i slutet av varje backe, och det kändes så jäkla gött!

Drygt nittio minuter senare rullade jag in på min gata, nöjd och glad över att ha gjort något helt annat än min kropp är van vid.

Backen närmar sig...

...och här har cyklisten just varit på nya pulsnivåer när det gäller cykling!

Terrängintervaller med orienterare

Idag har jag klivit ur min komfortzon ordentligt och kastat mig ut i galenskapen. Och den galenskapen hittade jag en trolsk tallskog ungefär en mil utanför Halmstad, i ett område som heter Skedalaskog. Förra våren sprang jag en hel del där, utrustad med gamla orienteringskartor. Skogen är så vacker att det nästan sticker i ögonen, och jag älskar att vara där.

Idag hängde jag dock med Susanne J och min nya löparvän Elisabeth som jag träffat genom jobbet (hon har Susanne som löptränare under sommaren och man kan följa hennes träning i P4 Halland) ut till Halmstad orienteringsklubbs stuga där ett gäng löpstarka orienterare hade samlats för att under Susannes ledning köra ett pass med terrängintervaller på hög intensitet. Du hör ju. Intervaller med orienterare, i deras hemmaplan skogen. Som gjort för att bli ifrånsprungen så det bara skriker om det.

Planen var 3x4min + 3x3min + 3x2min + 3x1min med en minuts vila genomgående. Och allt i kuperad och vild terräng.

Efter en fyraminutare var jag slut. Efter två spottade jag nästan kräks och tänkte att nu lägger jag mig ner och dör. Men springer man i världens vackraste skog ihop med människor med en monstruös syreupptagningsförmåga så viker man inte ner sig. Man springer vidare.

Och ja, det är "lättare" att springa intervaller obanat. Det finns liksom inte tid att tänka på hur jobbigt det är för man har fullt upp att koncentrera sig på att inte snubbla eller trampa snett. Dessutom är det underbart att ha någon annan som håller reda på tiden och annonserar vila och intervall med en skärande visselpipesignal. Man kan helt enkelt stänga av hjärnan och bara köra.

Till slut hade vi sprungit alla fartökningar. Sammanlagt 30 minuter på 85-90 procent (i mitt fall ungefär 87 i snitt på intervallerna) och tuff träning för alla små muskler i anklar, vrister och vader. Urjobbigt, men fantastiskt roligt.

Snyggeskogen. Som gjord för terrängintervaller!

Morgonstund har guld i mund

Det absolut bästa med att börja jobba kl 7.30 som jag gör i sommar istället för kl 5 som jag gör resten av året är att det går att morgonträna! Det går nästan inte att beskriva känslan i kroppen under den springhalvtimme jag fick på tidigare regndränkta och numera solstänkta skogsstigar imorse. Det spritter, spränger och liksom skuttar inuti! Vad är poängen med att ligga och dra sig i sängen när man istället kan få uppleva hur staden vaknar under en vacker morgonsol?

Fatta, så här fint kan man ha det!

Dagens djursällskap - den största hussnigel jag sett. Jag borde förstås ha lagt en tändsticksask bredvid så du hade sett storheten...

Kaskadregn och ett oväntat möte

När jag spratt upp ur sängen vid femtiden imorse trodde jag inte att jag skulle ha fått med mig en hel livshistoria från den chilenska landsbygden via ett fotbollslag i Harplinge till ett litet kafé med kokostoppar och piroger mitt ute i Gekåsland när jag klev av cykeln några timmar senare. Livet kan ta såna märkliga vändningar!

Planen var en tolvmilatur med start i ottan för att hinna i tid till ett tvåårskalas som skulle börja med brunch och sluta med tårta. Och det började sådär. Punka redan efter sex kilometer. Jag svor över dumheten att bara ha en slang med mig och bad en stilla bön om snälla, ogrusiga vägar framöver.

De närmsta sex milen blev däremot som en dröm. Fina vägar genom Hallands inland och inte en människa i sikte så långt ögat kunde nå. Däremot fick jag sällskap av harar och rådjur i mängder. Cyklade en lång bit genom Ätradalen där vägen slingrade sig fram just vid åkanten, och där omgivningarna sluttade brant ner mot vattnet. Kändes nästan som om jag var vid en fjord i Norge!

När jag närmade mig den lilla byn Gällared några kilometer från Ullared svartnade himlen och innan jag hann säga regnskur var jag blöt in på bara skinnet av ett kaskadregn utan dess like. Desperat sökte jag skydd intill en vägg eftersom jag inte hittade ett enda vettigt träd eller tak att stå under. Och medan jag stod där tittade det ut en man med hårnät på huvudet och förkläde kring kroppen. Det visade sig vara Alfredo, en ståtlig man från Chile som drömmer om att undervisa i spanska och som älskar att ta en tur ner till Skrea och flyta omkring på vågorna. Medan han bjöd en frusen och blöt cyklist på kaffe berättade han sitt livs historia för mig, och vi konstaterade att vi båda undrar vad som hänt med solidariteten i samhället och att vi inte gillar den kalla, hårda individualismen som präglat landet och politiken några år nu.

När kaffet var urdrucket hade himlen ljusnat och jag insåg att det var dags att rulla iväg igen.

Jag kom fram till tvåårskalaset senare än jag tänkt mig trots att jag tog en genväg som kortade turen en mil och trots att jag trummade på ordentligt de sista fyra milen. Men jag kommer alltid minnas den oväntade fikastunden hos Alfredo med det brötiga skrattet och de många historierna.

Mobilen fick spel efter regnskurarna idag, därför kunde jag inte ta några bilder under cykeläventyret. Men igår var jag här! Sjön heter Simlången och jag ägnade mig åt att plaska runt i min våtdräkt. Sjösimning is the shit! Tusen gånger roligare än bassängsim!

Jag tycks för övrigt vara väldigt tilldragande för  naturens alla små varelser. De här fick jag inte vara ifred från när jag satt och åt efter simturen.

Sommarens vackraste och ljusaste natt

Jag tjuvstartade firandet lite och gav mig ut i skymningen redan strax före elva. Som sällskap fick jag med mig min surriga och blurriga hjärna som inte kan skilja på stenar och igelkottar och som därför såg till att jag hamnade i trädtopparna i ett skräckskutt när den där stenklumpen just framför högerfoten visade sig vara en taggig, väldigt levande varelse.

I Halmstad är himlen klar och ren från moln den här natten. Och även om det just nu, när jag kommit tillbaks efter en kort liten tur på sex kilometer, är rätt så mörkt utanför fönstren så märks det att vi är mitt inne i årets ljusaste period. Vi är redan på väg mot morgon.

Skymning över Nissan.

Fira sommarsolståndet!

Vet du att den här dagen är årets längsta? Och att den följs av årets kortaste och ljusaste natt? I natt är det nämligen sommarsolstånd. Tidpunkten för detta är kl 01.09 i natt.

Förra året sprang jag en kort sväng mitt i natten inspirerad av Sara som gjort firandet av sommarsolståndet till en tradition. Vad jag inte tänkte på då är att trots att det är en ljus natt så är det inte jätteljust när det är mulet och när man springer långt från stadens alla ljuspunkter. Jag famlade således fram bland sanddyner och strandtallar...

I natt tänker jag vara lite mer förutseende. Eftermiddagens löppass är därför flyttat till i natt, och pannlampan får följa med.

Förra året fick jag sällskap av bland annat en arg katt och några haschrökande ungdomar. Vem får jag sällskap av i år? Av dig kanske?

Också en sol, fast över helt andra vidder än mina vanliga, nämligen Lanzarote.

Veka män och starka kvinnor?

Maratonbloggen-Petra funderar lite kring om män är vekare än kvinnor idag, detta apropå att hon tyckte att det mest var män som klagade på förutsättningarna och kanske till och med bröt den regniga och blåsiga Vätternrundan.

Själv funderar jag fortfarande över varför det är så få kvinnor som känner sig manade att delta i storslagna utmaningar som Ironman, Vasaloppet och marathonlopp. Som exempel kan vi ta Ironman Kalmar. I alla åldersklasser är männen i majoritet, och det handlar inte om enstaka fler män än kvinnor. I de största klasserna - 35-39 och 40-45 - är männen nära 300 medan kvinnorna är runt 40 stycken. Och samma mönster finns i till exempel Stockholm marathon.

Och jag tänker att kanske hänger de här båda sakerna ihop.

Min teori är att de män som anmäler sig till krävande utmaningar gör det oavsett om de egentligen är fysiskt rustade för det eller inte. De har nämligen sedan barnsben fått höra att de klarar vad tusan som helst, så vad är då ett litet sketet Vasalopp? Kvinnor däremot anmäler sig inte förrän de är säkra på att klara av den utmaning de ska ta sig an. Åtminstone ställer de sig inte på startlinjen förrän de har skaffat sig den fysiska kapacitet som krävs.

Och vad har vi då? Jo, en stor majoritet män som förstås består både av vältränade och rustade killar som kommer klara loppet galant nästan oavsett vad som händer, men också av snubbar som tror lite mer om sig själva än de kanske har täckning för.

Utöver det har vi en liten klick kvinnor som tränar järnet, och som vet att de kommer klara distansen, och de har kanske till och med inte helt och hållet koll på riktigt hur bra de är, så de går ofta ut ganska försiktigt för att sedan skrälla.

Resultatet? Jo, ett stort antal män som tar sig i mål med den äran, men också ett antal män som inte riktigt pallar. Som kanske skadar sig, eller får hjärtproblem. Eller går ut för hårt. Och ett litet gäng kvinnor som envist gnetar sig i mål, gärna på betydligt bättre tider än de först trodde.

Och missförstå mig inte. Jag tycker att det är fantastiskt att så många killar får med sig känslan av odödlighet från när de är små. Jag skulle önska att fler tjejer fick med sig den självkänslan in i vuxenlivet.

Men den där känslan av att det är fler män än kvinnor som bryter kan förstås ha lite mindre komplicerade förklaringar. Som till exempel att i relation till antalet män som deltar så blir det till antalet fler män som bryter, men i procent sett kanske det är samma siffra som för kvinnor.

Eller som någon kommenterar Petras inlägg - kanske är det bara så att männens gnäll och klagan hörs mest, därför verkar det som att männen är i majoritet när det gäller att bryta lopp...

Plankutmaningen sprider sig!

Igår efter löpträningen med klubben så körde vi i vanlig ordning lite löpstyrka efter intervallerna. Jag fick bestämma en övning - och valde givetvis plankan. Och inget mesande med trettio sekunder hit och dit, nä, här skulle maxas. Alla grabbarna och jag ställde upp oss i raka och fina plankor och sen satte jag igång tidtagningen.

Efter en minut trillade den första ihop, stolt och nöjd över att ha klarat en bra tid jämfört med sin egen kapacitet. Några sekunder senare föll nästa. Och så höll det på tills det bara var jag och tränar-Eskil kvar i matchen.

Klockan tickade på. Passerade 4.02 som var mitt tidigare max. Närmade sig 4.30. Och jäklar vad ont det gjorde. Som tusen nålar i magen fast istället för nålar någon slags järnspett.

Efter 4.40 drösade jag ihop i en sorglig hög medan tränar-Eskil stod stark och stabil några meter ifrån mig. Han började till och med spexa lite retfullt och lyfta diagonalt på händer och fötter innan han konstaterade att nä, nu har det väl ändå gått fem minuter, och så studsade han upp.

Den där Eskil alltså.

Och på Facebook får jag små meddelanden från när och fjärran. Skidåkar-Sofie slog sin man med över en minut. Superstarka maratonlöparen Anette krossade Eskil med sina 5.33. Så nu har jag fått lite siffror att bita i!

Tränar-Eskil: Snabb, stark och cool.